Om strykjärn och fördomar

Det FINNS i allra högsta grad anledning att skratta rått åt sig själv då och då. Åtminstone gäller det mig, speciellt just nu. Tänk att man kan återfalla i gamla studentvanor så urbota enkelt! När man har som mest att göra, när högvis av föreläsningar ska lyssnas igenom och läget inför examinationsdagen pendlar mellan hopplöst efter och totalt efter, DÅ hittar man kläder i garderoben som MÅSTE strykas. Och inte nog med det, man GÖR det också.

Dessutom, efter en upplevelse igår, så har jag gett mig själv en kännbar käftsmäll. Jag stod tillsammans med min goe älskade liberal i kassakön på Netto när damen framför, en äldre för mig totalt okänd kvinna med rullator, plötsligt tilltalar mig och säger "Vilken bra artikel du hade i tidningen idag! Den har jag skickat till min syster!". Jag hade inslag i gårdagens lokaltidningsskörd i två olika ämnen, men artikeln hon avsåg handlade om Ninjafeministerna och det hjärta vi skickade till SVT med anledning av TV-serien Fröken Frimans krig. Vi pratade en liten stund, och jag tackade, glad och förvånad, för de glada tillropen.

Sen när jag gick därifrån skämdes jag. Varför blev jag så himla förvånad? Varför skulle inte kvinnor i hennes ålder, med den mängd av erfarenhet som hon har samlat på sig, vara äkta feminister? Så klart att de kan vara! De har förmodligen sett pendeln vaja fram och tillbaka, varit med och jobbat för att välfärdssamhället skulle byggas upp och på senare år sett det rivas ner samt sett att kvinnor historiskt (liksom idag) brukas som redskap i patriarkatets tjänst. Med det perspektivet är en feministisk grundsyn inte bara möjlig utan rentav naturlig, speciellt om man inte gifte sig rikt då det begav sig.

En god vän gav mig en känga. Han påpekade ganska försynt att det var skönt att även jag har insett att en rullator inte är ett tecken på bristande hjärnaktivitet. Tack för den påminnelsen. Den behövde jag. Jag borde allvarligt överväga att skicka mig själv en kaststjärna. Jag kan också konstatera att våra fördomar inte försvinner förrän de kommer upp i ljuset och att förutfattade meningar måste granskas. Jag vet till exempel idag att feminismen finns där man minst anar det OCH att den inte finns där den BORDE finnas.

Nu har jag strukit färdigt. Jag har lärt mig en del om mig själv, och kanske är det så att det första man ska lära sig är att skratta åt de egna tillkortakommandena och lära sig av dem. Det kan vara värt ett vidbränt finger. Strykjärn är ju inte lika farliga som fördomar, men båda kan göra ont när de finns alldeles för nära.