Något är fel

Ibland fyller löpsedlarna en med avsmak. Just nu känns det så. På dagens löpsedlar står nämligen "Mamman frågar efter sina barn". Det handlar förstås om den mardrömslika händelsen i Arboga där en mamma själv blev utsatt för mordförsök och där hennes två små barn fick sätta livet till.

Hela Sverige vet om att hennes barn är döda. Alla utom hon. Vi andra vet till och med förmodligen vem mördaren är. Hon vet inte om att det finns en mördare och att det är hennes egna barn som är offren. Hur hanterar man en sådan situation?

Det är fruktansvärt, hela historien är fruktansvärd och det är inte lätt att göra en enda sak rätt när det bara är så fruktansvärt fel från början. Jag hoppas att hon, den arma människan, får det stöd hon kommer att behöva och att hon får lugn och ro att sörja tills gråten tar slut. Och jag hoppas att hon en dag ska komma över den integritetskränkning som det ändå måste vara att inse att hela Sverige har följt hennes medvetslöshet och till och med nu går och väntar på att få se de svarta rubrikerna som säger att hon till slut har fått händelseförloppet klart för sig.

Det är inte så här en mamma ska behöva hantera sin sorg. Det är vidrigt att förlora sina älskade barn. Man ska inte behöva bli utfläkt till allmän beskådan också redan innan man själv har förstått vad som hänt. Man undrar vilken etik som har styrt mediabevakningen. Skulle man inte kunnat sköta detta på något annat sätt? En sak känner jag tydligt, nämligen att något är fel. Men jag vet inte riktigt vad.