söndag, december 18, 2016

Fjärde söndagen i advent

Fjärde söndagen i advent. Temat är Herrens moder. Jag har faktiskt lite svårt för helgonsöndagar. Jag kan tycka att de tippar över ibland. Det är inte helgon som ska dyrkas. Det är treenig Gud som ska stå i centrum. Jag kan inte riktigt med SvPs 480 heller. Den var första psalm under dagens högmässa, och det psalmvalet kan jag tänka mig är vanligt runt om i landet just denna dag. Vi sjunger "Sjung med henne Herres lov. Salig Maria" numera. När jag lärde mig den i trestämmig damkör så löd orden "Sjung vår Herres Moders lov: Salig Maria" och det var jag definitivt inte bekväm med. Jag antar att den raden sitter kvar och att det är därför min motvilja är så stark fortfarande.

Men helgonen kan vi naturligtvis lära oss en hel del av. De är enkla människor, som du och jag, som på något särskilt vis har funnit Guds kraft och låtit den verka tydligt genom livet. De har gått före och vi kan ha dem som förebilder. Det gäller ju att se det så. Gud har burit dem och kan därmed också bära oss. Jungfru Maria och hennes moster Elisabet, som evangeliet idag handlade om, har också något att säga oss, bland annat om att be bönen "ske din vilja och inte min" (Maria) och att inte tappa hoppet trots att det ser mörkt ut utan tro på löftet. Elisabets barnlöshet i hög ålder vändes ju till att hon fick föda Johannes Döparen. Något som jag fastnade för är vad som hände när Maria gästade Elisabet. Elisabet var ju så klart uppfylld av sin egen lycka över att vara gravid till slut efter ett löfte från Gud. Hon förstod att hon bar på ett speciellt barn, men när Maria kom så förstod hon direkt att barnet Maria skulle föda var ännu mer speciellt. Hon bejakade den insikten. Någon har sagt: "Varje gång en av mina vänner lyckas så dör något inom mig." Den inställningen stämmer inte alls in på Elisabet i dagens text, men, handen på hjärtat, visst kan den stämma in på många av oss då och då? Vår missunnsamhet är nog mänsklig men ack så trist. Självklart ska vi glädjas med varann när det går bra för någon av oss! Delad glädje är ju dubbel glädje!

Jag har fortsatt med lite förberedelser inför jul sedan jag kom hem efter kyrkan. Jag har diskat en del glas och uppläggningsfat i köket, rensat avloppet från mitt handfat samt gjort rent i ugnen. I övrigt tror jag att det i år blir en jul med "julefrid framför julefint" som goa dottern skrev i ett sms i helgen. Varför ska man slita ihjäl sig med  att putsa rören till radiatorerna med Häxans putsmedel, desinificera hela köket och jaga ihjäl varenda dammkorn? Sådant brukade min mamma syssla med dagarna före jul, och det var nog till stor del den hysterin som gjorde att jag föddes ett antal veckor för tidigt på juldagsmorgonen för länge sedan och förstörde storasyrrans julhelg när hon bara var fem och ett halvt år gammal. I det avseendet ska jag försöka skaka mig loss från mammas modell i år. I det avseendet har hon inte varit någon bekväm förebild även om jag under hela min uppväxt fick fira jul i ett skinande rent hus pyntat med tomtar och allt som hör svensk jul till. Hon kan ju inte längre kolla om dammet finns kvar här hos oss eller om kylskåpshyllorna är avtorkade. Jag tror att det blir jul ändå. Man ska ju orka fira den också, inte bara förbereda den, eller hur?

Snön lyser med sin frånvaro här i Kalmar. Det är tråkigt men naturligtvis bra för alla som ska röra sig i trafiken. När mörkret kommer tidigt på eftermiddagen så kan man låtsas en god stund av den vakna tiden att snön ligger vit på taken i varje fall. Det är också lättare att ta sig ut på promenader när det är barmark. Jag tänker unna mig en sådan om en stund. Det är gott att dricka kaffe sedan och nalla en saffransbulle ur frysen. Säg inget till Pierre bara! Han är i Östergötland och firar sin syster på 70-årsdagen medan jag är hemma och jobbar. En liten lussekatt kan jag väl få som tröst när jag är tvingad att vara gräsänka i ett helt dygn och därmed missar smörgåstårtan från Sandelius konditori i Åtvidaberg?


Inga kommentarer: