söndag, december 03, 2017

Första söndagen i advent 2017

Första adventsljuset är tänt och i fönstren hänger hoppets stjärna. Efter en vecka som blev så oväntat fylld av bekymmer så kommer räddningen: Jesus rider in i Jerusalem på ett åsnesto. till ett väntande folk som längtar efter räddning och frihet från slaveri och förtryck. Man ropar "Hosianna i höjden! Välsignad är Davids son som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden!" Hosianna är ett rop på hjälp från människor i nöd. Kom med hjälp! Rädda oss! Och som vi blir räddade!

Idag var jag för första gången någonsin i Kalmar domkyrka på högmässa första söndagen i advent. Det var en fin upplevelse, med en nästan fullsatt kyrka, vacker musik, mäktiga orgeltoner och härliga ord. Tack alla som bidrog! Ändå så satte det sig en liten undran i bröstet: Hur långt är det inte mellan det förtryckta folkets Hosianna-rop och vår starka Hosianna hyllning, som man brukar beskriva som "likt stora vattens dån"? Hur långt är det inte mellan Kalmar domkyrka med dagens julmarknad runt knuten och den dammiga grusvägen i Jerusalem som täcktes med kläder och tygstycken? Hur långt är det inte mellan våra miljöanpassade bilar och ett litet åsneföl?

Det är långt. Ändå har vi allt det andra så nära, förtrycket och nöden. Tre kvart efter högmässans slut manifesterades det för återupprättande av LSS för de människor hos oss som inte klarar ett mänskligt liv utan assistans. Där hördes också ropen Hosianna! Vid gathörnen satt tiggare med romskt ursprung på plastsäckar med tomma pappersmuggar framför sig. Därifrån hördes också Hosianna. Från barnen i nöd som skulle få dagens kollekt hörs också ropet Hosianna, hela tiden, medan vi tittar i plånbokens myntfack och undrar om det finns några slantar där som man kan lägga i kollekthåven så att det åtminstone ser ut som om vi ger något. Jag ertappade mig själv idag, och var tvungen att besinna mig. Jag gav något annat denna gång. Hosianna-ropet grep tag i hjärtat.

Årets plåt med Brittas lekiskakor är bakade. Några julklappar är inköpta. Några mattor är tvättade och mitt i dessa kombinerade julmys- och stressaktiviteter så gnager något i bröstet. Är det så här vi bereder väg för räddaren? Vilken räddning vill vi ha? Är det den vi får? Och hur ska jag hantera frågorna? Gömma undan dem och glömma dem kan jag inte. Visst ska vi ha plats för vackra mässkläder, välputsade nattvardskärl i silver, Dotter Sion och Messias och Johannespassionen och gamla och nya oratorier från när och fjärran, men hör vi ropet på hjälp?

Advent är väntans tid. Räddningen är redan här, himmelriket har kommit och vi jublar med vårt Hosianna. Det är gott! Men hur gör vi med de Hosianna-rop som idag VERKLIGEN är rop på hjälp? Vad väntar vi på?

Vi får be över det, och låta våra liv bereda vägen för Herren så att bergen sjunker och djupen står upp. Vägen ska göras rak och dörrarna öppnas på vid gavel så att Gud kan komma in i våra liv. Vårt välfärdssamhälle behöver påminnas om det.

Davids son, hjälp oss! Välsignad är du som kommer i Herrens namn!

Inga kommentarer: