En fråga som bygger på missförstånd

Svar på debattreplik från P-A Erlandsson i Barometern 6 april 2017, publicerat den 12 april 2017

Uppenbarligen, Per-Arne Erlandsson, räckte det inte att du läste min artikel tre gånger. Du har ju inte greppat budskapet ändå. När du ställer dig utanför och frågar efter svar på hur vi ska nå fram till en hållbar värld så betyder det att du har missförstått det mesta. Det artikeln säger är att det är VI som måste arbeta TILLSAMMANS. Samhällsutvecklingen är VÅR angelägenhet, inte någon annans.

De gamla stelbenta partierna med sina fötter cementerade i ideologier grundade i ett endimensionellt vänster-högertänkande erbjuder mer låsningar än lösningar och skapar fler problem än möjligheter. När makten att tänka överlåts till politikerskrået är det fara å färde. Det är här jag, och fler med mig, menar att många människor har blivit passiviserade. Man ser inte sitt eget ansvar och sina egna möjligheter samt har tappat både vilja och självförtroende till att bidra till samhällsbygget. Det är livsfarligt för ett samhälle som vill vara öppet och demokratiskt!

Därför tänker jag inte formulera ett svar på din fråga. Det svaret ska du nämligen vara med och formulera själv. Det är ditt ansvar, likväl som mitt. Jag efterlyser den aktiviteten, och välkomnar olika perspektiv från kvinnor, män och andra. Det är både lärorikt och utvecklande, och framförallt är det livsviktigt för det demokratiska samhällets överlevnad att vi möts och samtalar. Det är vägen framåt när de gamla partierna har fastnat i sina egna former.

Birgitta Axelsson Edström

Talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

Ett annat Sverige

Alla reagerade vi nog olika i fredags när vi fick klart för oss vad som hänt på Drottninggatan i Stockholm. Vi satt i bilen på väg hem från affären där vi hade klarat av veckans storinköp när bilradion rapporterade om stillastående tåg på Stockholms central, skottlossningar (som visade sig vara osanningar) och en kapad skåpbil som mejat ner fotgängare innan den körde in i och krockade  med en av Åhlénsvaruhusets entréer. Det var chockartat. Vad hade egentligen hänt? Vi visste inte, men det var något som skakade om oss ordentligt.

Jag är stolt över efterspelet. En huvudstad som öppnade sina medmänskliga kranar med full styrka visade att det går att lindra det fruktansvärda med kärlek. Mat delades ut, husrum erbjöds och den mänskliga värmen flödade. Polisens och vårdens olika styrkor agerade med medmänsklig professionalitet och politiken, med några få undantag, kunde i en svår stund samla sig till besinning. Gärningsmannen greps snabbt och vi har sluppit undan en stor del av de obehagliga spekulationer som kunde blivit vårt stora samtalsämne under lång tid om inte ett gripande hade skett. Vi fick dock tidigt klart för oss att det Sverige som vi skulle vakna upp till på lördagsmorgonen var ett annat än det vi tidigare hade haft. Inte anade vi att den förändringen skulle vara som störst ifråga om värme och empati. Det var ett Sverige som visade att kärleken är större än hatet, ett Sverige som visade att det finns ett Sverige som är värt att försvara med medmänsklighet och att vi också kan göra det. Vi vaknade till ett Sverige som valde samtalet och omtanken, inte rädslan och hatet. Jag är stolt över att få vara en del i detta stora sammanhang!

Men visst var det en omskakande upplevelse som fick många av oss att agera annorlunda än i vanliga fall. Vi kom hem med matkassarna och plockade upp allt, lika systematiskt som vanligt. Jag sätter någon form av ära i att ha ordning och reda och agera rationellt. Jag vet att jag hade köpt en flaska hårschampo i en nästan självlysande röd färg. Jag ställde den på diskbänken innan jag ställde undan den, men problemet är att den inte hamnade i duschen där den ska vara. Den är puts väck. Jag har kollat skafferiet, kylskåpet, frysen, tvättmedelshyllan och städskåpet samt bokhyllorna. Den är fortfarande borta. Jag har ingen aning om var jag har ställt den. Det var helt enkelt något annat som var i fokus i hjärnan i fredags eftermiddag. Nånstans får jag ändå vara glad att det inte var glass eller fryst fisk som jag har lagt nånstans utan att vara medveten om var.

Vi reagerar alltså väldigt olika. En del skärper det empatiska sinnet och andra, som jag, kopplar bort det rationella. Ändå ger det fruktansvärda i fredags hopp om en framtid som är präglad av annat än rädsla och hat. Vi kommer aldrig att kunna skydda oss från dåd av det här slaget. De händer överallt, och nu har ett hänt i huvudstadens hjärta också. Vi ska göra vad vi kan för att förminska risken att det händer igen, men vägen dit går inte via skuldbelägganden, hat, syndabocksletande och spekulationer om vem som gjort fel av det ena eller andra slaget. Vägen dit går genom närhet, möten, samtal och medmänsklighet. Vi måste se varandra och möta varandra. Det är det enda som hjälper om vi inte vill att våldet ska eskalera. Vi har redan sett början på ett sådant Sverige. Det inger hopp.

Palmsöndag

Jag minns mycket väl vad vi gjorde på palmsöndagens kväll förra året. Jag hade kontakt med pappa efter högmässan där jag hade spelat och sjungit med delar av kören och en skara tappra barn. Det var Hosianna för hela slanten. Herre, rädda oss! Det var glädje och jubel, och jag mådde gott. Några timmar senare ringde pappa igen. Han hade så ont och han behövde hjälp. Vi kastade oss iväg i bilen och möttes av pappas skrik av smärta som nådde långt ut på gatan. Där och då började mardrömmen. När ambulansen till slut kom och pappa fick åka till sjukhuset så var det sista gången han såg sitt hem.

Det är därför jag inte kunde tänka tanken att gå till kyrkan idag. Visserligen sov vi länge, men jag hade inte klarat en palmsöndagsmässa i år. Nu går vi in i stilla veckan och väntar in uppståndelsens glädje på påskdagens morgon. Det är ju för väl att det finns en annan berättelse än den som vår jordiska tillvaro berättar för oss. Döden är inte slutet. Det finns en fortsättning tack vare Jesu död på korset.

Jag hoppas kunna glädjas åt det i år. Förra året gick det inte alls, men jag tackar Gud för att han har burit mig igenom denna oerhörda sorg. Han som offrade sin älskade ende son älskar också mig. Jag vet det nu, ännu mer än tidigare.

Mitt eget land

Dagen efter 11 september-dåden hade vi en stilla samling i aulan på Åkrahällskolan. Tankarna var många hos oss alla såväl elever som personal. Att få sitta ner en stund och tänka var välbehövligt. Jag bidrog med lite improviserat pianospelande. Jag minns speciellt att jag spelade Olle Adolphsons Mitt eget land. Texten av Beppe Wolgers har jag alltid älskat. Idag, efter vad som hänt i Stockholm, känns den lika angelägen. Vi i Vox Communis kommer också att sjunga den på våra vårkonserter 19 och 27 april. Vi kanske kan sjunga den tillsammans? På något sätt så känns det som om det är ännu viktigare nu att vi kommer samman och sprider kärlek och medmänsklighet, och varför inte göra det med toner och ord?

Sluta aldrig att mötas och att samtala! Det är frånvaron av möten och samtal som gör världen till en kall och oberäknelig plats. Ta varandras händer, och bed och älska fram ett land där vi alla kan få leva. Det är det enda som kan hjälpa till slut.

Mitt eget land

Jag hörde musik någonstans,
som kom från en frusen orkester,
den kallas för terrorbalans
och dansas av öster och väster.
Vad bryr jag mig om öst och väst,
jag vet ju bäst…

…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och jag är ju precis som andra,
och min hand är så lik din hand.
Hela landet syns från mitt fönster,
huvudstan ligger i mitt rum,
och i taket gör lyktor mönster,
det är dumt, men jag är väl dum.

Man säger, att ensam är fri,
den frie lär vara den starke.
Men du och jag blir ändå vi,
och jorden får blommande marker,
och nätterna skimrar av bloss,
bara för oss…

…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och allting vi vill ge till andra,
kan du få ur min öppna hand.
I min hand finns allt det jag drömmer,
allt jag äger och allt jag har,
och den rädsla som alla gömmer,
just på den är din hand ett svar.

Jag vet att en väldig raket,
ska gå mot en främmande himmel,
men säg mig en enda planet
som jorden, för den ger mig svindel!
Och därför så stannar jag kvar,
jag vet jag har…

…liksom du någon plats på jorden,
som jag kallar mitt eget land,
det är svårt att få tag på orden,
men du vet, hur det känns ibland.
När man känner att allt är nära,
och att allt finns en mening i.
Ska det vara så svårt att lära,
det att mänskorna – det är vi…

…har du hört någon gång musiken,
när jag fattar helt lätt din hand,
och i världen omkring finns riken,
men de är alla samma land.

Om barnäktenskap och barnperspektiv

Insändare i Östra Småland 7 april 2017

Frågan om hur Kalmar kommun ska hantera barnäktenskap har nyligen diskuterats i kommunstyrelsen. Svaret blev, om rapporteringen stämmer, att man inte ska göra något utöver det man idag gör. Det är en ryggradslös politisk hållning när vi vet att barnäktenskap förekommer.

Vi inom Feministiskt initiativ vill att barnperspektivet ska stå i centrum inom alla delar av flyktingpolitiken. Alla äktenskap där någon av makarna är minderårig måste därmed upplösas. Asylsökande barn som är gifta ska ha status som ensamkommande barn och därmed skyddas från barnäktenskap. Barn har rätt att vara barn oavsett ursprung och kön. Barn har rätt att leka och utvecklas i sin takt. Var och en har också rätt att bestämma om sin egen framtid. Varje barn ska ses som egna personer och inte bara som en del av något annat. Det är ju då de blir osynliggjorda!

Vi tänker aldrig acceptera likgiltighet inför barns lidande. Sverige måste ta krafttag för att värna barns rättigheter och skydda barn som far illa på grund av fattigdom, krig, diskriminering och sexuell exploatering. Det gäller även Kalmar kommun. Den barnsyn som präglar barnkonventionen måste genomsyra alla samhällsområden. Att stå upp för barnens rätt kan aldrig vara fel. Att inte göra det är fegt.

Birgitta Axelsson Edström

Talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

Mer info om "Om våren och kärleken"!

Körsångare går ihop mot svälten

Kul med medial uppmärksamhet i både tidningar och radio för positiva saker man kan göra för andra.
Varmt välkomna önskar vi tre och alla våra musiker och körsångare!

Om våren och kärleken

De tre körerna Gärdslösa kammarkör, Badrumskören och Vox Communis genomför i april en repris på förra årets koncept: Två gemensamma välgörenhetskonserter. Den första ges i Köpings kyrka, Köpingsvik den 19 april och den andra i Birgittakyrkan, Kalmar den 27 april.

-Det blir härliga kvällar, fyllda av glädje och musik som vi hoppas smittar av sig till publiken! Självklart kommer alla i publiken att få vara med och sjunga. Det här är inga vanliga konserter, det är något utöver det vanliga, säger de tre körledarna Ingegärd Cafourek (Gärdslösa kammarkör), Birgitta Axelsson Edström (Vox Communis) och Lage Olsson (Badrumskören) när de planerar konserterna över en kopp kaffe på Holmgrens kondis.

Till sin hjälp har körerna högklassiskt ackompanjemang i musikerna Attila Gracza, Christer Svensson, Konstantin Shakov och Åke Eklund.

All behållning går till Radiohjälpens insamling Hungerhjälpen. Just nu riskerar över 20 miljoner människor att drabbas av svält i flera länder söder om Sahara och i Jemen. Under året beräknas 70 miljoner människor i över 45 länder att vara i akut behov av matbistånd och FN varnar nu för en av de största humanitära katastroferna sedan FN:s bildande. I vissa delar av Sydsudan är svälten redan ett faktum. Akuta insatser krävs för att ge mat och annat humanitärt bistånd till de miljontals barn och vuxna som annars riskerar att dö. Några av orsakerna till hungersnöden är väpnade konflikter, långvarig torka och ekonomisk instabilitet. Flera miljoner människor är på grund av detta i akut behov av mat, vatten och tillfälligt tak över huvudet i sina hemländer, men också i angränsande länder där de sökt tillfälligt skydd.

-Att göra konserter tillsammans och samtidigt se till att stödja Hungerhjälpen gör musiken ännu mer meningsfull. Det är inte bara dubbel glädje utan så mycket mer, avslutar Ingegärd, Birgitta och Lage medan de hälsar alla varmt välkomna till en musikupplevelse i flera dimensioner.

Entrépriset är 150 kr och båda konserterna börjar kl 19.

Angående biljetter

Nu vet vi hur vi gör med biljettförsäljningen: Känner du någon körmedlem? Vi ordnar förköp via körerna och i övrigt säljer vi biljetter vid entrén!

Varmt välkomna till en kväll i glädjens, sångens, vårens och kärlekens tecken!

Ett mail utgick från stadens kloka stadshus...

"Hej!

Nedan är den information som jag skickade till Kommungruppen efter det att /.../

Det är alltid medlemmarna som väljer vika personer som ska ha olika uppdrag. Ingen enskild person kan själv ta ett uppdrag.

Det finns mer att berätta. Det finns också andra personer, f.d. partimedlemmar som gör allt för att försöka smutskasta partiet. I det politiska spelet verkar ibland alla medel vara tillåtna. Vill du får du gärna ringa mig.

Hälsningar

Bertil

Bertil Dahl (V)

Kommunalråd

Tel. 0480-45 00 24│mob. 070 -348 17 68

bertil.dahl@kalmar.se" 

Nej, Bertil. Om det nu är så att det är mig du syftar på med uttrycket "f.d .partimedlemmar" så är du helt fel ute. Jag har inget intresse av att smutskasta Vänsterpartiet. Däremot besvarar jag frågor från media så sanningsenligt jag kan, precis som förut. När du nu skickar ett sådant mail som det ovanstående till Vänsterpartiets medlemmar underkänner du både dem och dig själv. Det är ovärdigt och omdömeslöst gjort.

Jag har som du vet ett långt förflutet i Vänsterpartiet, men absolut inte så långt som du. Det är inte många som likt dig sitter fast på översta toppen i över tjugo år (och det bör man heller inte göra tycker jag). Under alla mina dryga 20 år inom partiet kämpade jag för partiets politik, trots att jag var kristen, socialist, feminist och gift med en folkpartist. Ibland kämpade jag långt mer än vad Kalmarvänsterns innersta krets, som likt en knähund föredrar att sitta i knäet på storebror, ville. Men det är historia nu.

Nu är det nutid. Det är där vi lever och Vänsterpartiet i Kalmar har hamnat i dålig dager i lokala media. Du har ju inte följt partikongressens beslut om partiskatt, och det har kommit till allmän kännedom, av allt att döma efter en diskussion på ert årsmöte (ett möte jag naturligtvis inte hade någon vetskap om eftersom jag så klart inte var där). Det e-postmeddelande som jag klistrat in här ovan kanske inte är menat för offentlighetens ljus, men jag tycker nog att det behöver synas ändå. Det är nämligen så att det inte är jag (ingen är väl så dum att man inte fattar att det är mig du menar?) som smutskastar partiet. Du och dina närmaste fixar det ju helt på egen hand. Ändå kan du inte låta bli att kasta skit på mig. Ett litet tips i all välmening: Behandla inte andra som du behandlar mig. Varken du eller partiet vinner på det.

Är det inte hög tid att du och dina partivänner försöker lösa era interna problem istället för att hänvisa till mig? Jag arbetar för framtiden och jag gör det ju på helt andra arenor än inom Vänsterpartiet numera. För oss andra kretsar inte livet kring dig och Vänsterpartiet. Det är ingen idé att hålla på med hämndaktioner mot folk som ändå inte begriper. Det har jag förstått för länge sedan. 

Däremot så är vi numera politiska motståndare eftersom vi inte tillhör samma parti, och därav följer att vi inte är helt överens om åsikter och handlingar. Det måste även du acceptera. Låt oss istället för att hålla kvar i gammalt groll ta debatten om politikens innehåll istället. Det är ju mycket roligare! Dessutom så finns det andra anledningar att engagera sig politiskt än att vilja smutskasta andra partier i allmänhet och Vänsterpartiet i synnerhet. Att hjälpa till med att bana väg för ett rättvist samhälle kan ju vara en sådan anledning, åtminstone för mig. 

Hur som helst, respekten för oliktänkande, åsiktsfriheten och yttrandefriheten utgör ju någon form av grundvillkor i ett demokratiskt flerpartisystem och de villkoren gäller alla inklusive fd och nuvarande partimedlemmar. Jag vet dock av egen erfarenhet att sådana förutsättningar inte är helt lätta att få gehör för inom Vänsterpartiet i Kalmar. Det kanske är ett problem att ta tag i så där rent internt så att ni slipper valsa runt i media när ni inte kommer överens?

                                           

Välkomna!

Här har vi en första version av vår poster inför vårkonserterna den 19 och 27 april. Boka in i kalendern! Mer info kommer!

Varmt välkomna till en kväll som inte bara ger glädje åt de närvarande utan även mat till de människor som lider nöd!

Allsvensk premiär och kommunalt ägande

Idag är det allsvensk premiär i Kalmar. Postorderlaget Elfsborg kommer för att nöta gräset på Guldfågeln Arena i den första seriematchen för säsongen. Naturligtvis har det varit mängder av skriverier i lokala tidningar, radion har redan innan första matchen ens är igång bestämt sig för att KFF blir ett topplag i år och för att fira kvällen kör stadsbussarna prydda med KFF-vimplar hela dagen. Än så långe skiner solen och temperaturen är behaglig så kanske kan det bli en viss publiktillströmning. Vi brukar märka av en viss ström av cyklister och gående inför hemmamatcherna.

Jag har ingen aning om hur KFF står sig rent spelmässigt inför säsongen 2017. Det kan säkert gå hur som helst, men ekonomiskt hänger laget på nedersta pinnen. Det vet jag. Att äga och driva en arena som kostar 19 miljoner per år är ingen sinekur. När dessutom publikintäkterna inte blir de önskade och spelarförsäljningar inte ger det utfall som krävs så är krisen nära. Jag skulle kunna gå ett steg längre och säga att den är här nu. Klubben har för ett tag sedan öppnat för ett kommunalt övertagande, i och för sig med ett intressant ordval, men ändå. Sanningen är nog helt enkelt att det inte går att behålla arenan, och då får kommunen den i sitt knä. Det kan gå snabbt.

Ska vi förutsäga att detta händer under 2017 så att folk med kritisk blick och utan KFF-hjärta förhoppningsvis hinner glömma det till valet hösten 2018?

Uppdatering: Premiären gick åt skogen. Fortsätter säsongsinledningen på samma tema lär diskussionen om ett kommunalt övertagande att intensifieras. En förening som måste lägga mer energi på att driva en arena än på att spela fotboll är ingen fjäder i hatten för en kommun som vill hålla full fart framåt och inte för en rödtoppad kommunledning heller.

Världen är mångdimensionell!

Debattartikel i Barometern 3 april 2017

Utvecklingen i världen går i raketfart. Det gäller teknik, medicin och naturvetenskap, men också inom samhällsvetenskap, humaniora och politik. Mycket gammalt ifrågasätts, nytt ifrågasätts ännu mer och någonstans ser vi åt vilket håll utvecklingen drar sig. Det är tyvärr inte i alla stycken en angenäm upptäckt.

Nationalismen breder ut sig alltmer och murar byggs, till och med i ren fysisk konkret bemärkelse. Grunden för den fria människan är i gungning. Exakt hur fri har en människa rätt att vara i vårt tidevarv enbart på grundval av att hon är människa? Det går att ställa många frågor av det slaget. Svaren varierar. Vissa typer av människor, det vill säga vita, heterosexuella, välbärgade och välutbildade människor i västvärlden, företrädesvis män, som saknar funktionsnedsättningar, kan räkna med betydligt mer frihet än andra. Är det en ordning som vi är tillfreds med?

De gamla ideologierna bars av visioner om det önskvärda samhället. Konservativa ville bevara det gamla, liberalerna ville befria och socialismen ville riva ner och skapa nytt. Det är, även om man inte kan sympatisera med allt, synnerligen tydliga framtidsbilder av tre olika slag. Med tiden urholkades de, och vi har under lång tid nöjt oss med en skala från höger till vänster. Någonstans där har man som politiskt parti kunnat placera sig, och det har varit tydligt om än endimensionellt. Problemet nu är att den skalan inte räcker. Man kan inte med bästa vilja i världen pressa in dagens värld på en tumstocksskala. Världen spretar mycket mer, och såväl den högra som den vänstra ändpunkten har på något sätt försvunnit. Vänstern har sedan Östeuropas fall kämpat med att forma en ny vision, och misslyckats. Istället har man fått klä skott för det gigantiska demokratiska misslyckande som sovjetkommunismen faktiskt blev. Högern kan inte dra klockan tillbaka till ett historiskt idealtillstånd. Utvecklingen i världen har gått för långt och människor kräver mer än att bli vid sin läst och vara lyckliga därvid.

Det är i den här situationen vi måste leta efter nya visioner med bäring på verkligheten. Vi måste se hur världen ser ut och vilka problem vi måste lösa. Vi måste göra oss av med höger-vänsterskalan som begränsar vårt synfält och vår förmåga att se, analysera och förstå. Motmedlet mot ogräs som nationalism, populism a la Trump och våldsbejakande extremrörelser är inte gammaldags retorik. Det är ju den retoriken som har bildat grogrunden för ogräset! Motmedlet måste vara nytänkande och en ny formulerad berättelse om ett framtida önskvärt tillstånd, en berättelse med fler dimensioner än höger-vänster. Vi i Feministiskt initiativ bärs av den tanken. Vi är inte tillfreds med att en del människor är friare än andra. Vi vill se världen med många ögon och utifrån flera perspektiv, och vi har inga mossiga partistrukturer eller gamla traditioner att ta hänsyn till. Vårt mål är en god framtid, inte att återupprätta minnen från fornstora dagar.

Man kan helt enkelt inte lösa dagens problem med de verktyg som skapade dem. Vi måste använda nya redskap och nya metoder. För att komma framåt och nå resultat behöver vi vara många som bidrar. Ju fler vi är, desto fler perspektiv kan vi arbeta med och desto fler dimensioner kan vi se. Det är nya vägar som ingen har vandrat, men tillsammans kan vi göra storverk! Välkomna att vara med i det arbetet!

Birgitta Axelsson Edström

Talesperson Feministiskt initiativ Kalmar län

Vi i F! tar fajten mot mobbning och diskriminering

Insändare i Östra Småland den 3 april 2017

Feministiskt initiativ strävar efter ett samhälle där människor känner sig fria och har makt att påverka sina egna liv och sina arbetsplatser. Så ser samhället inte ut idag. Könsmaktsordning, rasism, otillgänglighet och andra maktstrukturer skapar förhållanden som leder till att människor diskrimineras i både arbetslivet och på fritiden. Kvinnor drabbas ofta av otrygga anställningar, brist på inflytande och löper också störst risk att utsättas för våld och hot. Mannen som norm för den förvärvsarbetande människan skapar förhållanden som leder till att kvinnor diskrimineras. Det finns också en etnisk diskriminering på arbetsmarknaden där människor som tillskrivs utländsk bakgrund får lågbetalda jobb med dålig arbetsmiljö, om de överhuvudtaget får någon anställning. Det sker dagligen en positiv särbehandling av människor som betraktas som svenskar för att de har tillräckligt ljus hud- och hårfärg, har svenskt namn och talar svenska utan brytning. Personer med funktionsnedsättning diskrimineras både genom aktiv uteslutning i rekryteringsprocesser och genom otillgänglighet. De drabbas ofta av otrygga anställningar, brist på utvecklingsmöjligheter och brist på inflytande över jobbet. Trots forskning som visar på en omfattande diskriminering på arbetsmarknaden har antalet fällande domar varit ytterst få. Detta visar att diskrimineringslagstiftningen i sig inte är tillräcklig för att åtgärda det stora problemet. För att skapa ett jämlikt arbetsliv måste krafttag riktas mot dem som diskriminerar. Feministiskt initiativ nöjer sig inte med mindre!

Krafttag måste också tas för att alla ska ha likvärdiga möjligheter att engagera sig i samhälls- och föreningslivet. Vi ser att samma diskriminering pågår där. Det är den vite, något grånade äldre mannen med makt som backas upp av sin omgivning och gräsrötterna som tystas ner om de vill påkalla uppmärksamhet i någon fråga som uppenbarligen är känslig för den som sitter i toppen. Engagemang i samhälleliga frågor ska uppmuntras och inte förtryckas. Strategin att slicka uppåt och sparka nedåt hör inte hemma i demokratiska sammanhang.

Det leder oss vidare till ett område vars existens i den egna närmiljön ingen gärna vill diskutera, nämligen rena kränkningar och mobbning. Alla i ett välfärdssamhälle värt namnet ska ha rätt till en tillvaro fri från våld och trakasserier. Dagens arbetsmiljölagstiftning skyddar dock inte mobbade individer fullt ut och måste därför stärkas. Kunskapen kring vuxenmobbning måste utvecklas och adekvata metoder för rehabilitering, information och förebyggande arbete tas fram. Tillskapandet av ett kunskaps- och resurscentrum för vuxna som utsatts för kränkande särbehandling av andra vuxna är ett minimikrav. Är det månne så att anledningen till att ett sådant inte redan finns är att de som innehar makten att tillskapa det inte vågar?

Vi i Feministiskt initiativ vågar. INGEN ska bli mobbad, kränkt och diskriminerad för att andra ska bibehålla sina höga positioner. Vi tar fajten mot mobbarna både på arbetsplatserna och i samhället i övrigt!

Birgitta Axelsson Edström

Talesperson Feministiskt initiativ Kalmar län

En motion till kyrkofullmäktige

Idag har vi lämnat in en motion till kyrkofullmäktige i Kalmar:

År 2009 tog Svenska kyrkan beslut om att viga par oavsett kön till äktenskap och 2013 fattades beslutet att församlingar och stift skulle hbt-certifieras. Som ett led i detta startades ett projekt i Växjö stift för att öka kompetens och möjliggöra reflektion kring mångfald, hbtq (homo, bi, trans och queer) och normer hos medarbetare och förtroendevalda. Tillsammans med Sensus studieförbund och EKHO (ekumeniska grupperna för kristna hbtq-personer) har en process tagits fram som ger församlingar och pastorat möjligheten att öka sin kompetens och att få ta emot märkningen Regnbågsnyckeln. Södra Ölands pastorat är ett av pilotpastoraten.

Regnbågsnyckelns mål är att hbtq-personer ska känna trygghet i församlingarna. En församling eller ett pastorat som tilldelats Regnbågsnyckeln har genom medarbetare och förtroendevalda genomgått processen för Regnbågsnyckeln och förväntas efter processen ha kompetens kring inkludering och hbtq. Processmodellen består av föreläsningar, studiecirklar och visionsarbete utifrån boken Så att jag kan komma in. Boken är ett samtalsmaterial kring normer, hbtq och kristen tro som är skriven av Erik Andersson och Frida Ohlsson Sandahl och utgiven av Riksförbundet EKHO. I boken finns fem livsberättelser från kristna hbtq-personer som delar sina erfarenheter. Till livsberättelserna finns sju samtalsteman, exempelvis identitet, bibelsyn och bemötande.

Processmodellens logotype

där de samverkande

aktörerna framgår.

Vi anser att det är mycket viktigt att kyrkan arbetar med mångfald och inkludering och har kompetens i bemötandefrågor. Det gäller både anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare. Att mötas och samtala i studiecirkelform är en god grund för demokrati och ger också möjligheter till fördjupad insikt såväl i den kristna tron och dess teologi som i ens egna förutfattade meningar. Vi är övertygade om att Kalmar pastorat med dess fem församlingar och verksamheter har en god grund i sammanhanget att bygga vidare på och ser möjligheter för Kalmar att genom Regnbågsnyckeln lyfta arbetet ännu mer. I Kalmar ska kyrkan se till att alla kan komma in! Dessutom anknyter Regnbågsnyckeln mycket väl till de nyligen framlagda framtidsbilderna för Växjö stift. Kanske är det allra mest uppenbart när det gäller punkten I" Växjö stift finns gudstjänstgemenskaper där alla känner sig välkomna" under rubriken Gudstjänst att längta till.

Vi föreslår därför att kyrkofullmäktige i Kalmar pastorat​ beslutar

• att uppmuntra samtliga fem församlingar att genomföra ovanstående process så att märkningen Regnbågsnyckeln kan tilldelas, samt
• att anslå erforderliga medel i kommande budgetarbete.

Kalmar den 30 mars 2017

Birgitta Axelsson Edström och Gunnar Thorbert

Pedagoger är också människor

Insändare i Barometern 30 mars 2017
I Barometern tisdagen den 28 mars kunde vi läsa att förvaltningschefen på Kalmar kommuns barn- och ungdomsförvaltning försvarar lärarlyftets konsekvenser för grundskolans lärare i form av ökad lönespridning. Detta står alltså helt i strid med de anställda lärare som har slagit larm om försämrad arbetsmiljö och eliminerad arbetsmotivation efter vad de upplever som icke-transparens och obegriplighet vid lönesättningen. Chefen ifråga håller inte med och säger istället mellan raderna att de helt enkelt har fel. En lönespridning på upp till 40% lär vara rimligt. Det är ju inte långt ifrån att tänka att detta är ett synnerligen tydligt exempel på mansplaining. Läraryrket är ett kvinnodominerat yrke också här i Kalmar medan såväl den administrativa som politiska ledningen till allra största delen består av män.

Nu är ju inte förfarandet speciellt konstigt. I Kalmar kommun styr man sedan länge i en dimension som är skild från människors vardag, och processen är både påhejad och manövrerad av den politiska majoriteten. Det vi ser är de enkla slutsatsernas, den okvalificerade analysens och den tvärsäkra enögdhetens strategi. Det handlar om det som "alla" vet, nämligen att anställda liksom djur kan dresseras. Nu går strategin vidare till förskolor och fritidshem, miljöer där man sedan lång tid tillbaka jobbar tillsammans. Agnarna ska skiljas från vetet där också för att på det sättet locka personal. Barnens väl och ve är, får man förmoda, underordnat. Inget säger nämligen att ökad lönespridning gynnar barn och elever. Däremot vet vi att pedagoger som vantrivs och som har tappat sin motivation har svårt att utföra sitt jobb med engagemanget på topp, och det drabbar barnen.

Jag tycker att det här är pinsamt och jag skäms å kommunens vägnar. Samtidigt är jag oerhört lättad över att slippa försvara agerandet. Jag kan istället med poeten Stig Sjödins ord konstatera faktum: ”Människor tycker illa om dressyr. Också arbetare.”

Birgitta Axelsson Edström

Talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

Aldrig de lätta vägarna

"Du väljer ju aldrig de lätta vägarna" sa en fd partikamrat till mig sommaren 2005. Han hade rätt, på sätt och vis. Livet handlar inte bara om att välja utan om att hantera de kallelser man får. För min del så kan jag säga att det väldigt sällan har känts rätt att välja det enkla och det okomplicerade. Det är som om min väg SKA vara krokig, gå över stora hinder och vara kantad med törnen. Kampen har varit och är fortfarande mitt livs melodi. Hur skulle det annars vara möjligt att jobba som musiker och körledare med en grav medfödd hörselnedsättning? Eller att få omgivningen att förstå att ett äktenskap mellan två politiska motpoler kan vara det bästa som finns? Eller att välja att gå ifrån en flerårig utmobbningsprocess genom att helt enkelt säga upp sig utan att ha försörjningen ordnad? Det har varit, och är, en kamp varje dag, men jag var tvungen att ta den. Att hamna i ett läge där man ska backa upp rena oegentligheter för att rädda andras skinn (som dessutom inte förtjänar det) är inte ett alternativ för min del. Tyvärr är det alltför många som agerar exakt så. Det är sorgligt.

Nu har jag dock, efter lång vånda, många frågor och otaliga vakna vargtimmar i samtal med Gud, kapitulerat inför kallelsen att verka inom kyrkan. Efter över tre terminer som musiker och främst tjänstgörande i en församling där motståndet mot kvinnliga präster i högsta grad är både synligt och levande så är det kanske märkligt att kallelsen har blivit än starkare med tiden, men så är det. I mitt fall är det kanske logiskt. Jag "väljer ju aldrig de lätta vägarna" som Johnny sa, men kanske är det mer rätt att säga att de lätta vägarna inte väljer mig.

Jag vet inte vart den här vägen leder, men faktum är att det för en gångs skull känns helhjärtat rätt. Det har tagit en himla tid. Det där med kallelse är också ett ganska stort och anspråksfullt uttryck. Vad är egentligen kallelse för oss som inte får ett budskap ur brinnande buskar eller talande stilla susningar? Jag är definitivt inte ung längre men vissa av oss mognar som bekant långsamt, och insikten har vuxit. Jag kastar mig alltså ut och hoppas att kyrkan vill ha mig. Kanske kan jag till slut, vid hög ålder men ändå fortfarande nyfiken på livet, hitta ett uppdrag där jobbiga, komplicerade, ifrågasättande, kämpande, experimenterande, tänkande, helhjärtade och lovsjungande jag kan få göra åtminstone lite nytta!

Pedagoger är också arbetare

Barometern 28 mars 2017

Jag tycker att det här är pinsamt och jag skäms å kommunens vägnar. När man inte visar vilja att lyssna på och förstå sin personal så kan det gå riktigt illa. Jag kan med poeten Stig Sjödins ord konstatera faktum: Människor tycker illa om dressyr. Också arbetare.

Våren kommer

Våren är på väg, eller rättare sagt, den är här nu. I helgen var det nästan försommartemperaturer ute och solen sken. Vi hade grillpremiär i lördags eftermiddag när solen gått i moln och vi satt och småhuttrade vid cykelboden när vi åt våra varsamt grillade korvar med tillbehör och varsin liten grillöl. Har man bestämt sig för att grilla så gör man det! Några molnområden ska inte hindra :)

Igår hade vi våffelpremiär och bjöd Cornelis med föräldrar. Våfflor är nog något som de allra flesta barn gillar! Lille C åt våfflor, sylt och laktosfri grädde med mycket god aptit i alla fall. Sedan räckte energin både till en massa gungande, klättrande, fotboll och promenad i solen. Då var det varmare än i lördags.

Ja ja, det FINNS väl en och annan god sak med våren, jag kan hålla med om det. Hur vore det om vi inte hade årets växlingar? Dem är jag tacksam för. Det vore enahanda och trist om alla årstider såg likadana ut. En sak jag dock inte gillar är dock sommartiden. Den är ett elände. Nu börjar nämligen perioden när jag kommer att vara jagad av klockan hela tiden. Jag avskyr sommartid! Bara för att ett gäng morgonpigga solfascister har fått för sig att vi ska ha mer ljus så ska vi andra stressa som illrar. Det är orättvist! Jag vill ha min timme tillbaka, och det får jag inte förrän sent i höst. Jag kräver minsann ränta!

Solen skiner idag också. Himlen är oskyldigt blå och dammet inomhus lyser med sin luddiga närvaro. Jag har annat att göra än att damma, putsa och feja så det får ligga kvar. Skrivjobb och speljobb väntar. Tänk om jag bara hade fått sova en timme till...

Djurfarmen

Är det något jag inte tycker om så är det

• Sekterism
• Förljugenhet
• Prestige
• Utfrysning
• Mobbning
• Svågerpolitik
• Humorlöshet
• Bristande bildning
• Oförmåga till perspektivbyte
• Harem
• Rövhattar

Och när sådana företeelser gång på gång visar sitt fula tryne på ett och samma ställe och när det drabbar den ene efter den andre, då är det något som är väldigt väldigt sjukt som pågår just där.

Tack och lov att jag kom därifrån i tid!

Tydlighet underlättar kyrkovalet

Insändare i Kyrkans Tidning innevarande vecka:
Hur ska jag veta vad mitt val av nomineringsgrupp i kyrkovalet leder till?

Frågan kan tyckas underlig – det borde ju vara självklart vad de olika listorna står för och vad man kan vänta sig om man röstar på den ena eller den andra. Annars blir kyrkovalet otillgängligt och ointressant för de flesta. Och det är det ju också, tyvärr, att döma av det låga valdeltagandet.

I Kyrkans Tidning har några skribenter tagit upp POSK:s hållning till samkönade äktenskap. Som vi förstår den står POSK bakom Svenska kyrkans ordning men lämnar samtidigt fritt för varje POSK-företrädare att ha vilken åsikt man vill i frågan.

POSK har tidigare haft samma hållning i synen på kvinnors tillträde till prästämbetet: man står bakom kyrkans ordning men ställer inga krav på vilken uppfattning enskilda företrädare har.

Så kan man göra. Och på de platser och i de sammanhang där dessa frågor sällan eller aldrig diskuteras, är det inget större problem om man har olika åsikter. Men på andra platser och i andra sammanhang är det annorlunda.  Då kan det ha stor betydelse vilken hållning de förtroendevalda intar i viktiga symbolfrågor. Svenska kyrkan rymmer olika uppfattningar  – javisst, men för dem som inbjuds till valurnorna i höst är det rimligt att få veta vilken uppfattning man stöder med sin röst.

Därför är Öppen kyrka – en kyrka för alla (ÖKA) tydliga med att våra företrädare alltid helhjärtat säger ja såväl till samkönade äktenskap som till prästvigning av kvinnor. Någon kanske tycker att det är ”att slå in öppna dörrar”. Vi menar att tydlighet underlättar för dem som har svårt att hitta rätt bland de partipolitiskt obundna nomineringsgrupperna. Och ju lättare det är att hitta, desto större blir motivationen att verkligen gå och rösta.

Markus Holmberg, Västerås

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar

Claes Björndahl, Lidköping

Charlotte  Haggren, Stockholm

Bengt Kristiansson, Trollhättan

Eva Bengtsson, Halmstad

Tomas Rosenlundh, Göteborg

Ida Netzel, Uppsala
Öppen kyrka – en kyrka för alla (ÖKA)

Ett år

För ett år sedan fick du somna in efter ett par mardrömslika dygn. Under de dygnen gick du från att ha varit en pigg 77-åring som klättrade i trädgårdens fruktträd och beskar dem inför den kommande växtsäsongen till att ligga på sjukhusets intensivvårdsavdelning med en kallbrand som målmedvetet åt upp dig med början i ditt högra ben. Det hjälpte inte att kapa av benet, mardrömmen fortsatte. Ingen vet varför och ingen vet hur det kom sig att dina muskler dog. Vi kunde bara stå vid sidan och se på medan ditt liv flydde. Jag vet inte hur många tankar och planer jag hade under de här dygnen. Det var 24 timmars planerande per dygn för hur jag skulle lösa de problem som skulle uppstå när du skulle fortsätta ditt liv utan att kunna gå, vilka fortskaffningsmedel vi skulle införskaffa, hur du skulle kunna bo på ett värdigt sätt och framförallt hur du skulle kunna hantera det faktum att du skulle behöva hjälp av andra. Det skulle inte bli lätt för den människa som alltid hade varit andras problemlösare och som alltid såg möjligheter där vi andra körde in huvudet i ett svart omöjligt hål. "Det omöjliga tar bara lite längre tid" brukade du säga. Hur skulle du hantera det när det gällde dig själv?

Du behövde aldrig komma dit, Döden kom och hämtade dig medan vi stod runt din säng på eftermiddagen den 23 mars, på din älskade dotterdotters födelsedag. Jag ångrar så vansinnigt mycket att jag inte var där hos dig din sista medvetna timme kvällen innan. Jag var där under dina sista omedvetna, och jag tror och hoppas att du vet det.

Älskade pappa, jag saknar dig så. Livet går vidare trots att man inte tror det, men det är annorlunda. Du lärde mig så mycket, och gång på gång när praktiska problem dyker upp så hör jag din röst inom mig. Jag är så tacksam för att du lärde mig att tro på mig själv och på att allt går. Du kom ju inte från Kalmar som jag ;-)

Jag hoppas att du och mamma har det bra där ni är. Vi saknar er mycket! Men, och det är viktigt, ni lärde oss att ta vara på oss själva. Vi är en del i den pågående tiden där "släkten följa släktens gång". Trots sorgen så lever vi ännu, och ni har varandra där ni är. Gunilla och jag åt faktiskt lunch ihop igår i Växjö och familjebanden finns kvar. Det vill jag att ni ska veta! Emmy fyller 28 år idag, den "tredje dottern" som ni ibland skämtsamt sa när ni stod henne så nära och ställde upp så mycket för henne och mig när vi bara hade varandra under en stor del av hennes uppväxt. Våra tankar går så klart till er extra mycket en dag som denna.

"För Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag" skriver Paulus. Hur ser tidsbegreppet ut där ni är? Det har gått ett år sedan den dagen då vi, Gunilla och jag, inte hade någon förälder kvar i livet längre och andra i familjen förlorade en älskad morfar och svärfar och en "Roffe". För oss är det ett långt långt år som ändå just idag känns som en dag. Jag hoppas och tror att ni har det bättre än vi. Det är den tanken, och stödet från nära och kära, som håller mig uppe när det känns som mest svart.

Grattis goa dotter Emmy!

Helgen som nu är

Helgen har bjudit på en hel del. Teaterpremiären i fredags (Lasse Sonnesjös avslutningsföreställning "Dockteater, kan de' vau nå't?") gav oss inblick i dockteaterns värld på ett alldeles speciellt och handgripligt sätt. Flera kära återseenden blev det, lite praktiska övningar och en hel mängd med berättelser och episoder från ett långt teaterliv. Tack Lasse!

Igår, undan regnvädret, tog vi vår tillflykt till Kalmar Sportcenter för att se Kalmarsunds innebandyherrar ta klivet vidare in kvalet till Superligan. De ledde med 4-2 mot Örebro när matchen närmade sig slutet men förlorade ändå på straffar. Det var bittert så klart. Besvikelsen gick nästan att ta på, men regnet hade lugnat sig och lite mat på vägen hemåt lugnade känslorna, åtminstone för oss.

I heliga lila fastetider...

Idag har jag spelat på högmässan i Heliga korsets kyrka. Ordinarie kantor hade tyvärr skadat sig och jag fick hoppa in på kort varsel. Det var länge sedan jag spelade där, men det var roligt  och dessutom så lyckades jag pricka in rätt liturgisk klädfärg också:) Hade högtaleriet funkat hade det varit ännu roligare förstås... Nu fick jag sitta däruppe på läktaren på helspänn eftersom den lilla skvallerhögtalaren på orgeln hade bestämt sig för att kasta in handduken just idag. Att få avsluta en högmässa med ett rejält stycke på en rejäl piporgel är dock svårslaget som nöje! Hoppas att nöjet inte bara var mitt ;)

Jag undrar vad som händer med mina ögon just nu. I morse så rann de ohejdat, och när jag till slut fick stopp på både dem och den rinnande näsan och tog mig iväg till kyrkan så såg jag ut som om jag hade gråtit hela natten. Det hade jag INTE. Jag hade sovit gott. Nu känns de lite lagom irriterade men de rinner inte. Det är så skönt!!! Ibland blir man själaglad över sådant som man annars tar för givet. Det är faktiskt ganska nyttigt.

Det här var alltså en ny upplevelse. Jag börjar bli rädd för att ha utvecklat pollenallergi. Det har jag aldrig haft förut, men varför skulle jag INTE få det också när jag reagerar på så mycket annat? Sannolikheten lär väl vara i den absoluta närheten av värdet ett och det finns inte en enda sak jag kan göra åt det. Jag kan bara konstatera att jag verkar ha ärvt det mesta efter pappa, långt mer än jag trodde och det allra mesta är jag ju väldigt glad för. Att vara lik pappa är sannerligen inget att vara ledsen för! Pollenallergin hade jag dock gärna sluppit...

I morgon börjar en ny vecka. Efter att ha fått bedrövande men samtidigt sällsamt bekräftande nyheter under gårdagen så vill jag bara uppmana oss alla till några saker inför den kommande veckan: 

• Vi kan försöka vara snälla mot varandra! 
• Vi ska inte ta varann för givet! En dag är man ensam kvar.
• Vi måste vara glada för de medmänniskor vi har omkring oss och som delar våra visioner om en bättre värld! 
• Låt oss lära oss att  lyssna istället för att bara höra oss själva prata. Då kanske vi lär oss någonting! 
• Låt inte makten berusa oss även om det är lätt hänt i maktens varma famn!

Och en sak till: 

• Är du själv en gammal knähund (inte av födsel men av ohejdad mångårig vana), försök ändå att bete dig som folk och inte som värsta sortens rövhatt! 

Och se där, så var också en dammsugning av lägenheten på mottot Ta bort all skit som syns och lämna resten genomförd! Nu övergår jag till studierna igen. Här kommer en lärdom till från mig: Det är aldrig för sent att lära gamla hundar sitta :-)

På nya och syrerika stigar

Idag har jag fått en massa syre ner i lungorna. Det behövdes! Okristligt tidig tågfärd till Växjö där solen sken på promenaden till och från Östrabo följdes av promenad hem från Kalmar central med uppehåll för försenad lunch på Café Lorens och med en vända med nya blommor till gravarna. Det var riktigt varmt när solen sken och vinterjackan lät jag bli att stänga. Ändå var jag genomsvettig när jag kom hem. Efter en natt som inte gav så mycket sömn som jag egentligen ville så känns tröttheten i kroppen nu. Det är en angenäm känsla på sitt sätt. Högerknäet smärtar liksom högerarmen, men det går väl över så småningom det också. Högern har jag aldrig kommit riktigt överens med ;-)


Våren börjar göra sitt intåg. Det gror i vägrenarna och det känns som om kyrkogården skriker efter lite färg. De blommor som Emmy och jag ställde vid mammas och pappas grav för nästan två veckor sedan hade blivit aningen frostnupna (läs: det handlar alltså om ett totalhaveri efter flera dagars rejäl kyla samt snöfall och sjutton vet om inte rådjur eller liknande hade gjort sitt på de stackars stjälkarna också...) men nu ser ju temperaturen ut att ligga ovanför nollstrecket så långt man kan se i varje fall. Jag köpte sålunda de sista buketterna som Lidl hade. Det blev en röd och en rosa, ovanligt fina! Det går ju inte att ställa röda blommor på morfars grav, han som inte ens klarade rött på en skjorta. En röd bukett skulle orsaka ett smärre jordskalv när hans urna skulle börja leka karusellen. Det vet jag ju. Den rosa buketten ställde jag alltså där. Den röda står hos mamma och pappa. Båda lyser ordentligt och pryder sina platser. Saknaden är stor, men kärleken är större. Tack för allt jag fick av er!

Mormors och morfars grav ska få lite plantor

senare. Hoppas bara de överlever i en

jordmån som lämnar en hel del i övrigt att önska.

Lite snittblommor medan vintern övergår i vår

skadar i varje fall inte, bara de inte är röda...

Mamma och pappa behövde nya snittblommor.

En gång när jag kör bil ska jag ta med mig 

ljuslyktan hem. Efter Kyndelsmäss räknar man

med att ljuset har återvänt så då krävs inga ljus

på gravarna längre. En ny lärdom för mig, men ganska

logisk när man tänker efter.

Livet går vidare, på nya och syrerika stigar. Jag hoppas att jag är på rätt väg nu, den väg som jag är menad att gå. Jag tror och hoppas det. För första gången i livet så känns det rätt. Det måste ju betyda nåt, tänker jag...

Kom ihåg att du är människa!

Hominem se esse etiam triumphans in illo sublimissimo curru admonetur. Suggeritur enim ei a tergo: Respice post te! Hominem te memento!

Ja, det där är något vi bör tänka på då och då. Framgången kan stiga en åt huvudet, och det är viktigt att hålla balansen. Visst ska man njuta av livet och vara glad när det går ens väg! Att avstå från det är inte vad jag menar att man ska göra, men det finns en punkt när man börjar surfa så mycket på sin egen framgång att man tappar perspektivet. Det är den punkten när man ser andra som instrument för att förstärka eller till och med för att skapa ens egen lycka.

Media i ett fritt samhälle ska kritiskt granska makten. I min värld betyder inte det att mjäkigt stryka makthavare medhårs eller skriva spaltmeter om adelns val av kläddesigners. Det betyder inte heller att till varje pris jaga sensationer, skandaler eller häftiga oneliners att använda som löpsedelsmagneter eller att med mössan i hand positivt särbehandla den som för tillfället innehar makten. Det är betydligt mer seriöst än så. Det är att ta sin roll på allvar och att fatta sin mission. En mediasektor som sätter annat överst på agendan stärker inte demokratin. Den förstärker dumheten.

Så det där med att makthavare ska komma ihåg att även de är mänskliga är inte så dumt, eller hur? Kanske skulle det vara en uppgift för en seriös mediasektor att tala om det? Men det är klart, då krävs det lite mer jobb än att skrapa på ytan och skriva så korta artiklar att de nästan går att förväxla med ingresser ;)

Om helgen, ömma tår och ny vecka

En trevlig helg har förflutit. Visserligen innebar lördagens Melodifestival en besvikelse, men livet går ju vidare trots sådana katastrofer, eller hur? En kvintett dansande modeller från Elloskatalogen med en dänga som inte berör ett enda smack förutom att den är ytligare än en skräddare på en vattenpöl får kievas med övriga bidrag i Kiev. Vi får se hur det går. Postorder har ju varit ett framgångsrikt koncept under långt tid, så varför inte? Jag har varit mycket flitig postorderkund genom åren, men jag trodde nog inte att branschen skulle ge sig in i ESC-svängen.

Vi var i Domkyrkan igår på högmässa. Det var högtidligt och vackert, med stämningsfull sång av sångare ur Domkyrkokören och med tänkvärd predikan av kyrkoherden. När Maria hällde en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam över mästaren, en balsam som var värd så mycket som en hel årslön, så protesterade omgivningen: "Varför slösar hon så, den där lösaktiga tokan? Vi kunde ju ha sålt flaskan och gett pengarna till de fattiga!!" Hur många av oss hade inte reagerat likadant? Ändå är det Maria som är föredömet. Hon gav allt hon hade. Det ska vi också göra. Vad betyder det? Att ge Herren allt? Att lämna allt till Herren och följa efter, vad betyder det i mitt liv idag? Vad i vårt liv är en flaska dyrbar äkta nardusbalsam? Det är värt betänka samtidigt som man tänker på Marias handlande. Andra söndagen i fastan heter Reminiscere, dvs kom ihåg, minns. Kom ihåg Maria.

Och en sak till som ni kan lägga på minnet: Vill man sjunga psalmer som man definitivt aldrig sjungit förut och dessutom göra det till högklassiskt orgelspel så är det till Domkyrkan man ska gå ;-)

Hockeyn igår eftermiddag i Iffehallen glömmer jag däremot gärna, liksom domarinsatsen. Punkt.

Och så dagens lokaltidningar... ja, suck, vad ska man säga? Alltså, jag är verkligen, som en av församlingsborna förutsatte förra söndagen efter högmässan, själaglad över att ha lämnat ankdammspolitiken. Migrationsverket vill flytta från Högsby, och det väcker så klart reaktioner. Man får nog helt enkelt acceptera att det är precis så det är. Människor har rätt att reagera, ställa frågor och leta svar. Att däremot göra som Starke Man i Kalmar, som av förklarliga skäl hamnar i skottgluggen här, är penibelt. Allvarligt talat, finns det något som är mer omoget, för att inte säga osexigt, än att offentligt lufta sin ömma tår och spruta ut sina lättkränkta krokodiltårar över sandlådan och tidningssidorna? Väx upp, dra in fötterna eller skaffa stålhätta på tofflorna!

Nu är det en ny vecka. Den blir spännande, det kan jag lova!

Kampen måste gå vidare!

Idag är det den internationella kvinnodagen. Idag uppmärksammar vi de kämpande kvinnor som historiskt banat väg för kvinnors mänskliga rättigheter och dem som nu fortsätter deras verk. Det handlar inte om att gratulera någon för att hon har fötts som kvinna. Det är i sanning ingen vinstlott i ett patriarkalt samhällssystem!

Kampen går vidare. Ännu finns mycket kvar att göra. I dagens lokaltidningar blir det ännu tydligare att vårt samhälle och dess värderingar helt enkelt inte har fattat grejen. I Östra Småland publiceras en artikel som anger första världskriget som orsaken bakom att kvinnor fick rösträtt.

I Barometern uppmanas kvinnor att ta mer plats.

Det är således inte många mynt som har trillat ner. Kvinnors hårda kamp osynliggörs när den ger resultat men ges skulden för uteblivna effekter. Sömnen och soffliggandet som karakteriserar stora slemmiga jätteproppen Orvar och hans småbröder är fenomen som inte lyfts till diskussion en enda liten gång. Att män förlorar privilegier när kvinnor gör framsteg kanske ändå är en fråga som borde problematiseras? Där ligger nämligen en stor del av svaret på frågan varför det går så trögt. Att hela tiden hävda att alla tjänar på jämställdhet, vilket en del (män) speciellt på vänsterkanten gör, men ändå inte göra ett dyft för att flytta på sin egen bakdel är, om det nu inte vore så sorgligt, ganska skrattretande.

Så kampen måste gå vidare, FÖR kvinnors rättigheter och MOT sovande gubbstrukturer!

Reformera pensionssystemet NU!

Insändare införd i Östra Småland 8 mars 2017
Nu, lagom till Internationella kvinnodagen, har de orangefärgade kuverten nått våra brevlådor. Innehållet är allt annat än en uppmuntrande läsning för många kvinnor. Pensionsnivån kommer som en chock. Mer än hälften av de kvinnor som idag går i pension blir fattigpensionärer och beroende av garantipension. Man hamnar därmed långt under EU:s gräns för fattigdom.

Framtiden ser inte bättre ut. Unga bränner sina chanser redan innan de fått sitt första fasta jobb med tjänstepensionsavtal eftersom det är allt svårare att ta sig in i arbetslivet. Många pluggar också allt längre.

Dagens pensionssystem är svårt att förstå och att veta hur stor pensionen blir är näst intill omöjligt. Vår pension är ett hopplock av statlig allmän pension, kollektivavtalade tjänstepensioner, privat pensionssparande och om den är tillräckligt låg, olika former av ekonomiskt stöd. Det är ett system utformat efter en traditionellt manlig norm. Systemet bygger nämligen på värderingen att det bara är lönearbete som ska avgöra hur stor pensionen blir. Nitlotten i det systemet drar kvinnorna som ju generellt har jobbat deltid och tagit hand om barn och åldrande föräldrar samt haft huvudansvaret för hemmet. Obetalt arbete ger ju inga pensionspengar. En annan grupp som drabbas är utrikes födda, som ofta har svårt att nå full pension eftersom rätt till full garantipension kräver 40 års arbete eller bosättning i Sverige. Feministiskt initiativ tycker inte att det är rimligt utan vill se över möjligheten att istället låta de bästa 20 åren i yrkeslivet styra slutpensionen. Vidare bör andra beräkningsgrunder än 40 års heltidsarbete tas i beaktande för att uppnå full pension.

Feministiskt initiativ menar att det är statens ansvar att trygga invånarnas ekonomi. Vi kan inte vänta på jämställda löner innan vi gör något åt pensionssystemet. När inkomstklyftorna i pensionen ökar så kommer allt fler bli beroende av ekonomiskt stöd. Pensionssystemet måste reformeras nu!

Feministiskt initiativ anser att det ska finnas en ekonomisk trygghet för alla på ålderdomen, genom ett lättförståeligt och förutsägbart gemensamt finansierat trygghetssystem som heter allmän pension. Feministiskt initiativ har inget emot att de som tjänar mer också får ut mer i pension. Det får dock inte vara på bekostnad av att alltfler grupper, exempelvis kvinnor, invandrade, sjuka, arbetslösa eller dem med osäkra anställningar, får ständiga försämringar. Så ska inte ett välfärdssamhälle fungera. I ett mänskligt feministiskt samhälle så ser vi istället till att hjälpa varandra, inte bara på Internationella kvinnodagen utan alla dagar även efter pensioneringen!

Birgitta Axelsson Edström

Talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

Vegetarisk kyckling på McDonalds?

I lördags eftermiddag besökte Emmy och jag McDonalds vid Giraffen i Kalmar. Vi skulle ta en liten lätt lunch innan vi gick till kyrkogården för att göra lite fint vid mammas och pappas grav. Visst, det småregnade men det var inte värre än att vi skulle klara av en promenad. Lite mat behövde vi dock och vi bestämde oss för att McDonalds var ett både snabbt och gott alternativ.

Jag beställde en VeggieWrap med två påsar äppelbitar och Emmy en sedvanlig QP med minimorötter. Beställningen expedierades med fart och vi började äta, men jag upptäckte ganska snabbt att det var något som inte stämde med min wrap. Den smakade konstigt. På etiketten stod det "veggie" men innehållet var emellertid helt klart något annat. Det var nämligen kyckling.

Jag fick en ny omedelbums, men det jag hade hunnit svälja hade jag ju helt enkelt svalt. Personalen skämdes, och det förstår jag. Fel kan alla göra, men man MÅSTE ha koll på vad man serverar. Nu blev det inga värre efterverkningar än en kollapsad mage från lördag kväll till måndag morgon, visserligen mindre trevligt när man dessutom skulle jobba, men ändå något som jag så klart överlevde utan större bekymmer. Har man varit vegetarian i över 20 år så klarar inte verkmästaren i magen av att hantera kött längre.

Det kommer alltså att dröja ett bra tag innan jag vågar mig på att äta på McDonalds igen. Magsjuka vet jag att man kan åka på då och då, men jag tänker undvika att köpa och betala för den i fortsättningen. De pengarna kan gå till nyttigare saker.

"Det var inte jag!"

I dagens gammaltestamentliga text läser vi om hur syndafallet gick till. Ormen frestade Eva så att hon smakade av kunskapens frukt. Den frukten åt sedan också Adam av, och där började då historien om människans liv utanför lustgården. Gud konfronterade dem och de blev utslängda. Synden hade tagit sitt grepp om människan.

Man tolkar naturligtvis inte texten bokstavligt. Det finns många djup att utforska om man tänker lite längre än så. Det som slog mig idag var främst mannens fega beteende. Eva hade inte så mycket att säga, hon hade fallit för frestelsen och lyssnat på ormens lockelser trots att hon borde vetat bättre. Det var hon medveten om. Adam var långt fegare. Det han gjorde var att skylla ifrån sig. Han lyckades skylla på både Eva som gav honom frukten och på Gud som hade gett Eva åt mannen. Att han själv tog steget att äta ville han liksom inte prata om alls. Det hela var ju någon annans fel. "Det var både Evas och Guds fel, inte mitt!"  läser vi att han säger.

Det där är fegt. Att alltid jämt och ständigt skylla på någon annan är så pinsamt lågt men likväl en strategi som både har överlevt och frodats under mänsklighetens hela historia. "Det var inte jag, det var han/hon!" Hur många gånger har vi hört det eller uttalat det själva? Ärligt talat?

Och trots det, trots vår feghet och våra undanflykter, så har vi då fått möjligheten till rättfärdiggörelse genom ett ställföreträdande offer. Gud förbarmade sig över oss och lät den ende Sonen ta vårt straff.

Det är här vi har anledning att använda vår feghetsstrategi, fast tvärtom. Det är ju inte vi som ordnar med rättfärdiggörelse. Det är någon annan. Det är Gud själv som räddar oss, inte vi själva. "Det är någon annan och inte jag". Vi kan inte ta någon egen ära för det utan bara ta emot den gåvan som någon annan har köpt.

"Det var inte jag, det var Jesus!"

Dagens eftertanke

Igår hade vi besök från stiftet i Kalmar domkyrka. På dagen var det anställda som var inbjudna att vara med och på kvällen var det förtroendevaldas tur. Jag kunde inte vara med på eftermiddagen då jag skulle spela på mässan på Norrlidshemmet, men jag kunde delta på kvällen istället. Det var en givande och intressant stund! Jag måste ge en eloge och ett varmt tack till biskop Fredrik och hans medarbetare.

Trots att domkyrkans arkitektur inte direkt inbjuder till sociala aktiviteter i smågrupper så lyckades vi få till ett antal gruppdiskussioner kring angelägna frågor. Temat var de 18 framtidsbilder som vi i stiftet tillsammans har utformat, och det var nyttiga diskussioner som jag hoppas ger avtryck framöver i det lokala arbetet också.

En av bilderna handlar om att Svenska kyrkan i Växjö stift är en del av den världsvida kyrkan. En annan handlar om att vi ska visa respekt för människor med annan trosuppfattning. Det är två mycket viktiga "statements". Det gjorde mig därför uppriktigt ledsen när jag i morse upptäckte att min egen hemförsamling, nämligen EFS här i Kalmar, just den helg som nu inleds har samlingar kring temat vad som skiljer katolsk och evangelisk teologi åt. Visserligen är det Luther-år i år, men är det verkligen motiverat att förstärka skillnader? Ingen av oss, ärligt talat, kan med säkerhet veta vem som har helt rätt (om nu någon har det vilket jag betvivlar) så jag kan därför tycka att det är långt viktigare  att söka likheter än skillnader. Vi är delar av samma gudsfolk och om vi ska kunna vara ljus i världens mörker så ska vi inte lägga energin på att kivas. Enheten är långt viktigare. "Vi ska ha gemenskap och vara rädda om varandra. Man ska kunna se att vi är syskon och vi ska vara förenade i kärleken från Gud. denna kärlek är det enda som består. Såsom han har älskat och gett av sin kärlek ska vi också älska varann" sjunger vi ju i musikalen Befriad som gestaltar Johannesevangeliet.

Jag hoppas och ber att vår kyrka, menat i vid och inkluderande bemärkelse, ska kunna karakteriseras av både den enhet och den mångfaldsrikedom som den har potential till och att vi ska hitta vägar att undkomma sådana strider som leder till ännu mer splittring. Vi har haft nog av dem. EFS lyder inte under Växjö stift men är likväl en del av Svenska kyrkan. Jag hoppas att även den enheten ska kunna stärkas.

Gud är kärlek. Kristus lever. Den helige ande verkar idag. Vi har alla möjligheter att nå framgång!

I heliga fastetider...

Så har vi då gått in i fastan. Askonsdagsmässa firade vi igår. Det är nu vi ska tänka lite extra på det som är viktigt och sortera bort det som inte är lika viktigt. För en del handlar det om att välja bort kött eller något annat och för andra kan det betyda att man lägger mer tid på bön och bibelläsning. Det handlar om att hålla fokus, och det kan göras på olika sätt beroende på vem och hur man är. Det exempel vi ska följa är det rena lammets vandring som slutade på korset på Golgata för vår skull. Han gick i döden för att rädda oss.

Lammet som metafor är ganska intressant. Det är svårt att tänka sig något mer oskyldigt än ett ulligt litet lamm. Samtidigt är just fåren inte det djur som man förknippar med högst intelligens i vår Herres hage. De är ganska naiva och lättledda. Det är inte för intet som får måste ha en herdes hjälp för att klara sig, och den gode herden följer de slaviskt. kanske följer de den onde herden minst lika slaviskt förresten eftersom de inte alltid klarar av att skilja mellan ont och gott. Fåren är också nyttodjur som kan ge både näring och värme, exempelvis jättegod ost och härliga ullkläder.

Ett lamm klarar sig dock aldrig ensamt. Det behöver andra lamm och får, och det behöver ledning för att inte gå vilse, precis som vi.

Får, eller lamm, i dotter Emmys tappning 2006.

Fast vi är inte lika söta, och inte på långt när lika oskyldiga. Det kan vara bra att betänka så här i fastetider.