Ett seriöst arbete och inget annat

Ja, omsorgsnämnden har gett Ensolution i uppdrag att granska verksamheten vid Smedängens vård – och omsorgsboende med anledning av de allvarliga klagomål som framfördes i våras. Det fanns risk för riktigt allvarliga missförhållanden. Utredningen har genomförts under sommaren och resultatet fick vi presenterat för oss vid sittande bord på nämnden igår.

Det är inte tal om något annat än att det här är allvarliga saker som vi måste ta itu med. Även om det är en ytterst liten andel av personerna i undersökningen som ger uttryck för att något någon gång inte har fungerat tillfredsställande, så är det ändå allvarligt. Det är helt enkelt inte acceptabelt att gamla och sjuka ska riskera att kränkas, bli illa bemötta eller få omsorgsinsatser som inte håller måttet. I Kalmar ska man vara trygg inom äldreomsorgen. Punkt.

MEN, man måste också kunna sansa sig en aning. Att i det här läget skrika på avgång för såväl enhetschefer som verksamhetsansvariga, att kräva att anställda på bred front hängs ut med namn och foto, att lyfta bort folk till höger och vänster, DET är att hitta på populistiska åtgärder som inte alls leder till något positivt. Fokus måste väl ändå vara inställt på att hitta lösningar samt att förhindra att detta sker igen? Och sådana lösningar snyter man inte fram på direkten. Det handlar om ganska genomgripande förändringar som behöver gripa in i både struktur och kultur. Nedan följer mina spontana funderingar, utan att jag har ambitionen att vara heltäckande eller ens genomtänkt i alla delar.

Tobakspolicyn, som fullmäktige efter stor vånda röstade igenom, visar sig inte vara implementerad i verksamheten. Så kan det naturligtvis bli. Bara för att man beslutar om en handlingsplan eller en policy så byter inte folk beteende. Planer och policydokument måste implementeras och följas upp. Det är varken svårt eller komplicerat, men det måste göras, och inte BARA på Smedängen. Jag tror nämligen att det kan vara lite si och så med efterlevnaden både här och där runtom i kommunen.

Vi måste jobba med det professionella förhållningssättet. Det är INTE lätt när det handlar om människor som jobbar inom omsorgen och som i så hög grad är sitt eget arbetsredskap. Kritik som riktas mot arbetsuppgifternas utförande blir lätt kritik mot hela personen. Sådant måste hållas isär för att det ska gå att komma tillrätta med rädslan för att diskutera sådant som upplevs som felaktigt.

Vikarier blir då och då bemötta på ett nedlåtande sätt. Det är inte ovanligt inom andra sektorer heller, men på Smedängen påpekas detta som ett problem på sina håll. Jag tror att sådant många gånger bottnar i bristande arbetstillfredsställelse hos ordinarie personal. Trivs man inte med arbetet så blir det lätt så att man lägger sin frustration på nya och mindre kunniga medarbetare som då känner sig ännu mer ”gröna” och utsatta. Det är aldrig acceptabelt. I omsorgen behövs alla som vill dela med sig av sina resurser.

Ja, en ”whistleblower”-funktion bör kanske övervägas. I den bästa av världar behövs ingen sådan, men vi är inte där än. Om man inte känner sig riktigt bekväm med att påtala missförhållanden den ”vanliga” vägen (det behöver inte betyda att en chefsperson missköter sitt uppdrag, det vill jag skarpt uttrycka) så kan det finnas en vits att ha en annan och mindre formell väg att gå. Huvudsaken är att problemen uppmärksammas och åtgärdas.

Vi får inte glömma att vi har med människor att göra, och att de allra allra flesta gör ett fullständigt makalöst arbete varje arbetsdag, MEN det blir fel ibland. Felen ska åtgärdas, även om de inte är av någon systematisk art vilket rapporten är tydlig med. Det som har hänt kan inte göras ogjort, men det är framtiden vi kan påverka. Då fungerar inte snabba populistiska sensationslösningar som bara är lösningar till namnet. Det krävs istället hårt arbete och prioriteringar. DET arbetet har redan börjat.

Inför kyrkovalet, än en gång....

Svenska kyrkan är i förändring och naturligtvis ska vi som är medlemmar (vi är över 7 miljoner!) vara med och påverka hur! Utnyttja Din rösträtt och ta ställning i valet den 15 september!

Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK)är inte del av något politiskt parti, utan en partipolitiskt obunden nomineringsgrupp. Men visst, åsikterna ligger åt vänster. Det är exempelvis viktigt för oss att Svenska kyrkan placerar sina pengar på ett etiskt försvarbart sätt, inte i vapenexport eller alkohol. För oss är vänsterideologin och den kristna tron tätt sammanlänkade. Vi är kristna OCH vänster, vänster OCH kristna och ser det som det naturligaste i världen. För oss alltså. För andra ter sig ju förhållandet annorlunda. 

Jesu predikan och sätt att leva visar att jämställdhet och allas lika värde är ovillkorligt kristet. Det kan vi inte förknippa med ökande orättvisor i samhället och ”sköt dig själv och strunt i andra”-principen. Kort sagt vill vi att Svenska kyrkan ska verka ännu mer i Jesu efterföljd. Vi verkar för en solidarisk kyrkopolitik på socialistisk/feministisk grund, med rötter i den svenska arbetarrörelsen. Man kan läsa mer om oss på ViSKs hemsida!

I onsdags arrangerade Birgittakyrkan i Kalmar ett panelsamtal med oss nomineringsgrupper som kandiderar lokalt i Kalmar pastorat. Vi är fem grupper, och fyra av oss ställde upp, nämligen Socialdemokraterna, Borgerlig samling, partipolitiskt obundna POSK och så vi i Vänstern i Svenska kyrkan. Den femte nomineringsgruppen, Öppen kyrka, deltog tyvärr inte. Vi fick ett antal frågor att fundera över i förväg, och så avslutades kvällen med att alla som var närvarande fick möjlighet att ställa frågor. Det blev en riktigt trevlig kväll! Tack Birgittakyrkan för initiativet! Ju mer information som når fram till fler människor, desto bättre. Kyrkan förtjänar ett högt valdeltagande! 

Så här svarade jag, på ett ungefär, på två av frågorna:

Vad ser ni som Svenska kyrkans huvudsakliga uppgift? 
 ”Att lova Herren, tacka och be under livets alla förhållanden” är det enkla svaret. Svenska kyrkan ska vara en gudstjänstfirande levande verksamhet med Kristus i centrum. Sedan kan man konkretisera: Som ett extremt stort samfund i Sverige, jämfört med andra, så har vi naturligtvis ett stort ansvar. Svenska kyrkan måste visa på det kristna kärleks-, rättvise- och solidaritetsbudskapet i praktiken: stå på de asylsökandes sida, på de psykiskt sjukas, på de utförsäkrades. Hur vi hanterar ”Dessa mina minsta bröder och systrar” visar vilket hjärta vi har. Vi tillhör dessutom alla den där skaran av små bröder och systrar då och då i livet, eller hur? DET är vår främsta uppgift utifrån ett mer världsligt perspektiv, och gudstjänstlivet, diakonin, själavården, undervisningen, barn- och ungdomsarbetet etc etc är förutsättningar för att komma längre på den vägen. 
Det här innebär att kyrkan ska vara demokratisk och öppen, alla ska vara välkomna och ingen ska uteslutas. Kyrkan verkar i ett mångkulturellt samhälle med respekt för andra, men måste samtidigt vara tydlig med sitt eget budskap. En kyrka som är trygg i sin tro kan även respektera andras. Svenska kyrkan har en viktig funktion att fylla i samhället, framför allt som en röst för de svaga och utsatta och som praktiska utövare av det kristna budskapet om kärlek, solidaritet och rättvisa. I det arbetet behövs vi allihop. 

Vad ser ni för utmaningar och möjligheter för Svenska kyrkan i Kalmar? 
Jag tror att Svenska kyrkan i Kalmar i stort delar samma utmaningar och möjligheter som kyrkan i Sverige. Vi behöver bli fler medlemmar och upplevas som en naturlig del i livet och i samhället, inte som något som finns där borta och som är andras angelägenhet men inte min. Jag tycker att kyrkan i Kalmar gjorde ett riktigt guldgrepp med bioreklamen häromåret: ”Många ser kyrkan som något självklart….. Det gör dom alldeles rätt i!” Det är härliga takter och exakt rätt anslag. Kyrkan ska inte vara ännu ett krav, sådana ställs det alldeles för många på alldeles för många människor som inte har krafter kvar, utan en möjlighet och en andlig, själslig och kamratlig oas. Där tror jag mycket på det sociala arbetet, på caféverksamheten, på öppen nattkyrka i Domkyrkan, lunchandakterna och allt som kan ge gemenskap och samhörighet. Människor behöver träffas, och kyrkan är en naturlig aktör där för att skapa mötesplatser. Jag tror också att Stadsmissionens arbete, som är så tätt förknippat med kyrkan, är ett lysande exempel. 
En utmaning är helt klart att öppna dörrarna, att släppa in och att släppa ut. Visst ska vi ha gudstjänster av olika slag, alla ska nog inte vara likadana utan de kan ha helt olika karaktär, genomföras på olika tider och i helt olika miljöer. En än större utmaning är ändå att leva I världen, men inte AV världen. Att hämta kraft i gudstjänstlivet för att….. ja vadå? Att klara av livet, som minsann inte alltid är det lättaste, men också för att vara de vittnen som nåden ger oss möjlighet att vara. DET är inte lätt. Vi har mycket att slåss emot, inte minst bilden av kyrkan själv. Som vänstermänniska möts jag ofta av kommentaren ”kristna är det värsta som finns. Dom sätter sig på en och tror att dom vet bäst”. Så ÄR det inte, men en utmaning är minsann att leva i världen och visa i praktisk och konkret handling att en kristen människa inte ÄR bättre, men HAR det bättre eftersom tryggheten finns i Gud och inte någon annanstans. 

Som tack för att vi deltog, precis som om det inte var en ren förmån, fick vi en gratis fikabiljett till Café Birgitta (våfflor, mums!) och en alldeles bedårande liten rockknapp som syns på bilden nedan. 

Och vet ni, det bästa med den är inte att den är söt utan att den är sann!

Svar till "Besviken och trött vårdanställd"

Vårt parti blev ganska utskåpat i tidningen Östran häromdagen från någon som verkade ha tröttnat på alltför många ord... Jag försökte bemöta det hela på mitt vis:

Svar till ”Besviken och trött vårdanställd”

Jag har full förståelse för din frustration. Du har ett perspektiv som vi i politiken i de flesta fall saknar, nämligen personalens. Hur det verkligen är att arbeta inom de snäva budgetramar som kommunfullmäktige antar, dessutom med årliga neddragningar, vet bara den som jobbar inom dem, inte vi som bestämmer. Det måste vi vara ärliga nog att säga. Det är därför det är så viktigt att öka inflytandet för dem som berörs av verksamheten, nämligen personalen och den enskilde brukaren, i det här fallet den som bor i vård- och omsorgsboende eller är beroende av hemtjänst.

Vänsterpartiet är det parti som har klarast feministisk profil i Kalmar, men visst finns det väldigt mycket som partiet borde göra bättre. De synpunkter du framför måste tas på allvar. Jag delar din uppfattning om arbetet med önskad sysselsättningsgrad. Vill vi kalla det en jämställdhetsfråga eller ett feministiskt projekt så måste vi vara beredda att lägga mer pengar på det. Feminismen kan inte betalas med utslitna kvinnor som inte får arbetstider, yrkesstolthet och liv att gå ihop. Det är därför jag hellre talar om vikten av förkortad arbetstid. Sex timmars arbetsdag är något som gynnar såväl personal som brukare.

Jag vill dock klargöra en sak: Du pratar om delade turer. Att införa sådana igen är något jag ALDRIG kommer att stödja. Sådana arbetsvillkor hör inte hemma i välfärdskommunen Kalmar på 2000-talet och jag hoppas och tror att vi är fler som är beredda att säga skarpt STOPP i det avseendet.

Birgitta Axelsson Edström (V)

2:e vice ordf Omsorgsnämnden  

My way....

Vissa dagar när man ser vad som kommer in genom brevlådan blir man glad, andra dagar blir man mindre glad. Igår var en dag av typ 2, idag är det typ 1 som gäller :-) Jag blev nämligen riktigt glad över just tidningsskörden.

EFS tidning Budbäraren gör nu i augusti ett temanummer inför kyrkovalet 15 september, kanske inte helt okontroversiellt inom EFS som ju är en ganska fristående lekmannarörelse inom Svenska kyrkan. Jag fick möjligheten att vara med i ett reportage, och artikeln blev större än jag trodde och också ovanligt bra! Tyvärr kan jag inte länka till den, av någon anledning kommer jag inte in på EFS websida så jag vet inte om den ligger på nätet, men här kommer i varje fall en inscannad version. Bilderna är privata och bör inte ställa till några problem upphovsmannamässigt i varje fall. Texten är alltså från gamla goda Budis och författad av den mycket trevlige journalisten Viktor Jonsson :-)

Till hösten kommer jag alltså att vårda mig själv lite mer än tidigare, åtminstone som det ser ut just nu. Efter över tio års arbete som politisk sekreterare utan en enda kompetensutvecklingsinsats så törstar både själen och intellektet efter näring! Man vet aldrig, dyker det upp ett jobb (och det kanske det gör) där jag känner att jag kan bidra med något värdefullt, så får vi se var jag landar (jag har mina önskningar men dem behåller jag än så länge för mig själv). Jag ställer nog ganska höga krav på ett arbete, inte när det gäller lön, flådiga arbetsplatser, positioner, förmåner eller annan ytlighet, utan det handlar mer om att jag måste kunna ställa upp på vad som händer rent etiskt, moraliskt och ideologiskt. Annars blir det en inre konflikt som jag inte mår bra av. Det är en sida av mig som jag vet är oerhört stark och betydelsefull för mitt välbefinnande. Förljugna miljöer, dolda agendor och motstånd mot att låta människor utvecklas och blomma ut är sådant jag inte trivs med, så det är sådant jag måste undvika.

Nu börjar hösten, och jag ska trampa nya stigar, både bildligt och bokstavligt. Det blir naturligtvis ett ekonomiskt avbräck, fallskärmar för politiska sekreterare är ett okänt begrepp liksom politikerpensioner, och lika bra är väl det för någon som funkar som jag ;-)

Visst kan man vara efterklok...

Tidningen Östran har idag en lokal huvudnyhet (tyvärr inte på nätet, därav bilden). Det här är ju ett av de riktigt stora misstagen i kommunen på senare år. LOV (lagen om valfrihetssystem) införs i hemtjänsten, mot bättre vetande. Naturligtvis är Socialdemokraterna djupt splittrade i frågan. Det vore konstigt annars, men de egentliga makthavarna har bestämt sig, och då blir det så, som så ofta förr.

Visst kan man vara efterklok. När den här frågan diskuterades som mest under förra året skulle vi ha varit ännu tydligare och ställt den på sin spets medan vi fortfarande hade möjlighet att utmana på allvar. I själva verket är ju den här frågan av så tung ideologisk art att det finns all anledning att ifrågasätta om det är möjligt för en ideologisk vänster att sitta med i en styrande koalition när en sådan reform sjösätts. Jag har haft otaliga samtal med ledande partiföreträdare om just detta, och budskapet har varit tydligt: LOV går inte att förena med Vänsterpartiets politik för generell välfärd.

Nu blir det också allt tydligare för fler än mig vad den sk Kalmarmodellen egentligen innebär, nämligen ingenting. De krav som kan ställas på utförare är så små att de i praktiken inte betyder något. Det går inte att skriva in krav på kollektivavtal för anställda och det går heller inte att tillämpa något förbud för kopplingar till skatteparadis. Därmed faller modellen, den modell som alltså lanserades som ett S-märkt LOV-förslag. Att i dagsläget hävda att det ska skrivas in formuleringar som inte är juridiskt hållbara är naturligtvis totalt meningslöst. Vad det handlar om är ett införande av privat hemtjänst, rakt av. Vinstintresset flyttar in i en redan hårt ansträngd omsorgsverksamhet där resurserna redan idag är krympande och otillräckliga för att ens kunna ge anställda heltidslöner att leva på. Grattis Kalmar. Förlorarna är de äldre och personalen, vinnarna är, förutom riskkapitalisterna på kort sikt, alla de människor som aldrig kommer att bli gamla och sjuka, och vilka är det???

Jag är helt övertygad om att frågan inte kommer att dyka upp i kommunfullmäktige igen, trots att den borde göra det. Den är nämligen av så genomgripande och principiell karaktär att den på djupet påverkar kommunens verksamhet. De företrädare som vill undvika debatt hävdar att frågan redan är avgjord i och med att en motion författad av M- och C-företrädare röstades igenom med ett positivt svar. Nästan halva S-gruppen avstod då från att rösta. I omsorgsnämnden lämnade samtliga S-företrädare utom ordföranden sammanträdet när beslut skulle fattas. Det är tydliga tecken på en rejäl splittring, och jag är som sagt övertygad om att allt kommer att göras för att debatten inte ska ta fart igen. Det räcker nog med vad som har varit, alltså ett antal nedlagda röster. En votering i skarpt läge vore förödande för "stabiliteten" i kommunledningen.

Nåväl, det här är en ideologisk fråga där vänster ställs mot höger. Att hitta en "mellanväg" har visat sig vara omöjligt. Vinsterna och privatiseringsivern vinner över den generella välfärden där brukarens behov sätts i centrum. Det är tråkigt, och en utveckling som en vänsterpartist inte med hedern i behåll kan delta i.

Dagens ord

Matteus 7:16

Engagemang ska inte misstänkliggöras

(Svar på insändare från Jimmy Loord (KD) i Östran)

Det verkar som om Jimmy Loord (KD) inte riktigt förstår vad han själv har uttalat. Han har nämligen uppmanat Svenska kyrkans medlemmar att INTE rösta i kyrkovalet. Anledningen är att politiska partier deltar i valet. Varför i all världen ska kyrkans medlemmar av DEN anledningen avstå från att påverka kyrkans utveckling genom att rösta på den grupp eller de personer som de sympatiserar med?

Vad jag vet ställer Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet upp som partier. Övriga nomineringsgrupper är fristående, en modell som även jag förespråkar. Det handlar alltså inte om att våra partistyrelser från höger till vänster lägger sig i kyrkans teologiska debatt. Förresten är det ytterst sällsynt att man i de demokratiskt valda organen som jag har erfarenhet av beslutar i teologiska frågor. Det handlar mer om budget, strategisk verksamhetsutveckling och förvaltning av kyrkans olika tillgångar.

Vi ska passa oss för att döma varandra. Engagemang i kyrkan ska ses som just engagemang med ett ärligt uppsåt och inte misstänkliggöras som uttryck för maktbegär. Alla ska vara välkomna i Svenska kyrkan om den ska vara en folkkyrka värd namnet. Första steget till att skapa och bevara en sådan kan aldrig vara att avstå från sin rösträtt. Att avstå från demokratiska rättigheter banar nämligen väg för idéer som har sin ideologiska hemvist någon annanstans än i den demokratiska myllan.

Efter sommar kommer höst....

Tack Stefan Lagergren för bilden!

Ja, det har varit en fantastisk sommar på många sätt. Kalmar har verkligen utvecklats som sommarstad med mängder av evenemang och som grädden på moset kom då Ironman igår. För min del innebar det 4,5 timmars vattenservering och otaliga gångers skrikande samma ord om och om igen: "Water! Vatten! Voda! Wasser!" Det VAR väldigt mycket roligare än det låter :-) En känsla av att vara en del i gänget och göra nytta för de där bragdmänniskorna som tog sig runt den omänskliga banan är guld värd, speciellt för mig just nu.

Sommaren har som sagt varit otrolig, och den har varit oerhört mycket bättre än jag trodde när jag gick på ledighet i juni. Det har inte bara handlat om allt som har hänt här, utan mer om att jag har fått tid till att tänka och omvärdera så mycket. Det behövde jag.

Dam-EM i fotboll, stadsfesten, Gyllene Tider, Larmtorget med mera med mera, det har varit fantastiskt. MEN, jag saknar lite grann också. Allt behöver ju inte vara stora evenemang och stora artister. Till exempel under stadsfesten så saknade jag det där sjudande livet i stan, det där med trubadurer här och där och gatuteater i gathörnen och lite smalare musik på scenerna.... Det är sannolikt en budgetfråga, men allt behöver inte kosta 170 000 kr för att vara bra och ge något. Trum-SM var dock en himla kul och ny idé och det finns ALLA möjligheter att göra nya spännande saker kommande år. Vi har gott om folk som vill och kan hjälpa till.

Ett stort och hjärtligt TACK till alla som har jobbat med sommarstaden KALMAR! Det hade aldrig gått utan entusiaster såväl på proffs- som amatörsidan. Speciellt föreningslivet ska ha en eloge. Utan er vore Kalmar fattigt.

Om jag ska lyfta fram EN upplevelse som gav något långt utöver det vanliga i sommar så var det ändå en resa, nämligen besöket i Vadstena och Vadstenaakademiens uppsättning Jorun orm i öga. För det första är Vadstena en otroligt vacker plats som jag gärna återvänder till. Intressanta studie- och museibesök, ett sjudande kulturliv, ett livs levande kloster och svala vindar från Vätterns vatten gjorde våra dagar där till något alldeles extra. Att dessutom få vara med och se en nyskriven svensk opera av Kerstin Ekman och verkligen fatta att det var min egen lilla dotter som skötte allt som hade med ljussättningen att göra, det var en STOR grej. "Vet vi nu, eller gör vi det inte" ekade i öronen efteråt. Ja, det vete sjutton, och vet vi verkligen hur vi ska använda det vi tror att vi vet? Det är inte så enkelt, livet. Det kräver en del.

Och nu väntar hösten, en mörkare tid med tända ljus, kamomillte på kvällarna och arbete i flitlampans sken. Konstigt nog så ser jag fram emot den med tillförsikt trots att allt är så osäkert. Varför vet jag inte riktigt, men jag gör det ändå. Kanske beror det på att jag börjar komma ifatt mig själv.Kanske beror det på löftena som jag tror på:

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.

Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont,

ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.

Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv,

och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.

(Psaltaren 23)

Vad det än är så är jag tacksam, och den tacksamheten riktar jag mot den som visar mig den största kärlek och omsorg som jorden rymmer. Och det största är att den gudomliga och inte mänskliga omsorgen och kärleken inte bara omfattar mig utan alla! Vilken himla tur ..... :-)

Klart man ska rösta!

Kristdemokraten Jimmy Loord gick härförleden ut i media och uppmanade Svenska kyrkans medlemmar att inte rösta i kyrkovalet i höst. På något märkligt sätt verkar han anse att demokrati och partipolitiskt aktiva inte hör hemma i kyrkan.

Loord borde läsa på lite mer. Svenska kyrkans verksamhet som samfund regleras i lag, och där framgår att dess organisation ska vara demokratisk vilket gör valprocessen nödvändig. Ett stort antal nomineringsgrupper ställer upp i kyrkovalet. Ett litet fåtal är knutna till ett politiskt parti. Övriga är som vi i Vänstern i Svenska kyrkan helt fristående. Det är intresset för kyrkan och dess verksamhet som förenar oss, och jag tänker självklart hävda min rätt att delta i kyrkans arbete på flertalet nivåer trots att jag också är medlem i ett politiskt parti. Jimmy Loord är naturligtvis också välkommen.

Jag uppmanar alltså i motsats till Loord alla som kan utnyttja sin rösträtt att göra det, även om jag förstås vet att långt ifrån alla kommer att rösta på oss som ställer upp för Vänstern i Svenska kyrkan. Av erfarenhet vet vi nämligen att de enda som tjänar på låga valdeltaganden är de antidemokratiska krafterna, och kampen mot dem är gemensam för oss andra. Det handlar helt enkelt om omsorg om kyrkans framtid som en öppen och levande folkkyrka för alla.

Det är varken det partipolitiska engagemanget eller intresset för att påverka som är den stora faran vare sig för Svenska kyrkan eller för samhället i stort. Det är istället okunskapen och likgiltigheten. Det är djupt tragiskt och ganska skrämmande att kristdemokraten Jimmy Loord inte har greppat det utan istället uppmanar till passivitet.

Kyrkoval snart!

15 september 2013 är det kyrkoval. Man röstar och väljs in till tre nivåer; kyrkomöte, stiftsfullmäktige och lokala kyrkofullmäktige. Svenska kyrkans verksamhet som samfund regleras i lag, och där framgår att dess organisation ska vara demokratisk vilket gör valprocessen nödvändig. Ett stort antal nomineringsgrupper ställer upp i kyrkovalet. Ett litet fåtal är knutna till ett politiskt parti. Övriga är som vi i Vänstern i Svenska kyrkan helt fristående. Det är intresset för kyrkan och dess verksamhet som förenar oss.

Svenska kyrkan har en viktig funktion att fylla i samhället, framför allt som en röst för de svaga och utsatta och som praktiska utförare av det kristna kärleksbudskapet som omfattar solidaritet och omsorg om alla människor. Vänstern i Svenska kyrkan vill betona just detta.

Vi vill att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka i ett mångkulturellt samhälle där människor kan mötas över gränserna. Vi anser det självklart att Svenska kyrkans tillgångar ska hanteras etiskt försvarbart och aldrig investeras i sammanhang som omfattar vapen, tobak eller alkohol. Vi arbetar för en hållbar utveckling vilket betyder att Svenska kyrkan ska vara en förebild i miljöarbetet samt verka för rättvisa villkor. Vi vill att kyrkan är Kristi kropp på jorden vilket betyder att vi aktivt ska ta ställning mot orättvisor var de än visar sig. Det handlar bland annat om att det inte ska finnas några skillnader mellan mäns och kvinnors värde, att människor är lika mycket värda oavsett tro, etnicitet, sexuell orientering eller ställning i samhället. Mänskligheten och jorden är delar av samma skapelse och ska vårdas, inte utnyttjas och förrådas.

Jag uppmanar alltså alla som är medlemmar i Svenska kyrkan att utnyttja sin rösträtt. Av erfarenhet vet vi nämligen att de enda som tjänar på låga valdeltaganden är de antidemokratiska krafterna, och kampen mot dem är gemensam för oss andra nomineringsgrupper. Det handlar helt enkelt om omsorg om kyrkans framtid som en öppen och levande folkkyrka för alla.

Vill Du dessutom att kyrkan ska dras åt vänster och att rättvisa och kamp mot orättvisor är viktiga delar i kyrkans verksamhet, så lägg Din röst på Vänstern i Svenska kyrkan. Läs mer på Vänstern i Svenska kyrkans hemsida

Birgitta Axelsson Edström

Aktivt kristen sedan länge och företrädare för Vänstern i Svenska Kyrkan, Växjö stift

Kyrkovalsarbete!

Idag har jag farit runt i Kalmar läns södra delar och lämnat valsedlar till kyrkans pastorsexpeditioner/valnämnder. En förändring sedan förra valet är att valnämnderna är färre och också hjälper till med distributionen av kyrkomötes- och stiftsfullmäktigevalsedlar inom respektive pastorat. Det gör det hela enklare för en liten nomineringsgrupp som Vänstern i Svenska kyrkan :-)

Å andra sidan, det är BARA roligt att åka runt och träffa trevligt folk. Man blir nämligen alltid väl bemött, även om man stör mitt i lunchen vilket blev fallet idag. Förra gången när jag åkte runt så blev jag till exempel inbjuden att dricka kaffe med en syförening. Idag blev jag mottagen bokstavligt talat med öppna armar av en präst som jag aldrig tidigare har träffat men som visade sig veta precis vem jag var, vad jag tyckte om och inte tyckte om samt vem jag är gift med. Kul!

Kyrkovalet är en sak som inte engagerar så många, och det är inte sällan man hör negativa åsikter om att det överhuvudtaget hålls. Främst handlar det förstås om människor som inte är medlemmar i Svenska kyrkan och som inte heller har rösträtt, men jag jag hävdar ändå att vi ska se till att utveckla demokratin överallt i vårt samhälle istället för att avveckla den. Om man nu tycker att politiska partier inte har i kyrkan att göra, så kan man förstås tycka det (men det är mig veterligen enbart S och SD som nu kommer att kandidera som partier), men vi som jobbar som fristående nomineringsgrupper (se gärna Vänstern i Svenska kyrkans hemsida) har vi också förverkat vår rätt att ställa upp i valet? Är det fel med demokratiska processer i kyrkan? Om vi inte ska ha val, vad ska vi ha då? Och hur fungerar våra frikyrkor? Det kanske kan vara lite intressant att fundera på det. I alla fristående församlingar som jag har varit engagerad i så har man haft val vid varje årsmöte, och jag kan faktiskt inte påminna mig om speciellt många frågor som har avhandlats vid kyrkliga årsmöten och styrelsemöten som INTE har varit av politisk natur. De har dock inte varit direkt partipolitiska.

Sedan tycker jag att vi ska göra allt vi kan för att öka valdeltagandet. Ett lågt valdeltagande främjar enbart antidemokratiska krafter. Har man synpunkter på hur kyrkan styrs och agerar är det allra mest ineffektivt att varken rösta eller engagera sig. Då händer ju ingenting, i varje fall inte det man vill.

Demokratin är bland det allra finaste vi har. Den har sin naturliga plats i föreningsliv, på arbetsplatser, i de allra flesta av våra samhällskonstellationer samt i kyrkan. Vad skulle egentligen alternativet vara, och är det verkligen att föredra?

Hur GÖR man?

Hur bygger vi upp varandra och de sammanhang vi verkar i? Och, på samma gång, hur undviker vi att rasera och förstöra? Ja, det är frågor som jag har ägnat en hel del tankearbete åt den senaste tiden. Jag har lärt mig massor, men priset är högt. Den enda man kan förändra är nämligen sig själv, och redan det är svårt nog.

Vi bygger upp varandra genom att behandla varandra med respekt, inte på grund av position, kön eller resurser, utan på grund av det enkla faktum att vi alla är människor. Det är grundregel ett. Att acceptera att människor har olika resurser, och att ge förtroende att bruka dem, är totalt fundamentalt. Hur ofta blir det inte fel redan där?

Maktkoncentration är av ondo. I sociala sammanhang som fungerar och som utvecklar människor sprids inflytandet. Ett fåtal människor kan aldrig bestämma över de många. Det kanske gick i Europa under 1900-talets första halva, men efter andra världskriget kunde vi lära oss effekterna av att fostra människor till lydnad. Det gick inget vidare. Istället tog den svenska skolan, sedan 1946 års skolkommission, ett stort ansvar i att fostra demokratiskt fungerande individer som skulle tänka själva, bland annat i syfte att bygga ett hållbart samhälle. Där hör inte den blinda okunniga lydnaden längre hemma, där ska istället tusen blommor blomma och människor respekteras som tänkande och värderande individer. De förväntas dessutom använda de förmågor som den fria tanken ger, att samla information på egen hand, värdera, ta ställning och agera därefter. Det där är viktig tankekraft som kan komma alla till del och som berikar och kvalificerar verksamheten. Men det är klart, sådan kan ju uppfattas som hotande också för den som inte riktigt förstår eller vill förstå hur andra tänker och som känner att den egna maktpositionen utmanas om man släpper in andra.

Uppmuntran skadar inte. Inte en positiv livssyn heller. Det funderar jag mycket på. Det gäller, även om det känns hårt ibland, att försöka (lite klyschartat kanske) att se både livet och sina medmänniskor ”från den ljusa sidan”. Det är svårt, speciellt om man känner att man blir utsatt för ogrundat förtal och hånas öppet. Jag minns en lapp som en chef hade på sin kontorsdörr: ”Jag behöver inte gå på nån jävla charmkurs. Jag har redan en positiv inställning till alla idioter som jobbar här.” Talande, eller hur? Jag tror att en gest av uppmuntran då och då, en klapp på axeln och positiva förväntningar på att alla kan utföra något bra är oerhört verksamt. Hur som helst, klimatet på arbetsplatsen, i arbetsgruppen och i andra sammanhang finns det ett delat ansvar för även om ledningen så klart betyder mest. Är ledningen okunnig om hur attityder fungerar så bör den nog helt enkelt bytas ut. Sådan okunnighet är nämligen förödande.

Jag tror vidare att kreativiteten är mycket viktig. Tråkigheten firar stora triumfer där fantasin går i strykklass. Vem vill engagera sig i något där egna initiativ tystas, där lite galna och kreativa idéer inte understöds och där beigegrå ”lagom”-mentalitet är det enda som premieras? Nej, jag tror inte att det är många. Det är liksom inget vinnande koncept att behöva säga ”Jag är inte dum, bara beige” som After Shave/Galenskaparna sjöng för länge sedan. Att acceptera och uppmuntra det ovanliga, det som sticker ut och det som engagerar lockar mer!

”Jag tror på människan, jag tror hon vill och kan” sjöng Tommy Nilsson i Melodifestivalen 2007. Det gör jag också, men jag blir rasande när jag ser hur människor trycks ner av andra människor som inte vill väl. När ärliga människor tystas och hålls utanför bara för att de inte fogar in sig i leden och gör som de blir tillsagda. Det är i de lägena jag drabbas av vrede av en styrka som närmar sig kraften hos en fors i Norrbotten på våren. Det är då jag förstår Jesu vrede när man hade gjort Templet till en marknadsplats istället för till ett hus där Gud var i centrum. Det är då jag undrar vart vår demokrati är på väg, demokratin som är något av det mest värdefulla vi har i den här världsliga och ganska bedrövliga världen. Att ändra den skutan är ingen enkel uppgift, men det måste göras och vi måste göra det tillsammans genom att dra i de tåtar vi har. Annars lider vi snart demokratiskt skeppsbrott allihop, och då blir det inte lätt att bygga en fungerande farkost av vrakdelarna. Är du med???

Plötsligt händer det

- Men en sak vet jag, sa han, och det är att grupptrycket kan vara svårt att stå emot för vem som helst. Ska man undvika att falla för grupptrycket vill det till att man har tänkt igenom saker och ting ordentligt innan man hamnar i skarpt läge. Har man inte från början klart för sig var man står är det lätt hänt att det går åt helvete. Man ska följa sitt eget samvete och inte låta sig dras i fördärvet av idioterna i ens omgivning.

(ur Carin Gerhardsen: Gideons ring. (Hammarbyserien) Pocketförlaget 2012 sid 190-191)

Plötsligt händer det. Man hittar tänkvärda och användbara visdomsord mitt i en svensk pusseldeckare. Eller hur?

I övrigt så har jag tänkt att återkomma till bloggandet inom kort. Jag har en hel del på lager att dela :-)

Kulturens mänskliga och viktiga betydelse, eller hur?

Det blev en riktigt rolig och lärorik kväll där på Öland i fredags, i mysiga Björklunden i Stenåsa socken där dansbanan inte bara lockade kulturintresserade människor utan även ett antal tusen mygg på krigarstråt. Myggen gav dock upp inför det starka kulturfokus som vi hade. Vi var liksom inte intresserade av att lyssna till myggsång och gav dem inte de applåder som de är vana vid ;-) Nu var det mänsklig kultur som stod på agendan! Initiativtagare för kvällen var Vänsterpartiet Öland och som glad och inspirerande värd fungerade Elisabeth Cima Kvarneke (se bilden till höger).

Det blev en brokig samling betraktelser och föredrag av oss inbjudna talare Bengt Olof Johansson, Susanne Eriksdotter, Björn Samuelsson, Gun Nilsson och Ulf Wickbom samt undertecknad. Vi fick lära oss om konstmuseets verksamhet, konstens uppdrag och museets kommande utställningar, om Ölandsvetet och om hur odling av gamla sädessorter berikar både miljö och mänskligt liv, om hur teaterns förmåga att skapa skeenden i medvetandet och inte i verkligheten hjälper oss människor att förstå vår omgivning, om Gärdslösa prästgård som vill vara ett kulturarvscentrum med en miljö för gemenskap, samtal och möten och om hur kulturen skulle kunna vara den kraft för samhällsförändring som politiken idag inte förmår att vara. Vad jag bidrog med kan ni läsa i föregående blogginlägg :-) För underhållningen stod den oförliknelige och underfundige trubaduren Gunnar Danielsson.

Samtalet efteråt kom till stor del att handla om hur vi nu ska göra för att skapa möjlighet för mänsklig utveckling. Visst finns det många hinder i vägen! Visst saknar vi till stor del engagemang i beslutsfattarleden och politiken har blivit både tand- och visionslös, kanske främst eftersom insikten om kulturens betydelse helt enkelt inte är så stor som den borde vara. I en värld som till så stora delar fokuserar på enbart lönsamhet, kortsiktighet, ekonomi och teknik är det svårt att skapa goda förutsättningar för verklig mänsklig utveckling. Sådan tar nämligen tid.

Men vi får inte låta oss nedslås. Vi KAN göra skillnad! Vi KAN om vi VILL och om vi är MÅNGA. Jag vet att det sprids initiativ av olika slag, sådana som sjunger långsamhetens och reflektionens lov, sådana som vill satsa på djupa och verkliga värden istället för ytlighet, taktik och strategi. Vi KAN ändra riktning! Vi BLIR FLER! Vi KAN älska, skapa, sjunga och leva istället för att bara leva för att producera kapital. Det FUNKAR.

Om vi inte tror att det funkar kan vi lika gärna lägga oss ner och dö. Det vill inte jag, och det vill nog inte skaran i Björklunden i fredags heller. Då hade vi ju inte samlats där för att diskutera just kulturens nödvändighet för mänskligt liv, eller hur? Så låt oss fylla Björklunden fler gånger, och även andra arenor! Så här tom som den var när jag kom dit ska den väl inte behöva vara när vi människor har så stora behov av att skapa, mötas, utvecklas och ha roligt?

Kultur från mitt perspektiv

(Mitt inlägg i kvällens kultursamtal i Björklunden arrangerat av Vänsterpartiet Öland. Mer tankar från kvällen kommer senare när jag har bringat reda i mina anteckningar på mobiltelefonen...Tack goa öländska V-kamrater som bjöd in oss till denna trevliga kväll!)

Kulturbegreppet är inte helt enkelt. Det har inte varit helt bekvämt att använda heller,  inte för mig. Kultur är något främmande, och inte något som vi pratade om i min familj. Kultur var något som andra sysslade med, såna som var välutbildade och som hade fin smak. Det vi gjorde var något helt annat. Vi spelade, sjöng och höll på med drama. Vi skrev dikter på skoj. Vi skrev låtar på skoj. Vi gjorde det mesta på skoj, och mamma och pappa hejade på. Mamma som var musikintresserad och hade drömmar som hon inte kunde förverkliga och pappa som alltid har skapat, allt från hus, ljusstakar i trä till fiskar i smide och designat smarta lösningar för trångt boende. Men kultur? Näe.

Det här har följt mig. Jag har ALLTID skapat, men absolut inte professionellt. Allt är på lekmannabasis, men ändå helt livsavgörande. Det handlar om att få uttrycka sig, att använda flera språk och att utvecklas och det handlar om att kommunicera, att testa gränser för sin egen förmåga och låta andra få testa sin. Det handlar om att tillåta, och inte om att begränsa, om att öppna, inte att stänga och om att uttrycka, inte om att bedöma. Det är djupa och genuina mänskliga behov som vi måste få tillfredsställa om vi ska kunna bli just människor i original och inte kopior. Det är livsviktigt! Det handlar om att jag ger mig själv chansen att vidga vyerna, att vara öppen för nya saker, att våga uppleva sådant jag inte tidigare upplevt. Vi har som människor möjlighet att växa och utvecklas hela livet, och varför ska jag då inte göra det? Och varför ska en del ha möjligheten men inte andra? Jag tror att det är sant det som Rollo May har uttryckt: ”Den som inte kan skapa måste förstöra.” Vilket slöseri på människokraft!

Allt är ju inte ekonomisk tillväxt här i världen. Jag är inte så naiv att jag tror att vi kan skapa ett välfärdssamhälle utan tillväxt, men jag ställer på allvar frågan om hur välmående ett samhälle blir om vi inte fyller behoven av kultur. Kulturen är nämligen det som utvecklar oss allra mest, och vi måste redan i unga år vänja oss vid att använda och förstå kulturella uttryck.

Därför är det så livsviktigt att den estetiska bildningen, den som ger oss beredskap för att utnyttja hela vår potential, får det utrymme som krävs i skolan. Skolan har aldrig varit och kan aldrig vara ett ställe där allt kretsar kring lönsamhet, svenska, matematik och engelska. Skolan är till för HELA eleven, och vi måste också utanför skolan ge möjligheter att utvecklas vidare. Det kan handla om kulturskolor, musikscener, bibliotek och bildningsförbund men också om teatrar, föreningsliv och utställningsytor. På det sättet skapas förutsättningar för ett välmående samhälle bestående av välmående människor och inte bara av välmående pengar. Hos oss mår pengar bra säger nån kapitalplaceringsaktör i TV-reklamen, men är det någon mening med det om inte människorna gör det?

Kultur är glädje, kreativitet, inspiration, insikt och hopp, men det bygger på att vi har människor som deltar och som ställer sina förmågor till tjänst. Det handlar om professionellt kulturarbete så  klart, men också om att delta själv på amatörens villkor. Det råder inget motsatsförhållande mellan de där två. Det är just DET som är det fina i kulturens kråksång: Det är en mångfaldsverksamhet som ENBART berikar. Och finkultur, vad är det? Och vad är då motsatsen?

Och jag tror, eller jag är övertygad om det, att kulturkompetens, om den har blivit införlivad på riktigt i den människa man är, påverkar hela vårt sätt att vara. Jag tror nämligen att den som har fått chansen att uttrycka sig har större möjligheter att förstå andras uttryckssätt. Jag tror också att den som känner sig trygg i sig själv inte nödvändigtvis måste leta fel hos andra. Den som känner sig accepterad som ett original behöver inte konkurrera med andra original. Konkurrensen frodas däremot bland kopiorna.

Därför är den kulturella bildningen inte bara viktig för mänsklig utveckling, för konsten och skönheten, den är nödvändig för att vi ska kunna bygga ett hållbart samhälle. Låt mig ta ett litet exempel:

I morgon ska vi åka till Åtvidaberg, ni vet den lilla orten i Östergötland som har laget som blev tvåfaldiga svenska mästare i fotboll i början av 70-talet. Det där med två gånger är viktigt för oss som brukar skandera EN GÅNG ÄR INGEN GÅNG, KFF HAR INGET GULD :-) Hur som helst, idrotten är viktig för orten. Mycket av kulturen och den stolthet som finns i Åtvidaberg är knuten till just fotbollen, även om laget har varit nere och vänt i dåvarande trean. I morgon spelas allsvensk match mot Elfsborg på Kopparvallen, och innan avspark sker så ordnar bandyklubben ett event med legendaren Conny Torstensson, Elfsborgs fotbollstränare samt Hammarbys bandytränare. Det är inte konkurrens, det är gemensamt arbete trots olikheter. Det KUNDE ha varit konkurrens och sura miner för att fotbollen får för mycket utrymme och bandyn för lite, om det hade varit det naturliga förhållningssättet. Det är det inte. På en liten ort vet man att det är TILLSAMMANS man skapar bäst. En grundläggande respekt för varandra, för olikheter och skilda resurser och förmågor, är nämligen en av de allra viktigaste fundamenten för en demokrati. Sammanhang där sådant saknas mår inte väl, och människorna där far ordentligt illa. Fråga mig, jag vet, av egen erfarenhet.

Bara upplysningsvis: Jag hör till dem som inte anser att fotboll är kultur, fotboll är idrott och idrotten kan SKAPA en kultur i betydelsen sätt att vara mot varandra. Och en sak till: Vi ska inte bara på idrott i Östergötland. Vi ska se Vadstenaoperan också, Kerstin Ekmans nyskrivna ”Jorun orm i öga” där min dotter Emmy sköter ljuset.  DET kallar jag kulturtripp :-)

Socialdemokraten Bengt Göransson, tidigare kulturminister i Palmeregeringen, är en klok man. Han säger bland annat att man inte alls mår bättre av kultur. Det finns mängder av teaterföreställningar, filmer, litteratur och musik som man får ångest och sömnlösa nätter av. Han har helt rätt. Man mår inte bättre, men man lär sig något, och det är en del i bildningsprocessen.

Att lära sig och att vidga vyerna är inte nödvändigtvis något man direkt skrattar av eller som skapar lycka i sig, men det ger verktyg att hantera verkligheten. DET är jag övertygad om.

Därför, rent logiskt, så KAN man må bättre av kultur. Också. Jag tror nämligen att kulturbildning ger oss redskap på längre sikt, förutom att en hel del kultur faktiskt även direkt ger oss positiva upplevelser. Jag har sjungit i kör i hundra år (nästan). Just nu har jag världens roligaste kör, nämligen Vox Communis, nästan 100 otroligt positiva människor i olika åldrar som träffas för att ha roligt tillsammans genom att sjunga. Och JA, vi HAR roligt! Till och med vetenskapliga rön säger ju numera att en ökad hälsa bland körsångare inte är ren inbillning utan att man rent objektivt kan se en bättre hälsa och högre livskvalitet hos körsångare, och jag kan lova att det inte beror på oss körledare.... Det beror på skapandet, på styrkan i att göra något tillsammans, att se sig själv som en betydelsefull del i en större helhet, att upptäcka att vi kan ställa våra gåvor och resurser i tjänst och därigenom bli värdefulla för både oss själva och varandra. Bland annat. Sedan kan jag inte undgå att säga att den energi som man som dirigent känner, den som nästan rent fysiskt strömmar från alla dessa engagerade människor som sjunger av hjärtans lust, skapar en flygande matta för både kropp, själ och ande. DET är lycka! Och det gör inget om det finns lite falska toner här och där. Det är ju äktheten det handlar om, inte tonsäkerheten.

Jag unnar fler den här upplevelsen. Alla människor ska ha möjlighet att våga pröva kulturens vingar och dess flygande matta, även om begreppet kultur kanske känns lite obekvämt. Vi kan både resa  ut i världen, långt längre än vi trodde var möjligt, och in i vårt eget hjärta där våra egna möjligheter bor.  Kulturen gör själva livet levande. Den ÄR livsviktig, och just därför får den inte stuvas undan eller väljas bort. Den är det mänskliga fundamentet, och ska värderas därefter.

Apropå att leva som man lär...

Att leva sin lära kan nog vara svårt
För den som får ögat sitt grumlat
Av sådant som frestar med pengar och makt
Och lockar kompassen att snurra

Av snurrandet blir man en yrslig figur
Med snedskär istället för skönhet
Man ser mest sitt eget, och tappar sitt mål:
Att skapa en framtid för andra

Men lyfta på blicken det kan vem som helst
Som vågar och vill nå det rätta
Men vill man det inte, det väljer man själv
Så kan man med råge det slippa

Kanhända kan livet bli enklare då
När sikten är skymd av ett ego
Man får som man vill och är nöjd med att se
En spegel istället för vägen

Men vägen går framåt, trots egots begär
Att skymma det rätta i livet
När vänster blitt höger och kurvan blir tvär
Ditt ego kör ner dig i diket!

Kulturen i fokus på Öland!

Jag passar helt enkelt på att göra reklam för ett evenemang i nästa vecka, när FanZone vid Sveaplan har stängt men Öland har öppet:

Vänsterpartiet på Öland hälsar oss alla 

varmt välkomna till ett samtal om kulturen 

i mycket vid bemärkelse!

Olika intressen....

Jag är stadsmänniska, det är bara att erkänna. Det är oerhört sällan jag går igång på naturens egna underverk, och det kan jag faktiskt vara lite ledsen på mig själv över. Man ska aldrig ta naturen för given, den måste vi vårda och det är lättare att vårda något som man uppskattar. Visst finns det tillfällen då jag blir riktigt andlös av en vacker solnedgång här hemma i Sverige och av de häftiga Drakgrottorna i Porto Christo (se nedan) där naturen har skapat ett konstverk som slår det allra mesta, men det är som sagt sällan jag låter mig påverkas. Jag är bortskämd. Jag är också pinsamt okunnig i såväl flora som fauna, trots att jag är naturvetare och borde veta bättre. För mig är det snarare blå blomma, susande träd med löv och gullig kanin när de korrekta uttrycken är lavendel, asp och hare. På den nivån befinner jag mig. Jag kan dock se skillnad på en huggorm och en snok. Det där handlar om livsnödvändig kunskap…

Men det finns annat jag kan gå igång på, som bilar till exempel. I förra helgen var vi i Åtvidaberg på ÅSSA-museet och där såg jag, hör och häpna, en vacker Volvo. De hade en P1800 (Helgonets bil för er som minns Roger Moore!) men också en P1900, en nedcabbad variant med snygga linjer och hög charmfaktor. Volvo är liksom varken direkt eller indirekt förknippat med skönhet eller charm (Amasonen är väl det vackraste man har skapat, och då fattar man hur illa det är….), så det var en äkta raritet som stod där, en av de ca 70 tillverkade exemplaren åren 1956-1957 innan produktionen lades ner eftersom glasfiberkarossen inte höll måttet rent kvalitetsmässigt. Snygg var den i varje fall!!! Jag önskar jag hade tagit en bild på den!

Veckan före såg jag denna lilla pärla i närheten av Kalmar Arena (där dam-EM i fotboll spelas just nu) och då hade jag kameran tillhands.J

  

Vilken fin gammal Saab 99! Den har 43 år på nacken. Vilken kvalitet! Och så mycket vård och omsorg den måste ha fått! Jag tänker mig tillbaka till 1974 då min familj köpte en ny bil, den första nya bilen jag upplevde efter år av begagnade stinkande djungeltrummor och en Peugeot med galopperande rost. Om man då tänker sig 43 år tillbaka i tiden, så kommer man fram till 1931. Hur många bilar av den årsmodellen rullade på våra vägar 1974??? J

De var nog lätt räknade. Idag är det inte helt ovanligt att se 60-talare då och då, åtminstone sommartid. Det hände något både med kvalitet och teknik under de där åren. Vi kan nog kalla det utveckling J

Jag övningskörde alltså med den där vita Lyx-Saaben  av 1974 års modell, fyra år nyare än den jag såg i förra veckan. Den har på något sätt blivit ”hemmabilen” för mig. Den var i familjens ägo till 1985, så visst har man färdats ett antal mil med den. Det konstiga var, att trots alla reparationer och elände som den bilen medförde så kändes den alltid ny. Den var fräsch i elva år! En grej jag minns är tändningsnyckeln. Den såg ut som ett timglas med extremgetingmidja, så gissa vad som hände med den…. Jo, den gick av. I tändningslåset. Förstås. Pappa, uppfinningarnas urfader, fixade det där på sitt vis ett antal gånger. Ett tag fick man starta bilen med en spisknapp. När den gav upp så fick det bli skiftnyckel. Men fräsch var bilen, en älskad trilskande liten personlighet med pigg tvålitersmotor med tyvärr ganska god törst J Dess efterträdare, en Saab 90 årsmodell 1985 med den mondäna lackfärgen ”dolomitersand” levde upp till sin kulörbeteckning. Rena rama öknen. Trögare än trög, torr och trist och med charmfaktor noll. Den byttes ganska omgående mot en pigg Mitsubishi. Jag menar, man vill ju ha en bil som orkar rulla på hjulen och som kör dit man själv vill, eller hur och inte en gammal trög skördetröska med sand i motorn? Det ville mina föräldrar också.

Bilar är kul. Själv har jag numera en Cittra. Den minsta modellen förstås. Goe liberalen, som jag är gift med, kallar den Hjälmen. Jag tar det som en komplimang. Det måste betyda att jag i alla fall har ett huvud att vara rädd om, trots mitt obefintliga naturintresse J

Djuriska självbilder

Jag har ju tidigare berättat om min dotters lilla hittekatt, Franz med de gigantiska öronen. Han hade lite problem med att finna sig tillrätta i en liten studentlägenhet i Malmö så han fick flytta ut till den småländska landsbygden. Allt har gått bra och han trivs. Under sommaren semestrar han dessutom på Öland, så han har kommit upp i smöret ordentligt. LylloFrasseKaninöra.

Men så är det ju det där med självbilden. För ett tag sedan var han ute och sprang som vanligt. Grannen, som tack och lov är nära släkt med Franz fosterföräldrar, hade lämnat sin terassdörr in till vardagsrummet öppen. DÅ händer följande: En råbock rusar i full panik in på tomten, upp på terassen och in genom den öppna dörren. Vad som sedan hände därinne vill nog ingen veta, allra minst husägaren.... Det som hände utanför var desto tydligare. Det var nämligen Franz med de stora öronen som var jägaren. Med gigantiska språng och i full karriär jagade han nästan livet ur den stora råbocken som förmodligen hade gått och betat i lugn och ro ute i skogen tills rovdjuret Franz störde friden. Så fort det stackars rådjuret hade kommit in i huset så stannade dock katten. Han tittade lite efter bocken, kollade så att han kom in ordentligt, ruskade lite på sig och vände lugnt och sansat sin nos åt andra hållet och promenerade därifrån.

Franz är nämligen inte bara Kaiser, han är lejon också. Kaiser Franz. Lejonkungen. Med kaninöron. Själv är jag en av historiens mest envisa åsnor. Tror jag. Det där med djuriska självbilder är nämligen något vi har i släkten.

Yippiiiee!

Så har man då klarat av vad jag hoppas är sommarens enda besök på Folktandvården. Det skulle ha avklarats redan måndagen efter midsommar, men då ställdes det in samma dag pga sjukdom. Idag gick det bättre :)

Men OK, det ÄR inte kul att gå dit, speciellt inte när jag vet att det är nästan ren tortyr att ta röntgenbilder med digital teknik. Inte heller de gamla plåtarna var behagliga att ha i munnen, men det brukade i alla fall fungera. Nu går det inte alls, i alla fall NÄSTAN inte alls. Stora spetsiga plastbitar som man dessutom ska bita i. Idag fick jag använda barnutrusningen, och då blir bilderna en aning för små, men det blev ju bilder i alla fall. Och tårarna sprutade medan den stackars Tina fick göra sprintrekord fem gånger ut och in genom dörren för att köra kameran.

Jag skäms lite för det där. Jag tycker att det är pinsamt att inte kunna utstå vad de allra flesta andra klarar av utan att kräkas upp veckans intagna meny :( Men det går helt enkelt inte, och det blir inte bättre med åren heller. Det blir värre.

Sedan var det dags att rensa gaddarna från sådant som inte ska vara där. Inte heller det är behagligt förrän efteråt. Den här gången lade apparaturen av mitt i processen. Visst kom det lite blixtar och dunder på besök utanför, men att det skulle slå ut salivsug och annat, det var ju bara löjligt. Jag trodde nog mer på min suggestiva förmåga. Kliniken, som säkert har känslor den också, var säkert på krigsstigen mot min hopplösa attityd.... Hur som helst, det gick att slutföra behandlingen ändå, i behaglig tystnad utan slurp-slurp-slurp men med en massa vattensköljningar på manuell väg. Lagom tills jag skulle gå kom funktionerna tillbaka. Vad jag förstod så var det varken mitt eller åskans fel. Det hade med klinikens sommarbemanning att göra. Utrustningen kan i lägen då alltför få behandlingsrum används gå in i viloläge av sig själv, och det var precis vad som hände. Kanske var den helt enkelt trött. På mig.

MEN, jag måste ändå ge Folktandvården i Berga Centrum en stor och varm eloge för det alltid så trevliga bemötandet, för god vård och behandling och för en personalstyrka som kan det där med att skapa en härlig stämning TROTS motvilliga patienter som undertecknad. Jag vill ALDRIG gå dit, men jag tycker ändå ALLTID att det är trevligt att träffa de underbara människorna där. En sådan arbetsplats skulle jag också vilja ha!

Apropå det, jag ändrade också mitt mobilnummer nu när jag var där så att påminnelser når mig i fortsättningen på min egen mobil. Det nya numret kommenterades som vanligt: "Så mycket sex (många sexor) det var....." varpå jag svarade, så ofta utan att tänka först "Ja, man får ju ta det man får". Man får ta det telefonnummer man får alltså. Menar jag. BARA det menade jag ;-)

Tandhygienistbesöket slutade således med skratt och leenden trots allt precis som vanligt, och ingen karies har jag heller. Yippiiiee!