Tack för 25 års arbete!

Kalmar kommun delar ut hedersgåvor till anställda som har arbetat i kommunens tjänst i 25 år. Man får välja en egen gåva och så uppmärksammar respektive nämnd och förvaltning jubilarerna på lämpligt vis. På Kultur- och fritidsförvaltningen, där jag fanns i åtta år, samordnade vi detta med nämndens julfest. Omsorgsnämnden brukar anordna en speciell fest i september för anställda och berörda enhetschefer. 2012 års upplaga gick av stapeln igår på Pukeberg med hyttsill och glasblåsning. Det var gott och trevligt på alla vis och våra "25-åringar" fick enligt konstens alla regler ta emot blommor och berätta om den gåva som de hade valt. Agneta och Kerstin på förvaltningskontoret hade på ett förtjänstfullt vis ordnat med allt det praktiska. TACK!

Medan jag delade ut blommorna till var och en stod jag och tänkte på alla de timmar som de här människorna har lagt på omsorgen om våra äldre, på allt engagemang, på alla tunga arbetsuppgifter såväl fysiskt som psykiskt, på alla känslor som de måste hantera och på de arbetsvillkor som bjuder en hel del i övrigt att önska. Jag tänkte på arbetsscheman som måste hanteras, på stressen som uppstår när behoven och resurserna inte stämmer överens och på den betydelse som personalen har för att de äldre ska få en värdig tid när de egna krafterna inte längre räcker till. Det är en avsevärd betydelse som de här kvinnorna, för det var bara kvinnor som jubilerade igår, har haft och fortfarande har. Man fylls av vördnad.

Och OJ vad jag önskar att arbetet kunde ge mer även till personalen i form av tillfredsställelse och lönekuvert som ger möjlighet att leva ett gott liv! Jag önskar att man som anställd inom äldreomsorgen ska känna en stor stolthet över det arbete man utför, och inte fyllas av uppgivenhet och stress på grund av för hård arbetsbelastning. Jag önskar att det vore mer värt att vårda människor än maskiner. Jag önskar att vi gemensamt, så att det äntligen händer nåt, över den politiska skalan skulle inse att vi måste ge hårt arbetande personal i omsorgen, till stor del kvinnor som ger allt, en lön som motsvarar ansträngningarna. Jag önskar att vi kunde värdera välfärdsarbetet efter den betydelse det faktiskt har och inte efter omoderna patriarkala och kapitalistiska mått.

Här finns mycket att göra. Det handlar om att omfördela resurser, inte att starta upp sedelpressar i källaren. Att skapa drägliga arbetsvillkor för kvinnor är ett arbete som måste ta sin utgångspunkt i att andra sektorer får dela med sig, och det är ju här det spricker. Ingen vill nämligen avstå från egna privilegier för att andra ska få det bättre.

Eller är det så illa? Kanske inte ändå. Det KAN ju vara så att vi har en pedagogisk utmaning framför oss, nämligen att i så många sammanhang som möjligt påtala vikten av att vi delar med oss och att vi hjälps åt. Nånstans tror jag att insikten om att det är just DÄR och DÅ, när vi har insett att vi behöver varann, som vi kan skapa ett bättre samhälle för alla. Det är när resurserna fördelas rättvist och solidariskt som vi fördelar och använder dem klokt och hållbart i ett längre perspektiv.

Och just klokt och hållbart är ledorden för framtidens äldreomsorg. Gemensamma lösningar för att tillgodose grundläggande behov är vägen vi ska gå om vi vill ha en äldreomsorg värd namnet, och där är personalens kompetens, engagemang, självförtroende och självkänsla nödvändiga byggstenar. Då menar jag inte vart 25:e år, utan kontinuerligt, inte minst den 27:e varje månad då lönen sätts in på kontot.