Är rättvisa en lyxvara?

Debattartikel i Barometern 27 feb 2015

När man läser om den kommunpolitiska debatten i Kalmar så slås man av flera omständigheter. En av dem är oförmågan att ”tänka utanför boxen” för att använda ett populärt uttryck. Det är gamla argument och minst lika gamla förslag som läggs upp på sammanträdesborden gång på gång, och framgången för dem är minst sagt begränsad. Detta är sannolikt ett generellt problem i den politiska världen på olika nivåer. Att Folkpartiet vill ha betyg för små barn och att Moderaterna vill underlätta privatiseringar är knappast att räkna till ”nyheter”. Detsamma gäller Vänsterpartiets mantra ”Nej till privata vinster” och Centerpartiet som vill rusta upp enskilda vägar, helst så nära en lada som möjligt. Det är lätt att stagnera i gammalt tänkande när man sitter fast i gamla tröga strukturer, men det gör inte problemet mindre. Kalmar både förtjänar och behöver nytänkande!

Ett mycket tydligt exempel på fenomenet ”det är som det alltid har varit” är diskussionen kring kommunens budget. Ett tungt generellt besparingskrav på en procent har lagts på nämnderna oavsett verksamhet. Kvinnodominerade verksamheter med ansvar för barn, unga och äldre drabbas hårdast. De nämnderna har ju störst budgetomslutning, och får alltså störst besparingskrav. Dessutom drabbas de av andra problem: högre skolskjutspriser urholkar skolans lärarbudget och högt standardkostnadsläge samt höga kostnader för ”rätt till heltid” urholkar äldreomsorgen. Det är välkända faktum som vilken beslutsfattare som helst bör vara väl medveten om. Är man inte det bör man nog läsa på lite bättre. 

Ändå säger politiskt ansvariga att man prioriterar just dessa verksamheter, men att resurser saknas. Det är fegt och rimmar illa med sanningen. Det saknas inte resurser, vad som saknas är vilja till förändring i rättvis riktning och mod att prioritera. Menar ni på fullt allvar att rättvisa är något som kan genomföras först när det finns pengar över? Det är ju så argumenten låter. I tider av ansträngd budget så låter man vad man själv kallar ”prioriterad verksamhet” spara mest! ”Kanske” kan man lägga lite mer resurser där, men det gäller enbart om det kommer mer pengar från Pappa Staten eller från en kommunal skattehöjning.

Praktiken visar dock att det är annat som prioriteras. Det är därför osthyveln åker fram så att man kan bevara redan rådande orättvisor. Om man hade velat förändra i rättvis och feministisk riktning hade man exempelvis inte sett på äldreomsorg, skola och utbildning som vanlig (manlig) industriverksamhet. Det är ju den normen som styr arbetet kring ”rätt till heltid”, en reform som framställs som jämställdhet men som i verkligheten innebär att kvinnor ska slå knut på sig själva för att få en dräglig lön samt anpassa sig till manliga normer. Varför i all världen inser man inte att omsorg är något annat, och att den kräver mer än schemaläggning och teknikstöd för att hålla god kvalitet? Varför inser man inte att resan från en deltids- till en heltidsorganisation kostar resurser, och att äldreomsorgen brottas med så speciella omständigheter att man inte kan lägga karbonkopia från någon annan verksamhet? 

Nej, sanningen verkar vara att det är roligare att dela ut jämställdhetspris till sig själv och köra grävskopa än att prioritera mänskliga behov såväl hos brukare som anställda. Vi tycker att Kalmar och kalmarborna är värda något bättre än en politik som bara är tomma ord utan praktik. Rättvisa ska genomsyra budgeten oavsett pengapungens storlek. Det krävs kreativitet och mod för att nå dit, och sådant är bristvaror i Kalmars politik idag. Vad vi har är ett patriarkalt genomsyrat beslutssystem utrustat med osthyvlar och som inte förmår att förändra. Efter 2018 kan vi ändra på det! Som feminister ser vi inte välfärd som ett skyddsnät, utan som ett verktyg för att bygga ett jämställt och demokratiskt samhälle på rättvis grund. Rättvisan är nämligen ingen lyxvara utan ett sätt att leva för den som vill ha den.

Birgitta Axelsson Edström

Feministiskt initiativ, Kalmar