Nu när jag ser goe liberalens gränslösa glädje kan jag förstå hur roligt KFF-fans hade det förra året den 9 november då laget kom hem från Halmstad och hyllades på Stortorget som nyblivna svenska mästare. Jag minns segervrålen från pubarna vid Larmtorget tidigare på kvällen. Jag såg halsdukarna, luvorna, kronorna och allt som hörde till segerruset. Men jag deltog inte, för jag kunde inte.
Vi blev istället attackerade av ett gäng fega rasister som slog och sparkade på oss och slog sönder vårt material, bara för att vi har den för dem otroligt obekväma åsikten att Kristallnatten inte får hända igen. Det gav dem rätten att förstöra både manifestationen och vår glädje över mästerskapsbucklan. Men vi ger oss inte. Vi kommer att fortsätta att kämpa för allas rätt att finnas. Och vi ska kämpa för glädjen, den äkta glädjen som inte är beroende av att alla tycker lika i alla frågor. Det är glädjen över att kunna bejaka och värdesätta olikheter och att på ett sportsligt sätt kämpa och även tävla mot varann. En dag kanske de fega kräk som vi träffade på Larmtorget förra året kan förstå det och vända förstörelsen och förtrycket ryggen.
Kanske blir det så. Man måste ju tro att det går. Annars känns ju allt ganska meningslöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar