lördag, januari 20, 2018

Så mycket nåd, så mycket kärlek

Kanske kommer det här inlägget att förvåna någon. Den risken tar jag. Det måste ändå skrivas. Jag är trött på läget och trött på den oförsonlighet som bara växer sig större och större.

Igår var vi på begravning. En kär vän, en inspiratör och en härlig musikpartner har lämnat jordelivet. Det var en tung dag. Utan Leif är världen så mycket gråare. Vi var inte överens om allt, men mellan oss fanns en stor respekt och mycket glädje. Han sa mot slutet (han visste att han skulle dö) ”Så mycket nåd, så mycket kärlek”. Jag tänker på de orden idag. Hur mycket nåd, hur mycket kärlek finns det i världen?

Nej, man ska vara perfekt och aldrig göra fel. Annars blir domen hård. Ropen skallar och lynchningen påbörjas. Det säkraste i det läget är ju att inte göra något alls, eller hur? Det sista man ska göra är att erkänna att man har gjort fel, vidta åtgärder för att det inte ska hända igen samt be om ursäkt. Då har man i dagsläget skrivit under sin egen dödsdom. Alltså: Gör ingenting, för allt i världen! Och har du ändå gjort något som inte blev perfekt, håll käften om det!

Jag tänker på två av mina vänner. Ingen av dem är naturligtvis perfekt, men de är människor som vill bidra till ett mer rättvist samhälle. Båda två har blivit dömda av de perfekta, de självgoda felfinnarna med pekpinnarna som inbillar sig att hämnd är en god drivkraft för förändring. Jag lider med mina vänner. De är inte perfekta, men de är människor med hjärtat på rätta stället och de medger att de gjort fel. De är män, båda två, och det som de utsätts för i svaveldoftande svallvågor i fegt skydd av #metoo är allt annat än proportionerligt, rättvist och rättssäkert. Det är folkdomstolar som agerar utan ett uns av vilja till ansvar. Det luktar hämnd och blodtörst lång väg.

Hämnd och blodtörst är inget som jag tycker förknippas med medmänsklighet, solidaritet, värme och kärlek. Det förknippas inte med feminism heller, utom i feminismmotståndarnas världsbild och det är de snabba med att säga. ”Galna, hysteriska fruntimmer som hatar män och som helst vill utrota allihop” blir vi ju kallade för i parti och minut. Det är idiotiskt, ostrategiskt och korkat att ge dem chansen att få rätt. Jag tänker inte göra det i varje fall. En rättssäker behandling ska känneteckna vårt kommande samhälle och vi ska inte förfalla till det som råder nu, nämligen att man pga kön behandlas olika.

Och en sak till: Vad betyder en ursäkt? Hur ska man tolka och hantera ordet ”förlåt”? Betyder det något överhuvudtaget? När någon uppenbart har överskridit vad som är godtagbart, har kränkt någon i något avseende, har skadat någon och sedan ber om ursäkt, hur gör man då? Tja, det verkar finnas många olika strategier. Till de sämre hör att krypa in i sin håla och vägra att kommunicera, att säga att en ursäkt inte betyder något alls och gosa in sig i offerkoftan. Till de bättre hör att faktiskt ta en diskussion och lyssna. Det kan ju hända att den andre har kommit på bättre tankar och har lärt sig något på kuppen. Kanske kan man rentav lära sig något själv också? I alla händelser är kommunikation det enda sättet att komma vidare och framåt. Får man en ursäkt så har motparten ändå kommit så långt att hen inser att det finns en anledning att rannsaka det egna beteendet. Det är ett erkännande och ett första steg till en förbättring.

Men just nu råder alltså regeln att inte erkänna något alls och för allt i världen inte be om ursäkt för det. Det gillar inte jag. Det gör mig ledsen, inte bara för Lasses och Lindströms skull, utan också för framtidens. ”Så mycket nåd, så mycket kärlek”.... Det känns som en bättre framtid än den som styrs av folkdomstolen.

1 kommentar:

Unknown sa...

Utomordentligt bra text som pekar på viktiga frågor som borde diskuteras mer.