8 mars 2018

Idag är det internationella kvinnodagen. Den 8 mars är en politisk högtidsdag, en dag då man fokuserar på kvinnors villkor i världen, på ojämställdhet och på insatser för att öka rättvisan. Hur svårt är det att förstå en sådan dag?

Jättesvårt tydligen. Det var många år sedan jag mådde illa när lokala socialdemokrater gick runt i centrala Kalmar och delade ut röda rosor till kvinnor vid lunchtid den 8 mars. Det var säkert ett valår förresten. Ytligheten firade triumfer och kvinnor kunde gå hem och sätta en ros på köksbordet och tänka ”tack snälla socialdemokrater för att ni köper en ros till mig när jag inte har råd själv och min man hellre slår mig än ger mig respekt”. Idag möts man av ”grattis på kvinnodagen”. I dagstidningen finns annonser om att man har 20% rabatt på damkläder och damväskor ”endast idag den 8 mars”. Jag har faktiskt inte sett någon man som just idag det här året har uttalat sig om att det är så orättvist med en kvinnodag, men det hänger förmodligen ihop med att jag inte umgås med så många som skulle komma på tanken att säga så i min närhet plus att jag just nu inte kan umgås med någon alls eftersom jag sitter hemma och skriver med enbart högra handen i min ensamhet och inte kan gå ut och träffa någon. Sociala medier kan man ju ändå följa samt vanlig media. Och där, mitt i allt, dyker SR Kalmar (public service!) upp och vill att folk ska skicka in tips på vilka kvinnor som ska hyllas speciellt idag. Varför SR Kalmar, varför???

Snälla kvinnor, kvinnor som gör världen gladare, kvinnor som offrar sig själva för att ta hand om barn, barnbarn och bonusbarn, sjukdomsmärkta kvinnor som använder sina sista krafter för att baka favoritbullar till familjen med flera med flera är värda all kärlek och all uppskattning de kan få! De får troligen alldeles för lite. Jag menar inget annat! Men året har 365 dagar! De ska ha kärlek ALLA dessa dagar! Den 8 mars handlar om att skapa rättvisa för kvinnor. Det är inte ännu en Mors dag.

Fokus tas från den kollektiva kvinnokampen för en rättvis värld och läggs istället på enskilda kvinnor som gör en massa heroiska saker som inte har ett dugg med kampen att göra. Jag säger det igen: Jag missunnar ingen av dem välförtjänt uppmärksamhet, kärlek och rosor. Vad jag säger är att de blir missbrukade än en gång och nu används som ett alibi. De brukas i syfte (eller det får åtminstone den effekten) att minska engagemanget i kampen för en rättvis värld, och jag tycker att det är skamligt. Individ ställs mot kollektiv, och båda förlorar. Det är helt enkelt inte rätt. Jag undrar om radion verkligen hade tänkt färdigt här.

Ännu mer skamligt är det förstås att utnyttja 8 mars till att öka kommersialismen genom att ha endagsrea på 20% eller att gratulera oss kvinnor. Det är att spotta på den kvinnliga rösträtten och att sparka på suffragetterna och på kvinnor som med livet som insats kämpar mot kulturellt, politiskt, strukturellt och religiöst förtryck. Det är att sätta kniven i hjärtat på dem som arbetar mot kvinnlig könsstympning och för medicinsk behandling åt kvinnor som inte får någon pga sitt kön. Skämmes ta mig sjutton!

Ni som gratulerar och inte tänker längre än näsan räcker, vem ska ni gratulera den 16 oktober då vi ska ”fira” världshungerdagen? Finns det någon speciell svältande som förtjänar att lyftas fram? Eller fattar ni då att uppgiften är att se till att resurserna fördelas så att maten räcker till alla? Hur svårt är det då att fatta vitsen med 8 mars som politisk högtidsdag? Och att det som ska göras är att minska orättvisorna och att alla, även du och jag, kan göra åtminstone NÅT för kärlekens, etikens, moralens och hållbarhetens skull?

WWJD?

Jag tyckte att jag mådde rätt bra igår kväll och tänkte att det här nog inte är så farligt. Sedan skulle jag gå till sängs och togs omedelbart och brutalt ur den bekväma förvillelsen. Det är nämligen en sak att 1. gå runt med armen i band tätt klistrad intill kroppen och bara skaka ut armbågen då och då och en helt annan sak att 2. rubba axelleden ur sitt läge med någon millimeter när man ska lägga sig ner. Det får bli kuddar, soffhörn och mixade värktabletter ett tag till.

Det här ger mig tid att scrolla runt på nätet en hel del. Igår var biskop Fredrik i studion under Aktuelltsändningen och pratade med M-kandidaten och teologen Ann Heberlein om muslimska böneutrop. Frågan kommer nog att diskuteras en god stund. Det finns många åsikter som vill synas och höras. Var jag står behöver man inte vara någon Einstein för att räkna ut.

En reflektion som samtalet igår gav upphov till är den om den kristna trons implikationer för livet och samvaron med andra. Många tycker att religiositet är en privatsak som inte ska synas offentligt. Den ska man hålla för sig själv. Hur kan en sådan tro vara möjlig? När blev detta bilden av en kristen övertygelse? Eller när blev religiositet medlem av samma familj som att vara medlem i eller sympatisera med ett politiskt parti eller att hålla på ett visst fotbollslag? Borde det inte vara en viss skillnad på djupet ändå? Nu blir det någon form av diskussion som låter som att en biskop ska hålla på det egna laget för att anses som lojal med den kristna tron precis som om det vore någon form av tävling eller match. I själva verket är det ju tvärtom!

Vad är kristendom om inte en kärleksrelation full av nåd och ett envist normbrytande? Att vända andra kinden till, att umgås med den som är illa ansedd, att inte döma och att gå en mil i den andres skor är knappast comme il faut, men det är så det borde vara. WWJD är en god fråga att ställa sig i tanken: What would Jesus do? Och sedan, när man svarat på den, så kan man bilda sig en uppfattning och handla därefter.

Aptrist!

Ja, den här bloggen lever just nu på sparlåga. Det har sin förklaring i att det har varit oerhört mycket att göra både på jobbet och i de förtroendeuppdrag jag uppehåller. Det har varit avrapportering och uppstart om vartannat blandat med diskussioner, möten, strategiska samtal och överväganden till höger och vänster. The show must go on är ändå ambitionen, men det har blivit bloggen, teologistudierna och debattskrivandet som fått ge vika. Det är trist, men det är sanningen. Dygnet har 24 timmar hur mycket man än vill att det ska ha fler. Det är den tid vi har att hantera.

Jag måste erkänna att jag någon gång, eller några för att tala riktig sanning, har tänkt att jag skulle behöva hoppa av det där ekorrhjulet ett tag, ett hjul som snurrat allt snabbare och allt mer hysteriskt sedan slutet av november. Inte hade jag tanken på att det skulle bli på det här sättet, men en paus har jag nu fått. Den pausen gör att jag kan sitta vid datorn och blogga, visserligen inte lika snabbt som vanligt utan ungefär i halva hastigheten, men ändå.

Jag halkade nämligen i fredags eftermiddag här ute på vår egen bostadsrättsförenings parkering på väg till ICA för att handla lite inför fredagskvällens planer och landade väldigt oturligt på vänster axel. Det gjorde rejält ont. Den planerade festfredagen blev till hämtpizza och TV. Tack och lov att jag har en förstående äkta hälft som fixar och donar när jag bara ligger och gråter...  Efter att ha väntat i ett dygn på att det skulle bli bättre så fick jag ändå åka till sjukhusets akutmottagning för att kolla upp det. Det besöket tog fem timmar. Man var ju inte den enda ortopedpatienten direkt, och vem hade trott det i detta vinterväder? Röntgenundersökning gjordes och gav till resultat att fraktur kunde uteslutas. Det var skönt! Men ont gör det ändå. Nu får jag vänta och se om smärtan lägger sig och rörligheten förbättras eller om det kan behövas operation för att lappa ihop mjukdelarna. Just nu har jag alltså en brukbar högerarm men vänsterarmen hänger som ett onödigt bortskämt bihang och skriker vid minsta rörelse. Så får det vara ett tag fram till dess att jag fått göra återbesök på ortopeden och jag kan börja med sjukgymnastik. Den sistnämnda mottagningen ringde faktiskt redan idag på förmiddagen för att kolla läget. Det kallar jag snabb uppföljning!

En sak jag har lärt mig under helgen är att det mesta man företar sig kräver två händer. Har ni försökt hyvla ost med en hand till exempel? Eller knäppa en BH? En sådan får jag helt enkelt klara mig utan. Att försöka få på sig en ytterjacka med en arm i mitella är också en omöjlighet, så det är husarrest som gäller. Jag har också lärt mig att alla frisyrer kräver två händer. Alltså har goe maken fått serva där också. Annars hade jag ätit lika mycket hår som fil vid frukosten. Tvätta håret går däremot med en hand även om det tar tid.

Ja, jag måste ta det lugnt nu och typ göra ingenting, det som jag har längtat efter MEN INTE SÅ HÄR!!! DET ÄR APTRIST!!! Jag läser lite, kollar lite på TV, surfar på nätet och har tråkigt. Jag lyckades vispa pulvermos och steka två sojakorvar till middag. Sådana går att dela i småbitar med en gaffel. De enda jag umgås med dagtid är kompisarna på bilden nedan. Deras intresse av att höra mina klagovisor är väl en aning begränsat, men de ser inte ut att somna i varje fall (med något undantag som ni ser).

Nej, det här är inte alls roligt, men som själasörjaren så klokt menade idag: "Nu är det läge att vara sträng här. Ju mer stillhet, desto snabbare läkning!" Men det är svårt, APSVÅRT, speciellt när man vet att det finns en massa viktiga saker att göra, som att sätta kommunlista, starta kurser, leta föreläsare och cirkelledare, utveckla interna processer av olika slag och att få sjunga med kören. Inte ens spelningen i kyrkan kunde jag klara av igår, den som jag sett fram emot så länge, men jag inser ju samtidigt att det hade sett otroligt löjligt ut med en kantor utan fungerande vänsterarm för att nu inte tala om hur det hade låtit.

The show must go on,.. Javisst, men nu blir det utan mig ett tag. Har jag tur så har goe maken, han med alla  oanade talangerna på frisörområdet, hunnit fixa fram filmen Sameblod till mig att se under morgondagen. Det ser jag trots allt fram emot!

Och en sak till: Det är inte synd om mig. Sett i ett universellt perspektiv så har jag det bra. Jag överlever. Jag har tak över huvudet, mat i kylskåpet och möbler att både ligga och sitta i. Det finns så oerhört ,ånga som har det så grisigt mycket sämre. Det är viktigt att påminna sig om det när man är nära att förfalla till självömkan. Jag har det oförskämt bra, och det ska jag vara tacksam för.

Ytterligare en sak: Jag KAN både brygga och dricka kaffe, bara goe maken fyller på kaffeburken! Alltså går det utmärkt att komma förbi på en fika, förutsatt att ni står ut med att jag inte är i riktigt presentabelt skick utseendemässigt och att ni får hyvla osten själva. Välkomna!

En värld i brand?

Mardrömmen fortsätter. På andra sidan Atlanten sitter en president, vald av folket efter det valsystem de själva har beslutat om, som på allvar tror att det faktiskt går att släcka bränder med bensin.

Efter ännu en skolskjutning, naturligtvis orsakad av en lång rad faktorer varav tillgången till vapen är en av de starkaste, så uttrycker denne jubelidiot att ett verksamt motmedel skulle kunna vara att ge lärare möjlighet att vara beväpnade på jobbet i skolorna.

Man kan inte förbjuda idioti. Man kan inte förbjuda folk att rösta efter eget huvud heller, men frågan är om demokratin kan överleva efter en sådan katastrof som det här är. Demokratin har nu placerat en av världens största militära makter, kanske den enda kvarvarande supermakten, i händerna på en äkta rövhatt. Det bör ge oss en del anledning till eftertanke. Demokratin är nämligen det bästa systemet vi har i statsskicksväg, men den måste vårdas.

I Sverige har vi inte riktigt hamnat på samma bottennivå som man har i USA än. Orsaken till det är enligt min mening att vi har en hyfsad folkbildning som tradition här i landet. Den är visserligen och tyvärr på god väg att monteras ned, men den finns ännu och den behöver stärkas. Ett tecken på det är en ledare i det förträffliga blå lokalorganet som häromdagen menade att förekomsten av estetiska ämnen på gymnasieskolan skulle äventyra Sveriges produktion av läkare och andra kvalificerade yrkesmänniskor. Ja, vad säger man om inte att bristen på bildning visar sig både här och där?

Och DET är farligt. Att inte kunna se på ett fenomen utifrån flera  perspektiv, att inte veta vad en helhetsförståelse kan betyda i förhållande till en lika enkel som felaktig lösning och att vägra människor en mänsklig utveckling kan på allvar få en att tro att man kan spruta bensin på en brasa tills den slocknar.

Det funkar inte. Jag hoppas att vi fortsätter att vara tillräckligt många som fattar det innan hela världen står i brand.

Så typiskt pappa...

Jag kollade in filpaketet på frukostbordet i morse. Goe maken satt vid teven och var sur över utvecklingen av herrstafetten på längdskidor så jag hade köksbordet för mig själv. En norsk seger var ungefär lika förutsägbar som att jag vaknar varje morgon obeskrivligt trött och sömnig, så det var liksom knappt spännande att ens se målgången. Jag tog det lugnt och åt frukost istället, och läste alltså på filpaketet under tiden.

Där stod det att man skulle tänka över sin konsumtion av plastpåsar. Man skulle inte ta påsar i onödan i butikerna, inte slänga dem i naturen och försöka se till att använda dem fler gånger än en. Någon hade också kläckt idén att man kan ha en ihopvikt plastkasse i fickan eller i väskan. Den tar ju nämligen ingen plats alls. Det fick mig att tänka på pappa.

Pappa hade kommit på det där för länge sedan, inte av snålhet utan av praktiska skäl. Han hade alltid en extra kasse med sig, omsorgsfullt ihopvikt till ett litet platt kuvert, och många gånger kom den till användning. Det vet jag. Jag vet också att vi, när vi skulle göra oss av med alla kläder och jackor när vi hade förlorat pappa för snart två år sedan, hittade de där påsarna i en ficka i ALLA jackor. Det fanns också extrapåsar i väskor och kassar. En hittade dotter Emmy i ytterfacket på en av mammas fina läderkassar. ”Så typiskt morfar” var hennes kommentar, och det är det. Det är många saker som är typiskt pappa, och jag saknar dem fortfarande.

Fast mest saknar jag min pappa och min mamma inte för vad de gjorde utan för vad de var, och jag påminns om dem ofta. Tacksamheten är stor för att jag fick ha just dem som mina föräldrar. Det är tomt utan dem. Det är så mycket jag hade velat prata om, såväl glädjeämnen som orosmoln, men de finns inte länge där. Det är sorgligt, men det måste gå.

Pappa brukade säga att barnuppfostran inte handlar om att skydda barn från allt eller att göra allt åt dem, utan det handlar om att ge barnen förutsättningar att klara sig själva genom att använda sina egna vingar. Det är klokt tycker jag. Hoppas att han lyckades med det. Det är väl, antar jag, upp till mig att bevisa.

Och jag börjar med att stoppa ner en extra kasse i ryggsäcken. Den kan komma till användning.

Yes!

Vi kan idag konstatera att folket i IFK Kalmar fick som de ville: Klubbens första allsvenska säsong kommer att spelas på den egna hemmaarenan Gröndal. Vi gratulerar och applåderar! Svenska Fotbollförbundet beviljade dispens och räddade därmed föreningen från tomma läktares öronbedövande eko på GFA.

Nu är det kanske inte SvFF som är den verklige hjälten i det här dramat, och sannerligen inte Kalmar kommun heller. Den som har banat väg för det här beslutet är den överklagande kalmarbon som har sett till att kommunens köp av GFA nu prövas rättsligt. Än har inte prövningstillstånd i högre instans beviljats, men om så blir fallet så kommer processen att ta lång tid och arenan kan då inte övergå i kommunal ägo förrän processen är avslutad. Det är där skon klämmer just nu. Ibland är det bra att vara envis och villig att ta strid mot orättvisan!

Självklart ska ett lag få spela sina hemmamatcher på sin egen hemmaplan! Tänk bara hur främmande det skulle vara om sådana frågor skulle ställas om KFF och deras hemmamatcher...

Jämställdhet? Knappast, va?

Ta chansen till bättre beslut!

Insändare i Östra Småland 13 februari 2018

Kalmar kommuns beslut att lägga ut all personlig assistans i kommunal regi på ett enda bolag är sannolikt ett av mandatperiodens allra sämsta beslut. Det är en form av privatisering som inte ens de borgerliga har bett om. Konkurrensen i kategorin ”dåliga beslut” är i och för sig ganska hård om man har minnet i behåll, och det hoppas jag väljarna har.

Socialdemokraterna är djupt splittrade i frågan. Nu försöker sig Vänsterpartiet på konststycket att både vara majoritet och opposition när det gäller assistansen. Självfallet är motstånd mot beslutet det enda rätta, men det räcker ju inte att skrika nej i media och vid sammanträdesborden. Partiet är ju med och stödjer en budgetneddragning men stödjer inte dess konsekvenser. Det som är ynkligt är bristen på egna förslag. Hur Vänsterpartiet tänker sig att hämta hem motsvarande besparing är höljt i dunkel. Antingen beror det på att man inte bryr sig om budgetdisciplin eller så har man inte tillräckligt med fantasi och vilja för att kunna formulera ett realistiskt motförslag. Oavsett vilket så är det svagt, men kanske är det den enda vägen om man vill vara kvar vid maktens köttgrytor.

Kalmar förtjänar så mycket bättre, en politik med företrädare som vågar ta i de svåra frågorna på allvar och som vill utgöra ett friskt alternativ till den nuvarande politiska sandlådan med en maktfullkomlig majoritet och en splittrad opposition. Till hösten finns chansen att välja en annan inriktning än kommunalisering av privatägda elitanläggningar och privatisering av viktig samhällsservice. Ta den chansen!

Birgitta Axelsson Edström
Talesperson Feministiskt initiativ, Kalmar

Undrens tid är ej förbi...

Brukshundsklubben verkar klar med uppdraget:
Ledarknähunden ska nu lämna laget
och ersättas av en yngre förmåga
som måste lärt sig att inte heller våga
mer än bjäfsa i hu(S)ses varma knä
för annars får man inte vara mä...

Alltid nåt

Alltid nåt att tänka på när det känns en aning svart. Det här diplomet kom med posten idag. Jag har varit med och gjort nåt gott nån gång, om än inte på egen hand utan tillsammans med den härliga kören Vox Communis (det blir oftast både roligare och bättre om man jobbar tillsammans), men ändå...

Vilja och våga...

Kalmar kommun har beslutat att lägga ut sin personliga assistans på privata utförare. Det beslutet är gammalt. Det har tagit lång tid att komma fram till vilken utförare som ska ta över, men nu är även den frågan löst. Det var företaget Humana som vann upphandlingen. Med en inte oansenlig summa i extramedel så tar man över med siktet på att via sämre anställningsvillkor för assistenterna spara in i runda slängar sju miljoner åt Kalmar kommun. Brukarnas behov av assistans av hög kvalitet är underordnat.

Bara ett parti har opponerat sig, det i den politiska majoriteten sittande Vänsterpartiet som ännu en gång visar sin förmåga att samtidigt kunna ha kakan och äta upp den. Man skriker högljutt över det skamliga i att skeppa ut kommunala medel till den privata sektorn samt över det olämpliga i att försämra redan hårt prövade personliga assistenters arbetsmiljö och trygghet. Jag kan faktiskt ge dem rätt. Det är ett riktigt dåligt beslut. Riktigt pissuselt.

Men lika illa stinker det faktum att V gång på gång leker opposition och majoritet samtidigt. Någon gång borde bägaren vara full, men den verkar vara lika rymlig som det politiska samvetet. Det hände inget när man blev överkörd vad gällde LOV i äldreomsorgen. Den gången var jag själv med och vet hur valserna gick. Det skulle skrikas, men för allt i världen fick inte platserna vid maktens köttgrytor spelas bort. Likadant är det denna gång, i ännu en av de riktiga ideologiskt laddade hjärtefrågorna. Snart kommer man att vara med och fördela de insparade sju miljonerna till annan verksamhet som om inget har hänt.

Ideologi är nämligen en sak. Kombinationen makt, positioner och husses knävärme är en annan, och den är mycket viktigare. Den är värd ett antal trampanden mitt i ansiktet och sväljandet av allsköns smörja som S och C tillsammans kokar ihop. Den som tror att en röst på V skulle innebära någon skillnad blir tyvärr grundlurad så länge partiet inte tar sin egen politik på allvar och agerar efter en stadig ideologisk kompass. Gnäll i lokala media hjälper ju inte speciellt långt.

Politik är att vilja och att våga. Det är två V-ord som inte V i Kalmar har lyft in i sitt politiska program, och det är väldigt trist.

En kursändring!

Sista helgen i februari kommer Feministiskt initiativ att fastställa sin riksdagslista för valet 2018. Valberedningens förslag kan läsas här. Tycker inte ni precis som jag att det är hög tid för en kursändring i svensk politik?

2018 är året när det händer. För en ny tid, med kärleken som politisk drivkraft och med pengarna i människans tjänst istället för tvärtom, röstar vi på Feministiskt initiativ i riksdagsvalet!

Så mycket nåd, så mycket kärlek

Kanske kommer det här inlägget att förvåna någon. Den risken tar jag. Det måste ändå skrivas. Jag är trött på läget och trött på den oförsonlighet som bara växer sig större och större.

Igår var vi på begravning. En kär vän, en inspiratör och en härlig musikpartner har lämnat jordelivet. Det var en tung dag. Utan Leif är världen så mycket gråare. Vi var inte överens om allt, men mellan oss fanns en stor respekt och mycket glädje. Han sa mot slutet (han visste att han skulle dö) ”Så mycket nåd, så mycket kärlek”. Jag tänker på de orden idag. Hur mycket nåd, hur mycket kärlek finns det i världen?

Nej, man ska vara perfekt och aldrig göra fel. Annars blir domen hård. Ropen skallar och lynchningen påbörjas. Det säkraste i det läget är ju att inte göra något alls, eller hur? Det sista man ska göra är att erkänna att man har gjort fel, vidta åtgärder för att det inte ska hända igen samt be om ursäkt. Då har man i dagsläget skrivit under sin egen dödsdom. Alltså: Gör ingenting, för allt i världen! Och har du ändå gjort något som inte blev perfekt, håll käften om det!

Jag tänker på två av mina vänner. Ingen av dem är naturligtvis perfekt, men de är människor som vill bidra till ett mer rättvist samhälle. Båda två har blivit dömda av de perfekta, de självgoda felfinnarna med pekpinnarna som inbillar sig att hämnd är en god drivkraft för förändring. Jag lider med mina vänner. De är inte perfekta, men de är människor med hjärtat på rätta stället och de medger att de gjort fel. De är män, båda två, och det som de utsätts för i svaveldoftande svallvågor i fegt skydd av #metoo är allt annat än proportionerligt, rättvist och rättssäkert. Det är folkdomstolar som agerar utan ett uns av vilja till ansvar. Det luktar hämnd och blodtörst lång väg.

Hämnd och blodtörst är inget som jag tycker förknippas med medmänsklighet, solidaritet, värme och kärlek. Det förknippas inte med feminism heller, utom i feminismmotståndarnas världsbild och det är de snabba med att säga. ”Galna, hysteriska fruntimmer som hatar män och som helst vill utrota allihop” blir vi ju kallade för i parti och minut. Det är idiotiskt, ostrategiskt och korkat att ge dem chansen att få rätt. Jag tänker inte göra det i varje fall. En rättssäker behandling ska känneteckna vårt kommande samhälle och vi ska inte förfalla till det som råder nu, nämligen att man pga kön behandlas olika.

Och en sak till: Vad betyder en ursäkt? Hur ska man tolka och hantera ordet ”förlåt”? Betyder det något överhuvudtaget? När någon uppenbart har överskridit vad som är godtagbart, har kränkt någon i något avseende, har skadat någon och sedan ber om ursäkt, hur gör man då? Tja, det verkar finnas många olika strategier. Till de sämre hör att krypa in i sin håla och vägra att kommunicera, att säga att en ursäkt inte betyder något alls och gosa in sig i offerkoftan. Till de bättre hör att faktiskt ta en diskussion och lyssna. Det kan ju hända att den andre har kommit på bättre tankar och har lärt sig något på kuppen. Kanske kan man rentav lära sig något själv också? I alla händelser är kommunikation det enda sättet att komma vidare och framåt. Får man en ursäkt så har motparten ändå kommit så långt att hen inser att det finns en anledning att rannsaka det egna beteendet. Det är ett erkännande och ett första steg till en förbättring.

Men just nu råder alltså regeln att inte erkänna något alls och för allt i världen inte be om ursäkt för det. Det gillar inte jag. Det gör mig ledsen, inte bara för Lasses och Lindströms skull, utan också för framtidens. ”Så mycket nåd, så mycket kärlek”.... Det känns som en bättre framtid än den som styrs av folkdomstolen.

Tre sanningar

Ett par sanningar behöver jag få ur mig för att få lite mer sinnesro än jag just nu har. Mycket händer just nu och jag hoppas att det leder till förändring i rätt riktning. Tyvärr så tyder inte allt på att så blir fallet.

För det första: Två fel blir inte ett rätt. Förtryck baserat på kön kan inte motverkas med hämnd, dvs att skapa ett nytt förtryck baserat på kön. Det är så långt från seriös feminism man kan komma.

För det andra: Rättssäkerhet har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett patriarkalt fenomen. Mängder av exempel, allt från häxprocesser till hanteringen av moderna våldtäktsfall för att bara nämna några, visar på att den patriarkala strukturen inte stödjer rättvisa och rättssäkerhet. Alltså är det inte just denna princip som skra tummas på. Den ska istället förstärkas.

För det tredje: Revolutionärens fokus ska aldrig vara att fastna i beskrivningar av missförhållanden i det samhälle man revolterar mot. Istället ska fokus ligga på att bygga den nya ordningen så att den blir hållbar och rättfärdig.

Jag tror att vi måste hålla dessa tre i huvudet samtidigt som vi förändrar de strukturer som förtrycker och de tölpaktiga handlingsmönster som har fått möjlighet att breda ut sig ohämmat århundrade efter århundrade, årtusende efter årtusende. Den förändringen behövs sannerligen!

Julhäl(S)ning

God Jul ska önskas alla hus

Mitt på torget brinner fyra ljus

Allt ska filmas ifrån höjden

För att maximera fröjden

Röda mattan rullas fram

Tomten fixas till med kam

Granen glittrar på som fond

När det saknas marknadsstånd

Drönare sänds ut med fart

Hinner allt i tid bli klart?

Allting gick som smort till slut

Fram tills julen raskas ut

Då har flyget vaknat upp

Detta var en riktig kupp!

Häpna hör man Tomtens svar:

Finns Kalmar Flygplats ännu kvar?

 

 

Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem

Idag kommer de fram, de österländska stjärntydarna som hade observerat en ny stjärna. Stjärnan ledde dem rätt, fram till barnet i moder Marias famn. Det var mänsklighetens frälsare som låg där, liten, hjälplös och ynklig i världens ögon. Hur trolig var den här händelsen, sedd ifrån dåtidens perspektiv då makt och herravälde manifesterades genom förtryck och synliggjordes med pompa och ståt?

Inte trolig alls, inbillar jag mig. Jag tänker att det enklaste var att avfärda den här sagan. Det var klart att det inte stämde. Messias som skulle komma skulle ju se annorlunda ut. Inte skulle han födas som bebis av en ung mor ute bland djuren, ha ett diskutabelt ursprung samt ogifta föräldrar och komma från Galileen av alla ställen? Det måste ha krockat med hela världsbilden. Ändå, ungefär trettio år senare så var historien komplett. Detta lilla spädbarn i ett illaluktande stall, liggandes bland djurfodret, fullbordade sitt verk för att vi skulle få leva. Det satte allt på ända, igen. Den här gången möttes han inte bara av undringar utan av rädsla och hat. Korsfäst! löd ropen. Och han offrades.

Gud lär oss något om våra trånga perspektiv och våra tolkningsramar. Det finns alltid något utanför dem. Det finns alltid en större rikedom, en större vishet och en större kärlek än vi kan se och uppfatta. Dessutom så ser vi inte samma saker allihop. Vem är någon av oss att diskvalificera andras perspektiv? Bara för att jag har rätt så behöver det inte betyda att du har fel. Vi betraktar helt enkelt ett förhållande från olika håll.

Det här tänker jag på ofta, hur många frågor vi har som det finns så många olika svar på. Det är inte fel och inte farligt att ställa dem och att diskutera dem. Det som kan leda fel är när vi inte vågar ställa dem och inte vågar utmana oss själva genom att ta in att det kan finnas andra svar än dem vi vill ha.

Där lär historien om stjärntydarna något viktigt: De följde stjärnan till något nytt och okänt. Gud använde österländska vetenskapsmän för att peka på vikten av att söka svar och att ta våra frågor på allvar. Varför? För att det är farligt att ställa nya frågor som bryter mot det gamla? För att vi inte ska ta in nya perspektiv? Nej, knappast. Men kanske för att det är precis så vi ska göra för att evangeliet ska nå till alla.

Evangeliet och kristendomen har använts för andra syften genom historien. Det har, inte utan framgång, brukats för att legitimera slaveri och antisemitism liksom för att bibehålla de härskandes makt över undersåtarna. När Marx kallade religionen ett folkens opium så hade han inte fel. Det är svårt att försvara sådant idag, tack och lov. Vi har kommit längre, men helt framme är vi inte.

Må vi göra som österns män: Komma fram till barnet och se att evangeliet håller. Må vi följa stjärnan som inte leder bort utan hem! Må vi våga sätta våra egna föreställningar under luppen i Guds ljus! Må vi bana väg för Guds kärlek till världen!

Kalmars egen Stasiagent i fabulerartagen

Vi fick ett litet nota bene av en av lokaljournalisterna. Kalmars egen Stasiagent hade sin vana trogen bloggat om vad som händer och sker i staden. Han hade idag stått på Stortorget och observerat torghandeln, och då även sett att jag och goe maken hade gått förbi. Vi hade, vilket han naturligtvis inte kunde veta, precis varit inne i Domkyrkan och var på väg in mot centrum. När vi inte handlade av torghandlarna och inte heller gick åt det hållet så tolkade han det som att vi inte gillar mångkultur.

Låt oss klargöra ett par saker:

• Vi har inget emot mångkultur.
• Vi handlar inte på torget om vi inget behöver därifrån. Annars handlar vi gärna där.
• I den mån vi tittade ut över torget med någon form av annan grimas i ansiktena än idel leenden så berodde det på att vi såg att Stasi himself var på plats. Man kan ju naturligtvis undra varför.
• Bloggaren ifråga får hantera sina bruna åsikter på egen hand, men han får låta bli att projicera dem på andra.

Så där. Nu var det sagt, eller rättare sagt, skrivet.
***
Uppdatering 6 januari: Ikväll var det trettondagskonsert i Domkyrkan. Felparkeringarna stod som spön i backen runt kyrkan, men av Kalmars egen P-nisse syntes inte ens en skugga efter den nitiska insatsen igår då han var ute på spaning. Orsaken är väl självklar: Det handlade denna kväll inte om invandrare som behövde parkera bilen utan om etniska svenskar. Det är nämligen skillnad på folk och folk för en del.

Gott nytt år!

Ring in den tid då andarne befrias

ur själviskhetens sammansnörda band.

Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;

ring honom in, den bidade Messias!

(Alfred Tennyson)

Kärleken, det enda som håller

Jesusbarnet ligger i krubban, dotter med sambo anlände tryggt från Skåne igår kväll, änglarna och tomtarna har hittat sina platser igen efter att ha tillbringat åtskilliga månader i källarförrådet. Nu är det bara granen som ska in från garaget och sedan kläs också innan det kan bli jul i det Axelsson-Edströmska hemmet. Plus att maten ska lagas förstås till ett julbord som i år får inte mindre än tre sittningar... och här ligger jag och inte kan sova trots att jag borde göra precis det.

Miljoner tankar far genom huvudet, på hur Jesus blev hyllad vid intåget i Jerusalem av den stora folkmassa som ropade efter räddning för att sedan av samma skanderande folkmassa drivas till döden. Då var det Korsfäst! och inte de jublande Hosiannaropen som ljöd genom gatorna. Det kan gå snabbt att förvandlas från en hyllad Messias till en oönskad börda när man uppfyller människors behov på ett annat sätt än de förväntar sig. Än idag händer detta, om och om igen, och folkets dom blir skoningslös vare sig det finns grund eller inte. Rättssäkerhet är inte ledstjärnan för processer som går ut på att mobba ut.

Men Guds frälsnngsplan står fast liksom löftena som gavs för så länge sedan. I krubban ligger Jesusbarnet i sin enkelhet och bär på mänsklighetens räddning. Det är stort, och det är fortfarande revolutionerande. Det är inte med härar, vapen, synlig makt eller överlägsen rikedom som Gud segrar. Det är med kärlek, och det har vi ännu inte förstått vidden av. Kärleken är större än allt oc( är den enda kraften som håller när allt annat vacklar.

Men, det är klart, när Korsfäst-ropen skallar, när krav på avgångar och uteslutningar står som spön i backen, då är det inte kärlek som man tänker på i första taget trots att det är vad man borde göra. Om man vill ha bort ett slags förtryck så bör man väl inte byta ut det mot ett annat som är likadant, bara lite tvärtom? Har man vunnit något då, utöver en kortsiktig seger? Ett obildat folk kan göra en revolt, men det kan inte skapa revolution som omfattande och långsiktig effekt. Det sa en av mina fd partikamrater för länge sedan, och det är helt rätt. Vill vi ha förändring på djupet som håller, då är det organisering och bildning som gäller samt ett värderingsarbete inriktat på att ändra normerna son styr oss, och sådant tar både tid och kraft. Det har man inte tid med när det ropas efter blod...

Men nu är det jul. Vi ska bjuda in friden, och jag hoppas att det kan lugna sig även i de mest blodtörstiga stugorna också. Man kan vinna kriget, men det betyder inte att man vinner freden, och den insikten kan vara svår att göra till sin. Ändå är det exakt det vi måste göra, förutom att vi också i det stora överflöd som många av oss lever i då och då kanske bör reflektera över att det lika gärna kunde varit vi på drevs på flykt utan mat och utan tak över huvudet. Perspektivskifte är nyttigt.

En God och Välsignad Jul önskas er alla!

#metoo med rätt fokus

Jag är den första att skriva under på att #metoo behövs. Årtusenden av patriarkala normer har förtryckt mänskligheten länge nog. Det är hög tid att ändra på det. Hur svårt kan det vara att införliva den enkla sanningen att kvinnor och män har samma värde i vår samhällsstruktur och transformera den till praktisk handling? Det borde inte vara svårt alls, förutsatt att vilja till förändring och fokusering finns. Den finns hos mig, men hur är det hos resten? 

Det är framtiden vi kan förändra. Det är en annan sanning. Det är därför våra ansträngningar ska ligga på att riva ner förtryckande strukturer mer än att jaga gärningsmän i förfluten tid. Framtiden är helt enkelt för viktig. Våra barn och barnbarn förtjänar en bättre framtid än vår nutid och dåtid.

Grupp efter grupp, sammanhang efter sammanhang, miljö efter miljö har lyft på förhänget och visat på vilka övergrepp som har frodats både i det fördolda och helt öppet. Ingen kan komma undan. Vi har kränkningarna bland oss var vi än finns. Så fungerar nämligen strukturer och normer. De påverkar oss och våra handlingar. Vi behöver egentligen inte mer upplysning på det området. Vi vet vad vi behöver veta. Ganska illaluktande fakta ligger redan på bordet till allmän beskådan. Genom omgivningens aktiva tystnad har trakasserierna kunnat fortgå.

Men, nu gäller det just detta: Att fokusera på framtiden. Hur ska vi säkerställa att den blir bättre? Genom att skapa frisk morgonluft eller genom att vädra efter gammalt blod? För mig är svaret enkelt. Det uppdrag vi har är att skapa en bättre morgondag. Våra barn och barnbarn ska inte slippa kränkningar och trakasserier för att potentiella gärningsmän är rädda för att avslöjas. De ska slippa för att de potentiella gärningsmännen helt enkelt har insett att man inte behandlar andra illa. Det skulle vara en genuin förändring som håller över tid, till skillnad från en förändring på ytan som gör att beteendet fortsätter i de dolda rummen, fjärran från dagsljus. Så länge man inte blir avslöjad så funkar det ju i så fall. DET vore vidrigt.

Oavsett om arbetet vi har framför oss är stort eller svårt, så går det inte att välja bort. Så enkelt är det. Så låt oss fokusera på framtiden istället för att vädra blod. Visa att det finns en alternativ väg som är klok, hållbar och långsiktig. Hur svårt kan det vara???

 

Tredje söndagen i advent

Idag har jag varit i Vasakyrkan, kyrkan och församlingen som under så stor del av mitt liv varit mitt andliga hem. Det var första gången på två och ett halvt år som jag var med på en gudstjänst där, men idag så passade det bra att gå dit igen. Församlingsföreståndaren skulle avtackas fick jag veta ganska överraskande igår kväll och därmed var det dags för hans sista predikan som anställd.

Visst kände jag igen mig, och ändå inte. Visst kunde jag känna mig hemma, men ändå inte. Och visst är det precis så det ska vara. Församlingen har utvecklats, och det har jag också. Utvecklingen har nog inte gått åt samma håll, och varför skulle den gjort det?

Jag blev speciellt påmind om begreppet bibeltrogen undervisning och kan väldigt lätt inse att det finns en mängd betydelser av det begreppet. Det kan fyllas med innehåll av olika slag som skulle kunna tolkas som varandras motsatser. Det tycker jag är viktigt att komma ihåg. Perspektiven är många och man måste inte byta, men respekten för att det finns andra än det jag själv har måste finnas där. Den enkla, men så svåra, grunden är nämligen att Gud är större och vi ser dunkelt som i en spegel. Vad är det som säger att min spegel fångar mer, tydligare och klarare än din?

Så går vi vidare denna tredje söndagen i advent som enligt det svenska kyrkoåret har rubriken Bana väg för Herren. Ett sätt att bana väg är att inte slå Bibeln i huvudet på någon annan, utan vänta på att Gud ska visa sig på det sätt Gud vill. Det får bli uppmaningen till mig själv denna dag.

Dag för dag...

Dag för dag, en liten stund i taget 

alltid trygg trots allting runt omkring

Jag får vila i min Faders händer 

som hans barn så är jag inte rädd

För han älskar mig och är mig nära 

varje dag i glädje och i sorg

Han ger kraft till alla arbetsdagar 

och ger även tid till lugn och ro

Han har sagt att han ska vara med mig 

hjälpa mig att klara av mitt liv

Varje dag så får jag gå till honom 

med min oro som han tar emot 

Jag är värdefull i Herrens ögon 

Han vill skydda mig ifrån allt ont

Jag får del av kraften från min herre 

och hans löften får jag lita på

Text av Tomas Hagenfors, insp av Lina Sandell

Varmt tack och på återseende!

Insändare publicerad i Östra Småland den 12 december 2017
Vi i Vox Communis vill tacka alla åhörare som bidrog till att vår julkonsert lördagen den 9 december inbringade så mycket som 19335 kronor till Clownlabbets verksamhet. Ett extra stort tack till våra sjungande gästartister Mia Salomonsson, Johan Gustafsson och Rolf Johansson, till Patric Johnson som lånade ut körgradänger till oss och till den välkomnande personalen på Teatervallen som gjorde allt för att vår konsert i den vackra lokalen skulle bli så trevlig, varm och mättande som möjligt för både åhörare och medverkande.

Vi hoppas att våra sjukhusclowner Mikael ”Mike” Lovestedt och Martin ”Kabom” Ibohm på Clownlabbet kan fortsätta att sprida glädje och värme till barn och vuxna som plågas av sjukdom. Ni är guld värda! En riktigt God Jul önskar vi alla som på olika sätt såg till att vår konsert gav så mycket mer än bara en eftermiddags julstämning. På återseende under 2018!

Vox Communis genom Birgitta Axelsson Edström, körledare

Julkonsert 2017

Tack alla som bidrog till gårdagens julkonsert! Teatervallen var fylld till sista plats och vi hade en jättehärlig eftermiddag tillsammans i julglädjens tecken. Endorfinerna flödade i värmen! Tack hela Vox Communis för att ni finns och för all värme och glädje som ni sänder ut!

Foto: Emmy Axelsson och Charlie Nordström

Jag vill tacka precis allihop, men nämner särskilt

• Personalen på Teatervallen med Mattias Renhorn i spetsen som gav hela konserten en guldkant i form av smarrigt fika, god soppa och strålande bemötande när vi i jättekören formligen vällde in
• Anita Jönsson med make Mats som hämtade gradänger så att vi kunde se och synas och alla som hjälpte till att bära så klart (de var riktigt tunga!) samt till David Lönneborg som förmedlade kontakten med Patric Johnson på Öland som lånade ut dem. Att betala 3500 kr för att låna kommunalt ägda gradänger var liksom inte ett alternativ...
• Våra decemberbarn på musikersidan Christer Svensson och Åke Eklund som alltid kompar med hjärtans lust🎵
• Eftermiddagens särskilda gästartister Mia Salomonsson (inte ett öga var torrt under Koppången 💝), Johan Gustafsson (fortsätt sprida ljus och värme!) och Rolf Johansson (rysningarna under O Helga Natt kändes under huden)
• Våra egna strålande sångsolister Helena Juneberg, Claes Brodin, Tore Andreasson och Agnes Strömberg samt make Pierre (eller om det var Renen Rudolf...)
• Vår egen julkonsertplaneringskommitté bestående av Ingrid Göransson (med make Svante som också bidrog med körgradänger), Annmarie Mullady Ahlgren, Eva Andersson Härdstedt, Agneta Stenkula, Ylva Carlsson och Lars Ahlgren som skött allt praktiskt tryggt och säkert
• Clownlabbet i form av Mike Lovestedt och Martin Kabom Ibohm som verkligen bidrog till att förstora de glada skratten

Har jag glömt någon? Förlåt i så fall. Det är verkligen inte meningen. Jag tackar ALLA som var där och som hjälpte till i någon form.

Kvällens överskott, förutom all glädje som jag har hört att flera åhörare vittnade om att de fick med sig och som jag vet att vi som medverkade också fick, gick till Clownlabbets verksamhet. När allt blev sammanräknat och utgifterna betalade så landade det på hela 19 335 kronor. Det kommer att ge ännu mer glädje på sjukhusen framöver. TACK ALLA!

PS. Vi sjöng White Christmas igår. Idag kom så årets första riktiga snöväder medan vi var på julmarknaden på Skälby. Det är ju det jag säger: Med musik och sångarglädje kan vi påverka världen till det bättre!

