Ett seriöst arbete och inget annat

Ja, omsorgsnämnden har gett Ensolution i uppdrag att granska verksamheten vid Smedängens vård – och omsorgsboende med anledning av de allvarliga klagomål som framfördes i våras. Det fanns risk för riktigt allvarliga missförhållanden. Utredningen har genomförts under sommaren och resultatet fick vi presenterat för oss vid sittande bord på nämnden igår.

Det är inte tal om något annat än att det här är allvarliga saker som vi måste ta itu med. Även om det är en ytterst liten andel av personerna i undersökningen som ger uttryck för att något någon gång inte har fungerat tillfredsställande, så är det ändå allvarligt. Det är helt enkelt inte acceptabelt att gamla och sjuka ska riskera att kränkas, bli illa bemötta eller få omsorgsinsatser som inte håller måttet. I Kalmar ska man vara trygg inom äldreomsorgen. Punkt.

MEN, man måste också kunna sansa sig en aning. Att i det här läget skrika på avgång för såväl enhetschefer som verksamhetsansvariga, att kräva att anställda på bred front hängs ut med namn och foto, att lyfta bort folk till höger och vänster, DET är att hitta på populistiska åtgärder som inte alls leder till något positivt. Fokus måste väl ändå vara inställt på att hitta lösningar samt att förhindra att detta sker igen? Och sådana lösningar snyter man inte fram på direkten. Det handlar om ganska genomgripande förändringar som behöver gripa in i både struktur och kultur. Nedan följer mina spontana funderingar, utan att jag har ambitionen att vara heltäckande eller ens genomtänkt i alla delar.

Tobakspolicyn, som fullmäktige efter stor vånda röstade igenom, visar sig inte vara implementerad i verksamheten. Så kan det naturligtvis bli. Bara för att man beslutar om en handlingsplan eller en policy så byter inte folk beteende. Planer och policydokument måste implementeras och följas upp. Det är varken svårt eller komplicerat, men det måste göras, och inte BARA på Smedängen. Jag tror nämligen att det kan vara lite si och så med efterlevnaden både här och där runtom i kommunen.

Vi måste jobba med det professionella förhållningssättet. Det är INTE lätt när det handlar om människor som jobbar inom omsorgen och som i så hög grad är sitt eget arbetsredskap. Kritik som riktas mot arbetsuppgifternas utförande blir lätt kritik mot hela personen. Sådant måste hållas isär för att det ska gå att komma tillrätta med rädslan för att diskutera sådant som upplevs som felaktigt.

Vikarier blir då och då bemötta på ett nedlåtande sätt. Det är inte ovanligt inom andra sektorer heller, men på Smedängen påpekas detta som ett problem på sina håll. Jag tror att sådant många gånger bottnar i bristande arbetstillfredsställelse hos ordinarie personal. Trivs man inte med arbetet så blir det lätt så att man lägger sin frustration på nya och mindre kunniga medarbetare som då känner sig ännu mer ”gröna” och utsatta. Det är aldrig acceptabelt. I omsorgen behövs alla som vill dela med sig av sina resurser.

Ja, en ”whistleblower”-funktion bör kanske övervägas. I den bästa av världar behövs ingen sådan, men vi är inte där än. Om man inte känner sig riktigt bekväm med att påtala missförhållanden den ”vanliga” vägen (det behöver inte betyda att en chefsperson missköter sitt uppdrag, det vill jag skarpt uttrycka) så kan det finnas en vits att ha en annan och mindre formell väg att gå. Huvudsaken är att problemen uppmärksammas och åtgärdas.

Vi får inte glömma att vi har med människor att göra, och att de allra allra flesta gör ett fullständigt makalöst arbete varje arbetsdag, MEN det blir fel ibland. Felen ska åtgärdas, även om de inte är av någon systematisk art vilket rapporten är tydlig med. Det som har hänt kan inte göras ogjort, men det är framtiden vi kan påverka. Då fungerar inte snabba populistiska sensationslösningar som bara är lösningar till namnet. Det krävs istället hårt arbete och prioriteringar. DET arbetet har redan börjat.