Samma fega beteende, samma strategi...

Goe maken är som ni nu alla vet med i Folkpartiet. Ja ja, det FINNS det som är värre ;-) Hur som helst, igår kom deras medlemstidning och jag råkade få se en krönika skriven av deras Birgitta Olsson. Den var klockren och handlade om tjejers och kvinnors självklara rätt att slippa tafsande och trakasserande gubbar. Hon blev utsatt för detta vid 23 års ålder, och när hon tog upp det med ansvarig chef så fick hon höra att kollegan ifråga alltid hade gjort på det viset. "Han är ju bara lite ensam..." Den påminde mig om min historia.

För ganska många år sedan anställdes en ny tjänsteman på en av de förvaltningar där jag hade nämndsuppdrag. Första gången vi möttes var vid ingången till hissen där han mönstrade mig, uppifrån och ned, och konstaterade att han inte trodde att det fanns SÅNA i nämnden. Och sedan fortsatte det hela. Jag var ganska, för att inte säga helt, oförberedd på sånt. Med kommentarer, ögonkast, strategisk bordsplacering, smekningar under bordet, försök att göra kaffekön trängre än den var etc etc för att en dag resultera i att han tog sina snuskiga händer och kände på hela min kropp från halsen och neråt när jag stod i en dörröppning med måltidsbrickan i händerna. DÅ fick jag nog och tog upp allt med min dåvarande chef.

Svaret borde jag ha förväntat mig. Jag borde ha vetat, men det gjorde jag inte. Jag fick precis det svar jag INTE behövde. Eftersom jag inte är en sån som springer och ljuger mig fram här i livet så litar jag på vad andra säger. Utgångspunkten är alltid att det jag hör är sant. Därför fanns det inte i min värld den gången heller att jag inte skulle bli trodd. Det fanns heller inte i min värld att de åtgärder som föreslogs var i stilen "kan du inte undvika att vara i samma rum?" eller "du tror inte att du kan ha missuppfattat?" eller "du kanske kan undvika att uppmuntra honom?". Jag BORDE naturligtvis ha fattat att det är viktigare att hålla en god stämning mellan politiker och tjänstemän än att sätta stopp för trakasserier.

Fast jag nöjde mig inte. Jag gick till "förövarens" chef istället, och där blev jag trodd. Dessutom så visade det sig att vi var fler som upplevt samma sak. Resultatet blev att tafsandet på mig slutade. Det är jag tacksam för. Stämningen, i den mån den överhuvudtaget hade varit frisk innan, blev förstås ganska kärv efter det där. Jag förstår det. En man som ser sig själv som Guds gåva till alla kvinnor, speciellt till yngre med långt blont hår och former som åtminstone syns, blir måhända i det läget desillusionerad. Jag kan också förstå, men inte ursäkta, hans försök att idiotförklara mig i helt andra sammanhang senare.

Men, det tog ju inte slut här ändå. Hans patologiska beteende fortsatte ju ända fram till dess att en helt annan kvinna slog larm och en helt annan chef slog näven i bordet. Anställningen avslutades utan några större rubriker eller uppmärksamhet värd namnet. Min dåvarande chef berättade det för mig bakom en stängd dörr. Tänk ni, jag ljög inte den gången! Heller.... Men jag hade lärt mig att jag inte var värd att lita på.

Hur många historier finns det inte som liknar den här? Hur många tjejer/kvinnor har inte nog med sina egna smutsiga bilder av sig själva, sin egen drift att skuldbelägga sig själva vid liknande händelser och sin egen skam? Hur många blir inte trodda när de berättar? Hur många blir svikna när de berättar något som de så in i norden skäms för men som inte på något sätt är deras eget fel? Många, många fler än vi tror. Jag är helt säker på det.

Men driften att skydda sig, att hitta enkla strategier ut, att slippa bry sig och att lägga tillbaka bördan på offret är stark hos omgivningen. Vem vet, det KAN ju handla om hur man klär sig? Det KAN ju bero på att man har ett stort leende som KAN tolkas som en inbjudan? Det KAN ju bero på att man är trevlig i största allmänhet? Kanske är det då bättre, vilket det säkert finns de som väljer, att ständigt vara sur, att sitta och sova på sammanträden, att aldrig begära ordet, att vägra att hälsa eller att helt enkelt vara så otrevlig och asocial att ingen ens tittar åt en? Men det ligger så att säga inte riktigt för mig. Jag ÄR inte sådan. Men det är inte konstigt att jag med tiden har blivit Ninjafeminist.

Hur som helst, en ensam kvinna är lättare att sparka på än stora starka män med pondus, makt och självbilder med Brad Pitt-touch. Vi känner igen det från så många andra håll. Det är samma feghet, samma bekvämlighet och samma iskyla.

Precis som i det flygblad som tidigt i morse låg tillsammans med morgontidningarna i brevinkastet. Det måste ha varit en otroligt morgonpigg flygbladsutdelare med morgonskift som har sprungit runt i våra låsta trappuppgångar. Bladet var från SD. Där skuldbelades de illegala och papperslösa för det faktum att "svenska pensionärer" får betala så stor del av sin pension till sjukvård, medicin och tandvård. Jag tänker på två saker: 1. Pensionssystemet är en katastrof. 2. Ingen människa är illegal. Men det är klart, så enkla kausala och humanitära samband kan man ju inte förvänta sig att SD ska kunna ta in. Och det är dessutom, för det tredje, så oerhört mycket enklare att ge sig på ett offer och utse en syndabock än att göra något åt det verkliga problemet.

Precis som med de tafsande gubbarna.