Det finns mycket att vara tacksam för

Jag har så mycket att vara tacksam för. En härlig familj med som jag älskar över allt, goda vänner som ställer upp när det blåser och som jag delar glädje och sorg med, en kyrka som jag får spela i och där jag möts av kärlek och goda tankar, en härlig kör i Vox Communis samt mat på bordet och tak över huvudet i ett charmigt hus med goda grannar. Och så har Jesus dött och uppstått dessutom och slösar med in nåd över mig och alla andra som vill ha den, som om resten inte vore mer än nog. Det finns så mycket att vara tacksam för! Dessutom vann Luleå även den andra semifinalen i SM-hockeyn ;)

Smolket i glädjebägaren hanterar jag en annan dag. Gupp på vägen och fula hål i asfalten kan man försöka styra förbi. Sk kamrater som snackar mer än de agerar är energitjuvar som kan lämnas därhän. Visst kan jag välsigna dem, men jag väljer att göra det på avstånd så jag slipper bli skadad själv. Jag litar på nåden när det gäller mina tillkortakommanden i det avseendet. Jag har försökt så länge i motvind att det nu är mer fruktbart att borsta dammet från mina sandaler och gå en annan väg.

Jag tänker inte agera efter uttrycket "Varför be när man kan oroa sig istället?" utan väljer motsatt strategi. Jag vet att jag inte är ensam i den frågan heller..... För det finns så mycket att vara tacksam för :)

Närmare än vi anar?

På en avlägsen höjd stod ett grovt dystert kors
Symbolen för smärta och skam
Åh, jag älskar det kors där vår Herre för oss
Blev till döden en smärtornas man

Jag vill älska det urgamla kors
I dess kraft ska jag segra till slut
Jag omfamnar det heliga kors
Tills mot kronan jag byter det ut.

Texten är skriven av George Bennard 1913. Hundra år har gått, men aktualiteten har inte bleknat. Speciellt för mig, och speciellt under långfredagen, speglar texten något väldigt viktigt: Smärtan, skammen och föraktet som ledde till den världsliga döden omvandlas till den verkliga och sanna kärlekens triumf över både synd och död. Det är paradoxalt, men likväl ett faktum. Avrättningsredskapet blir en segerkrona.

Med detta i minnet kan jag gå till en trygg vila även denna påskhelg. De goda vaniljbullarna ligger nybakade på köksbänken. I andra sammanhang väntas andra bullar. Framtiden är, som vi sjunger i en annan psalm, "ljus och lång och räcker bortom tidens tvång". Kampen är rättvisa, fred och frihet måste föras, men kanske på andra arenor än vi är vana vid om vi ska nå resultat. Låt oss då göra det!

Kanske är det långt viktigare att vi gör NÅT där vi är än att vi väntar på att läget ska bli perfekt i de parlamentariska och stängda rummen. En korsfästelse på Golgata är långt ifrån en idealisk plats, men det ledde till mänsklighetens räddning. Var och när uppenbarar sig VÅRT tillfälle? Det gäller nog att vara vaken när tillfället uppenbarar sig! Kanske är det närmare än vi anar?

Hem till mig själv

Vet ni, jag borstar dammet från ovilliga gator bort från mina fötter. Den som känner sin Bibel förstår nog exakt vad jag menar.

Det är inte smärtfritt och det har tagit lång tid att ta mig hit, men nu är det dags. Det är hög tid att söka nya mål med nya medresenärer. Livet är ett äventyr och en gåva. Den dag då det istället känns som en förutsägbar börda så måste man ta konsekvenserna, breda ut vingarna och ställa sig beredd när den rätta vinden kommer.

Så det är precis det jag gör. Dammet borstas bort och vinden bär. Vart vet jag inte, men jag vet att Betlehems stjärna inte leder bort, utan istället hem. Hem till mig själv.

... men så sällan har jag svar...

Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar.
Jag står ofta vid ett vägskäl och jag tvekar vid mitt val.
Många gånger är jag ensam, mina frågor saknar ord.
Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar.
Sv Ps 218:1

Det här är en av de psalmer som jag vet ska sjungas på skärtorsdagens gudstjänst. Den är skriven av prästen Tore Littmarck och har en mycket tilltalande melodi som kanske inte känns så allvarligt frågande till sin karaktär som texten, men de två funkar alldeles utmärkt ihop. Frågor har vi säkert allihop, och de är ett mänskligt fenomen som vi bör lära oss att leva med i livets alla skiftningar. Inte ens när man är genomglad och euforisk är man befriad från frågor, eller hur? Så varför ska de då överdramatiseras?

Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet.
Inte bara på min fråga men som väntar just på mig.
Tänk om du känt samma oro, samma tveksamhet som jag?
Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet.
Sv Ps 218:2

Även Jesus kände tvivel och frågor. I Getsemane trädgård, när det var mörkt och Jesus visste att Judas, den arma människan, hade sålt sin mästare för ynka trettio silvermynt, så kom säkert frågorna. Varför? Kan det här lidandet som ligger framför mig undvikas? Och senare på korset: Varför, min älskade Far, har du övergett mig???!!

Det är nog, o Gud, att veta att jag lever i din hand.
Kanske frågorna blir lösta, kanske får de inget svar.
Det som ger mitt liv en mening är att du Gud vill mitt väl.
Det är nog, o Gud, att veta att jag lever i din hand.
Sv Ps 218:3

Jag tror att Jesus visste vad han fick utstå. När han gav upp andan och överlämnade sin ande till Gud så visste han att det offer han hade lämnat hade betydelse. Han visste att han genom att dö skulle ge liv till oss andra, och han gjorde det av kärlek till oss. Inget annat än ren och självutplånande kärlek, och den kärleken får vi ta del av. Kärleken som inte söker sitt. Kärleken som bara ger. I evighet.

Men frågorna, dem har vi kvar. Ibland får de svar, ibland inte. Ibland förstår vi dem inte alls, och ibland så blir de så stora att de känns övermäktiga, och då kanske vi ska lämna dem och söka en annan väg. Vi har möjligheten att fokusera på kärleken istället, den är ju ändå viktigast av allt. Hindrar något i vårt liv oss från att både se och leva ut den, så ska vi helt enkelt vända om och ta en annan väg. Ser vi inte någon annan väg? Har vi inga svar? Det gör inte så mycket. Om Gud stänger en dörr öppnar hen istället ett fönster, så lyft vingarna och flyg ut i den friheten! Vingarna bär och Guds hand lyfter!

Från ord till handling!

Vi har en vacker värld. Människor tar hand om varandra och om naturen, och vi har fungerande samhällen där människor och djur mår gott. Det känns bra.

Men, så ser det inte ut överallt. Det blir alltmer uppenbart att vi utsätter vår jord och vårt samhälle för så allvarlig skada att det hotar vår framtid. Klimathotet är kanske det allra tydligaste exemplet på detta.

Vår västerländska livsstil är inte hållbar. Vi människor måste därför våga ifrågasätta hur våra vardagsval påverkar nutid och framtid. Vi måste också hela tiden tänka: Vi KAN göra skillnad! 

Den industrialiserade världen har fram till nu byggt sin välfärd på en ohållbar livsstil. Vi förbrukar till exempel alldeles för mycket energi. Dessutom bygger vår ekonomi på att det finns billig och utnyttjad arbetskraft i fattigare länder. Utan dem skulle vi inte kunna köpa vare sig kläder eller mat till de låga priser vi idag har. Det verkliga priset för vår konsumtion betalar dock de med urusla arbetsförhållanden och lika dåliga löner. Det känns INTE bra.

Många människor upplever också att vår livsstil här och nu inte håller på det personliga planet. Trots vår höga levnadsstandard stressar vi sönder våra liv och får sämre hälsa såväl fysiskt som psykiskt. De sociala problemen i vårt samhälle blir allt större. Fler och fler hamnar vid sidan om välfärdens skyddsnät. Vi riskerar att suga kraften ur både varandra och ur de utnyttjade arbetstagare som på andra sidan jordklotet producerar vår mat, våra prylar och våra kläder. Det håller inte!

Men vi KAN göra skillnad! Självklart måste vi driva en rättfärdig politik såväl lokalt som nationellt och globalt, men vi kan också var och en påverka utvecklingen. Vi kan göra val som främjar en hållbar utveckling, till exempel genom att välja Fairtrade (Rättvisemärkt). Då stödjer man inte de bananodlingar som bokstavligen riskerar sina arbetares liv genom att spruta ner dem med bekämpningsmedel. Vi kan välja att stanna upp och fråga hur grannen mår istället för att hetsa iväg till närmaste elektronikfirma som säljer senaste mobilen till lägsta priset. Vi kan åka kollektivt istället för att var och en av oss kör ensamma i egen bil. Vi kan tillsammans hitta vägar för en mer hållbar vardag och för ett friskare samhälle. Vi kan också se till att dela på jobben genom en allmän arbetstidsförkortning. Då får vi tid för det som är viktigt i livet, och kan samtidigt ge fler möjlighet att jobba. Det går, om man vågar omsätta de fina orden om hållbar utveckling i praktisk handling. Vi KAN göra skillnad!

En god inledning och en god avslutning på dagen :)

Min dag inleddes med ett studiebesök på Kalmar Stadsmission (se gärna länken HÄR). Jag och min arbetskamrat Christine träffade direktorn och ekonomiansvarig häromdagen när vi åt lunch, och blev personligen inbjudna av dem att se hur verksamheten utvecklas. Vi tackade förstås JA.

Vilket engagemang! Vilken hängivenhet! Och framförallt, vilken medmänsklighet man visar där! Det handlar inte om att skaffa sig fördelar, tänka taktiskt eller planera smart, det handlar om att göra det man kan för de människor som behöver det allra mest. Kort sagt: Att erbjuda en väg framåt i livet för den som inte ens tror att det finns en framtid.

Jag fick mig en tankeställare likt den jag fick i Uppsala  hösten 1999, och nu tänker jag inte vänta så länge med att ta nästa steg som jag gjorde den gången. Vi har ETT syfte med vårt liv här på jorden, och det är att vara händer och fötter åt den som inte har egna händer och fötter att använda. Det förpliktigar.

Dagen avslutades med en uppiggande och energirik körövning med bästa Vox Communis som stod ut med en förkyld ledare idag samt med en hockeymatch som jag i skrivande stund inte vet hur den slutar, men jag hoppas på Norrbottenseger. Det skulle vara den perfekta avslutningen innan det är dags att knyta sig i de ljusgrönblommiga lakanen :) Sov gott alla!

En stjärna föll...

Livet måste levas 

också när man inte längre vill

Men jag gick aldrig mer på cirkus

Jag hörde inte längre till

Det är som miste man förmågan

att ge sig drömmarna i våld

när man har sett en stjärna falla

på alltför nära håll

(ur Lindansaren av M Wiehe)

Förtröstan, trygghet...

Tro när dig världen förföljer
Med dig i ugnen het
Vandrar en Gudason härlig
Prövade själ, det vet.

Himmel och jord må brinna
Höjder och berg försvinna
Men den som tror skall finna
Löftena de stå kvar.

Tro när dig vännerna svika
Tro när blott en står kvar
Jesus, din vän, ska dig följa
Alla, ja alla dar

Himmel och jord må brinna
Höjder och berg försvinna
Men den som tror skall finna
Löftena de stå kvar.

Tro under allt som dig möter
Snart du ju hemma är.
Då skall i åskådning bytas
Det som du trodde här.

Himmel och jord må brinna
Höjder och berg försvinna
Men den som tror skall finna
Löftena de stå kvar.

Lewi Pethrus sångtext från 1913, numera nr 254 (sista stroferna) i den Svenska Psalmboken från 1986. Rubriken är Förtröstan, trygghet.

Tack och lov för en sådan förtröstan! Löftena är eviga, inte som vallöften i allmänhet som räcker över valdagen (vilket har bevisats...). Löftena bär, när annat faller. Löftena står fast, när människors svaghet blir allt tydligare. Och det enda man har kvar är löftena och nåden. Det är minsann inte det sämsta, utan det bästa. TACK!

Vi kanske måste hjälpas åt?

Sekter är något jag genom åren har försökt hålla mig undan, såväl av religiös art som annan. Visst var jag i de sökande tonårsåren i närheten av flera stycken, men jag fastnade aldrig. En gång deltog jag i en enkätundersökning på Kungsgatan i Göteborg. Det var, upptäckte jag så småningom, scientologerna som var ute och missionerade. Sedan fick jag hundratals brev med inbjudningar till kurser och utbildningar som kostade astronomiska summor samt L Ron Hubbards Dianetik att sätta i bokhyllan med beskrivningen av titanerna som skulle styra vår tillvaro. Tröttsamt... och allt detta bara för att jag var dum nog att svara på frågor av typen "Har tomaten en själ?" en varm sommardag dagen efter ett Lisebergsbesök.

Av ren nyfikenhet var jag hösten 1999 på Livets ord i Uppsala. Jag bodde nämligen i Uppsala en termin medan jag gick forskarutbildningen och bestämde mig för att trampa bort till deras kyrkobyggnad för att åtminstone sedan kunna säga att jag har varit där. Det blev EN gång, inget mer. Att sitta i denna masshysteri och höra predikanten prata skit om Olof Palme gjorde mig inte direkt förtjust. Nej, jag har min andliga hemvist någon helt annanstans. Blir någon lycklig där jag inte blir lycklig, so fine, men det får inte gå för långt. Det är DET jag är rädd för. Människor kan hamna i sammanhang där de känner att de blir sedda och därmed känner sig trygga, men i själva verket handlar det om en falsk trygghet där de hamnar i händerna på ledare som utnyttjar deras svagheter och ger utlopp för sitt eget maktbegär. Achtung Achtung!!! som man skulle ha sagt om man kunde prata tyska....

Prästen och den ledande experten på sekter och nyandliga rörelser Karl-Erik Nylund karakteriserar manipulativa och farliga sekter med fyra A: Aggression (intern kritik accepteras inte), Aversion (mot utomstående), Alienation (stänger av samhället utanför) samt Absolut sanning. Man kan roa sig med att applicera dessa karakteristika på de sammanhang (inte bara av religiös natur) där man befinner sig. Blir det bingo? Kanske till och med full pott? Då är det nog dags att dra öronen åt sig och ställa sig frågan om det är riktigt friskt eller om det faktiskt är hög tid att agera för en förändring.

Människan är född med både intellekt, känslor och andliga behov. Man är fullt kapabel att tänka själv och ska inte överlåta makten över det egna livet på andra människor som kan utnyttja ens svagheter för egen vinning, dvs de hjälper en för att själva få mer makt eller andra fördelar. Det där är inte schysst, och det ska bekämpas. Det räcker inte med att prata om respekt, man måste visa den också. Det räcker inte med att prata om kärlek, den ska omsättas i praktisk handling. Det räcker inte med att prata om människors lika värde, man måste leva som man lär. Det räcker inte att svänga sig med ord som demokrati och solidaritet, om de ska ha något värde måste man leva ut dem.

Men det är kanske så svårt att vi måste hjälpas åt, eller hur? Vi människor behöver varann. Det är ju därför vi finns till, vi små människor som är precis lika små och precis lika stora allihop. Glöm aldrig det.

Marias återkomst

Jag var i Uppsala helgen som gick. Jag fick, som många vet, hoppa in som vigselorganist på mycket kort varsel (tisdags kväll) men jag är glad att jag gjorde det. NU alltså. Det är klart att man ställer upp när ens lille Snoddas behöver hjälp ;-) Men att spela Bach på en piporgel man aldrig har sett när Bach inte är ens normala cup of tea, det skapar ångest. SVÅR ångest. Det FÅR helt enkelt inte bli fel på en vigsel.... och det GICK bra. Tack gode Gud! Så här efteråt har jag vuxit ett par centimeter. På längden och i självförtroende ;-) Tack Bertil Hammerth som lärde mig jazzens harmonilära once upon a time. Tack vare Dig hade jag NÅT att bygga på.

Igår innan vi åkte hemåt igen var vi i Uppsala Domkyrka. Vid en guidad visning fick vi lära oss en hel massa om kyrkans historia. Det var riktigt intressant. Det som dock etsade sig fast allra mest var den här lilla kvinnan.

Konstverket heter Marias återkomst och är skapat av professorn vid Konstfack Anders Widoff 2005. Hon är en liten kvinna som med sina undrande ögon tittar in i koret där Gustav Vasa ligger begravd. Gustav Vasa gjorde Sverige protestantiskt, och som en markering gentemot den katolska kyrkan och dess helgondyrkan bestämde han sig för att låta sig bli begravd i den fd katolska storkatedralen i Uppsala på just det ställe som tidigare var helgat åt den heliga Maria. Man kan förstå att det var en markering som hette duga. Nu står hon där, från år 2005 mer än 2000 år efter hon födde sin son Jesus, och tittar stillsamt in i koret och undrar vem som har tagit hennes plats.

Vi låter Maria med det tydligt arabiska utseendet och den enkla klädedräkten bli en symbol för världens kvinnor. Vi står likadant, utanför maktens boningar och undrar vem som har tagit vår rättmätiga plats och vårt beskärda utrymme. Vem har förvisat oss från inflytande? Vem vill oss illa? Vi, som är Guds avbild precis som männen, har långt ifrån tillgång till halva friheten, halva makten och halva jorden. Vi är förvisade, och vi har en lång kamp att utkämpa innan vi får tillgång till det vi har rätt till. Första steget kan vara att vi fattar, precis som Maria på bilden ovan, att någon hindrar oss. När vi har fattat det börjar kampen.

Och det är en kamp som står på rättfärdig grund, mot förtryck, orättvisa och maktbegär. Det kan ni lita på!

Dagen efter....

Så var de unga tu lyckligt förenade efter en vigsel i Lötenkyrkan full av spontana applåder och glada tillrop. Till och med ingångsmusiken funkade bra (men Bach lekte förmodligen karusellen i graven under min tolkning av Jesus bleibet meine Freude), även om jag tycker att det var en nyckfull orgel som betedde sig en aninga självsvåldigt ;) En internationell dag med svenska, engelska och tyska inslag i salig blandning (och med en viss grad av språkförbistring, åtminstone för min del) tog ut sin rätt framemot kvällen och man blev rätt slut i huvudet. Hur som helst, jag önskar Mattias och Berit all lycka och Guds rika välsignelse :)

När bröllopsfesten igår började lida mot sitt slut nåddes jag av nyheterna från dagens andra stora evenemang. Tänk vad konstigt människor kan rösta! Trots höga ambitioner och god vilja så blir det ändå pannkaka och härdsmälta till slut. Nej, man kan inte säga att folk röstar fel, men visst kan man tycka att det mänskliga beteendet är en smula märkligt ibland när originalitet och kvalitet nedprioriteras till förmån för yta och glättighet... Men som sann demokrat får man helt enkelt acceptera resultatet men absolut inte bita ihop, för nu är det snarare tvärtom som gäller till nästa år :)

Vi kan bättre, väldigt mycket bättre! En nation som fött stora artister och musikskapare har betydligt mer att ge än den lättsmälta "You".

Internationella kvinnodagen 2013: Anta utmaningen för kvinnors rättigheter!

(Debattartikel införd i Barometern 8 mars 2013)

Som kvinnor utsätts vi för orättvisor så gott som dagligen från den dagen vi föds. Flickebarn och gossebarn behandlas olika, båda fostras in i stereotypt beteende, men flickornas värld är mindre och handlingsalternativen färre. Åren går, och när det är dags att välja studieväg till gymnasiet ser vi samma mönster som så många år tidigare. Kvinnors val leder till arbeten med dåliga arbetsvillkor, låg tjänstgöringsgrad och låga löner. De unga männen väljer på ett vidare fält, och utsikterna att få ett välbetalt jobb är större. Kanske är det något som kvinnor helt enkelt ”får ta” eftersom de väljer fel?

En annan sak som vi kvinnor tydligen måste lära oss ”att ta” är näthatet. En kvinna måste nämligen förbereda sig på att anledningen till att hon anser att det är kompetens och inte kön som ska spela roll vid värdering av meriter är att hon har fått för lite av ett visst manligt organ i sig. Orsaken är förstås att hon är dum i huvudet, ful, för tjock/för mager samt motbjudande i största allmänhet. Egentligen borde hon ha blivit slagen och våldtagen med batong på offentlig plats, så urbota dumt är det att anse att kvinnor och män har samma värde och bör värderas lika.

Vårt patriarkala samhälle diskriminerar kvinnor systematiskt och gör det tillåtet att beskära kvinnors livsutrymme, att kränka kvinnor som uttrycker sin mening och att skrämma kvinnor till tystnad. Det är INTE rimligt att vi ska behöva lära oss att ”ta” förolämpningar och kränkningar eller att mäns egna tillkortakommanden ska beröva kvinnor den mänskliga rätten till det egna känslolivet. Vi ska inte behöva bli känslokalla maskiner för att vi hävdar att vi som kvinnor har rätt till en åsikt.

Idag är det den internationella kvinnodagen. Kvinnor misshandlas, blir slagna och kränks på nätet av män. Kvinnor väljer traditionellt kvinnliga yrken med låg lön och dåliga utvecklingsmöjligheter. Fortfarande. Och kvinnor får höra att de ska hantera det på egen hand, stänga av ögon och öron och skapa sig sina egna liv.

Men det här är inget individuellt problem, vilket tidens anda gärna vill få oss att tro. Det handlar inte heller om att kvinnor är offer. Istället är det hög tid att göra något åt den sneda maktbalansen i vårt samhälle vilken i sig tillåter att kvinnors möjligheter beskärs.Vi måste våga se sanningen i vitögat: Rättvisa mellan män och kvinnor uppnås inte genom städhjälp, hen-ordet och RUT-avdrag, den uppnås genom att vi river ner mossiga strukturer och ersätter dem med det självklara att kvinnor och män har lika rätt och värde i livet.

Politiken måste ta sitt ansvar. Här ska en samhällskritisk analys ta sitt avstamp, tillsammans med en politisk ambition att faktiskt göra skillnad på alla nivåer. Vi accepterar inte att våra döttrar och dotterdöttrar har sämre möjligheter än våra pojksläktingar. Vi i Vänsterpartiet är den kraft som vågar anta utmaningen. Hur länge ska vi behöva vara ensamma om det?

Birgitta Axelsson Edström och Mariann Karlsson

Kvinnopolitiskt ansvariga i Vänsterpartiet Kalmar län

Befria kungahuset!

Så var då kungaparets besök i stan över. Jag märkte faktiskt inte så mycket av det hela, men det var tydligen många som hade mött upp för att få en skymt av de kongeliga tu. Hoppas de blev nöjda, och hoppas att Kalmar och Kalmar län bjöd på lärorika studiebesök :-)

Monarkin är dock förlegad som statsskick. Jag tycker att det är en aning pinsamt att vi inte har kunnat frigöra oss från den här gamla kvarlevan från svunna dagar. Varför ska det vara så svårt att befria folk från ärftliga ämbeten? De har ju INGEN frihet alls. Från den dagen de föds, se bara på lilla Estelle, så har de blickarna på sig. Man ska sticka samma kofta som hon har och tova samma mössa, och som om inte sådana ytligheter räcker så ska man tvinga henne till en framtid som hon inte själv kan välja bort samt förlöjliga hennes föräldrars självklara rätt att bestämma vilka namn hon ska få. Jag blir så trött....

Istället för att stå och vifta med svenska flaggor på Stortorget borde vi befria kungen. Se till att han får den frihet han aldrig har fått åtnjuta, den som en vanlig medborgare har som kan välja när han vill åka nånstans och vart. När han inte har fått välja liv under sina yrkesverksamma år borde han i alla fall få råda över sin tid nu när han är ålderspensionär. Jag utgår från att både Carl Gustaf och Silvia är trevliga personer i sig. Jag har inget emot dem. Jag känner dem ju inte ens och kan inte uttala mig. De, liksom alla vi andra, har ju sina hemligheter i garderoberna, och tur är väl det. Kaffeflickor och föräldrars förehavanden har valsat runt under den senaste tiden. Problemet är ju inte hemligheterna i sig, utan att vi som undersåtar har rätt att få veta om dem just för att kungen och drottningen ska representera oss i tusen och miljoner sorters sammanhang. Och vi kan ju inte välja några andra, trots att det är vi som betalar kalaset.

Nej, befria kungahuset! De borde få känna på hur det är att ha sex timmars arbetsdag och rätt att träffa kompisar på AW över ett glas vin eller en öl när fredagens arbetsdag är slut. Det är ju nämligen så att om vi inför en arbetstidsförkortning så räcker jobben till fler, och då kan vi bekämpa arbetslösheten dessutom. Då behöver inte ens kungafamiljen, eller någon annan heller, bli arbetslös. Bra, va? ;-)

Back to work

Så där ja. Då har även vi i Vänsterpartiet fattat ett beslut, inte utan stundtals ganska hård debatt. Vi stannar kvar i majoritetssamarbete i Kalmar kommun, numera som ett av tre partier istället för ett av två. Vi har bedömt att det är det bästa sättet för att driva vänsteropinion och vänsterpolitik under rådande förhållanden.

Mitt mål med det politiska arbetet är exakt detsamma som tidigare, nämligen mer rättvisa, mer mänsklighet och mer feminism samt mindre arrogans, mindre maktbegär och mindre taktiserande. Att Centerpartiet numera kommer att ingå i majoriteten ändrar inte min inställning ens en promille. Jag är vänster. Mitt parti är vänster, och så kommer det att förbli. Vi har inte ändrat position.

Nu börjar dock en ny period under nya förutsättningar. Det kan vi inte blunda för. Utmaningarna som kommer att möta oss blir troligen både många och svåra, men inte oöverstigliga om vi jobbar hårt. Det handlar som vanligt om att ha en tydlig kompass och en övertygad vilja om att nå målen om rättvisa, mänsklighet och feminism.

So, back to work! Business as usual, eller åtminstone nästan.

Vi lämnar inte WO

Idag har Jonny Brändewall en slutreplik på en debatt som han själv initierade efter kommunfullmäktige i januari. Du kan läsa repliken här. Vi har svarat en gång tidigare (läs här), och nu kan man alltså inte bemöta argumentationen i tidningen mer. Slutrepliken är ju lagd. I och för sig kan jag förstå tidningen. Vissa debatter kan ju pågå i evighet annars.

Det är dock en aning frustrerande. Först säger han att vi inte ska bemöta honom som folkpartist. Det gör vi ju inte heller. Vi har bemött hans stöd till Folkpartiet. Han berömde ju Folkpartiets agerande, och det måste man få kommentera på samma sätt som om han hade valt att namnge något annat part, eller hur? Att han har ett förflutet i både FP och andra partier är ju ett faktum, men inget vi har med att göra.

Sedan kommer då den obegripliga tankevolten. Eftersom VI är de enda som håller fast vid den upphandlingspolicy och den uppförandekod som alla var överens om och faktiskt röstar NEJ till att skriva avtal med Ryanair så ska vi hållas ansvariga för att avtalet ändå skrivs. Man undrar ju hur det står till ibland. En förklaring är väl förstås att nämnde Jonny aldrig har suttit i majoritetskoalition och inte har en aning om hur det går till när man förhandlar och när det i en specifik fråga till slut inte går att hålla en gemensam linje. Att samtliga andra partier sviker sina tidigare ställningstaganden kan väl ändå inte vara Vänsterpartiets fel??? Och det faktum att S, som vi ju sitter i majoritetssamarbete med, väljer att gå emot kollektivavtal och schyssta villkor kan vi i Vänsterpartiet inte på något sätt ställas till svars för. Varje parti får nämligen bestämma sina egna ställningstaganden och försvara dem.

Vi försvarar vårt ställningstagande. Vi står fast vid vår vilja att skapa goda arbetsvillkor. Vi kan beklaga att vi är de enda som står fast och inte rycks med i en allmän "allt som är bra för Kalmar i det korta perspektivet är nog bra på lång sikt också bara man inte tänker så långt"-anda. Och vi kommer att göra Jonny besviken flera gånger: Vi tänker nämligen inte lämna WO i en match där vi vet att vi har rätten på vår sida.

Genomskådad

Här är texten till en alldeles underbar låt av Ingemar Olsson. Läs och ta in. "Du är avslöjad, men benådad, du kan få glömma alla krav.... helt enkelt genomskådad" men så otroligt älskad för den du är. När kraven, kanske från andra men ändå främst från en själv, blir tunga så brukar jag tänka på den här texten. Den hjälper mig. Kanske hjälper den även någon annan? Och det är DU som bestämmer, ingen annan.


Välkommen ner på jorden
Du är gjord för att leva här
Har du inte fått mer än nog än
Av din egen privata värld?
Du kan få lämna dina luftslott
Som bara är en illusion
Du är helt enkelt genomskådad
Du kan få byta position
Vara dej själv igen

Du slipper att vara stjärna
Sväva ensam i det blå
Om du vill det än så gärna
Där blir du aldrig nöjd ändå
Det finns en plats där du hör hemma
Där du får vara den du är
Du är helt enkelt genomskådad
Men lika välkommen för det
Välkommen hem igen

Välkommen hem till dej själv igen
Där du hör hemma
Samtidigt kan ingen tvinga dej
Du får bestämma

Rollerna du har spelat
Hur tror du dom har slagit ut?
En som vet vad du har velat
Är den som dömer dej till slut
Du är avslöjad, men benådad
Du kan få glömma alla krav
Du är helt enkelt genomskådad
Får väldigt gärna slappna av
Vara dej själv igen

Välkommen ut ur maskeringen
Utan att skämmas
Välkommen ur isoleringen
Äntligen hemma
Samtidigt kan ingen tvinga dej
Du får bestämma
Välkommen hem till dej själv igen
Där du hör hemma

© little beat music 

Lösa lördagstankar

Jag har en skön helg just nu:) Jag lyckades sova hela natten utan hjälp av hostdämpande medicin, för första gången på en vecka, och det blir en annan kvalitet på den sömnen. Hostan har nästan försvunnit och livsandarna har återvänt, till och med så mycket att jag tog mig samman och dammsög hela lägenheten i förmiddags! Liiite duktigt var det i varje fall....

Veckan har annars varit omväxlande. Något jag definitivt har funderat på är hur panelsamtalet som jag deltog i på kvällen den 13 februari hade gestaltat sig med andra medverkande. Det framstår nämligen ganska tydligt att sanningsbegreppet ges olika innebörd av olika människor, inte minst efter den här veckan. Kanske ska man liksom i andra sammanhang vara glad för mångfalden och för att vi är olika vi människor, men när det gäller grundläggande förhållningssätt och värderingar så kan det ställa till problem om man inte utgår från samma grundinställning. Det selektiva lyssnandet är ett exempel på ett sådant problem, och driften att alltid framhålla sin egen förträfflighet hellre än besvara frågor ärligt är ett annat. Hujedamej.

Men det där ska jag inte lägga mer tid på. Det gagnar ingen. Nu ser vi framåt och planerar för positiva förändringar som den här världen behöver istället för gamla surdegar som luktar illa. Det finns mängder av uppgifter att utföra, och medan man funderar på det kan man kolla på längdskid-VM. Det är avkopplande och förutsägbart. Norge tar fem medaljer av sex möjliga.... Tja, man kan väl inte säga annat än Grattis, men lite trist är det ju, så man sänker ambitionsnivån lite och nöjer sig med att Northug INTE vinner. Då har man i alla fall en chans att få rätt, även om den är hysteriskt liten. Lite surt är det ju att tänka på att hade vi skött korten annorlunda 1905 så hade medaljerna varit våra också....

Kanske ska vi driva en sammanslagning inför valet? I dessa tider av diskussioner kring kommun- och länssammanslagningar kan det ju ses som ren logik... Och så får vi både guld och olja ;) Men vad får Norge? Ja, det tål att funderas på. Army of lovers och Björn Ranelid kanske inte räcker i gengäld ;)

Eller hur?

Jag undrar om inte

• demokrati
• öppenhet
• respekt
• mångfald
• insikt
• hänsyn
• samarbete
• generositet
• solidaritet
• empati
• välvilja
• samsyn
• ideologi
• plus lite mer demokrati och öppenhet...

är, var och en för sig och alla tillsammans, mycket viktiga ingredienser i och förutsättningar för det politiska arbetet..... Håller ni med mig?

Klokt val?

Jag är tillbaka i jobbselen efter en vecka hemmavid. Ja, riktigt fri från jobb är man ju inte ändå, men jag undvek att gå ut med undantag av de tillfällen då jag var tvungen att gå ut, dvs ett kvällsmöte och ett panelsamtal. Det var kanske inte helt smart att inte göra sig fri när man inte är frisk, men allt styr man ju inte över. Världen pågår fortfarande och tar inte hänsyn till mina behov. Och varför skulle den det?

Nåja, hostan har jag kvar. Den ger sig inte tyvärr, och sångrösten har sprungit och gömt sig i ren förskräckelse. Ändå lyckades min härliga kör Vox Communis ljuda riktigt vackert idag. Man kanske skulle låta bli att sjunga i fortsättningen? ;) Ett ostämt piano kan ju räcka, man behöver ju inte plågas med en körledares broken voice också..... fast jag har svårt att hålla tyst. Fråga maken, han brukar påpeka det....

OK, den pågående matchen på TV ger ju inte upphov till några glädjetjut precis. Underläge för ett uselt Arsenal mot ett välorganiserat Bayern München med 2-0 ger inga höga poäng på jubelskalan. Jag tror jag ger upp och väljer det kloka alternativet denna snöiga kväll: Sängen. Jag lägger mig med kvällens medicindos i strupen och "Uti vår hage" klingande i öronen.... eller varför inte "Vilken värld det ska bli" där man kan drömma sig fram till den dag då varje man och kvinna är fri och då hatet och våldet övervunnits av kärlek. Då tror jag faktiskt inte att jag hostar heller. God natt!

"Om sanningen"

Igår kväll medverkade jag, trots hosta och elände, på ett panelsamtal i Adventkyrkan i Kalmar på temat "Sanningen". Det var en trevlig kväll, trots att den avslutades med en av de mest plumpa kommentarer jag har hört under min politiska gärning. Sådant måste man kunna skaka av sig. Samtalet var både lärorikt och utvecklande, och även ovanligt eftersom det är otroligt sällsynt att vi (kommunpolitiker i varje fall) dyker ner i filosofiska, moraliska och etiska spörsmål. Det är också ovanligt att vi är så eniga som vi var igår, från KD, FP, C och V. Sanningen står högt i kurs hos oss alla, hos oss fyra tjejer som representerade partierna liksom hos kyrkans manlige pastor. Kvällen inleddes med att vi höll varsin inledning. Här är min, för den som är nyfiken och vill läsa:

”Min sanning” är titeln på en programserie som går på TV just nu. Jag har inte sett den förut, men i söndags när jag låg sjuk hemma i TV-soffan så halkade jag in på ett avsnitt. Gästen var förre ärkebiskopen KG Hammar. Det är svårt att inte älska den mannen! Han fick frågan om kyrkan ska vara politisk. Klok som han är så konstaterade han att kyrkan per definition ÄR politisk, dock inte partipolitisk. Den kristna övertygelsen leder förstås till politiska ställningstaganden, ibland kontroversiella till sin art, ibland inte. Det måste självklart vara så att vi människor som har en kristen tro som är sann kommer att påverkas av den i vardagen, i alla sammanhang där vi verkar. Något annat skulle vara fullständigt absurt. Men att utifrån ett sådant faktum komma och säga att Gud är medlem i ett av våra politiska partier, det blir ju bara löjligt. Gud är större än så. Dessutom är han sanningen själv, och dit når vi inte fram, inte ens Vänsterpartiet ;-)

En av frågorna på den poster som gick ut som reklam inför den här kvällen var: ”Är de kyrkliga mer sanningsbenägna än politiker? ” Den skapar lite problem tycker jag…. De här kategorierna är ju inte varandra uteslutande. Det är ju inte tvunget att vara antingen eller. I min hemförsamling finns det gott om politiskt aktiva människor. Det är inte bara jag, även om jag nog måste erkänna att jag är den enda som är aktiv inom mitt parti. Där finns flest kristdemokrater förstås, men även andra, och jag tror att såväl kyrkliga som politiker i det stora hela är som folk är mest. Det är nog ingen större skillnad. Det SKA vara ett tvärsnitt av befolkningen. Att det tisslas och tasslas, det gör det i alla miljöer, inte minst i miljöer som i någon mening kan anses vara ”slutna”. Skandaler i politik och skandaler i kyrkor, såna har vi hört talas om, många gånger.

En av de första tankarna jag annars får när jag hör ordet sanning är när Pontius Pilatus ställde den frågan när Jesus skulle dömas. ”Vad är sanning?” Vad var sant om denna man? Hade han gjort sig skyldig till något som motiverade dödsstraff, och i så fall, i relation till vad? Även om han inte hade begått något brottsligt i världslig betydelse, så kunde man ju tänka sig att han hade utmanat samhället så mycket med sina idéer att han kunde vara ett farligt hot. Det var det dilemmat Pilatus ställdes inför. Sanningen kunde för Pilatus alltså vara flera olika saker. Han löste inte dilemmat. Han tvådde istället sina händer.

Och så gör vi människor också. Vi tvår våra händer och tror att det är en lösning. Vi tvår våra händer och säger att det inte är vår sak att avgöra. Vi tvår våra händer och skyller på någon annan, och hur rena är händerna då?

Politiken är ibland ett ganska smutsigt spel. Det ska vi inte sticka under stol med. Vi ser inte alltid skogen för träden. Det utformas taktiker och strategier, inte för att nå politiska och ideologiska mål, utan för att misskreditera andra eller hinna ett steg före. Kanske är det till och med så att själva målet är att rasera och söndra istället för att bygga upp och utveckla. När man hamnar där, för jag tror efter så många år i politikens tjänst att detta är något som vi alla hamnar i, kanske inte jämt eller ens varje månad, men NÄR vi gör det DÅ är det dags att stanna upp och ta sig en titt i spegeln och fråga sig om man står ut med den man ser där.

Ett uttryck jag INTE gillar är ”OM JAG SKA VARA ÄRLIG”. Jag försöker att inte använda det. Själva förutsättningen för ens eget agerande är väl att man ÄR ärlig i det man gör? Om man måste använda uttrycket i parti och minut så betyder väl det att man är alldeles FÖR van vid att INTE vara ärlig? Eller att det vanligaste är att man inte säger HELA sanningen?

Det där med sanning och politiker och allmänhet…. JO, man har rätt att som allmänhet förvänta sig att folkvalda håller sig till sanningen. Sedan kan man naturligtvis i speciella fall tänka sig att det kan finnas anledning att inte säga HELA sanningen på en gång. Det kan då och då dyka upp sådana tillfällen då förhandlingar är inne i känsliga skeden, och då tror jag också att det finns en förståelse för att allt inte kan komma ut med en gång, men det är undantagsfall förstås. Själva vitsen med en öppen demokrati, med FOLKSTYRE, är ju att processerna ska vara öppna och tillåta insyn på alla nivåer. Det är ju bland annat därför vi har öppna nämndsmöten i så hög utsträckning, men antalet åhörare är försvinnande litet. DET borde vi fundera på anledningen till.

Men åter till frågan: Vad är sanning? Finns det olika sanningar? Om ja, vem har rätt att bedöma VILKEN av dem som är mer sanning än de andra? Och VEM avgör vem som har den rätten? Är det alltid så att den som är störst och starkast har mest rätt och har mest sanning?

Nej, så klart att det inte är, men vi upplever det nog ofta så. Makten har automatiskt rätt, eller är det så att makten har rätten att avgöra vad som är sant? Makten tar sig nog den rätten ganska ofta och den som vågar utmana gör det med en ganska hög risk som insats. Det lär man sig ganska snabbt, men det bör inte hindra en från att göra det i alla fall. Det handlar om att vara sann mot sig själv och mot sitt uppdrag, i politiken som i alla andra sammanhang.

Sanning handlar i hög grad också om att vara i harmoni med sig själv, med sin egen vilja. Jag tror att vi människor vänjer oss alltför mycket vid att inte lyssna på den där magkänslan vi har, den där känslan som egentligen talar om för oss vad som är rätt och vad som är fel. Vi litar inte riktigt på den, utan relaterar hellre till annat och riskerar att hamna fel. Där bör vi sträva efter att lära känna oss själva lite mer, och att lita på oss själva. Vi VET många gånger vad som är rätt och fel, det talar samvetet om för oss både i förväg och framförallt efteråt, och vi bör handla därefter. En god tankefråga som ytterligare kan vara oss till hjälp är ”What would Jesus do?”. Den ger oss möjlighet till ett hållbart ställningstagande. Det gör oss inte till vandrande sanningar, men det kan hjälpa oss att tänka och handla lite mer i linje med vad som är rätt, sant och riktigt.

Och DET, mina vänner här, det gäller oss alla, oavsett om vi är politiker eller troende eller både och eller ingetdera. Det är nåt som gäller oss alla människor i ett samhälle där vi är beroende av varandra och ska leva sida vid sida i hänsyn och respekt. Där kan man inte två sina händer, utan vi delar ansvaret, allihop, även för sanningen.

TACK!