fredag, april 07, 2017

Mitt eget land

Dagen efter 11 september-dåden hade vi en stilla samling i aulan på Åkrahällskolan. Tankarna var många hos oss alla såväl elever som personal. Att få sitta ner en stund och tänka var välbehövligt. Jag bidrog med lite improviserat pianospelande. Jag minns speciellt att jag spelade Olle Adolphsons Mitt eget land. Texten av Beppe Wolgers har jag alltid älskat. Idag, efter vad som hänt i Stockholm, känns den lika angelägen. Vi i Vox Communis kommer också att sjunga den på våra vårkonserter 19 och 27 april. Vi kanske kan sjunga den tillsammans? På något sätt så känns det som om det är ännu viktigare nu att vi kommer samman och sprider kärlek och medmänsklighet, och varför inte göra det med toner och ord?

Sluta aldrig att mötas och att samtala! Det är frånvaron av möten och samtal som gör världen till en kall och oberäknelig plats. Ta varandras händer, och bed och älska fram ett land där vi alla kan få leva. Det är det enda som kan hjälpa till slut.

Mitt eget land
Jag hörde musik någonstans,
som kom från en frusen orkester,
den kallas för terrorbalans
och dansas av öster och väster.
Vad bryr jag mig om öst och väst,
jag vet ju bäst…
…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och jag är ju precis som andra,
och min hand är så lik din hand.
Hela landet syns från mitt fönster,
huvudstan ligger i mitt rum,
och i taket gör lyktor mönster,
det är dumt, men jag är väl dum.
Man säger, att ensam är fri,
den frie lär vara den starke.
Men du och jag blir ändå vi,
och jorden får blommande marker,
och nätterna skimrar av bloss,
bara för oss…
…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och allting vi vill ge till andra,
kan du få ur min öppna hand.
I min hand finns allt det jag drömmer,
allt jag äger och allt jag har,
och den rädsla som alla gömmer,
just på den är din hand ett svar.
Jag vet att en väldig raket,
ska gå mot en främmande himmel,
men säg mig en enda planet
som jorden, för den ger mig svindel!
Och därför så stannar jag kvar,
jag vet jag har…
…liksom du någon plats på jorden,
som jag kallar mitt eget land,
det är svårt att få tag på orden,
men du vet, hur det känns ibland.
När man känner att allt är nära,

och att allt finns en mening i.

Ska det vara så svårt att lära,
det att mänskorna – det är vi…
…har du hört någon gång musiken,
när jag fattar helt lätt din hand,
och i världen omkring finns riken,

men de är alla samma land.


Inga kommentarer: