Problem och problem

Vi har haft besök här hemma i veckan som gick. Alltså, det var inte direkt ett välkommet besök. En snyltgäst var det. En objuden snyltgäst. Med svans.

Sedan i onsdags kväll finns han inte mer. Han dog. Klapp! så dog han. Direkt.

Alltså, jag har fobi för såna. När vi förstod att det fanns en sådan här inne (en söndertufsad hushållsrulle under diskbänken var det slutliga beviset) så bröt jag samman. Hur i all världen kan man vara paniskt livrädd för ett sånt litet liv? Men det är jag. Jag skrek och tjöt om vartannat och vågade inte vara ensam hemma ens. Goe liberalen stannade hemma på morgonen tills jag var klar och jag stannade borta på jobbet tills jag visste att han var hemma.

På kvällen hade vår snälle vicevärd trots nyopererad höft sett till att två fällor med jordnötssmör hade placerats under vår diskbänk, och någon timme senare kom ljudet. Klapp. Gästen var död. Problemet var ur världen, tillsammans med en av våra stekspadar som goe liberalen använde till att plocka upp den med. Urk.

Nyss skulle jag ta lite ost och kex. Här i stan har man äntligen köpt in underbar norsk Port Salut, en ost som man tidigare fick åka till Västervik eller Linköping för att få tag i. En liten bit av den på ett digestivekex, det är söndagskvällslyx! Och osten fanns ju kvar. Det kunde man inte säga om kexen som låg i facket under ugnen, med fri ingång från baksidan av spisen. De var liksom lite naggade, precis som knäckebrödspaketet och påsen med skorporna. Och papperssmulorna täckte hela bakplåten som paketen låg på. Tur man har diskmaskin, dammsugare och en underbar make som tar sig an städandet samt möjlighet att köpa nya knäckebröd och digestivekex.

Ja, visst har vi dödat en liten liten skogsmus, men han levde livets glada dagar under slutet av sitt liv, kanske som belöning för att han hade, utan säkerhetslina, klättrat upp för fasaden upp till tredje våningen där vår balkongdörr stod öppen. Han gick i fällan, vilket är lätt hänt när man i motsats till människan är liten, har liten hjärna och fungerar enligt stimulus-respons-teorin ("Där ligger mat-Den tar jag"- typen). Han dog i varje fall mätt.

Natten mellan onsdag och torsdag, ett par timmar efter vårt musdråp, brann Berga Centrum. Det är skillnad på problem och problem här i världen. En del löser man med en fälla. Andra är en aning mer komplicerade.

Söndagskväll

Det har varit en skön helg. Goa dottern har varit hemma sedan i fredags kväll och vi har hunnit umgås riktigt mycket ända fram till nu ikväll vid 19-tiden då hon satte sig på tåget ner mot Skåne igen. Vi har varit nästan helt lediga, för en gångs skull. Enda schemalagda aktiviteten var kyrkan i morse, och det var ju ett rent nöje.

Jag är glad för min församling. Idag hade vi barndop. Lilla Hanna välkomnades in i Guds familj. Kyrkan var fylld av glada människor i alla åldrar och även om gudstjänsten nästan tog två timmar så blev det aldrig långtråkigt. Det var första gången jag såg en präst hålla predikan med en läsplatta i händerna. Kyrkan håller på att digitaliseras på flera plan! Som avslutning spelade jag ett lite annorlunda orgelstycke, en lite popigare körlåt från 90-talet som nog inte är så vanlig att framföra på kyrkorgel, men det gick bra. Jag fick till och med applåder efteråt :-)

Nu är man ju inte i kyrkan på söndagen för att få applåder (även om jag blev väldigt glad för just dem!), utan för att lämna av bördor, tacka Gud, träffa sina församlingssyskon och hämta kraft inför kommande dagar. Det behövdes för min del just idag. Jag ser inte direkt fram emot morgondagen kan jag erkänna, men "gör er inga bekymmer" står det ju i Bibeln. Det klarar inte jag riktigt. Jag erkänner att jag oroar mig, men med tillgång till en kraftkälla som församlingen som man kan ösa kraft ur så känns det nog en aning lättare att möta vardagens utmaningar, även om jag ärligt talat helst skulle vilja slippa en del av dem.

Men än är det söndag, en mörk och lugn söndagskväll då man kan kura skymning i en varm och hemtrevlig lägenhet. Jag har det bra och jag hoppas jag kan sova gott sen. Det kommer jag sannerligen att behöva. Hoppas att även ni andra får en skön nattsömn :-)

Nitlott eller inte?

Ibland, men det är bara ibland, kan man tycka att det är lite nitlott att inte blivit född till man. En man kan nämligen i allmänhet göra fel, vända blad och gå vidare precis som om ingenting hade hänt. Detsamma gäller  absolut inte med automatik för en kvinna. En kvinnas misstag sitter klistrade vid hennes profil med epoxylim resten av livet.

Å andra sidan, vi kvinnor kan ju lära oss av misstagen medan vi går vidare. Det är ju en fördel som inte bör underskattas.

Sorglig utveckling som man beklagar

Det är med bestörtning vi konstaterar att stora delar av Berga Centrum har härjats av brand under den gångna natten.  Brandlukten och röken gör sig fortfarande påmind över området. En redan hårt prövad stadsdel har drabbats än en gång. Vi beklagar detta mycket djupt.

Samtidigt kan vi inte säga att utvecklingen är okänd. Det känns som ett resultat av en långsam nedbrytningsprocess. Vi har under en ganska lång tid nåtts av larmrapporter från området. Tyvärr har dessa rapporter inte i tillräckligt hög grad bemötts med verksamma åtgärder. Vad eller vilka som ligger bakom just nattens dåd kan vi inte med säkerhet uttala oss om, och det är viktigt att inte dra förhastade slutsatser. Allt tyder dock på att vi har ett bostadsområde och ett affärscentrum som inte mår särskilt bra. Det måste vi ta hänsyn till, även om det just idag känns som om vi är sent ute. Vi måste välja att agera utifrån erfarenhetsbaserad klokskap.

Vänsterpartiets hållning har varit, är och kommer även fortsättningsvis att vara att åtgärder som är verksamma måste bygga på delaktighet från de boende och de verksamma i området. Det krävs samarbete, naturligtvis från kommunens sida, men också från företag, organisationer och andra aktörer som befinner sig i Berga eller som har nära anknytning dit. Kyrkan spelar stor roll, föreningslivet likaså och vi måste tillsammans, med ömsesidig respekt, kunna komma fram till handling för att återupprätta Berga som en stadsdel där var och en kan känna sig trygg.

Berga är, liksom var och en av våra andra kommundelar, en viktig del av Kalmar. Våra välfärdsbokslut visar att vi måste lägga en hel del ansträngningar på att återupprätta just Berga som en trygg och utvecklande boende- och verksamhetsmiljö. Kalmar kommun måste, liksom andra, vara beredd att bidra till det arbetet. Vi välkomnar den öppna attityd som har visats angående anordnandet av det öppna diskussionsmöte som planeras i området inom den närmaste tiden.

Vi tror inte på enkla lösningar. Vi vinner inte på att utfästa belöningar eller att proklamera hårdare tag. Vi måste vara klokare än så och våga se vari problemen egentligen ligger och hur de på allvar kan arbetas bort. Viktiga pusselbitar är samverkan och öppenhet samt en ärlig vilja att lyssna.

Skitfrågor luktar illa

Nu blåser det. Ordentligt. S-ledaren har fått förmåner han inte skulle ha haft. C-ledaren har gjort nåt liknande. Även på de lokala planen finns det affärer som bör synas i sömmarna för att man ska kunna garantera att allt har gått rätt till. Runt om i landet avgår politiska höjdare när det blir känt att de har fått fördelar och tillskansat sig det ena eller det andra på fördolda och olämpliga sätt. Det luktar inte riktigt fräscht om den här soppan, inte alls. Det luktar, för att vara riktigt ärlig, riktigt illa. ALLA former av korruption ska motarbetas. Därom måste vi vara överens, faktiskt över partigränserna. Demokratin tar skada av affärer som dessa. Föraktet för folkstyret riskerar att nå oanade höjder, men vad är egentligen alternativet???

Nej, det finns inget bättre alternativ. Demokratin är överlägsen, men just nu kommer sakfrågorna i skymundan. De viktiga frågorna får inte det utrymme de skulle ha. Vi i Vänsterpartiet har ett speciellt ansvar för att peka på att ett bättre samhälle är möjligt. Vi har mängder av utförsäkrade människor, sjuka människor som anses vara friska, arbetslösa som anses inte vilja jobba och de ska med den rådande politiken straffas med fattigdom. Barnfattigdomen breder ut sig. Rasismen börjar bli rumsren. Energiomställningen går för långsamt och miljön tar mer skada än den skulle behöva. Våra äldre och omsorgsbehövande förväntas få mer hjälp av sina anhöriga och allt mindre av kommuner och landsting som måste spara på välfärden. Skolan ska sortera unga människor i A- och B-lag och "låta var och en gå till hans rätta fålla" redan i 15-årsåldern då dörrarna stängs till högskolevärlden redan i och med gymnasievalet. Människor lider i krisdrabbade områden medan västvärlden vänder dem ryggen. Demokratikämpar jobbar i motvind. Vår jord skriker efter hjälp. Den borgerliga regeringen för en orättfärdig politik på en lång rad områden. Det är ORÄTTVIST!

Och vad gör vi? Jo, vi känner oss tvingade att lägga vår energi på skitfrågor:
• "Ska den eller den sitta kvar på sin post?"
• "Kan man lita på den eller den?"
• "Varför är våra högavlönade politiker så oärliga?" etc etc

Ja, jag tycker det är FEL FEL FEL att sko sig på skattebetalares bekostnad. Jag tycker det är FEL FEL FEL att ta emot bidrag och gåvor som man inte har rätt till. Jag tycker det är FEL FEL FEL att inte följa de demokratiska spelreglerna. Allt detta ska bekämpas. Det är trist att det ens ska behöva påpekas. Det borde vara inpräntat i vars och ens ryggrad, åtminstone för dem som har samhälleliga förtroendeuppdrag, men tydligen är det inte så. Det borde räcka med ett sådant konstaterande och sedan vidta de åtgärder som följer därav. Punkt.

Vår verkliga energi måste istället gå till att bygga upp en fungerande värld. Vi ska jobba fram ett människovärdigt samhälle, där var och en kan finna trygghet och kunna utvecklas som den unika varelse man är och där kapitalet sätts i människans tjänst istället för tvärtom. Vi har ett uppdrag att utföra, och det är att styra landet, landsting och kommuner, eller åtminstone påverka så mycket som möjligt efter de möjligheter vi har. Det får vi aldrig glömma. Det måste vara vårt självklara fokus. De hinder som gör det uppdraget omöjligt, det jag kallar skitfrågor och som luktar illa, måste arbetas bort, och det snabbt. Det MÅSTE gå. Annars får vi aldrig en förändring till en bättre värld.

Spridda reflektioner efter KoLa-dagarna

Jag har nu tillbringat två dagar på Vänsterpartiets inspirationsdagar för kommun- och landstingsföreträdare. Det var två riktigt lyckade dagar tycker jag. Tyvärr gick mitt tåg hem så tidigt att jag missade stora delar av kandidatutfrågningen vilken var konferensens sista punkt. Det var lite rumphugget, men jag har nog ändå min uppfattning ganska klar i den frågan. Det är fyra mycket kompetenta kamrater som ställer sig till förfogande för posten som partiledare. Processen är öppen. Vi hanterar valet som ett moget och demokratiskt parti, och jag är stolt :-) Vi har sett flera andra valprocesser i andra partier som i grunden skiljer sig från vårt arbetssätt. Öppenhet är minsann inte allas signum.

I eftermiddags föreläste Gertrud Åström. Har du inte lyssnat på henne, gör det! Vilken fullständigt lysande förmåga hon har att peka på det självklara, på det huvudlösa och på det egentligen fullständigt osannolika i de strukturella orättvisorna som finns mellan män och kvinnor. Efter att ha lyssnat på henne är man en än mer övertygad Ninjafeminist än man var tidigare, och man är om möjligt än mer övertygad om att vi Ninjafeminister har ett viktigt uppdrag att utföra. Patriarkatet ska inte flina eller småskratta, det ska darra! Kvinnor ska inte behöva vänta på att få sina självklara rättigheter längre. Det är dags nu. Det har varit dags länge, men den feministiska kampen har tappat styrka på senare tid.

