söndag, december 11, 2016

Stillhet och tystnad

Här är stillhet och tystnad... Så börjar texten på Koppången som jag idag valde att spela som postludium vid högmässan i Birgittakyrkan. Melodin av Per-Erik Moraeus något av det vackraste som har skrivits, och texten (av Py Bäckman) är inte illa den heller. Vi i Vox Communis sjöng den i söndags på vår julkonsert på Teatervallen med Mia Salomonsson som solist. Den berör.

Den här eftermiddagen, efter jobb i kyrkan och lite pyssel med julklappar och inköp av ny golvskrapa till duschen efter att den gamla helt sonika gick av igår, så råder det stillhet och tystnad här hemma. Det är skönt. Jag trivs med att ha folk omkring mig som igår då bonusbarnbarnet och bonusdottern var här medan vi bakade saffransbullar  och sedan på kvällen när vi tillsammans med goda vänner hade glögg- och mustprovning med tomtegröt. Det är vid dessa tillfällen man verkligen förstår hur många olika smaker det kan finnas på glögg och must! Det är riktigt spännande! Ta gärna efter idén: Bjud hem vänner som var och en tar med en väl maskerad flaska glögg, provsmaka i blindtest och jämför vad ni tycker. Resultatet blir överraskande! I vårt test fanns en överlägsen glöggvinnare, nämligen Malmköping Tomtemors starkvinsglögg. På mustsidan var det svårare, men vi var överens om att man INTE ska lagra must i romfat och att julmust som smakar som kemisalen luktade på högstadiet inte är någon höjdare ;)

Men som sagt, nu när mörkret har lagt sig så är det skönt med lite lugn och ett ensamt stearinljus på soffbordet. Nu när julen närmar sig så känns det extra tomt efter mamma och pappa. Jag har aldrig firat jul utan dem. Det kommer att bli konstigt, men det är ju livets gång. Släkten följa släktens gång. Jag får tända ljus på deras grav och tänka att de firar en ständig glädjehögtid numera utan att stressa med städning, matlagning, bakning och julklappsinköp, men det känns ensamt för mig. Jag hade gärna köpt ännu en andaktsbok med namnet Dagens Lösen till pappa som jag gjort så många gånger. Jag tänker på att jag inte får glömma att köpa en ask Fazers gröna marmeladkulor varje gång jag ser såna i mataffären innan jag säger till mig själv att mamma ju har ätit sin sista marmeladkula. Det kommer att bli en konstig julafton, inte bara för att det blir första gången jag ska tillaga lutfisk själv. Frågan är om den ens kommer att smaka jul. Det blir tomt.

Men jul blir det ju ändå, om inte Herren kommer tillbaka innan dess. Julen är annat än mat och julklappar. Det är glädjens högtid, en glädje som når långt över utöver det här jordiska livets tidsperspektiv. Det är Guds stora gåva till mänskligheten som vi firar och den chans till evigt liv som den gåvan innebär. Jag tittar på ljuset som brinner på bordet framför mig och tänker på Koppångens ord igen: Jag vet att dom som har lämnat oss har förstått att vi är liksom fladdrande lågor så länge vi är här.

Det stora ljuset kommer. Dess ljus övertrumfar allt. Vi får kraft att reda ut sorgen efter nära och kära. De har det bra hemma hos Gud. Vi som är kvar på jorden är älskade och vi är aldrig ensamma vi heller, inte ens när det är jul. Det är trösterika ord. Vi fladdrande lågor är omslutna av en kärlek som flödar över alla gränser och vars storhet vi nog aldrig i det här jordiska livet kommer att kunna greppa fullt ut.

Inga kommentarer: