Åter vardag

Jaha, då var det åter vardag här i Djurängen. Alla tomtar har förpassats till källarförrådet, alla textilier är utbytta och nu känns lägenheten både tom och ändå fräsch på en och samma gång. Det KAN bero på tulpanerna på köksbordet :-) Och så ligger det lite vit snö på backen utanför. Det gillar ju jag!

Nu är det dagen efter Vänsterpartiets kongress dessutom. Jag var ju inte med i Stockholm, jag var tvungen att prioritera annat, men jag är glad över att ändå hamna högt upp på EU-listan. Tack kamrater! Vi behöver en tydlig vänsterpolitik på alla nivåer, inte minst inom EU. Vad jag förstår så var partiledningen också tydlig i den frågan.

Ännu tydligare visade sig skillnaderna mellan höger och vänster i gårdagens Agenda där Jonas Sjöstedt drabbade samman med Annie Lööf kring problemområdet Vinster i välfärden. Jag såg inte inslaget direkt men jag har sett delar i efterhand och där rök fjädrarna minsann! Partierna har diametralt motsatta ståndpunkter. Det är spännande och välgörande i en annars ganska mesig politiksoppa i dagens Sverige. Vi behöver folk som vågar stå upp för vad de tycker är rätt!

Och så kontrasterar man då detta till situationen i Kalmar kommun där vi har en styrande majoritetskoalition bestående av S, C och V. Idag i lokaltidningen kommenterade Lena Ek, miljöminister, detta faktum med att det är de lokala C-företrädarna som bestämmer vilka man samarbetar med, men att det är viktigt att det är just centerpolitik som förs.

Tja, vad skulle hon säga? Och vad ska jag säga? Nåja, jag säger ingenting om den saken. Jag säger bara en sak, och den handlar om om mig själv. Det är att jag är en krigare även om det kostar mig allt, precis som Jerusalem sjöng en gång i tiden på länken här, men ibland så blir det fel ändå. Nu ska jag kriga vidare, inte mot utan med de moderna teologerna i kursens sista föreläsning. Önska mig gärna lycka till! Det verkar handla om befrielseteologi och feministisk teologi. Det passar väl bra? ;-)

Om strykjärn och fördomar

Det FINNS i allra högsta grad anledning att skratta rått åt sig själv då och då. Åtminstone gäller det mig, speciellt just nu. Tänk att man kan återfalla i gamla studentvanor så urbota enkelt! När man har som mest att göra, när högvis av föreläsningar ska lyssnas igenom och läget inför examinationsdagen pendlar mellan hopplöst efter och totalt efter, DÅ hittar man kläder i garderoben som MÅSTE strykas. Och inte nog med det, man GÖR det också.

Dessutom, efter en upplevelse igår, så har jag gett mig själv en kännbar käftsmäll. Jag stod tillsammans med min goe älskade liberal i kassakön på Netto när damen framför, en äldre för mig totalt okänd kvinna med rullator, plötsligt tilltalar mig och säger "Vilken bra artikel du hade i tidningen idag! Den har jag skickat till min syster!". Jag hade inslag i gårdagens lokaltidningsskörd i två olika ämnen, men artikeln hon avsåg handlade om Ninjafeministerna och det hjärta vi skickade till SVT med anledning av TV-serien Fröken Frimans krig. Vi pratade en liten stund, och jag tackade, glad och förvånad, för de glada tillropen.

Sen när jag gick därifrån skämdes jag. Varför blev jag så himla förvånad? Varför skulle inte kvinnor i hennes ålder, med den mängd av erfarenhet som hon har samlat på sig, vara äkta feminister? Så klart att de kan vara! De har förmodligen sett pendeln vaja fram och tillbaka, varit med och jobbat för att välfärdssamhället skulle byggas upp och på senare år sett det rivas ner samt sett att kvinnor historiskt (liksom idag) brukas som redskap i patriarkatets tjänst. Med det perspektivet är en feministisk grundsyn inte bara möjlig utan rentav naturlig, speciellt om man inte gifte sig rikt då det begav sig.

En god vän gav mig en känga. Han påpekade ganska försynt att det var skönt att även jag har insett att en rullator inte är ett tecken på bristande hjärnaktivitet. Tack för den påminnelsen. Den behövde jag. Jag borde allvarligt överväga att skicka mig själv en kaststjärna. Jag kan också konstatera att våra fördomar inte försvinner förrän de kommer upp i ljuset och att förutfattade meningar måste granskas. Jag vet till exempel idag att feminismen finns där man minst anar det OCH att den inte finns där den BORDE finnas.

Nu har jag strukit färdigt. Jag har lärt mig en del om mig själv, och kanske är det så att det första man ska lära sig är att skratta åt de egna tillkortakommandena och lära sig av dem. Det kan vara värt ett vidbränt finger. Strykjärn är ju inte lika farliga som fördomar, men båda kan göra ont när de finns alldeles för nära.

EU måste förändras!

Vänsterpartiet respekterar förstås folkomröstningen om EU-anslutning 1994, men har inte skäl att ändra vår principiella kritiska ståndpunkt. EU begränsar nämligen demokratin istället för att utveckla den. Inom EU:s beslutsstruktur har folket mycket små möjligheter att utkräva ansvar av makthavarna då offentlighetslagstiftning saknas. EU fyller alltså inte ens minimikraven på en demokrati. Ett program som ”Uppdrag Granskning”, en typ av journalistik som vi i Sverige tar för given, skulle vara direkt omöjligt att producera med fokus på EU:s strukturer.

Vi kritiserar vidare EU för att prioritera den inre marknadens intressen framför miljön, arbetsrätten, folkhälsan och konsumentintressena. Prioriteringen ska naturligtvis vara den omvända. Arbetet mot våld mot kvinnor och för kvinnors självklara rättigheter får aldrig bli en fråga om kortsiktig lönsamhet. Där skulle ett europeiskt samarbete kunna göra stor nytta, men så görs inte trots stora ansträngningar från främst vänsterföreträdare. Människorna, i det här fallet kvinnorna, hamnar som vanligt i pengarnas tjänst istället för tvärtom.

Valutaunionen EMU har skapat och fördjupat ekonomiska problem i flera euroländer då länderna påtvingas en ekonomisk politik som inte passar dem. Lösningen är mer nationellt självbestämmande, inte mindre. De länder som så önskar måste få lämna valutaunionen och därigenom kunna anpassa växelkurs och ränta till det verkliga läget.

EU vill genom Lissabonfördraget bygga en superstat med gemensam utrikespolitik och gemensamt försvar. Vi menar istället att Sverige och det internationella arbetet för fred och nedrustning gynnas av att länders militära alliansfrihet garanteras.

EU-politiken måste alltså snarast ändras. Det krävs massiva människovänliga och miljövänliga investeringar och satsningar i Europa för att vända utvecklingen. Bara så kan massarbetslösheten och den djupnande krisen bekämpas och det europeiska samarbetet leda till en hälsosam och positiv utveckling. Det går om vi vill och om vi gör det tillsammans!

Birgitta Axelsson Edström

Vänsterpartiet

Länge leve riddaridealet! Eller?

Vardagen är här igen. Himlen ser lite ljusare ut här i Kalmartrakten. Är det möjligen ett litet ironiskt spratt som Skaparen spelar oss? Solen kommer fram när de flesta återgår till jobb och vardagssysslor..... Eller så är det för att vi skulle få möjlighet att vila upp oss ordentligt först i det grå vädret för att orka mer nu när ljuset så sakta återvänder. Hur som helst, det blir nog bra. Det brukar bli det. Jag råpluggar och hoppas att det räcker.

Idag har Barometerns papperstidning ägnat ett helt uppslag åt en av "podcastamatörerna" i våras. Man kan undra varför, om man är lagd åt det hållet. Jag konstaterar hellre att det var intressant läsning på en rad punkter, inte speciellt överraskande, men ändå intressant. Jag noterar att han reflekterar över efterspelet till "affären". Helt korrekt drar han slutsatsen att det var viktigare att utse syndabockar än att ta en rejäl diskussion kring genusfrågan. Det var den sistnämnda jag efterlyste i våras i inlägget/insändaren här. Responsen uteblev. Förklaringen är uppenbar, åtminstone för en ninjafeminist.

Såväl viljan som kompetensen saknades. Det var viktigare att MARKERA än att GÖRA SKILLNAD. Det var viktigare att VISA MUSKLER än att SLÅSS. Det var viktigare att VARA RIDDARE än att UTMANA rådande förhållanden. Och sett i backspegeln, det var viktigare att behålla goda relationer med machomännen än att stötta de kvinnor som utsätts för machojargong och hot. En av dem lagar och säljer ju mat för sjutton! Sånt är viktigt!

Jag är en stark anhängare av försoning. Man måste komma dit för att bli lycklig, det är sant, men om man går dit UTAN att ta den solidariska fajten för rättvisa, då är man bara en liten mes som väljer sig själv och lugnet framför solidaritet och moral. Tycker jag.

SÅ: "Länge leve riddaridealet! Leve patriarkatet! Det är bättre att utse syndabockar än att råda bot på samhällssjukdomarna!" Tycker en del, alltså.

Inte jag.

Sökande Eden....

Nu befinner vi oss vid den tidpunkt då det passar att sjunga den underbara julsången Betlehems stjärna (text av Viktor Rydberg och mest känd i tonsättning av Alice Tegnér) med inledningsorden Gläns över sjö och strand. Det är nu vi minns stjärntydarna från österns land, de tre som tog med sig guld, rökelse och myrra för att hylla mänsklighetens nya kung. Stjärnan ledde dem rätt, till stallet där en utfattig liten familj hade fått ta emot sin förstfödde lille pojk vid namn Jesus. Den lille pojken som skulle ge världen räddning och nåd. Man undrar ju hur de tänkte..... Typ "Hur tänkte du nu Gud?" eller? Hur som helst, de överlämnade sina gåvor och tog en annan väg därifrån. Herodes påbud trotsade dom. Dom litade på stjärnan. Den visade vägen till Guds nåd, inte bort, utan hem. Jag ser inte stjärnan lika tydligt utan söker en hel del fortfarande, men jag är någonstans helt övertygad om att jag har en egen stjärna som leder mig jag också.

Medan jag väntar på att se den klart så kan jag göra lite annat. Just nu försöker jag studera ikapp genom att lyssna på inspelade föreläsningar av lite blandad kvalitet, ett ganska hopplöst företag förmodligen, men jag gör ett försök i alla fall. Systematisk teologi är intressant och det är ju första förutsättningen för att det överhuvudtaget ska gå att ta något till sig. I övrigt har jag sett till att skicka iväg ett kasthjärta för Ninjafeministernas räkning, läs mer här, samt försöker kolla med ett öga på JVM-bronsmatchen där jag hoppas på rysk seger. Valparna från Kanada behöver växa till sig lite för att vara värda en medalj i det här sammanhanget. Och till kvällen är det förstås de svenska småkronorna som får mitt helhjärtade stöd!

Men jag hoppas på att få se min stjärna lite tydligare snart.... Jag söker nämligen också efter mitt Eden och hoppas få tydlig glänsande ledning i mörkret för att hitta just min möjlighet att få bidra till världen på ett positivt sätt. Jag väntar med spänning på var, när och hur det kommer att bli!

Radion går före!

Sveriges Radio Kalmar har gjort ett antal nedslag i kommunpolitiken i länet, se bland annat länk här. Jag fick möjlighet att uttala mig och jag tog chansen. Jag tycker nämligen en hel massa efter många år i politiken, och jag har inga problem med att stå för mina åsikter, som t ex

• Kvinnor har inte samma möjligheter som män. Det räcker med att kolla avhopp rent statistiskt. Unga har inte heller samma möjligheter som äldre. Kolla statistiken där också. Visst, de offentliga förklaringarna bakom avsägelserna handlar om tidsbrist, nya jobb, familjesituationer eller något annat, men sanningen är förstås i de allra flesta fall att man inte längre ser det meningsfulla i att lägga energi, tid och andra resurser på ett politiskt uppdrag. Skrapar man lite på ytan så är det just detta som framskymtar.
• Jag anser att man ska tidsbegränsa uppdrag. Jag ser ENBART fördelar med det. Då behöver ingen se sig petad från ett uppdrag och man kan aktivt jobba för föryngring och förändring. Den dagen man ser sitt politiska förtroendeuppdrag som ett sätt att försörja sig är det dags att dra. Ett politiskt förtroendeuppdrag har man av EN anledning: Att driva samhället i den riktning som man har fått väljarnas förtroende att arbeta. Och man får det förtroendet max fyra år i taget när det handlar om kommunpolitik. Efter varje val ska uppdragen ses som obesatta. Att sitta där, period efter period, är INTE utvecklande för någon, allra minst för det samhälle man är satt att tjäna.
• Det är hög tid att granska beslutsprocesser och maktstrukturer. Inom EU saknas en offentlighetsprincip, där kan det alltså inte göras. EU lider av ett demokratiskt underskott på det här området, också. I det svenska systemet har vi offentligheten inskriven i grundlagen. Det ger möjligheter, men används de?  Nej, inte som de borde. Den som inom politiken har avvikande åsikter framställs som konfliktsökande, oppositionell, partisplittrande och allmänt oseriös. Kritik ska inte framföras INOM systemet, för då är man en del av det och får stå för felaktigheterna. Om man väntar tills man är utanför så har man förlorat sina möjligheter att förändra. Snacka om Moment 22.... Jag anser att media har en stor uppgift här, att granska, syna i sömmarna, se bakom dimridåerna och inte självklart köpa maktapparatens härskartekniker som "demokratins baksida".. Jag säger som Afzelius: Vi behöver folk som fattar sin mission.

Så det så! SR Kalmar har gjort ett försök och går före. Heder åt radion!

Ge mänskan en chans!

Jag önskar att folket reste sig upp
och skrek ifrån djupet: Vi ÄR!
Vi är inga djur som gillar dressyr
Vi människor drömmer och lär!

Vi har våra hjärnor, vårt inre, vår själ
Vi har fått en ande, en kropp
Vi ställer oss upp och vi kräver vår rätt:
Ta inte ifrån oss vårt hopp!

Vi älskar att skapa, att leva och tro
att världen är allas och vår
Så låt oss tillsammans, med hänsyn förstås,
ge mänskan en chans detta år!

Minns ni filmen Elefantmannen? I en scen, där han blir hånad och bespottad och människor trängs för att se på denna sjukdomsmärkta människa, skriker han: "Jag är inget djur! Jag är en mänsklig varelse!" Just den repliken inspirerade mig nyss till ovanstående rader.

Och egentligen, om man nu ska nämna en specifik lokal fråga, så tycker jag att det är dags att Kalmar ger en rejäl plats för den skapande människan NU. Jag önskar att folket kräver sin rätt att få utveckla sin kreativitet och alla sina förmågor på en plats som är synlig, som inte ligger i undanskymda källare, trånga övervåningar och taskiga fabrikslokaler. Vi har väntat länge nog. Jag tycker att det är hög tid. NU! Förresten har det varit så sedan länge.

"Glöm icke alldeles bort vad du har!"

Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
Glömmer du alldeles bort vad du har:
Frälsarens vänskap, nåd och gemenskap.
ännu han lever, densamme han var.

Gud är i Kristus ännu din Fader,
Sonen är ännu din broder som dig.
trofaste Anden ännu vid handen
städse dig leder. Är detta ej nog?

Vandra i trone, se honom icke,
detta är tecknet, det bliver därvid.
Korta minuter känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äga all tid.

Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta,
glöm icke alldeles bort vad du har.
Även den timma tätaste dimma
solen fördöljer, är solen dock kvar.

(CO Rosenius 1847, Sv Ps 572: 1-2, 4-5)

Nyår 2014. Det är mörkt och faktiskt lite ängsligt. Gamle Rosenius kände nog detsamma i mitten på 1800-talet. Det gäller både nu och då att bygga sitt liv på en fast grund utanför sig själv och sina känslor och lita på att den håller. Det gör den. Trots att det inte alltid känns så....

"Även den timma tätaste dimma solen fördöljer, är solen dock kvar."

Ett nytt år varje dag

Ett nytt år börjar ju faktiskt varje dag
Så tänker i varje fall och åtminstone jag
Ta vara på varje enskild sekund
Jag menar som människa, och inte som kund

Låt kärleken styra den väg där du går
Inte skymten av pengar som du kanske får
Vad som är äkta och viktigt vet den som tror
Att mänsklighet inte i börsen, utan i hjärtat, bor

Gott Nytt 2014!

Nu är det nyårsafton och det nya året står och väntar bortom tolvslaget kommande natt. Eller, det gör det ju inte. Det skapas ju av oss medan vi lever det. Man ska nämligen inte tänka att tiden GÅR av sig själv. Då blir man så där passiv. Man ska istället tänka att tiden KOMMER till oss. Då kan man ju påverka vad den för med sig.

Men vad som händer kan vi ju hur som helst inte helt veta. Det händer ju massor som inte vi kan peta fram med våra små klåfingriga fingrar. Sådant ska vi försöka lära oss att hantera, liksom att vi ska försöka vända det vi KAN påverka åt det positiva hållet. Jag är helt klart övertygad om att det går. Om man inte tror det så kan man ju lika gärna gå och dra något gammalt över sig och glömma bort både sig själv och allt runtomkring en.

Alltså, GOTT NYTT ÅR alla som läser detta! Och akta er för nyårsfyrverkerierna. Jag förde själv fram idén om förbud för privatpersoner för ganska många år sedan. Då blev jag häcklad. "Vad löjligt" tyckte både höga och låga potentater då. Jag står fast vid min åsikt. Om man nu MÅSTE ha fyrverkeri (=en himla massa pengar som bokstavligt talat går upp i rök och dessutom förstör tillvaron för både människor och djur) så tycker jag att det ska ske under kontrollerade former och i en så stor omfattning under en kort tid att det är befogat att kalla det just "fyrverkeri" och inte "spridda glimtar av glitter i ett hav av krutrök och buller". Numera är jag inte ensam om den åsikten. Flera affärer vägrar att sälja eländet och fler och fler anser att det där är något vi kan avstå från. Vi har liksom sprängt bort nog med ögon, fingrar och hörseldelar på grund av oaktsamhet, fylleri och okunskap.

Som sagt, det GÅR att påverka men det kan ta några år. Fortsätt påverka! Jag tänker fortsätta med min envetna feministiska kärleks- och rättviseagenda. Den håller även 2014, och för att fira kommande framgångar och hälsa dem välkomna så håller jag mig till fyrverkeri av nedan illustrerad art. Tomtebloss funkar alldeles utmärkt :-)

GOTT SLUT PÅ 2013  

OCH GOTT NYTT 2014!

Ge år 2014 en chans!

Råd till ett nyfött barn angående i vilken ordning det bör skaffa sig sina övertygelser

Innan du blir kapitalist,
kommunist, monetarist
anarkist, marxist, fascist
terrorist, imperialist
socialist, syndikalist
eller rentav folkpartist
måste lilla du förstå
att så snart som du kan gå
bör du stultande gå med
i det världsparti för fred
som går före allting annat.
Alla -ismer där vi stannat
är sekunda, inte störst.
Freden måste komma först.
Gör den inte det, min vän,
kommer inget efter den.
(Tage Danielsson)

Tage Danielsson,  gudabenådat begåvad, fångade även denna gång något väldigt viktigt. Freden är målet för ett mänskligt samhälle. Freden bygger i sin tur på kärlek mellan människor. "Redan de gamla grekerna" brukar man ju säga, och i det här fallet så säger jag nästan detsamma: Redan Jesus och Paulus visste hur viktig kärleken är. Det var just på kärleken mellan människorna som evangeliet skulle bli synligt. Paulus sjunger kärlekens lov i det första brevet till församlingen i Korint. Störst av allt är kärleken.

Låt oss då därför, inför ett nytt år, bestämma oss för att låta kärleken och freden ta plats hos oss istället för hatet och girigheten, självhävdelsen och egoismen, grälsjukan och förtrycket. Det är hög tid att vi börjar skapa det samhälle vi vill ha och inte bara skrika över det vi INTE vill ha. Den skapelseprocessen börjar inom oss och genom de handlingar vi utför.


Är Du med på att ge människan, livet, kärleken och freden en chans 2014? Varje förändring i det stora börjar med en tanke och en vilja hos en enskild. Är vi många så kan vi göra stor skillnad!

Värnlösa barns dag 2013: Manifestation för mångfald

Dagens manifestation på Larmtorget förlöpte utan störningar. Runt 500 personer slöt upp för att markera sin avsky inför rasism, främlingsfientlighet och intolerans. Det är en styrka att veta att det finns en folkvilja FÖR ett öppet och människovärdigt samhälle! Ett stort tack till arrangören Mike Waxman (bilden) som tog initiativ till evenemanget!

Foto: Pierre Edström

Tio talare deltog med korta appelltal och John Leo Carter stod för musikinslagen. Trots duggregnet och snålblåsten stod de flesta kvar under de nästan 90 minuterna som tillställningen varade. Skarpast markeringar gentemot rasismen kom från moderaten Karl Holst. Tack till alla som deltog!

Jag har bara några reflektioner i övrigt:

• Av sju talare från fullmäktiges partier var fem män. Hur långt har politiken kommit med sin egen mångfald och tolerans?
• I Kalmar kommun bor det en bra bit över 60 000 människor. Var det mer meningsfullt och lockande för huvuddelen av oss att handla på mellandagsrean än att markera för ett öppet samhälle och för medmänsklighet? Ändå är jag glad över de 500 som kom!!
• SDs mediatrick att meddela närvaro lyckades inte splittra engagemanget. Jag får nog lov att tillstå att jag hade haft det oerhört svårt att markera mot rasism tillsammans med företrädare för ett parti som i varje sammanhang här och nu passar på att manifestera sin egen rasistiska agenda. De dök dock inte upp. Det gav upphov till två saker: 1. Jag blev lättad. 2. Nu vet alla i Kalmar var de står. Det visste jag i förväg.
• Låt oss göra denna manifestation till ett stående inslag varje 28 december på Värnlösa barns dag. Det finns få dagar som passar bättre, och än så länge har vi tyvärr ett behov av att mota bort rasismen från vårt samhälle. Jag önskar att vi framöver kan göra detta ännu mer utan partipolitik. Frågan är ju alltför viktig för att riskera att käbblas bort i den partipolitiska sandlådan.

Men just idag och just nu är jag tacksam för den manifestation som Mike Waxman på mycket kort tid arrangerade på ett oerhört förtjänstfullt sätt. Att gå genom stans gator tillsammans med 500 andra som vill samma sak värmer och ger hopp. Låt oss fortsätta på den vägen och hämta styrka hos varandra! Och låt oss aldrig tysta goda initiativ utan tillsammans utveckla dem till något ännu bättre! Det är tillsammans, med alla våra olikheter, som vi är starka!

Vemod i juletid

Ett visst vemod smyger sig in så här efter de allra mest intensiva juldagarna. Vi firar lilljulafton med alla barn och respektive, firar så gott som hela julafton tillsammans med mina föräldrar och sedan lyckas jag ju med konststycket att fylla år på juldagen (och då måste man baka tårta för någon färsk sådan går annars inte att uppbringa). Det brukar således vara fullt hus här i Djurängen i dagarna tre. Annandagen brukar vara den juldag då man brukar kunna koppla av med en julklapps- eller födelsedagsbok i läsfåtöljen och med en långpromenad. I år blev det lite annorlunda. Vi åkte hem till mina föräldrar på julafton eftersom mamma inte orkar med att åka iväg nånstans, så där åt vi lunch och fikade. Lite julklappsutdelning blev det också innan vi kom hem lagom till Karl-Bertil och fortsatte med ännu ett tomtebesök med julklappsutdelning innan klockan slog tolv (men det var precis att vi hann!). På annandags förmiddag körde vi sedan dotter Emmy med sambo Charlie till tåget då det väntade jobb redan på kvällen därborta i Skåneland. Eftermiddagen tillbringade vi något otippat i Kalmar sporthall där vi fick se Klubben ta sig till final i inomhusfotbollscupen. Bra jobbat! (Och tack goe liberalen för att du drog med mig dit istället för att jag skulle sitta hemma och deppa ner mig i det faktum att barnet har åkt från sitt julpyntade rum.) Sedan regnade promenaden hemåt in i ett våtvarmt omslag.... Till och med den mest inbitne snöhataren måste väl ända tillstå att det vore mysigare med snö och några minusgrader än regn och halvdussinet plusgrader när det är jul???

Och så när man vaknar idag så sjunger älskade maken "Nu är glada julen slut slut slut...." och det är naturligtvis inte sant. De tre vise männen har ju inte kommit fram till stallet än! Men visst är det lite vemodigt ändå. De där dagarna som man förbereder så väl med julklappar, städning, pyntande, bakning och matlagning går så himla snabbt. Svisch bara, så är det över, men värmen dröjer sig kvar. Lyckan över att ha nära och kära omkring sig och framförallt veta att de finns där är guld värt. Jag är så tacksam över det. Tack för alla julhälsningar, alla klappar och presenter, alla goa tankar och alla Grattishälsningar som jag fick på min födelsedag! Att jag sedan just den här månaden kan betala hyran med egna pengar kan jag naturligtvis också känna mig tillfreds med :-)

Överraskad och tillfreds är jag också över resultatet på senaste inlämningsuppgiften i teologi, ni vet den där som jag fick panik över. Den är fixad och klar, hurra! Nu önskar jag alla ett god fortsättning på jultiden och ett gott slut på 2013. Kanske hinner jag med att göra några fler inlägg innan nyårsklockan slår och vi går in i nådens år 2014!

GOD JUL!!!!

Tack till alla som bidrog!

Här är dagens insändarsvar till Karin B i Barometern i sin helhet:

Vad roligt att vår julkonsert till förmån för rörelsehindrade barn och ungdomar blev uppskattad! Kören Vox Communis, där vi medverkar, har under de senaste åren varit med och arrangerat flera evenemang där intäkterna gått till olika välgörande ändamål. Just i det skenet ska man även se julkonserten i Kalmarsalen. Karin B tycker att det blev alltför mycket marknadsföring av artisternas senaste skivor. Man ska dock inte glömma att samtliga av dessa artister ställde upp utan betalning. Vare sig arvode eller reseersättning betalades ens till deltagaren från Göteborg. Ingen skugga ska därför falla över Lennart Palm som ledde kvällen på ett professionellt sätt. Att man som artist fick möjlighet att sälja några skivor ser vi inte som en orimlighet. Det var det minsta vi kunde göra. Vi i kören såg det som en förmån att få bygga en kväll med dessa proffs!

Vi vill därför i det här sammanhanget framföra ett stort tack till alla artisterna, med vår konferencier Lennart Palm i spetsen, som ställde upp helt ideellt för den goda sakens skull. Det stora engagemanget och generositeten var imponerande. Tack också till publiken som bidrog till den härliga stämningen och till det goda insamlingsresultatet!

Birgitta Axelsson Edström

Pierre Edström

Vox Communis

Inför jul...

Idag har jag suttit i sammanträde en stor del av dagen. Det var styrelsen i Kalmarsunds gymnasieförbund som träffades för sista gången för det här året. På dagordningen stod bland annat beslut om bidrag till de fristående gymnasieskolorna som vi skickar elever till, inalles 28 stycken. De avverkades på löpande band ;-)

Sedan tog jag en tur på stan och fixade med lite julförberedelser. Lämnade paket, köpte nya och sprang i mataffärer eftersom man ju aldrig får tag i allt man ska ha på ett och samma ställe numera. Däremellan hann jag med att byta några ord med goda vänner som jag stötte på. Ett av samtalen gjorde ganska ont. Berättelser från människor som upplevt mobbning i arbetslivet talar speciellt till mitt hjärta för tillfället. Att känna den systematiska utfrysningen som sprider sig i allt vidare cirklar är vidrigt. Hur behandlar vi människor varandra egentligen? Ska det behöva gå så långt? Tack och lov så lär man kunna komma ut på andra sidan, starkare än någonsin. Jag hoppas det stämmer.

Hur som helst, när jag väl kom hem så väntade en hel del annat stök på att bli gjort, och nu är jag klar med det också. Kaffe med saffransbulle fick bli en välförtjänt belöning för dagens julstress (men det är inte slut än, för snart ska vi köpa gran!) :-) Mitt i allt så tänker jag dock på den här lilla julvisan av Zacharias Topelius (den är vackert tonsatt av Jean Sibelius):

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt

i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt
och över jorden frid.
Giv mig en fest, som gläder mest
den Konung jag har bett till gäst.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt,
giv mig en änglavakt.

Giv mig ett hem på fosterjord,
en gran med barn i ring.
En kväll i ljus med Herrens ord
och mörker däromkring.
Giv mig ett bo med samvetsro,
med glad förtröstan, hopp och tro.
Giv mig ett hem på fosterjord,
och ljus av Herrens ord.

Till hög, till låg, till rik, till arm
kom, helga julefrid.
Kom barnaglad, kom hjärtevarm
i världens vintertid.
Du ende, som ej skiftar om,
min Herre och min Konung, kom!
Till hög, till låg, till rik,till arm
kom glad och hjärtevarm.

Det är vad jag vill inför jul. Jag älskar tomtar och änglar och blinkande ljus i alla möjliga färger, men det är DETTA som julen ska vara. Jag hoppas det kan bli så.... även om jag inte hinner städa allting, köpa allting och baka allting. Och kanske glömmer jag att ta upp en eller annan tomte från källaren också. Det hoppas jag i så fall kan få bli förlåtet....

En borgerlig högtidsdag

Nu har socialdemokraterna (nåja, ca 2/3 av dem i alla fall) gjort gemensam sak med de borgerliga partierna i fullmäktige och släppt in vinstintressena inom hemtjänsten i Kalmar kommun. Det är i sanning en borgerlig högtidsdag! Det kan dock vara på sin plats att tillrättalägga en del missuppfattningar som verkar florera om vad som händer när LOV (lagen om valfrihetssystem) börjar tillämpas.

För det första, det sker inga förändringar vad gäller biståndsbedömningen. Det handlar inte om att våra äldre kan välja vad han/hon ska få hjälp med i större utsträckning än idag. Valfriheten består enbart i att välja vilket företag/vilken huvudman som ska utföra tjänsterna, inte vilken person som ska släppas in i hemmet. Det kallar inte jag verklig valfrihet.

För det andra, kvaliteten höjs inte. När vinstintressena blir huvudsaken, vilket är givet när verksamhet drivs i aktiebolagsform, så hamnar kvalitetskraven i bakgrunden och inte tvärtom. För ett vinstdrivande bolag gäller det att dels ha så höga intäkter som möjligt, dels att hålla nere kostnaderna. Det gör att risken är stor att tjänsterna kommer att utföras av deltidsanställda med lägre utbildningsbakgrund. Vi har ofta matats med argumentet att konkurrens höjer kvaliteten. Man kan kolla PISA-resultaten för den svenska skolans experiment med så gott som obegränsad etableringsrätt för privatdrivna skolor som sätter sprätt på skattepengar. Där ser man resultat som heter duga, inte på att konkurrens höjer kvaliteten utan snarare på att resultatet blir tvärtom.

För det tredje, det skapas inga nya jobb. Det är samma tjänster som ska utföras, men med delvis annan personal beroende på hur våra äldre väljer utförare. Däremot ger det negativa konsekvenser för kommunens anställda då det kommer att bli allt svårare att pussla ihop höga tjänstgöringsgrader så att även anställda inom hemtjänsten (det är ju företrädesvis kvinnor) kan leva på sin lön. Men, det brukar ju inte bekymra borgerliga politiker som anser att kvinnor ska nöja sig med deltidsjobb.

För det fjärde, det blir inte mindre byråkrati och administration i hemtjänsten. Det är inte nog med att Sverige skickar 9 miljarder om året i skattemedel till vinster, vi måste också bygga upp en kontrollapparat för tillsyn av andras verksamheter. Kalmar kommer att drabbas likadant. Våra gemensamma skattepengar som skulle gå till välfärd kommer att gå till skatteparadis och tillsyn, dvs till vinster, administration och byråkrati. Som vänsterpartist är det för mig självklart att inte lägga gemensamma skattepengar på byråkrati och krångel. Jag vill lägga dem direkt på omsorgen om våra äldre. På nåt sätt känns det oerhört mycket mer hederligt, eller vad säger ni?

Kort sagt, jag ser inga fördelar med LOV i hemtjänsten. Jag ser istället en lång rad försämringar som drabbar både våra äldre brukare och vår hårt arbetande personal. Valfriheten i Vänsterpartiets tappning är verklig, och den avser att man som hemtjänsttagare får välja vad man vill ha hjälp med, när insatsen ska ges och av vem. Den flexibiliteten kan vi erbjuda i kommunal regi och få demokratisk och öppen styrning på köpet. Socialdemokraterna och borgaralliansen väljer bort den möjligheten och släpper in en valfrihet som enbart gynnar vinstdrivande bolag. Jag beklagar denna kapitulation djupt, men tackar samtidigt Miljöpartiet för stödet under dagens fullmäktigemöte. Det räckte inte ända fram, men det var skönt att ni stod på samma sida mot det borgerliga pamperiet som numera visar sig både här och där!

Tankar en Luciadag

Luciamorgonen är över, i lite varmare temperatur än vanligt. Det positiva med det är att jag kunde köra med min egen lilla bil trots att jag inte hunnit byta till vinterskor på den än... Som brukligt är tillbringade jag den på Ingelstorpsgymnasiet i Smedby där jag brukar hjälpa eleverna med luciatåget. I år gick det bättre än någonsin! Över 35 elever deltog i tåget bakom den söta lucian Mikaela med det långa mörka håret. Det sjöngs en blandning av gamla och nya sånger samt en specialskriven Tänd ett ljus som just idag blev en kampsång för skolans överlevnad. På plats var bland annat personal från Hushållningssällskapet, skolans huvudman. Det är gott gry i lantbrukseleverna, det kan jag lova!

Annars tänker jag fortfarande på gårdagskvällens Debatt och på den av kommunistskräck förblindade Kjell Albin Abrahamson (Ja, ja, jag vet och förstår att han har mångårig och välgrundad erfarenhet av östeuropa före kommunismens fall, men jag undrar hur det är ställt med ambitionen att leva i nuet??). Hur i all världen kan man få ett samtal om moderaternas historia kring ANC och Mandela (dvs bristande stöd eller till och med mångårigt motarbetande) att bli en fråga om det svenska Vänsterpartiets historia och Stalins illdåd? Det är fullkomligt barockt. Nu hör ju inte jag till skaran som menar att det är fruktbart att leta syndabockar ens i det här sammanhanget, men A: man kan inte skriva om historien, B: anfall är inte bästa försvar utan bara fega försök att dölja det man inte vågar stå för. Det hela blev ju bara pinsamt. INGET parti har som vi i Vänsterpartiet varit öppna med vår historia. Den är välkänd. Vi är inte stolta över den, men genom att öppna för nya tankar så har vi lyckats, till stora delar i varje fall, att utveckla en modern vänsterpolitik byggd på solidaritet och stängt dörren till misslyckade försök med kommunistdiktatur. Att ständigt och jämt få de här anklagelserna riktade mot sig är tröttsamt, speciellt i ett läge där ANDRA partier antingen skriver om sin historia eller förnekar den. Suck.

Sedan så kom då det klassiska: "Varför ordnades inga galor till stöd för kommunismens offer när det anordnades sådana till stöd för ANC?" ställd till bland andra Dan Hylander (som var en av de drivande i arbetet på 80-talet) och Bengt Berg. Svaret är en given motfråga: "Ja, varför gjorde DU inte det?" Abrahamson försökte krypa undan genom att säga att han inte är musiker. Svagt. Den här diskussionen har jag tagit otaliga gånger. Ordnar man en insamling till ett barnhem i Cebu City så tycker någon att man ska satsa på djurskyddet istället. Gör man en körkväll till förmån för Världens Barn så tycker någon att svenska barn också har det svårt. Samlar man in pengar till barn med multipla funktionshinder så borde man tänka på svälten i Afrika. Sprider man information via flygblad om våld mot kvinnor så borde man också uppmärksamma unga män som lider. Vill man minska den utseendefixering som drabbar så många unga tjejer allvarligt så borde man istället titta på pojkars självmordsstatistik.

Alltså, det är alltid lättare att kritisera andra än att göra något aktivt själv. Det borde man tänka på. Stora delar av världen skriker efter stöd och hjälp, och det finns alltid MER att göra, men att som initiativtagare ständigt och jämt få kritik för att man borde ha gjort något annat istället för det man gör är ett effektivt sätt att tysta initiativen överhuvudtaget. Är kritikern beredd att agera då istället? Nej, minsann, det har jag sällan, för att inte säga aldrig, sett några tecken på. Den som sitter på rumpan och tycker en massa sitter gärna kvar där. Det känns väl bekvämt antar jag. Initiativ kostar ju både tid och kraft. Det är bättre att slita lite mer på sittfläsket.

Ingen har hindrat galor till stöd för kommunismens offer, så min fråga är egentligen densamma tillbaka till Abrahamson själv: Varför ordnades inga sådana? Kanske saknades det både intresse, engagemang och vilja bland människor som du själv? Är det då verkligen någon annans problem än ert eget? Varför är det alltid "någon annan" som ska göra jobbet?

På Ingelstorp var det en del av eleverna som tog initiativ till luciafirande och som sedan genomförde det. De gjorde det på allra bästa sätt. Jag hörde inte EN ENDA bland publiken efteråt säga att de borde gjort annorlunda, att det var för lite eller för många traditionella sånger, att det saknades stjärngossar, att tomtarna var för många eller att lucialinenna var för vita. Där är man tacksam för engagemanget. Den attityden borde fler lära sig av. Sanningen är ju att vi inte har för många i vårt samhälle som tar ansvar och har initiativförmåga. Vi behöver fler, många fler.

Apropå felfokusering

Debattartikel i dagens Barometern och Kalmar Läns Tidning:

Vad har hänt med vårt ansvar för samhället? Hur hanterar vi det politiska ansvaret när fokus förflyttas från problemlösning och framtidsbygge till syndabocksjakt? Två händelser stämmer till eftertanke, dels Nelson Mandelas bortgång, dels PISA-undersökningens resultat. Det är tydligt att vi har en del att lära.

Nelson Mandelas minne ska hedras på ett sätt som hedrar hans livsverk! Det är han värd. Få människor i vår tid har betytt mer för demokrati, jämlikhet och frihet från förtryck. På vilket sätt är det att agera i hans anda att använda hans död till att kasta skit på politiska motståndare? Mandela stod för ett rakryggat motstånd mot rasism men också för försoning. Det är inte respektfullt att ta varje chans att markera avstånd från politiska motståndare på grund av historiska fakta. Å andra sidan finns det ingen anledning att försöka försköna verkligheten heller. Min poäng är dock att just nu och just här, när Mandelas livsgärning ska ihågkommas för att vi och världen ska förstå hur frihet kan uppnås genom en obändig kamp mot orättvisor och en lika obändig tro på försoning, hör inte sådana tuppfäktningar hemma. Vi bygger nämligen en hållbar värld. Det måste vara prio ett.

Snart nog hamnar vi i den politiska sandlådan igen. Diskussionerna med anledning av PISA-undersökningens resultat har nämligen inte avstannat än. Frågan är vems felet är? Är det Jan Björklunds eller Ibrahim Baylans? Är det S eller FP som ska ställas vid skampålen? Finns det tillräckligt många ruttna ägg att kasta så här års? Jag deltar inte i den debatten. Jag önskar att vi istället kan fokusera på att lösa de problem som uppenbarligen finns och dessutom bygga vidare på de resurser vi har i form av välfungerande och engagerade lärare som vill och kan stödja elevernas utveckling. Det är där vi måste börja. Tänk om vi kunde lägga kraften där istället för på den fruktlösa och infantila syndabocksjakten. Då kanske vi skulle ha energi nog till att lösa problemen istället för att skapa nya.

Birgitta Axelsson Edström (V)

Ett allvarligt svek

Insändare i dagens Östran:

Vi kan med rätta kalla det ett allvarligt svek. Socialdemokraterna (med något undantag) gjorde i kommunstyrelsen gemensam sak med borgerligheten mot Vänsterpartiet och Miljöpartiet och röstade igenom LOV (lagen om valfrihetssystem) i hemtjänsten i Kalmar. Det är ett obegripligt ställningstagande för ett parti som sägs dela ideologisk grund med oss och som vill utgöra ett regeringsalternativ.

Att borgerliga partier av ideologiska skäl vill privatisera gemensamt driven verksamhet är inte överraskande. De privatiserar till varje pris. Se bara på skolan. Det fria skolvalet, med mängder av privatdrivna skolor, missgynnar elevernas kunskapsutveckling. Allra mest drabbas de elever som presterar svagast. Nu ska vi i Kalmar rasera ytterligare ett område och följa i Caremaskandalernas fotspår. Det räcker inte med skolexperimentet. Vi betar istället av område efter område och hoppas på att ha tur. ”Det kanske går bättre den här gången” verkar vara hoppet som våra blå kamrater förlitar sig på efter otaliga exempel både här i Sverige och utomlands som visar på motsatsen.

En majoritet av ledamöterna i kommunstyrelsen, och sannolikt även i kommunfullmäktige, kapitulerar mot bättre vetande från sitt ansvar att utveckla den gemensamma verksamheten. Vi löser därmed inte problemen, vi kommer istället att skapa nya. Allt tyder nämligen på att privatiseringarna varken ger billigare eller bättre verksamhet. Istället blir det dyrare och sämre såväl för brukare som för anställda Det är inte bara oklokt, det är rentav dumt och dessutom totalt onödigt.

Det allra sämsta argumentet, visserligen i hård konkurrens bland de inlägg som prisar vinstjakten, är nämligen: "Det är bättre vi gör det frivilligt nu än blir tvingade att göra det senare." Där räcker inte ens skämskudden till. Det siktas väl på en rödgrön valseger om mindre än ett år? Ska inte en sådan medföra en stärkt välfärd? Har Socialdemokraterna släppt den tanken också? Är det då inte dags att dra sig tillbaka från den politiska arenan, eller kanske rentav slå sig ihop med Alliansen? Något ”alternativ” utgör man knappast längre.

Birgitta Axelsson Edström (V)

Lena Wennersten (V)