Första söndagen i advent 2017

Första adventsljuset är tänt och i fönstren hänger hoppets stjärna. Efter en vecka som blev så oväntat fylld av bekymmer så kommer räddningen: Jesus rider in i Jerusalem på ett åsnesto. till ett väntande folk som längtar efter räddning och frihet från slaveri och förtryck. Man ropar "Hosianna i höjden! Välsignad är Davids son som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden!" Hosianna är ett rop på hjälp från människor i nöd. Kom med hjälp! Rädda oss! Och som vi blir räddade!

Idag var jag för första gången någonsin i Kalmar domkyrka på högmässa första söndagen i advent. Det var en fin upplevelse, med en nästan fullsatt kyrka, vacker musik, mäktiga orgeltoner och härliga ord. Tack alla som bidrog! Ändå så satte det sig en liten undran i bröstet: Hur långt är det inte mellan det förtryckta folkets Hosianna-rop och vår starka Hosianna hyllning, som man brukar beskriva som "likt stora vattens dån"? Hur långt är det inte mellan Kalmar domkyrka med dagens julmarknad runt knuten och den dammiga grusvägen i Jerusalem som täcktes med kläder och tygstycken? Hur långt är det inte mellan våra miljöanpassade bilar och ett litet åsneföl?

Det är långt. Ändå har vi allt det andra så nära, förtrycket och nöden. Tre kvart efter högmässans slut manifesterades det för återupprättande av LSS för de människor hos oss som inte klarar ett mänskligt liv utan assistans. Där hördes också ropen Hosianna! Vid gathörnen satt tiggare med romskt ursprung på plastsäckar med tomma pappersmuggar framför sig. Därifrån hördes också Hosianna. Från barnen i nöd som skulle få dagens kollekt hörs också ropet Hosianna, hela tiden, medan vi tittar i plånbokens myntfack och undrar om det finns några slantar där som man kan lägga i kollekthåven så att det åtminstone ser ut som om vi ger något. Jag ertappade mig själv idag, och var tvungen att besinna mig. Jag gav något annat denna gång. Hosianna-ropet grep tag i hjärtat.

Årets plåt med Brittas lekiskakor är bakade. Några julklappar är inköpta. Några mattor är tvättade och mitt i dessa kombinerade julmys- och stressaktiviteter så gnager något i bröstet. Är det så här vi bereder väg för räddaren? Vilken räddning vill vi ha? Är det den vi får? Och hur ska jag hantera frågorna? Gömma undan dem och glömma dem kan jag inte. Visst ska vi ha plats för vackra mässkläder, välputsade nattvardskärl i silver, Dotter Sion och Messias och Johannespassionen och gamla och nya oratorier från när och fjärran, men hör vi ropet på hjälp?

Advent är väntans tid. Räddningen är redan här, himmelriket har kommit och vi jublar med vårt Hosianna. Det är gott! Men hur gör vi med de Hosianna-rop som idag VERKLIGEN är rop på hjälp? Vad väntar vi på?

Vi får be över det, och låta våra liv bereda vägen för Herren så att bergen sjunker och djupen står upp. Vägen ska göras rak och dörrarna öppnas på vid gavel så att Gud kan komma in i våra liv. Vårt välfärdssamhälle behöver påminnas om det.

Davids son, hjälp oss! Välsignad är du som kommer i Herrens namn!

Olika värdering i grunden

Insändare publicerad i Östra Småland 27 november 2017

Lennart Johansson (23 november) upprepar att GFA är en fin arena för fotboll. Han har naturligtvis inte fel i det, men när han fortsätter att försvara kommunens bristande ambition att verkligen kommunicera bästa möjliga draghjälp med IFK Kalmar så blir det fel i alla fall.

Alla förstår att alla inte kan få exakt vad de vill ha i alla lägen, men det är alltid bättre med öppen och ömsesidig dialog än att presentera ensidigt producerade lösningar som den andra parten måste acceptera för att inte hamna i ett hopplöst läge. Dialog kostar väldigt lite i relation till vad utebliven dialog kan generera i form av förluster på en rad områden, inte minst i termer av förtroende.

IFK Kalmar är en idrottsförening på elitnivå och bör naturligtvis från kommunalt håll behandlas som en sådan. Det vore en klok strategi i motsats till det agerande som Johansson så envist försvarar, ett agerande som ger en bitter eftersmak av att mäns och kvinnors idrottsutövande i grunden värderas olika.

Birgitta Axelsson Edström

Talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

Skoj med nya sammanhang

Jag sitter nu på tåget för att vara med på mitt första kyrkomöte i Uppsala. Det ska bli spännande. Tänk att det fortfarande, vid denna höga ålder, är möjligt att få uppleva nya saker och nya miljöer! Det är liksom aldrig för sent.

Men ibland så kan nog "bäst före"-datum passeras. Man ska inte bita sig fast i sammanhang tills man i stort sett blir utkastad därifrån. Det är en lärdom som många politiker inte riktigt tar in. Att sitta på samma position tills man växer fast på stolen är en svaghet. Tre perioder borde vara max. Redan det är länge tycker jag. Jag var med i Kalmars Barn- och ungdomsnämnd i tolv år. Sedan stod frågorna mig upp i halsen och jag började bli betraktad som tillhörande inventarierna. Det är ingen angenäm känsla.

För en knapp vecka sedan var det stiftsfullmäktige i Växjö. Det avgående avtackades och det tillträdande välkomnades. Det var trevligt, även om det fanns avgående ledamöter som ville passa på tillfället att en sista gång förpesta atmosfären genom att vara så otrevlig som det bara var möjligt. Att han dessutom beskriver denna dag på sin egen blogg i efterhand som att han levererade sanningar medan vi andra var sedvanligt dumma i samtliga skallar är varken överraskande eller trevligt men likväl tyvärr sant. Jag gav mig upp i talarstolen under ledamöternas frågestund och påpekade att det inte var en allmän debatt utan ett tillfälle till just fråga, svar och kort genmäle och formulerade sedan en fråga till stiftsstyrelsens ordförande för att klargöra läget. I bloggen ifråga blev jag som vanligt kallad "stiftsbolsjevik" (ett epitet författaren har myntat själv och är så förtjust i att han använder det så fort han får tillfälle trots att det är djupt lögnaktigt) och beskriven som en ÖKA-kvinna som inte hade fattat att frågestunden inte var allmän debatt. Suck. Kanske har "bäst före"-datum passerats när man inte längre förmår att höra vad andra säger utan bara är förälskad i sina egna tankar. Att han dessutom avrundade med att ge SD visst stöd för ett politiskt förslag som gick ut på att avsluta arbetet med HBTQ och en inkluderande kyrka till förmån för stöd till socialt utsatta svenskar är bara sorgligt. Visserligen blev förslaget nedröstat utan votering "hur sympatiskt det än är" som vår avgående FK-ledamot uttryckte det. Det är tråkigt att en person med så lysande karisma och så många goda sidor utvecklats till en bitterhetsmaskin. Det hade kunnat bli så mycket bättre. Kyrie eleison.

Men nu blickar vi framåt. Det ska bli skoj!

Vanligt hyfs, inte populism

Insändare publicerad i Östra Småland 22 november 2017

Lennart Johansson behöver inte ta i ända från tårna (Östra Smålands insändarsida 21 november). De likheter mellan mig och Jimmie Åkesson som han beskriver finns bara i en fantasivärld som vi andra varken ser eller lever i. Min ambition är att skapa goda förutsättningar för IFK Kalmar att spela inte bara en utan flera säsonger i damallsvenskan. Tänk vad det skulle kunna betyda för Kalmar som idrotts- och evenemangsstad!

Jag efterlyser därför ett äkta samtal mellan Kalmar kommun och vår nyblivna allsvenska fotbollsförening. Vad vore mer naturligt från kommunens sida än att sätta sig ner med föreningen och efterhöra vad kommunen kan göra för att nästa säsong i fotbollens finrum ska bli så lyckosam som det bara är möjligt? Istället har kommunen i media uttalat att det inte blir tal om några investeringar i syfte att säkra klubbens hemmaplan Gröndal för matchverksamhet. Jag förstår naturligtvis varför. Det finns inte hur stort investeringsutrymme som helst. En kvarts miljard för arenaköp är ju stora pengar för de allra flesta, men är det en investering som ger IFK Kalmar det föreningen nu behöver i form av draghjälp? Och är de nivåer som arenahyran till Kalmar FF hamnar på verkligen realistiska?

Att tala med berörda för att hitta lösningar som är godtagbara för alla inblandade är inte populism. Det är vanligt hyfs. Det behöver man inte vara feminist för att inse, men det kanske hjälper.

Birgitta Axelsson Edström

Talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

Missa inte årets julkonsert!

Damidrott på herrarnas villkor

Insändarreplik publicerad i Östra Småland 20 november 2017

Lennart Johansson (inte identisk med IFK Kalmar-eldsjälen med samma namn som vi här ovan ser tala i telefon efter korvförsäljningen på den avgörande segermatchen förra söndagen) är förmodligen i sitt svar tydligare än han avser att vara, och tyvärr är han nog att betrakta som representativ för kommunens S-styrda majoritet. Budskapet är att damerna gärna får syssla med fotboll på elitnivå, men det ska ske på herrarnas villkor. Vill inte IFK Kalmar spela sina hemmamatcher borta på GFA, och dessutom betala rejält för det till Kalmar FF, så ska de inte spela i damallsvenskan. Vem det är som bestämmer framstår med all tydlighet och vad IFK Kalmar vill är ointressant. Som vanligt förutsätts att kvinnor fogar sig.

Det här är i och för sig ingen nyhet. Vi har hört det så många gånger förr. Intresset för att kommunicera med berörd elitsatsande förening ter sig i det närmaste obefintligt. Det är nämligen skillnad på herrar och damer.

När Kalmar FF inte klarade av att driva sin egen arena gick kommunen in med en kvarts miljard och kallade det för nollsummespel. När IFK Kalmar går upp i damallsvenskan kostar det på för mycket att ens kommunicera med föreningen. Istället ställs man inför faktum: Det kommer inte att satsas på Gröndal.

Självklart ska IFK Kalmar erbjudas att spela på GFA, men frågan är om det är vad föreningen, laget och supportrarna önskar och vilka villkor som i så fall ska gälla. Det kan ju vara så att det där med att spela hemmamatcher borta på GFA och betala rejält för det inte är varje fotbollsspelares våta dröm.

Det behövs, som sagt, en feministisk röst i Kalmar kommun.

Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

En vecka med budget på olika sätt

Två dagars budgetkonferens med det nya Sensusdistriktet är till ända. Det var trevliga dagar! Att fusionera två distrikt och göra en enda enhet av Småland, Öland och Östergötland är en spännande utmaning. För oss som jobbar mest med kyrkan så innebär det kontakter med inte bara ett utan med två självständiga stift. Hoppas att biskoparna i stort är på samma linje och kan tala med varandra ibland. Ett faktum som talar för att det ska gå bra är ju att de ändå är bröder i fler avseenden än i Kristus, våra biskopar Fredrik och Martin Modéus.

Vi talade en hel del om Sensus identitet och folkbildningens utveckling och syfte också. Folkbildning är inget lull-lull som man kan hålla på med i brist på annat. Folkbildningen är en av vårt demokratiska samhälles allra viktigaste fundamenta. En gång, i vänstersammanhang, lärde jag mig att ett oorganiserat folk kan göra revolt och uppror men saknas den grundläggande bildningen så stannar det därvid och den organiserade motparten med makt och kraft i såväl bokstavlig som bildlig betydelse slår ner folket relativt snabbt. Samhällsordningen återgår då till det tillstånd som rådde före revolten, kanske till och med i en ännu mer förtryckande form då folket även ska straffas, eller så sker det som skedde i Sovjetunionen: Ett förtryck ersattes av ett annat. En hållbar samhällsförändring i frihetlig och demokratisk riktning kräver bildning hos folket. Demokrati värd namnet som ska bevaras och utvecklas med tiden kräver också bildning. Vi människor behöver helt enkelt bilda oss för att kunna leva och utvecklas som fria individer i det kollektiva hållbara samhället.

Vi kom över till en metafor som hör hemma i växtriket. En växt som lever och får näring växer, utvecklas och blomstrar. En växt som står stilla mår inte bra. Likadant är det med oss. Om vi människor ska må bra och inte dö sotdöden så behöver vi växa och utvecklas, och för att nå dit krävs näring och livsluft. DÄR har bildningen en livsviktig roll som frivillig kultiverande rörelse med syfte att människor ska leva och utvecklas som de medskapande människor de är! Och där har Sensus ett uppdrag, främst tillsammans med medlemsorganisationer och samarbetspartners men också som en självklar del i den gemensamma samhällsutvecklingen. JA, det ÄR en viktig utmaning som är väldigt aktuell i vår tid!

Som sagt, det var två väldigt spännande och utmanande dagar med folkbildningen i centrum. De kunde blivit ännu bättre om hotellets restaurang hade kunnat hantera specialkosten så att jag hade sluppit få mango-, ananas- och passionsfruktssorbet när jag både hade anmält allergi mot ananas i förväg och frågat explicit om innehållet när middagsdesserten sattes på bordet. Det blev en orolig natt med svullen mun, tunga och hals och en alldeles onödig trötthet under den andra dagens förmiddag. Jag blev så besviken! Å andra sidan blottade det ett visst behov av både (ut)bildning och utveckling av bemötande. Jag hoppas hotellet inser det och gör bot och bättring när det kommer nya restaurang- och konferensgäster. Jag fick en allergitablett av chefen (TACK!) eftersom jag inte hade några med mig och det gjorde reaktionen lindrigare. Nästa gång kanske det inte går lika bra. Människor kan faktiskt dö i allergichocker, så problemet är värt att ta på allvar. Jag står ut med svullna läppar och blåsor ett tag. Även om det är obehagligt och ser allt annat än trevligt ut så är det överkomligt, men jag kan aldrig veta vad som händer nästa gång. Det vet ingen annan heller, men vi som har det här problemet försöker hela tiden försäkra oss om att vi blir lyssnade på och kan känna oss trygga i att restauranger tar våra önskemål på allvar. Det är  inte självvalt att vi inte äter samma mat som de flesta andra. Det är krångligt och man känner sig som ett freak-aktigt och bortskämt problem redan i förväg, men vi har inga andra alternativ än att anmäla specialkost. Att man då inte blir tagen på allvar av konferenshotell som vill framstå som professionella är under all kritik, men förhoppningsvis händer det inte fler gånger på aktuellt hotell i varje fall.

Idag är det stiftet som står på agendan med avslutning för avgående stiftsfullmäktige med budgetsammanträde och inledande valsammanträde inför 2018-2021 med nyvalda fullmäktige. Jag börjar tillhöra inventarierna i sammanhanget när min tredje mandatperiod nu inleds. En förändring finns dock för min egen del. Jag har bytt nomineringsgrupp från ViSK till ÖKA och är inte längre ensam representant för den grupp jag tillhör. Nu är vi två som kan samsas om att bära fanan. Det är ju roligare att vara flera än att vara ensam, men i praktiken så suddas nästan grupptillhörigheterna ut (med några undantag) när kyrkovalet är över och arbetet börjar. Då handlar det om att vi förtroendevalda ska arbeta för kyrkans bästa och det brukar göras genom öppen diskussion och ömsesidigt lyssnande. Det känns bra. Visst har vi olika program, och dem har vi fått stöd för i varierande grad vilket visar sig i valresultatet, men ofta så kan vi komma överens i sakfrågor förenade i gemensam omtanke om vår gemensamma kyrka.

Solen skiner. Det är ganska vanligt att det är riktigt fint väder när stiftsfullmäktige samlas på Sankt Sigfrid. Dagen som idag är frångår inte traditionen. Ha en skön fredag alla!

Det behövs äkta feminism i fullmäktige!

Insändare publicerad i Östra Småland 17 november 2017

Stort grattis till IFK Kalmar till avancemanget till fotbollens finrum! Varmt lycka till i Damallsvenskan nästa säsong och tack för en spännande sejour i Elitettan!

Nu har då kommunfullmäktiges nuvarande partier i Kalmar, och då speciellt den styrande majoriteten, möjligheten att visa att det inte behövs ett feministiskt parti där. Tyvärr verkar man inte ta chansen. IFK Kalmar hänvisas till att spela sina hemmamatcher borta. Beskedet är tydligt: Några investeringar i syfte att säkra Gröndal för allsvenska matcher kommer inte att göras.

Det ideella föreningslivet utgör en av vårt samhälles allra viktigaste stöttepelare. Det handlar om människor som lägger tid, engagemang, energi och till och till och med sin själ i att jobba för ett fungerande ungdomsarbete som i sin tur lägger grunden till framgångsrik elitverksamhet. Självklart är föreningslivets röster värda att lyssnas på! Lika självklart är det att en förening vill spela sina hemmamatcher, oavsett division, just på hemmaplan. I Kalmar är det dock bara självklart när det gäller herrfotboll på elitnivå. Damerna får inte bara finna sig i att flytta inför varje match, de får dessutom enligt uppgift betala avsevärda summor till herrkollegerna för att få nyttja en kommunalt ägd matcharena som är dåligt dimensionerad för damfotboll.

Vi uppmanar Kalmar kommun att tänka en vända till. Ibland har man som bekant otur när man tänker. En elitsatsande damförening ska självklart värderas lika högt som en elitsatsande herrförening! Något annat är ovärdigt en kommun som vill se sig som modern, medveten och rättvis. En kvarts miljard i kommunal investering för att stötta den ena måste generera något även till den andra, för det är väl inte så illa att det beryktade nollsummespelet i verkligheten går ut på att Kalmar FF ska få sin egen kommunala arenahyra betald genom att hyra ut matcharenan i andra hand till IFK Kalmar?

Summa summarum: Kalmar behöver definitivt ett äkta feministiskt parti i kommunfullmäktige. Annars kommer ojämställdheten att fortsätta föröka sig där i orubbat bo utan att någon ens vågar påtala det.

Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

Triumfer och nya innebörder

Alltså, efter en lördag i dvalaliknande tillstånd så gick det att vakna på söndagen och ägna tiden åt idrottsliga framgångar. Alla förstår att det inte var jag som skördade framgångarna, men jag kunde i alla fall vara med och glädjas.

IFK Kalmars avancemang till Damallsvenskan som blev klart i elitettans allra sista omgång var dagens stora höjdpunkt! Att vi sedan efter IFKs 6-3-triumf över Assi, vilken parkerade AIK på en försmädlig tredjeplats i serien, kunde se på när Kalmars handbollsdamer ta säsongens första seger i en tung serieinledning blev grädde på moset. Årets fotboll har annars varit en bedrövlig historia från mitt perspektiv. Skönt att det kunde vända i november. Äntligen, vilket jag direkt konstaterade, finns ett allsvenskt lag från Kalmar som man kan heja på med hjärtat!

Det var jubel, kramar och champagnekorkar efter matchen samt en obegriplig insats från Kalmar kommun som lät en brandbil köra in på Gröndal med sirener och blåljus med ett enda resultat som följd: Att fokus förflyttades från det firande laget med funktionärer. Hade man velat väcka uppmärksamhet så fanns det väl annat att bidra med, t ex ett besked om att föreningen får fortsätta spela sina hemmamatcher på hemmaarenan Gröndal (och att nödvändiga investeringar därmed ska göras) eller, om nu det förstnämnda är omöjligt, att IFK inte ska behöva betala mer om de tvångsförflyttas till GFA. Tycker kommunen att damfotbollen är värd något så är inte dessa åtgärder för mycket begärt. Dessutom är det ju valår och det brukar öka sensitiviteten hos den politiska makteliten. Noterbart är dock att inget kommunalråd var på plats för att gratulera, och kanske är det ett sorgligt bevis på att misstanken är sann om hur damfotbollens värderas (tyvärr). Det räcker liksom inte med blommor...

Å andra sidan, fortsätter man köra på inslagen väg, dvs att Kalmar FF får ta ut hyra av IFK för kommande allsvenska matcher enligt den prislista som publicerades häromdagen, så får begreppet "nollsummespel" en begriplig innebörd. Det handlar alltså inte om att kommunens åtagande vid ett arenaövertagande är ett nollsummespel. Det handlar om att KFF genom IFK får in samma hyra som de själva betalar i kommunal hyra. SÅ hänger det ihop!

En sak till som hänger ihop men på ett nytt sätt är satsningen på swimmingpooler i Kalmarhems regi. Den senaste veckans spring i de kommunala korridorerna kring varsel, projektanställningar och uthyrning av personal visar att det inte är swimmingpooler som Kalmarhem ska syssla med, det är inrättandet av en personalpool. Pool som pool, oss polare emellan ;-)

Men nu lämnar vi den sorgliga härvan därhän och fokuserar på det som är roligt på riktigt. GRATTIS IFK KALMAR till en väl genomförd säsong och en seriös satsning som ger resultat! Det går inte att gratulera laget och klubben utan att ge ett hedersomnämnande till eldsjälen Lennart "Kool" Johansson som genom idogt, envist och envetet arbete (som inte alltid har uppskattats när man själv stått på andra sidan och försökt rådda i den snäva budget som KFN fått att hantera, det erkänner jag)  har lagt grunden för framgångarna TACK! LYCKA TILL ALLIHOP nästa säsong i Damallsvenskan! Jag hoppas verkligen att ni får riktiga hemmamatcher 2018 och att den stora publiken från igår (över 2000 åskådare fanns på plats) också följer med till landets högsta serie!

Bönhörd, än en gång...

Dagarna är intensiva nu.... Det är inte bara upprördheten över #metoo-kampanjens avslöjanden som tär på energin, det är mycket annat som upptar tiden. Ibland känner man sig maktlös och sörjer över att man inte kan göra mer när det är så många saker som skriker efter åtgärder. Arbetsveckan som gick inrymde två "vanliga" dagar på kontoret i Växjö, en heldag i Mariakyrkan med stiftsstyrelsen i Växjö stift, en torsdag som började kl 0340 och avslutades med hemkomst strax före kl 22 och som däremellan innehöll tågresa tur och retur Kalmar-Kungliga Hufvudstaden och sista steget i processledarutbildningen för Regnbågsnyckeln (läs mer här) samt en fredag med lite sovmorgon men sedan fullt ös in i kaklet vid 1630-tiden på Sensuskontoret i Kalmar (utan mat vilket ledde till lite darriga knän och stirrande blick). Sedan kom kvällen med ljuständning på graven och mycket kärt besök från Norge med god mat (äntligen!!!) och en protestantisk triumf över katolicismen på fotbollsplanen. Heja Sverige! Det blev ett festligt slut på arbetsveckan minsann!

Idag är jag manglad, minst sagt. Efter frukost med goe maken och Sara från Norge följt av en ganska lång telefonintervju trotsade jag stormvindarna utomhus med en cykeltur till det närbelägna köpcentrumet (för resultat i frisyrtermer se ovan). Sedan tog krafterna slut. Det blev soffhäng med telefonmöte och tidningsläsning samt den hårresande insikten att jag är jättemycket efter när det gäller att beställa resa och boende till det kommande kyrkomötet. Så blir det när man har för mycket att tänka på. Jag ber en bön och hoppas på hjälp ändå för "kusin från landet". Annars får det väl lösa sig på något annat sätt, för till kyrkomötet ska jag när jag nu är invald. Det brukar ju lösa sig på något vis.

Kvällens festlighet har jag dock fått ställa in. Huvudvärken har kommit som ett brev på posten efter veckan och jag utgör inget trevligt festsällskap i det här skicket. Jag längtar bara efter mörker, lugn och ro...

Och se där, himlen börjar skifta i rosa-lila och skymningen lägger sig. Bönhörd, än en gång alltså. Ha en skön kväll och njut av helgledigheten. Det tänker jag göra.

Årets julkonsert med Vox Communis!

Nu har DU chansen att uppleva 

ÅRETS JULKONSERT!

Det är begränsat med platser så först till kvarn gäller.

VÄLKOMMEN!

Folkrörelse...

Vad är en folkrörelse? Många av de sammanhang där jag rör mig får mig att tänka kring den frågan. Det är något vackert med ordet. Smaka på det: En folkrörelse. Det är ett folk på vandring någonstans, på något sätt förenade i riktning mot ett mål. Man behöver inte röra sig likadant, men det finns något som förenar i rörelsen och den omfattar många. En nation, ett folkhem, vilar i hög grad på att det finns någon form av samstämmighet i rörelsen, att alla vill delta.

Folkbildning är en sådan folkrörelse. Det finns många fasetter i den ädelstenen, men gemensamt är att människor utvecklas. En del i folkbildningen är körsången. När vi samlas, varje eller varannan vecka, för att sjunga tillsammans utvecklar vi varandra trots att vi sjunger i olika stämmor och trots att en del har kommit längre än andra i sångröstutvecklingen och intonationen. Helheten som vi skapar tillsammans blir väldigt mycket större än delarna, precis som i annan folkbildning. Målet är inte färdigdefinierat på förhand, utan vi skapar tillsammans. Oftast blir det väldigt mycket mer, mycket bättre och mer mångfärgat än vi nånsin kunde föreställa oss. Det handlar om att släppa fram den kreativa varelsen som vi har inom oss och låta den få spela! Den bär och den bygger både oss själva och andra runt omkring oss!

Sedan finns det folkrörelser som har tappat sin folksjäl, eller åtminstone glömt bort den, och ersatt den med avarter som partipiska och centralstyrning. Jag förstår att det ibland kan tänkas vara enda vägen att gå (kanske har ledarskapet svårt att själva släppa fram sin kreativitet och tänka en bit längre?), men det som blir så fel är när man ändå vill behålla sin folkrörelseimage. När föreningar och partier börjar fungera som bolag så ska en varningslampa blinka, men gör det verkligen det? Eller kör man på, full fart framåt, i en fartblindhet som lämnar krafterna på golv- och gräsrotsnivå på efterkälken?

Vi har en läxa att göra som samhälle. Den går ut på att hitta hållbara strategier för att lösa frågan "Hur behåller vi och utvecklar demokratin?". Folkrörelserna är en viktig komponent i det arbetet, och då menar jag fungerande folkrörelser som låter folket få växa, engagera sig, röra sig och bidra. Jag är gärna med och gör den läxan. Är du?