Min telefon är trasig! Jisses, vilken panik man får. Det började med att ljudet försvann ibland, så där en halv sekund i taget. Sånt bortförklarade jag moget och vuxet med att det nog handlade om taskig mottagning. Sedan försvann signalerna när jag ringde upp. Således visste jag inte om telefonen ringde upp det nummer jag hade slagit eler inte. Flera gånger hörde jag en förvirrad röst ropa "Hallå" i andra änden när jag själv stod och väntade på att höra uppringningstutandet. Sedan försvann större och större delar av samtalen. Otaliga är det stackare som jag har pratat med och med ganska bryska ordalag beordrat att stå stilla när det pratar med mig eftersom ljudet har försvunnit. Det sista som slutligen fick mig att inse att nåt var allvarligt galet med min älskade röda nalle var flera samtal som jag försökte besvara men där det var tyst. Helt tyst. Förmodligen har alla hört mig svara, men jag har inte hört dem. Suck. Förlåt, det var inte mitt fel!
Nu har jag räddat tillvaron, tillälligt. En gammal liten nalle med sprucken display får tjäna som vikarie tills den ordinarie är tillbaka från sjukhusvistelsen. Det får gå. Jag är i alla fall kontaktbar.
Den övergripande frågan är dock: HUR KUNDE MAN KLARA SIG UTAN MOBILTELEFON FÖRE 1999? På tio år har man utvecklat ett närapå livsnödvändigt beroende. Hur gick det till? Är det inte dags att reformera Lasse Berghagens gamla hit och numera kalla den "Teddybjörnen Nokia"? För så viktig är den ju, trots att den saknar nos av garn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar