En seriös debatt om skolan, tack!

När jag gick i gymnasiet på 1980-talet var det inte ovanligt med avhopp. I min klass, vi gick naturvetenskaplig linje, var vi 28 elever i första årskursen. I trean, när vi skulle ta vår examen, var vi 14. Vi hade alltså en avhoppsandel på 50%. Det är ganska mycket, det tyckte jag då och det tycker jag nu också. Idag har vi en avhoppsandel i gymnasieskolan som inte är i närheten av detta. Varje avhopp är dock allvarligt i sig, men man ska inte ge en felaktig bild av utvecklingen av ideologiska skäl.

Under min skoltid hade vi relativa ämnesbetyg, Bäst var 5 och sämst var 1. Medevärdet skulle ligga på 3, utom för oss naturvetare. Vi kunde ha ett medelvärde i klassen som låg högre. Skälet till det kan man fundera på. Idag har vi målrelaterade kursbetyg, ett betyg för varje kurs i spannet "icke godkänd" till "mycket väl godkänd". Får du G på en kurs under första året hänger den kvar till ditt slutbetyg. Du kan visserligen skaffa dig högre betyg i andra kurser senare, men ditt G behåller du såvida du inte tentar upp det, och det är inte så vanligt att man gör. Möjligheterna att hämta upp sig är alltså betydligt mer begränsade idag, liksom stressen eftersom man har långt fler betyg som sätts kontinuerligt.

Många pratar om den svenska skolans katastrofmisslyckande. Vi hör ofta: "Det har aldrig tidigare funnits så många som är icke godkända som nu!" (Det kan kommenteras att det inte är eleverna som inte duger, det är deras kunskapsnivå som är bedömd, men det glöms alltför ofta bort.) Det som glöms ännu mer är att under det relativa betygssystemets levnad, från 60-talet och fram till det att dagens betygssystem infördes, fick inte en enda elev ett enda godkänt betyg! Det enda betygen sa var hur elevens kunskaper förhöll sig i relation till alla andras. Nivån är överhuvudtaget inte medräknad i det synsättet.

Visst är det konstigt att man kan bli så historielös när man ska diskutera skolpolitik att man glömmer såna elementa! Man gör jämförelser mellan äpplen och päron över tid och glömmer totalt bort att själva grunden för jämförelsen inte existerar. Detta händer trots att de allra flesta som uttalar sig om skolpolitik, inklusive nuvarande skolansvarigt statsråd, har gått genom skolan under den "underbara" relativa betygsperioden. Jan Björklund har således inte han heller ett enda godkänt betyg i något ämne från grundskola och gymnasieskola, förutsatt att han gick i skolan i åldern 7-19 år. Det ni!

Nej, ska man undersöka skolans utveckling ska man göra det på ett seriöst och genomtänkt sätt och inte genom att sätta på sig enögda ideologiska glasögon och bara se samband och trender som passar med den egna på förhand bestämda åsikten. En förenklad analys är ofta rent simpel och också ofta rent felaktig. Jag efterlyser därför en mer seriös debatt om den komplicerade institution som skolan faktiskt är. En sådan debatt kan leda till förbättringar, för sådana behövs, och det är väl dit vi vill? Åtminstone vill jag det!