Demokrati är tydligen svårt

Det är ju inte utan att man känner sig rätt utsatt för tillfället. Jag menar inte alls på något riktigt allvarligt sätt - det finns betydligt större utsatthet här i världen - men är man kristen och politiker i dessa dagar så är man lovligt villebråd, och inte bara från ett håll.

En ortoped i Kalmar tycker inte att troende människor ska vara politiker. Enligt honom ligger det något osmakligt i själva arrangemanget. En människa med en personlig tro har liksom automatiskt diskvalificerat sig från det svenska demokratiska systemet. Vore det inte enklast att helt enkelt ta ifrån oss rösträtten? Det är sannolikt ganska komplicerat att åtgärda "problemet" så det handlar nog om att snabbt hitta någon form av slutgiltig lösning, liksom lite "all-in-one". Vi har ju nämligen en grundlag som reglerar hur vår demokrati ska fungera, och den bör förstås skrivas om. Där står det ju till exempel att ingen får diskrimineras på grund av religiös övertygelse och att alla som har rösträtt är valbara till förtroendeuppdrag, och det går ju inte att ha det på det viset. Då kan ju vem som helst som har intresse och får väljarstöd få förtroendeuppdrag, och det är naturligtvis rent uppåt väggarna galet. Kanske man kan registrera alla som går till nattvarden i våra olika kyrkor? Och alla som deltar i fredagsbön i moskéerna och alla som håller sabbatsfirande hemma på helgerna? Jo, visst är det en del man missar då, men man kan ju i varje fall plocka bort en del av lössen från vår demokrati. Det mår den säkert bara bra av. Men en sak får man inte röra: Yttrande- och åsiktsfriheten för den som INTE är troende. Den är nämligen helig, och den som vill utesluta sina medmänniskor från de beslutande processerna och från att säga SIN mening, DEN måste naturligtvis ha samhällets stöd. Hur skulle det annars se ut???

Sedan pågår en debatt i Kyrkans Tidning om att politiker inte bör engagera sig i kyrkan. Det ligger tydligen också något väldigt osmakligt i det där att människor som har gått med i ett politiskt parti och jobbar för ett bättre samhälle i sekulär mening också känner sig kallade av Jesu ord: Kom till mig så ska jag ge er ro. Ja, man kanske får komma till kyrkan och delta i gudstjänsterna samt lägga pengar i kollekthåven, det är det väl ingen som direkt hävdar att man inte ska, men det är ju för hemskt att politiker skulle vilja vara med och verka för Kristi kropps utbredning via beslutande och beredande instanser som fullmäktige och kyrkoråd, eller hur? När man är politiker är man ju knappt människa, än mindre riktigt klok och ännu mindre ärlig i sin kristna tro, eller hur? Den dagen man betalar sin medlemsavgift i ett politiskt parti så bör man förstås fråntas både sin rösträtt och sin valbarhet i kyrkovalen. Kanske kan man få en munkavle till så att man inte heller frestas att säga sin mening vid kyrkkaffet efter gudstjänsten??? Man behöver ju inte dricka kaffet heller. Då sparar kyrkan dessutom lite pengar. Politiker har ju redan sådant överflöd att de kan brygga sitt eget kaffe.

Jag är kyrkopolitiker. Jag är troende kristen. Jag är vald talesperson för ett politiskt parti sedan årsmötet i februari och jag har över 20 års engagemang i partipolitiken (fast i ett annat parti) på lokal och nationell nivå bakom mig. Jag har ännu längre tid varit aktiv i olika kyrkor och är det fortfarande. Dessutom är jag, hemska tanke, feminist. Jag förstår att jag måste vara urtypen för oönskad individ, speciellt för de män som för den här debatten. Har jag någon rätt att finnas överhuvudtaget?

Ja, det är frågan, och vem är det som bestämmer det? Du, jag, ett par gubbar som känner att den egna självkänslan är hotad eller någon annan? Eller är det på det viset att vi faktiskt behöver en stor satsning på det där med demokrati? Det kanske är där det felar? För i grund och botten så handlar det ju om att vi behöver kunna, och vilja, se på varandra som likvärdiga och värdefulla resurser i det pågående samhällsbygget med alla dess komplexa delar. Jag har min åsikt klar i varje fall: Jag vill inte utesluta någon från vår demokrati, inte ens ortopeder eller präster. De är högt älskade av Gud, och vet ni: Det är jag också.

Några reaktioner

Idag reagerar jag på några axplock ur de senaste dagarnas och dagens lokaltidningar. Ingen skugga ska denna gång falla över tidningarna, de gör sitt jobb och rapporterar kring vad som händer (möjligen skulle man kunna tänka sig en lite mer kritisk attityd) och publicerar vad som skickas in i insändarväg.

Kolla på bilden till höger (klippt ur Östra Smålands insändarsida för ett par dagar sedan). Såväl Centerpartiet som Vänsterpartiet vill framställa sig som den aktör som lyckades få regeringen att ändra sig om momsen på second hand-försäljning. Sanningen är ju att det är EU-kommissionen som har backat, dock utan att ändra uppfattning i sak, men frågan kommer inte att drivas gentemot Sverige. Äras den som äras bör, om nu någon ska äras när det handlar om ett missförstånd från första början. Second hand-försäljning för välgörande ändamål är knappast något som påverkar EU:s inre marknad.

Sedan kan man ju inte annat än konstatera att det snart är internationella kvinnodagen och att inte mycket händer (se nedan).Tre gubbar presenterar pensionärsmässa där det största dragplåstret är Lennie Norman som pratar på temat "Gubbvarning". Ja, jag hoppas att det faller i god jord och att det finns några kvinnor i PRO som kan känna sig delaktiga i programmet. Man kanske kan få lära sig hur man använder en iPhone eller nåt? Det kanske kvinnor behöver? (OBS IRONI om nu någon inte riktigt fattade det...)

Centerpartiets Anders Andersson använder vidare rena härskartekniker (en verksamhet där han, det måste jag medge, riktigt briljerar efter mångårig praktik) gentemot Miljöpartiets Patricia Vildanfors. Han klarar inte av att bli kritiserad för ett vansinnigt ställningstagande när det gäller stöd till Berlinflyget, och det försöker han klara sig ur genom att i gårdagens tidning låta påskina att Vildanfors inte riktigt har begripit vad hon själv säger. Det gör hon, det kan jag försäkra, men lätt grånade, vita och heterosexuella män har däremot som vanligt jordens mest ömtåliga och stora tår som inte tål att trampas på. Det gör så himla ont nämligen, och då tar man sig friheten att förolämpa motparten precis hur grovt som helt. Man kan också sluta att låtsas som om motparten finns, helt enkelt sluta att kommunicera, utesluta från information och på bästa skvallermanér sprida vilka rykten som helst. Vi lär få se både det ena och andra framöver. Jag har både sett och upplevt det under lång tid, och inget tyder tyvärr på att det avtar. När män dessutom upplever sig bli mer och mer hotade som skapelsens krona och maktens självklara innehavare så kommer skiten att eskalera, sanna mina ord.

På söndag är det 8 mars. Barometern kör en artikelserie om de orättvisor som fortfarande lever i all högoönsklig välmåga i vårt samhälle och som drabbar kvinnor genom hela livet. Kanske är det dags att göra något åt dem till slut? Och då menar jag inte bara på den internationella kvinnodagen alltså, utan alla andra dagar också!

Gud älskar alla!

Det pågår någon form av religionskrig inom landstinget i Kalmar län. En läkare på Länssjukhuset anser att det är stötande med religiöst aktiva beslutsfattare och vill slippa diskutera med folk som tror på tomtar i himlen. Tja, vad ska man säga? En sak är i varje fall tydlig: Det är tyst från beslutsfattarhåll. Från den styrande majoriteten i landstinget hörs inte ett knäpp. Den politiker som har lyft frågan är kristdemokrat. Jag är inte förvånad. I majoriteten ingår ju mitt förra parti, och där, mina vänner, där har man nästan beröringsfobi gentemot religion. Jodå, visst är det kanske lite häftigt med österländsk mystik, tarotkort, antroposofi och New age-tendenser, men allt som är förknippat med kyrkor och kristendom är tabu, åtminstone lokalt. Sådant ska man hålla undan och hålla tyst med, och sådana röster vill man inte ha, inte ens när det är valår.

Så egentligen är jag inte förvånad över tystnaden, även om jag anser det vara frapperande att det inte höjs någon röst överhuvudtaget från de rödgröna (som annars vill verka för mångfald) för att lyfta upp den svenska religionsfriheten och dess konsekvenser. Den är ju trots allt inskriven i svensk lag och gäller oss alla: kapitalister, socialister, feminister, män, kvinnor, läkare, undersköterskor, politiker och lågstadielärare liksom alla andra. Vi har rätten att utöva religion, och vi har rätten att låta bli. Tack och lov! Att det sedan finns människor som inte klarar av att greppa vad det betyder är ju en helt annan sak, precis som föreställningen att religion och vetenskap skulle vara varandras motpoler och i sig inkompatibla. Det vittnar ju mer om omognad och bristande insikt än om rationellt logiskt tänkande.

Hur som helst, och hur tokigt vi än tänker eller inte tänker, så är vi älskade. Allihop. Utan undantag.

Är rättvisa en lyxvara?

Debattartikel i Barometern 27 feb 2015

När man läser om den kommunpolitiska debatten i Kalmar så slås man av flera omständigheter. En av dem är oförmågan att ”tänka utanför boxen” för att använda ett populärt uttryck. Det är gamla argument och minst lika gamla förslag som läggs upp på sammanträdesborden gång på gång, och framgången för dem är minst sagt begränsad. Detta är sannolikt ett generellt problem i den politiska världen på olika nivåer. Att Folkpartiet vill ha betyg för små barn och att Moderaterna vill underlätta privatiseringar är knappast att räkna till ”nyheter”. Detsamma gäller Vänsterpartiets mantra ”Nej till privata vinster” och Centerpartiet som vill rusta upp enskilda vägar, helst så nära en lada som möjligt. Det är lätt att stagnera i gammalt tänkande när man sitter fast i gamla tröga strukturer, men det gör inte problemet mindre. Kalmar både förtjänar och behöver nytänkande!

Ett mycket tydligt exempel på fenomenet ”det är som det alltid har varit” är diskussionen kring kommunens budget. Ett tungt generellt besparingskrav på en procent har lagts på nämnderna oavsett verksamhet. Kvinnodominerade verksamheter med ansvar för barn, unga och äldre drabbas hårdast. De nämnderna har ju störst budgetomslutning, och får alltså störst besparingskrav. Dessutom drabbas de av andra problem: högre skolskjutspriser urholkar skolans lärarbudget och högt standardkostnadsläge samt höga kostnader för ”rätt till heltid” urholkar äldreomsorgen. Det är välkända faktum som vilken beslutsfattare som helst bör vara väl medveten om. Är man inte det bör man nog läsa på lite bättre. 

Ändå säger politiskt ansvariga att man prioriterar just dessa verksamheter, men att resurser saknas. Det är fegt och rimmar illa med sanningen. Det saknas inte resurser, vad som saknas är vilja till förändring i rättvis riktning och mod att prioritera. Menar ni på fullt allvar att rättvisa är något som kan genomföras först när det finns pengar över? Det är ju så argumenten låter. I tider av ansträngd budget så låter man vad man själv kallar ”prioriterad verksamhet” spara mest! ”Kanske” kan man lägga lite mer resurser där, men det gäller enbart om det kommer mer pengar från Pappa Staten eller från en kommunal skattehöjning.

Praktiken visar dock att det är annat som prioriteras. Det är därför osthyveln åker fram så att man kan bevara redan rådande orättvisor. Om man hade velat förändra i rättvis och feministisk riktning hade man exempelvis inte sett på äldreomsorg, skola och utbildning som vanlig (manlig) industriverksamhet. Det är ju den normen som styr arbetet kring ”rätt till heltid”, en reform som framställs som jämställdhet men som i verkligheten innebär att kvinnor ska slå knut på sig själva för att få en dräglig lön samt anpassa sig till manliga normer. Varför i all världen inser man inte att omsorg är något annat, och att den kräver mer än schemaläggning och teknikstöd för att hålla god kvalitet? Varför inser man inte att resan från en deltids- till en heltidsorganisation kostar resurser, och att äldreomsorgen brottas med så speciella omständigheter att man inte kan lägga karbonkopia från någon annan verksamhet? 

Nej, sanningen verkar vara att det är roligare att dela ut jämställdhetspris till sig själv och köra grävskopa än att prioritera mänskliga behov såväl hos brukare som anställda. Vi tycker att Kalmar och kalmarborna är värda något bättre än en politik som bara är tomma ord utan praktik. Rättvisa ska genomsyra budgeten oavsett pengapungens storlek. Det krävs kreativitet och mod för att nå dit, och sådant är bristvaror i Kalmars politik idag. Vad vi har är ett patriarkalt genomsyrat beslutssystem utrustat med osthyvlar och som inte förmår att förändra. Efter 2018 kan vi ändra på det! Som feminister ser vi inte välfärd som ett skyddsnät, utan som ett verktyg för att bygga ett jämställt och demokratiskt samhälle på rättvis grund. Rättvisan är nämligen ingen lyxvara utan ett sätt att leva för den som vill ha den.

Birgitta Axelsson Edström

Feministiskt initiativ, Kalmar

Åsiktspolisen

Vad gör du en vanlig lördagskväll? Kollar lite TV, äter och dricker lite gott och slappnar av? Kanske tittar du på Melodifestivalen om det är säsong för sådant? Kanske får du till och med tanken på att tycka något om låtarna och artisterna? Kanske ringer du och röstar? Kanske tycker du att resultatet blir rätt, eller så kanske tycker du att det blir fel, allt efter egen smak? GÖR INTE DET! För då kommer åsiktspolisen...

Åsiktspolisen gör ungefär som du i de första stegen, men sedan går det snett. När du börjar tycka något som åsiktspolisen inte gillar så blir du nämligen svartlistad! För så här enkelt är det: Det är HAN som bestämmer, inte bara om vilka golvmaterial som ska läggas på hans kontor, utan också vilka resor som vilka medarbetare och vilka förtroendevalda ska få åka på och till syvende och sidst är det naturligtvis han som bestämmer vilket bidrag i Melodifestivalen som ska vinna. Och blir det inte så, då är det alla andras fel.

Det kan inte vara lätt att vara åsiktspolisen, men det är ju självvalt. Man kan bete sig annorlunda, som de flesta andra gör, och man kan låta bli att kladda på sociala medier när man inte är nykter, även om man är chef och har råd med fin whiskey i glaset. Speciellt tycker jag att man BÖR betänka sitt omdöme när man faktiskt är chef. Och en sak till: Jag vill inte veta vilket parti chefstjänstemännen i kommuner och landsting röstar på, och inte vilka de INTE röstar på heller.

Vet ni vad jag önskar? Att de som har möjlighet att agera skulle göra det, men jag tror tyvärr inte att varken alla kungens hästar eller alla kungens Viagra räcker till för att något sådant skulle ske. Makt och politik är nämligen ett spel, och tyvärr genereras inga pluspoäng på grund av etik och moral i det spelet, snarare tvärtom. Man får börja om från GÅ utan att passera banken, eller så åker man helt enkelt ut.

Fråga mig, jag vet.

Mycket att svinga väskan över...

Man är inte så där jätteaktiv när man är däckad i nåt som verkar vara influensa och som nu verkar ha övergått i bihåleinflammation.... Men studierna tar sin tid ändå. Problemet är att det inte blir så mycket energi över till annat roligt, som att blogga till exempel eller att skriva insändartexter. Alltså, det saknas ju inte direkt uppslag. Media svämmar över av nyheter som man reagerar över, eller hur? Och visst finns det anledning att svinga väskan mot både det ena och det andra, om man hade haft orken...

Men något som ändå måste kommenteras är ju frågan om äldreomsorgens sparbeting och träffpunkterna i Kalmar. Nu har man kommit fram till en lösning som räddar alla träffpunkter. Besparingskravet ligger dock kvar och verktyget är detsamma: Osthyveln... (Ja, varför i all världen skulle man frångå ett lyckat koncept???). Ramminskningen får man nu hämta hem genom att minska öppettiderna överallt samt dra ner på personal. Lokalkostnaderna har man ju kvar, utspridda på betydligt mindre timmar med verksamhet. Pensionärsorganisationerna jublar efter beskedet. Äntligen lyssnade politiken!

Ja, så kan man ju se det, och det var ju meningen. Hade vi i höstas presenterat den lösningen hade det blivit kalla handen från brukarhåll, och det förstår jag. Jag har heller själv aldrig gillat den där idén med att låta verksamhet dö sotdöden bara för att man inte ärligt vågar ta strid för kvalitet och ta itu med de konsekvenser som en nedbantad budget betyder. Det är fegt och det är fulspel. Men det är ju där mitt problem ligger, åtminstone sedan år 2006. Jag vägrar att köra med sådana metoder, liksom jag vägrar att ljuga. Det är förresten kanske ett ännu större problem, om man tänker efter.

Det som förvånar mig allra mest är dock hur lättköpta människor med dokumenterad lång politisk erfarenhet kan vara, men det är i ärlighetens namn från politikens sida ganska skickligt roddat som det numera heter. Att få pensionärsorganisationerna att försvara minskade öppettider och personalneddragningar samt att till och med få dem att presentera det som en framgång är ett konststycke i sig.

Så, grattis alla inblandade! Jag är den förste att säga att träffpunkterna bedriver viktig verksamhet och jag är glad över att de är räddade! Jag hade dock varit ännu gladare om de hade kunnat hålla öppet och att det hade funnits personal på plats för att hålla verksamheten igång. Och sedan hade jag gärna sett en annan utveckling också: Att föreningslivet skulle bidra mer. Det sista kanske ändå är möjligt att uppnå? Det är helt enkelt så att jag inte ser det som vare sig möjligt eller önskvärt att sänka personaltätheten vare sig på vård- och omsorgsboenden med eller utan demensinriktning eller inom hemtjänsten ännu mer. Det är ju nämligen de budgetposterna som återstår om man ska kunna klippa bort så mycket som över fem miljoner till inför nästa år. Det gäller alltså att slipa osthyvlarna igen, för några andra verktyg verkar inte finnas i den moderna verktygslådan. Lycka till! Själv svingar jag väskan, och jag antar att det kommer att dyka upp åtskilligt av sådant som är värt att svinga den över även framgent. Inga tecken tyder nämligen på motsatsen.

Om yttrandefrihet

Ja, vi ska värna yttrandefriheten. Något alternativ till det finns inte, men det räcker inte.

Yttrandefrihet är en grundläggande demokratisk rättighet, men som så många andra demokratiska rättigheter så kräver den lite mer än bara "frihet". Vi måste ställa oss frågan om yttrandefrihet är detsamma som att allt man är fri att säga också måste sägas? Ligger det ett tvingande imperativ i friheten? Om ja, är det en frihet då och för vem?

Nej, yttrandefrihet måste kompletteras med respekt och omdöme samt en rejäl skopa kärlek. Så enkelt, och så svårt, är det. Utan de komponenterna så kan vi inte ens hävda att mobbning ska stoppas. Då skulle ju allt få sägas med betoning på ALLT.

Kanske är Paulus ord tillämpbara även i det här sammanhanget, trots att det egentligen handlar om något helt annat (men ändå en konflikt): Allt är tillåtet för mig, men allt är inte nyttigt. (1 Kor 6:12 a)

Allt som kan yttras måste inte yttras. Man kan välja andra vägar för att få fram ett budskap som känns angeläget, förutsatt att man vill. Vill vi det?

Ny helg, ny sjuka...

Det var inte alls så här det skulle vara. Idag skulle jag ha varit i Växjö och diskuterat miljöarbete på stiftskansliet. Sedan skulle jag ha uträttat en del ärenden, lyssnat på föreläsningar och läst för att sedan avsluta med teaterpremiär på Antigone på Byteatern Kalmar Länsteater. Istället ligger jag hemma och orkar inte göra något annat. Halsen gör ont och jag är obeskrivligt trött. Jag antar att det är samma sjuka som drabbade goe maken i helgen som gick. Det är inte kul alls, men det är ju övergående på nåt vis till slut i varje fall. Förra helgen blev det inte mycket till helg då heller. Då opererade jag ju bort två visdomständer på fredagen... och mådde sedan lite så där i ett par dagar. De besvären är dock nästan borta nu. En bit av sutur irriterar, men det är väl sånt man får ta.

Men jag måste ju ge en riktig eloge till sjukhustandvården i Kalmar! Vilket bemötande och vilken professionalitet! Jag, som inte alls uppskattar det där med att någon håller på och rotar i min mun, fick en dos lugnande medel och upplevde sedan inga bekymmer alls. Jag minns att jag fick gröna operationsdukar på mig och att tandläkaren vid ett tillfälle sa "Det var den, nu tar vi nästa" men inte ett dugg obehag upplevde jag mer än efteråt alltså, när jag upptäckte att jag hade drabbats av minnesförlust. På lördag eftermiddag kom jag plötsligt ihåg att jag hade varit med och köpt semla på vägen hem på fredagen. Tydligt minns jag dock att jag absolut skulle åka till Biltema också för att köpa nytt torkarblad till lillbilens framruta. Ja, man är ju konstig.

Nu skulle det ju bli skön helg med Alla hjärtans dag dessutom... Och så ligger man här som en padda i flanellpyjamas. Med posten kom dock en uppmuntrande försändelse: Min tentamen i religionspsykologi och min observationsstudie med kommentarer. Full pott (15 av 15 möjliga poäng på tentan) och ett riktigt översvallande omdöme på rapporten! Ja ja, jag gillar inte betyg, men när de nu finns så är jag glad när de är positiva ;-) (Jag fick ju förstås veta betyget för två veckor sedan, men inga fler detaljer så det var ändå en överraskning.)

Och egentligen så känner jag mig löjlig. Det var ju pga omtentamenstillfället på just kursen i religionspsykologi som infaller i morgon som jag inte vågade anmäla mig till partikongressen som Feministiskt initiativ inleder idag i Örebro. Jag HADE ju kunnat åka!!! Det hade ju varit hur kul som helst!!!

Men nu är jag ju sjuk. Det kanske inte var meningen i alla fall. Kalmar län är väl representerat ändå, det vet jag ju. Jag får väl helt enkelt hålla mig vid min läst idag och den här helgen. Den består av sängläge och te. Blä.

(Nej, jag går inte med håven. Jag behövde bara skriva av mig lite. Det lättar.)

Förändringar

Vi står sannolikt inför en rad förändringar inom den borgerliga alliansen. Vi har redan sett att partierna i en del frågor spretar åt olika håll. Det är ganska naturligt: En allians av fyra partier är en regeringsallians, inte en oppositionsallians. Skulle de hålla fast vid den enda linjens politik skulle de fyra partierna radera ut varandra. Det vill naturligtvis ingen av dem. Det är dock bekymmersamt att det har visats upp förslag som anknyter till SD-retorikens svartvita och skeva bild av verkligheten. Det är förresten inte bara bekymmersamt, det är lågt och det är hotande. Man borde veta bättre även på den blå demokratiska sidan av den traditionella röd-blå färgskalan. Tack och lov så verkar en hel del göra det också.

Men nu verkar ett annat problem vara värre: Valet av partiledare. Nu har nämligen en del upptäckt att vi inom en icke alltför avlägsen framtid kan ha en borgerlig allians som leds av inte mindre än FYRA kvinnliga partiledare och inte en enda man. Oj oj oj, DET är i sanning ett problem!

Det tycker inte jag. Jag tycker nämligen att kompetens, lämplighet och vilja ska avgöra, inte kön.

Om ånger och framtid

Visst finns det saker i livet som man har anledning att ångra. Det har väl de flesta i vuxen ålder antar jag. Frågan är dock hur fruktbart det är att ångra sig. kanske är det som Lill-Marit Bugge skriver i dikten "Det är synd om människorna" (ur samlingen "När jag ska berika mänskligheten", Albert Bonniers förlag 1994):

Jag tycker synd om människor
som gör saker
andra vill
att de ska göra.
Människor som inte gör 
det de själva vill göra
för att de inte vågar
eller för att de inte vet
vad de vill göra
för att de aldrig har
tagit reda på det.

Jag tycker synd om människor
som ångrar det de har gjort.
De skulle troligtvis ha gjort det
i alla fall.

Jag tycker synd om människor
som tycker det är viktigt
att ångra.
Jag tycker det skulle vara förbjudet
att ångra.
Då kanske folk inte skulle göra
sånt de ångrar.

Ånger är enbart en ursäkt
för något man inte vågar
stå för.

Man gör val i livet. En del leder till något gott, andra till något som är jättegott men en del leder käpprakt åt skogen. Men man är så klok som man är. Hade man varit klokare kanske man hade valt annorlunda. Hade jag varit klokare hade jag inte kastat bort en professionell karriär på ett parti som tog ifrån mig min självkänsla, men det visste jag ju inte då. Nu vet jag det, men ångrar jag mig? Nej. Det går ju inte att vrida klockan tillbaka. Nu är det en ny tid, och framtiden börjar framför tårna. Visst hade jag kunnat ha en tryggare och framförallt pengarikare tillvaro om jag valt annorlunda, men jag valde med hjärtat som jag alltid försöker göra. När jag inte gör det så känns det med en gång. Det lär betyda att man har ett samvete, och det gör man inte våld på hur som helst om man vill må bra.

Och det är därför som jag just nu går och nynnar på Jessica Anderssons bidrag från Melodifestivalen 2010: "I did it for love". Hur fel det än blev och hur många riktigt dåliga sidor som jag gradvis upptäckte under drygt tio år som anställd och över 20 år som partimedlem så var det ändå så det var. I did it for love, om än inte kärlek i vulgär bemärkelse utan i bemärkelsen "vill göra gott för världen och någon annan än mig själv". Det är väl så man måste tänka om man engagerar sig politiskt? Eller?

Men jag ångrar inte det valet. Jag försökte i varje fall. Jag låter Lill-Marit Bugge avsluta det här inlägget med ännu en dikt ur samma samling som ovan. Man ska inte leta efter anledningar att ångra. Det är bättre att leta efter anledningar att se framåt. Det är ju i den riktningen som läget kan förändras. Och dessutom har jag numera bytt parti. Det är ETT steg i en ny och mer givande riktning!

Om ånger
Det är klart att
även jag
har gjort saker
jag inte borde ha gjort.
Men jag ångrar dom inte.
Då jag gjorde dom
hade jag en anledning.
Och det är anledning nog
att inte ångra.

Ja, vad är det som händer?

Vad är det som händer egentligen?

Socialnämnden sätter krokben för sig själv, samhällsbyggnadsnämnden går i byggherrarnas ledband och omsorgsnämnden ska spara utan att det märks och enda hittills vidtagna åtgärd är en nyinrättad chefstjänst på förvaltningskontoret. Kommunen har dessutom delat ut jämställdhetspris till en organisation som man själv är medlem i och som bara någon dag senare avslöjar att man har samma gamla vanliga patriarkala värderingssystem som alla andra.

Det finns dagar då jag, trots den konkreta situation där jag befinner mig, inte sörjer över att inte längre behöva stå till svars för rörelserna i den kommunpolitiska sandlådan. Ja-sägarnas förening lär där fortsätta sin dans kring maktens guldkalv fram till den dag då guldet falnar och man ser att kalven inte ens är ett sandslott utan ett åbäke som består av... luft. I bästa fall.

Skämskudden fram... Dags att ta ansvar!

Insändare publicerad i Östra Småland 10 februari 2015

Vi fick i veckan läsa rapporter om att kvinnliga sjöbefälsstudenter blir kränkta under sina praktikperioder. Det är inte bara verbala kränkningar som sker, utan det går så långt att de pressas till att avslöja tidigare sexuell erfarenhet samt utföra grova sexuella handlingar för att få en god relation med kaptenen och för att i förlängningen inte riskera ett dåligt praktikomdöme. Vi bör observera att det här handlar om kvalificerad utbildning på högskolenivå.

När ansvarig prefekt på Sjöfartshögskolan ska försöka förklara hur detta kan hända så är det ohyggligt nära att skämskudden åker fram. Det kan väl ändå inte vara de kvinnliga studenternas ansvar? Alla "vet" ju att detta sker, men enda vägen framåt verkar vara att kvinnorna som utsättas ska anmäla trots de risker det medför, samt att fler kvinnor väljer sjöutbildningarna. Det är klassiskt: Fler kvinnor ska utbildas i kränkande miljöer för att kränkningarna ska upphöra på sikt och det är samtidigt deras ansvar att anmäla när ”det oundvikliga” sker. Det är alltså kvinnornas problem, ingen annans.

Och det där är feltänkt i kubik. Bristande respekt och felaktiga värderingar är inget som präglar de kvinnliga studenter som utsätts för de här kränkningarna. Det är de andra, de redan yrkesverksamma som påtar sig ett utbildningsuppdrag mot betalning, som äger problemet och som också måste ta sitt ansvar för att råda bot på det. Det är pinsamt lågt av utbildningsanordnaren att inte inse det. Värdegrund, likabehandling och lika rättigheter borde sannerligen inkluderas i kompetensutvecklingsplanen inom alla instanser som har anknytning till sjöbefälsutbildningen.

Vi ska inte offra fler kvinnors självkänsla för att ett antal män med makt inte fattar hur de ska bete sig. Dessa män kan väl inte vara helt obildbara ändå? Låt oss då inte behandla dem som om så vore fallet. Det är ovärdigt ett medvetet samhälle år 2015 att återupprepa samma idiotiska misstag gång på gång. När män inte fattar att kvinnor har samma värde som män så är det männens problem, eller hur?

Nej, det här är ytterligare ett exempel där en ledning försöker locka kvinnor till mansdominerade arbetsplatser och yrken där en stark manlig norm och hierarki sedan länge både sitter i väggarna och är en realitet. En god sak som ändå kan komma av det här är en diskussion om hur vi bryter den manliga överordningen på riktigt, men för att nå dit krävs insikt och vilja. Vi ser inte att sjöbefälsutbildningen är där ännu. Mäns makt och privilegier försvinner naturligtvis inte per automatik för att jämställdhetssiffrorna ser bättre ut. Det krävs ett enormt arbete för att komma tillrätta med det här problemet. Dessa kvinnliga studenters utsatthet är som sagt bara ett av ett oändligt antal exempel på detta. Vi kan bara hoppas att det här inte präglat dem till ytterligare underordning och tystnad. Men vi kan aldrig lägga över ansvaret på dessa kvinnor att reda upp det här. Det är ett samhällsproblem som bärs av ett manligt normsystem. Det är dags att det förändras!

Birgitta Axelsson Edström, Annika Roskvist Stahre, Emma Ebintra, Stina Felter, Marcus Högberg
Feministiskt initiativ Kalmar län

Kommunala funderingar

Följetongen om kvarteret Gesällen fortsätter. Jag är naturligtvis inte personligen berörd som lyckligt boende i Djurängen, men jag reagerar när jag ser att Kvarnholmens särart riskerar att förstöras. Det är oproffsigt och nonchalant skött, och det är framförallt FÖR MYCKET av den varan på en gång. Betänk följande:

• Det handlar om stora avsteg från detaljplanen (en detaljplan som redan i sin utformning är kontroversiell men inte granskad så som borde varit fallet), både när det gäller bygghöjd och antalet lägenheter.
• Bygglovet är godkänt under hösten på delegation av nämndens ordförande.
• Detaljplanen hanteras när Länsstyrelsens personal med kompetens inom området är på semester och inte kan avge ett kvalificerat och underbyggt yttrande. Yttrande med sakinnehåll uteblir.
• Den information som sakägarna/grannarna fick var obegriplig. Dessutom vet ingen vilken information som faktiskt gick ut, om det var den där avstegen från den nyss antagna detaljplanen var (tydligt eller otydligt) markerade med rött eller om det var den där avstegen inte framgick alls (svartvit variant). Grannarna har slängt dokumenten och samhällsbyggnadskontoret minns inte. Ingen reagerade dock inom stipulerad tid. Några överklaganden gjordes inte.
• Samhällsbyggnadsnämndens politiker, eller åtminstone majoriteten, anser att det är deras uppdrag att se till att byggherrarna får svarta siffror.
• Bygglovet har efter denna "process" vunnit laga kraft och inget kan göras. Ett kvarter ska bebyggas och riksintresset äventyras.

Bara det faktum att inga överklaganden gjordes i en stad som Kalmar där det mesta överklagas oavsett skäl borde ju få ansvariga att börja undra. Det handlar ju trots allt om Kalmars hjärta och om stadens siktlinje. Men icke en enda liten fråga verkar ha ställts.

Jag opererade bort två visdomständer i fredags under inverkan av en ansenlig drogblandning. Jag minns väldigt lite av ingreppet trots att jag var vaken hela tiden. Har SBN gått igenom samma ingrepp? Det är möjligt, men det kanske ändå är värt att notera att jag INTE jobbade i fredags. En partiell minnesförlust drabbar inte någon annan än mig själv.

Här är det dock lite värre. Demokratin och rättssäkerheten kan ha åsidosatts. Det mönster som framkommer i den senaste veckans mediarapportering gör inte misstankarna svagare. Frågan är om det går att göra något åt eländet. Troligen faller det på att viljan saknas hos ansvariga, fast man kan ju tycka att man av moraliska och etiska skäl ska riva upp processen när det är så tydligt att det där med "laga kraft" inte med nödvändighet betyder detsamma som "laglig", "omdömesgill" och "enligt regelboken". Kanske är det då mer relevant att se till att detta inte händer igen. Ett delegerat beslut kan inte återkallas, men delegationsrätten kan återkallas. Jag kan tycka att det vore högst rimligt efter det här debaclet.

Och så en sak till, nu när jag ändå är i den kommunala sörjan och bökar runt: Det vore lite intressant med en genusanalys av omsorgsförvaltningens omorganisation. En oerhört kvinnodominerad förvaltning får ju nu både en ny administrativ ledning och ledningsstruktur, men hur i all världen ser den ut?

Litet PS: En god vän undrade häromdagen utanför protokollet om våra kommunala förtroendevalda står på byggföretagens lönelista. En fråga som jag finner anledning att ställa efter de senaste rapporterna om Gesällenärendet är huruvida länsstyrelsen står på kommunens.

Det har gått för långt...

SM-slutspelet i beach soccer ska avgöras på Långviken den 18 juli 2015. Den nyheten har presenterats i lokala media och samma artikel finns publicerad i båda lokaltidningarna idag (som brukligt är numera när man trycker samma sportsidor i det blåröda tidningssamarbetet som ska föreställa "konkurrens").

Det är jätteroligt att det händer saker i Kalmar! Det är fantastiskt att satsningarna i Långviken ger upphov till  evenemang så snabbt! Bra jobbat! Fem glada herrar med en boll i luften syns i bild framför en byggarbetsplats som är insvept i snö, precis som det ska vara en härlig vinterdag värd namnet.

Det hamras och spikas och gjuts och pojkarna sparkar boll. Härligt! Och det är precis då man undrar varför det är damlag med i turneringen.

För är det inte så att det har gått alldeles FÖR långt med jämställdheten? Om man släpper in damspelare i turneringen så KAN det ju finnas en risk att man får in kvinnor som vill vara med och ha synpunkter på både det ena och det andra, kanske till och med på arrangemanget som sådant. Det vore ju VERKLIGEN inte bra, eller hur?

En gång skrev jag en sångtext på melodin "Tre pepparkaksgubbar":
 

Fem gubbar fem gubbar åt lunch på Fyra kök
Ja, kanske tre tänkte: Med tjejer blir det stök
Vi går för oss själva, markerar rätt och slätt:
När ordföranden kommer ska han lära sig vårt sätt:

Med tjejer, med tjejer så blir det inte bra
Dom kan inte fatta att det vi gör är bra
Dom kan ställa frågor som inte kan få svar
Det känns så mycket bättre att vi män har makten kvar.

Man borde inte nynna på julsånger så här års, men jag gör det. Och såna texter borde inte behöva skrivas, men det behövs. Tyvärr. Än finns det en hel del kvar att göra, nämligen, åtminstone för den som kan se med öppna ögon på hur det verkligen förhåller sig med maktfördelningen i landet där det har gått för långt med jämställdheten.