söndag, februari 18, 2018

Så typiskt pappa...

Jag kollade in filpaketet på frukostbordet i morse. Goe maken satt vid teven och var sur över utvecklingen av herrstafetten på längdskidor så jag hade köksbordet för mig själv. En norsk seger var ungefär lika förutsägbar som att jag vaknar varje morgon obeskrivligt trött och sömnig, så det var liksom knappt spännande att ens se målgången. Jag tog det lugnt och åt frukost istället, och läste alltså på filpaketet under tiden.

Där stod det att man skulle tänka över sin konsumtion av plastpåsar. Man skulle inte ta påsar i onödan i butikerna, inte slänga dem i naturen och försöka se till att använda dem fler gånger än en. Någon hade också kläckt idén att man kan ha en ihopvikt plastkasse i fickan eller i väskan. Den tar ju nämligen ingen plats alls. Det fick mig att tänka på pappa.

Pappa hade kommit på det där för länge sedan, inte av snålhet utan av praktiska skäl. Han hade alltid en extra kasse med sig, omsorgsfullt ihopvikt till ett litet platt kuvert, och många gånger kom den till användning. Det vet jag. Jag vet också att vi, när vi skulle göra oss av med alla kläder och jackor när vi hade förlorat pappa för snart två år sedan, hittade de där påsarna i en ficka i ALLA jackor. Det fanns också extrapåsar i väskor och kassar. En hittade dotter Emmy i ytterfacket på en av mammas fina läderkassar. ”Så typiskt morfar” var hennes kommentar, och det är det. Det är många saker som är typiskt pappa, och jag saknar dem fortfarande.

Fast mest saknar jag min pappa och min mamma inte för vad de gjorde utan för vad de var, och jag påminns om dem ofta. Tacksamheten är stor för att jag fick ha just dem som mina föräldrar. Det är tomt utan dem. Det är så mycket jag hade velat prata om, såväl glädjeämnen som orosmoln, men de finns inte länge där. Det är sorgligt, men det måste gå.

Pappa brukade säga att barnuppfostran inte handlar om att skydda barn från allt eller att göra allt åt dem, utan det handlar om att ge barnen förutsättningar att klara sig själva genom att använda sina egna vingar. Det är klokt tycker jag. Hoppas att han lyckades med det. Det är väl, antar jag, upp till mig att bevisa.

Och jag börjar med att stoppa ner en extra kasse i ryggsäcken. Den kan komma till användning.

Inga kommentarer: