I tidningen Auris, organ för HRF, kunde man i senaste numret läsa följande insändare av signaturen Maria:
"Jag vill berätta något som hände mig för ett par veckor sedan. Jag är gravt hörselskadad och kan bara kommunicera via sms, chatt och mail. Att prata i telefon är för mig helt omöjligt, jag försöker men det blir en hel del missuppfattningar.
Jag ville boka en tid på sjukhuset själv. Vanligtvis brukar jag få hjälp med det, att någon ringer åt mig, men den här dagen ville jag klara mig själv och hade vägarna förbi sjukhuset efter jobbet. Jag gick till receptionen och förklarade som det var att jag är hörselskadad och inte kan tala i telefon och skulle vilja boka en tid här på plats. Hon sa otrevligt att jag fick gå hem och ringa henne. Ännu en gång förklarar jag att jag inte kan på grund av hörselskadan. Jag fick då till svar att det inte var hennes problem och "för det andra så ser du inte hörselskadad ut". Hon var så gräsligt otrevlig att det sänkte mitt självförtroende till botten. Jag belv så paff och bara stod där och tog emot hennes oacceptabla beteende. Jag sänkte mitt huvud och gick gråtande därifrån hela vägen hem.
Idag så här efteråt så är det så mycket som jag skulle vilja ha sagt, Till exempel: Hur ser en hörselskadad person ut?
Jag skulle vilja få till stånd en förändring och planerar att anmäla dem - inte bara för min skull. Jag behöver råd och stöd och vill ha en förändring och förståelse. Jag är hörselskadad och vill kunna klara mig själv ibland vilket jag försökte den dagen."
Tyvärr tror jag inte att Marias upplevelse är unik. Många med funktionsnedsättningar som inte är av det uppenbara och synbara slaget möts av samma nonchalans, kanske inte på grund av bekvämlighet eller otrevlighet i största allmänhet, utan för att det helt enkelt saknas kunskap. Vi måste nog börja lära oss att lyssna på varandra istället för att utgå från att det vi själva ser är hela sanningen. Varje människa bär på en historia, eller hur?
Hur svårt kan det då vara med lite flexibilitet, både hos myndigheter, institutioner och företag dit man vänder sig liksom hos oss medmänniskor? Eller är det helt enkelt så att vi är fostrade in i att tänka på oss själva först, och nästan enbart, medan vi struntar i andras behov?
Så kan det väl inte vara, i ett sk tillgängligt samhälle, i Herrens år 2012?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar