Solen strålar från en klarblå himmel. Temperaturen balanserar på nollstrecket. Mattan på balkongen väntar på att tas in i garaget för vinterförvaring och vi har fått tillbaka den förlorade timmen från i våras. Tillvaron börjar normaliseras. Dessutom är dottern på väg hem med tåget. Jag mår bra!
Men gårdagskvällen lämnade tyvärr en lite fadd smak. Vi kollade lite grann på invigningen av Friends arena på TV. Jag har väl inga höga krav på underhållning kanske, men jag tyckte att det jag såg var mäktigt. Det var, och kanske är jag tråkig, men "lagom". Det var ingen James Bond i helikopter med drottningen i släptåg, tack och lov. Det var minnesvärda svenska ögonblick, och jag tyckte att det var trevligt. Hur det var att uppleva det på plats vet jag inte, men jag tror att ljudupplevelsen var ungefär en miljon gånger bättre än på vår fotbollsarena.... Och själva bygget är imponerande. Avslutningen med Roxette berörde, och just det inslaget verkar ha berört många om än på olika sätt.
Roxette är en av våra mest framgångsrika musikgrupper. Fredriksson och Gessle är världsartister, men inte bara det. De är människor också, glöm inte det. Och Marie Fredriksson är märkt av sin sjukdom, det kan ingen undgå. Men vad jag beundrar henne för att hon gör sin grej ändå!
Varför är vi så rädda för sjukdom och åldrande? Varför kräver vi av våra artister att de ska vara evigt unga? Och speciellt drabbar detta kvinnor, det är pinsamt men både sant och tydligt. Hur många av oss andra ser ut som vi gjorde när vi var 20 när vi är 50? Varför kräver vi det av andra då? Hur många smädelser fick inte Whitney Houston utstå? Och hur många ansiktslyft har Cher gjort? De som hyllas för evig ungdom på riktigt är Marilyn Monroe som dog vid 36 års ålder och Greta Garbo som gömde sig resten av livet. MÅSTE vi vara evigt unga och för evigt befriade från sjukdom för att duga? Eller ska vi behandla våra egna föräldrar likadant? När de inte längre är unga, friska och pigga så gömmer vi undan dem för att minnas dem som de var??
NEJ, det är hög tid att vi accepterar och värderar åldrande och sjukdomserfarenheter. Det är en del av att vara människa och ingenting att skämmas över eller att kräva av andra att de inte ska visa, oavsett om de är kända artister eller inte. Själv tycker jag att det är skönt att det finns starka artister som vågar visa sig utan krav på perfektion. Det är ju just dessa som kan vara friska förebilder för oss andra som är långt ifrån perfekta.
Till kvällen väntar en föreställning med Bachmusik i Birgittakyrkan. Jag hoppas på ett mänskligt framförande även där, annars hade jag lika gärna kunnat sitta hemma med datorproducerad musik. Det är ju det mänskliga, närvaron och känslorna som ger upplevelsen, inte perfektionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar