Allhelgonatid, himlatid

Allhelgonahelg..... Det är då vi enligt kyrkoåret minns de själar som har lämnat den här världen samt tänker på den tillvaro som väntar oss efter döden. Man kan naturligtvis tänka på de här frågorna när som helst, men jag kan se en viss vits med att tänka sådana ljusa tankar nu när det är som mörkast. November är en månad som många skyr som pesten, men just den här helgen fylls tillvaron av ljus. Även gudstjänsten i Vasakyrkan idag fylldes av ljus. Vi hade barndop och som inledning på dopakten spelade jag Py Bäckmans Stad i ljus. Det var förmodligen första och enda gången den fick agera preludium till Lina Sandells välkända "Tryggare kan ingen vara", men det stämde så himla bra just idag. Det var framtiden som syntes både i lille Benjamin och i dagens texter, och himlen som framtida hemland var temat för predikan och för flera psalmer (bland annat den som jag och gudstjänstledningen trodde innehöll fem verser medan projektorn bara visade tre.... men det är kanske sånt man får ta i dessa tider då psalmböcker är omoderna och stenålders och man ska lita på teknikens under...).

Ibland längtar man till himlen mer än annars. Just i allhelgonatider tror jag att många känner så, även om vi naturligtvis inte vet hur det kommer att se ut där. Det enda vi vet säkert är att det kommer att bli bra! Jag minns när vi diskuterade den här frågan för riktigt länge sen en lördagkväll när kyrkans ungdomar var samlade hemma hos min allra bästa kompis. En riktigt fri och härlig människa hade sin sanning klar: Eftersom han gillade blått så är hans himmel helt blå! Och den som gillar glass kommer att få så mycket glass som man kan önska! Och den som gillar musik kommer att få sjunga och spela hela evigheten lång!

Ja, kanske hade han rätt? Han har ännu inte hunnit dit, så han vet inte :-) Vi vet ju helt enkelt inte hur det blir, men det blir bra. Det vet vi, för där kommer vi att kunna släppa alla problem. De existerar inte längre. MEN, det fråntar oss inte ansvaret att försöka lösa världsproblemen här och nu. Vi är inte i himlen än någon av oss!

Nej, det vet vi nog sjutton. Här breder orättvisorna ut sig, skitpratet flödar, människor sugs ut på både energi, tillgångar och frihet, maktambitionerna går fram som stridsvagnar och kör över idealismen, det tas från de fattiga och ges till de rika och skövlingen av det fantastiska naturen Gud har skapat accelererar. Vi är ganska långt från det himmelska tillståndet, oavsett om vi tittar på hur vi människor beter oss mot varann eller om vi utgår från hur vår civilisation i stort behandlar vår enda jord. Det finns massor att göra!

Kyrkan och den kristna tron är inte ett folkens opium. Kyrkan har historiskt varit ett redskap i den konservativa kapitalismens hand, men den kristna övertygelsen kan aldrig ses som ett alibi för att INTE försöka vända världen rätt och den kan heller aldrig från ett utomstående perspektiv ses som ett tecken på bristande vilja hos den troende att påverka världen här och nu. Tror man det är man nog i själva verket ganska osäker på sin egen ställning. Då kan ju vad som helst upplevas som ett hot. Kanske kan det behövas lite självrannsakan: Är det den egna avunden som är problemet för den som idiotförklarar en medmänniska som har en religiös övertygelse och känner visshet om livets mening? Varför inte ta itu med den istället för att ha den mycket moraliskt och etiskt tveksamma ambitionen att ta övertygelsen ifrån en medmänniska som behöver den? Kanske kan det vara så att det finns plats för alla i den himmel som väntar. Hur fel är det då att tro på den redan här och nu SAMTIDIGT som man kämpar för en bättre jordisk värld?

Inte fel alls, tycker jag. Och det är heller inte fel att ställa frågor och vilja veta mer om det vi inte har sett men ändå tror. Men idiotförklaringarna, dem kan man lämna hemma. Att projicera sina egna tvivel på andra är nämligen inte någon bra väg om man vill skapa en bättre värld. Det är bättre att vi i respekt för varandra jobbar tillsammans. Himlen, i den mån vi vill tänka på den, kommer att vänta på oss när vi har jobbat färdigt.

Och då när allt förändrats
När tiden inte längre finns, 
då ser jag oss tillsammans 
och då är resans slut det enda som vi minns.
Stad i ljus i ett land utan namn, 
ger mig liv när allting föds på nytt.
(Py Bäckman)

Ja, jag längtar dit, men än ska vi bygga världen med ljus, generositet, kärlek, solidaritet och rättvisa HÄR och NU. Det är helt enkelt vårt uppdrag, här och nu i allhelgonatider 2012, liksom i morgon och nästa år om inte himlen hämtar oss hem förr än vi anar!