Ingen har väl undgått stormen kring Dag Sandahl, präst och ledamot av bl a kyrkomötet. Den här gången handlar det om nedlåtande och för en del ganska uppseendeväckande kommentarer om kyrkans hållning visavi samkönade äktenskap. Jag ger mig inte in i sakfrågan. Dag Sandahl får tycka vad han vill, och han har lika stor rätt som alla andra att uttrycka sin åsikt med valfritt språk och efter eget omdöme.
Det som bekymrar mig är dock ett par saker. Jag har ganska svårt för människor som aldrig kan medge att något de sagt eller gjort var mindre lyckat. "Man är så klok som man är" är ju helt sant i varje given situation, och stunden därefter har man lärt sig lite till och tycker kanske lite annorlunda. Kommentarer och argument kan hagla i stridens hetta, och inte varje gång har man gjort det allra mest smarta när man tänker efter efteråt. Det är inte farligt att erkänna att man har gjort fel då och då. Det tyder snarare på insikt. Det här ordvalet var kanske inte helt klokt om man sätter det i sitt sammanhang, vilket jag gör. Det skadar kyrkan tycker jag.
Om man tänker på äktenskap mellan man och kvinna, är det då deras sexuella förehavanden som man tänker på främst? Tja, kanske är det så vid en viss ålder, men det växer man väl ifrån med tiden vill man tro. Ett äktenskap handlar ju om så mycket annat. Det tror jag de allra flesta inser som har passerat tonåren. Varför i hela fridens namn är det då så himla viktigt att tänka på just sexuella relationer när man tänker på äktenskap mellan två män eller två kvinnor? Tyder inte det på en ganska snäv, omogen och inskränkt verklighetsuppfattning?
När man är präst är man präst på något sätt hela tiden. Man kan liksom inte ta av sig prästkragen mer än på ytan. Detsamma gäller läkare som alltid är läkare, trots att de inte är i tjänst, men händer något akut så ställer de upp i möjligaste mån med sitt kunnande och sitt engagemang. En präst arbetar inte bara med att predika i kyrkan, med att administrera på pastorsexpeditionen eller med att skriva andaktstexter. Man är själavårdare och det bygger på förtroende. Ett sådant förtroende ska man vara ganska ödmjuk inför. Förtroende får man inte pga utbildning eller prästvigning, då får man en ställning i kyrkan. Förtroendet får man arbeta upp, och jag tror inte att ett språkbruk som detta är så där jättelämpligt sett ur det perspektivet oavsett om man har fällt sina kommentarer i s a s politiska sammanhang och inte professionella.
Men jag hävdar inte att Dag Sandahl är olämplig som präst. Om detta vet jag väldigt lite. Jag vet däremot att han är älskad som den han är av Gud, precis som vi alla andra med de fel och brister som vi har. Men det jag känner är att vi alla som vill arbeta för Guds rike kanske ibland bör tänka på hur vi beter oss för att inte i onödan skada det förtroende som Guds rikes utbredning är betjänt av. Då kan det krävas lite eftertanke ibland och kanske lite självkritik. Man behöver inte vara perfekt, för det är ingen människa, inte ens om man är präst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar