Nu var han igång igen, major Björklund. "Förstatliga skolan" är budskapet. Som vanligt handlar det om att vidta åtgärder som inte angriper det verkliga problemet utan som bara verkar skapa en lösning på ytan. Det är samma sak som det där med att ge lärare rätt att beslagta mobiltelefoner. Det syns, men det gör ingen skillnad.
Skolans grundläggande problem är inte att den är kommunal. Skolans grundläggande problem är att det finns för lite resurser där samt att den har legitimitetssvårigheter. Det blir inte mer resurser i skolan för att den blir statlig, Jan Björklund, inte när du och dina kompisar har sett till att er högerpolitik har tömt budgeten på resurser. Istället har ni gett skattepengarna i privata fickor. Det handlar både om gigantiska skattesänkningar till höginkomsttagare och om satsningar på fristående skolor. Båda delar dränerar den offentligt drivna skolan och inget av detta blir det någon förändring av bara för att ni vill flytta ansvaret från skolan från kommunerna till staten. Däremot urholkar ni den demokratiska styrningen ännu mer genom centraliseringssträvanden. Det lokala inflytandet blir av samma slag som elevrådens har varit. Man får vara med och bestämma färgen på gardinerna i uppehållsrummet. Vill ni skolan och eleverna gott så ser ni till att satsa mer på den, inte genom att genomföra ännu en omorganisation som blir ett slag i luften.
Legitimitetsproblemet är svårare att lösa än resursbristen. Varför kan inte skolan motivera alla elever att se och satsa på skolan och se utbildningen som nödvändig för ett framtida liv? Den frågan vill inte Björklund ens ta i med tång. Här duger nämligen inte längre rotting- och pekpinnetaktiken. Man kan inte tvinga fram motivation hos barn och ungdomar, inte hos vuxna heller för den delen. Men såna mjuka frågor är så komplexa att Björklund väljer att glömma dem. Glömmer man dem så finns de nämligen inte. Pyttsan.
"Alla vet att Jeppe super, men ingen frågar varför Jeppe super" är ett citat som man fick lära sig på gymnasiet en gång i tiden. "Varför"-frågan är ju lite jobbigare. Jag väntar med spänning på att Björklund vågar ta sig an just "varför"-frågan. Skolan byggdes upp utifrån upplevda behov. Vilka behov fyller den idag? Vem upplever behoven? Har samhället ändrats sedan 1842? Vem måste ha motivation för att skolan ska fungera? Vilka ska få reell möjlighet att engagera sig i skolans arbete? Hur ska man ta tillvara de ungas frågor, behov och möjligheter?Alla är inte lika enkla att svara på, men har man liberalideologiska glasögon på näsan, skygglappar på sidorna, öronproppar i öronen, pekpinnen i ena handen och rottingen i den andra samt fina lackskor på fötterna som inte tål uteliv så blir svaren ännu svårare att hitta. Det är inte konstigt att man istället i det läget sätter full fart bakåt. Men som sagt, framåt kommer man inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar