fredag, december 13, 2013

Tankar en Luciadag

Luciamorgonen är över, i lite varmare temperatur än vanligt. Det positiva med det är att jag kunde köra med min egen lilla bil trots att jag inte hunnit byta till vinterskor på den än... Som brukligt är tillbringade jag den på Ingelstorpsgymnasiet i Smedby där jag brukar hjälpa eleverna med luciatåget. I år gick det bättre än någonsin! Över 35 elever deltog i tåget bakom den söta lucian Mikaela med det långa mörka håret. Det sjöngs en blandning av gamla och nya sånger samt en specialskriven Tänd ett ljus som just idag blev en kampsång för skolans överlevnad. På plats var bland annat personal från Hushållningssällskapet, skolans huvudman. Det är gott gry i lantbrukseleverna, det kan jag lova!


Annars tänker jag fortfarande på gårdagskvällens Debatt och på den av kommunistskräck förblindade Kjell Albin Abrahamson (Ja, ja, jag vet och förstår att han har mångårig och välgrundad erfarenhet av östeuropa före kommunismens fall, men jag undrar hur det är ställt med ambitionen att leva i nuet??). Hur i all världen kan man få ett samtal om moderaternas historia kring ANC och Mandela (dvs bristande stöd eller till och med mångårigt motarbetande) att bli en fråga om det svenska Vänsterpartiets historia och Stalins illdåd? Det är fullkomligt barockt. Nu hör ju inte jag till skaran som menar att det är fruktbart att leta syndabockar ens i det här sammanhanget, men A: man kan inte skriva om historien, B: anfall är inte bästa försvar utan bara fega försök att dölja det man inte vågar stå för. Det hela blev ju bara pinsamt. INGET parti har som vi i Vänsterpartiet varit öppna med vår historia. Den är välkänd. Vi är inte stolta över den, men genom att öppna för nya tankar så har vi lyckats, till stora delar i varje fall, att utveckla en modern vänsterpolitik byggd på solidaritet och stängt dörren till misslyckade försök med kommunistdiktatur. Att ständigt och jämt få de här anklagelserna riktade mot sig är tröttsamt, speciellt i ett läge där ANDRA partier antingen skriver om sin historia eller förnekar den. Suck.

Sedan så kom då det klassiska: "Varför ordnades inga galor till stöd för kommunismens offer när det anordnades sådana till stöd för ANC?" ställd till bland andra Dan Hylander (som var en av de drivande i arbetet på 80-talet) och Bengt Berg. Svaret är en given motfråga: "Ja, varför gjorde DU inte det?" Abrahamson försökte krypa undan genom att säga att han inte är musiker. Svagt. Den här diskussionen har jag tagit otaliga gånger. Ordnar man en insamling till ett barnhem i Cebu City så tycker någon att man ska satsa på djurskyddet istället. Gör man en körkväll till förmån för Världens Barn så tycker någon att svenska barn också har det svårt. Samlar man in pengar till barn med multipla funktionshinder så borde man tänka på svälten i Afrika. Sprider man information via flygblad om våld mot kvinnor så borde man också uppmärksamma unga män som lider. Vill man minska den utseendefixering som drabbar så många unga tjejer allvarligt så borde man istället titta på pojkars självmordsstatistik.

Alltså, det är alltid lättare att kritisera andra än att göra något aktivt själv. Det borde man tänka på. Stora delar av världen skriker efter stöd och hjälp, och det finns alltid MER att göra, men att som initiativtagare ständigt och jämt få kritik för att man borde ha gjort något annat istället för det man gör är ett effektivt sätt att tysta initiativen överhuvudtaget. Är kritikern beredd att agera då istället? Nej, minsann, det har jag sällan, för att inte säga aldrig, sett några tecken på. Den som sitter på rumpan och tycker en massa sitter gärna kvar där. Det känns väl bekvämt antar jag. Initiativ kostar ju både tid och kraft. Det är bättre att slita lite mer på sittfläsket.

Ingen har hindrat galor till stöd för kommunismens offer, så min fråga är egentligen densamma tillbaka till Abrahamson själv: Varför ordnades inga sådana? Kanske saknades det både intresse, engagemang och vilja bland människor som du själv? Är det då verkligen någon annans problem än ert eget? Varför är det alltid "någon annan" som ska göra jobbet?

På Ingelstorp var det en del av eleverna som tog initiativ till luciafirande och som sedan genomförde det. De gjorde det på allra bästa sätt. Jag hörde inte EN ENDA bland publiken efteråt säga att de borde gjort annorlunda, att det var för lite eller för många traditionella sånger, att det saknades stjärngossar, att tomtarna var för många eller att lucialinenna var för vita. Där är man tacksam för engagemanget. Den attityden borde fler lära sig av. Sanningen är ju att vi inte har för många i vårt samhälle som tar ansvar och har initiativförmåga. Vi behöver fler, många fler.

2 kommentarer:

Thore Berggren sa...

Det du tar upp är nog dessvärre ett både långvarigt och generellt problem i mänskligheten.

Den innehåller en liten grupp människor som går före och uträttar saker. Och en betydligt större som går efter och klagar.

- På att de som gjorde något gjorde för lite.
- På att det var fel människor som gjorde det.
- På att de hade fel syfte med att göra det de gjorde.

Eller helt enkelt enbart för att de gjorde något.

Men du gör alldeles rätt i att påpeka det. För visst kan droppar urholka stenar.

Och tänk om den första gruppen till slut skulle bli fler och den andra färre. Hur mycket mer skulle inte då kunna bli gjort här i livet?

Birgitta Axelsson Edström sa...

Tack Thore! Ja, jag vet att det är ett långt större problem, men jag ger mig ju inte. Det MÅSTE gå att ändra!!!