Före lunch var jag med på ett seminarium om kvinnors villkor i politiken. Även det pekade i samma riktning. Även om vi är det enda feministiska partiet är vi inte bra nog när det gäller att ge kvinnor och män samma möjligheter i det politiska livet. Kvinnor osynliggörs och utsätts för härskartekniker även i vårt parti, och det är inte acceptabelt. Kamrater! Det är dags nu! Generationsväxling måste ske, och den gäller även att vi måste komma bort från den gamla gubbklubbens privilegierade ställning och istället ha en rättvis representation. Först då blir vi trovärdiga i det feministiska arbetet! Man kan inte säga att man är feminist och sedan agera tvärtom, eller hur??

Nu tar vardagen vid igen. I morgon är det vanlig måndag, med möten både på dagen och på kvällen, men först ska jag ta mig en liten sovmorgon. Det tänker jag unna mig. Rullar tåget in på Kalmar C enligt tidtabell så kan jag stiga av i ”staun” kl 21.28 efter dryga sex timmar på rälsen. Det medför att jag är en fara för min omgivning om jag tvingas in till jobbet kl 0830 på måndag, och det vill man väl inte riskera, speciellt inte efter att jag har fått en massa feministisk påfyllning en hel helg? Då kan det ju bli revolution ju...

Sjutton vet om jag inte skulle anta utmaningen förresten. Det kan vara värt det ;-)

Mopeden eller tåget???

Att åka tåg i detta avlånga land är ett äventyr, det är en sanning. Ikväll befinner jag mig på resa mellan Kalmar och Västerås. Alla tåg Kalmar-Alvesta är inställda just denna helg, mellan kl 22.40 igår torsdag till kl 04.00 på måndag. Alltså är man hänvisad till att åka med Kustpilen via Hultsfred och Linköping om man ska ta sig norrut och inte vill skumpa på en ersättningsbuss mellan Kalmar och Alvesta som tar 2 timmar och 20 minuter istället för tågets ordinarie 1 timme och 10 minuter och dessutom åka FÖRE ordinarie avgångstid. Undantaget är i morgon lördag. Då går det inte att åka vid 07.07 utan efter kl 08. Det blir en försening på över tre timmar. Då kommer jag alldeles för sent till Västerås där jag ska vara med på Vänsterpartiets Kola-dagar. Således blev det redan från början en förändring i planerna. Avresa fredag istället för lördag vilket betyder en extra natt på hotell i Västerås. Till saken hör att det är vår femåriga bröllopsdag idag. Det känns lite visset att åka iväg just på den dagen, men det överlever vi. Livet har 364 andra dagar som året som man kan njuta av tillsammans.

Kustpilen är behaglig att åka med, men det går sakta. De 23 milen tar över tre timmar med dieseltåget men komforten kan man inte klaga på. Det är vackra omgivningar också, och dem kan man njuta av så länge det är ljust ute. Det var det idag ungefär 2/3 av resan. Förseningen var ett antal minuter, precis så många att jag inte hann springa till Pressbyrån och handla lite fika till resten av resan från Linköping. Enligt informationen på Kustpilen skulle tåget mot Västerås avgå från spår 3. Jag sprang dit. Där stod det inget om nåt tåg till Västerås.

Konstigt, Jag tog väskorna igen och sprang upp till väntsalen. Där stod det på skärmen ovanför den stängda biljettförsäljningen att mitt tåg till Västerås var INSTÄLLT. Det var allt. INSTÄLLT. Vid en snabb koll kunde jag konstatera att det var det sista tåget för dagen. Jag såg framför mig en natt på ett av Linköpings lågprishotell medan ett hotellrum i Västerås skulle stå oanvänt och bara kosta pengar. Nåväl, jag stod ju inne i väntsalen och det var förutsättningen för att jag skulle höra rösten i den raspiga högtalaren säga att ”resenärer som skulle åka med tåget till Katrineholm, Sala och Västerås hänvisas till X2000 mot Norrköping som nu kommer in på spår 2”. Sålunda sprang jag genom trappsystemet igen för att kasta mig in på tåget som höll på att rulla in. Personalen på detta tåg hade ingen aaaaning om de frågor jag och de andra som också skulle vidare genom Sörmland ställde. Skulle vi åka med det här tåget om man skulle till Katrineholm? Finns det anslutning i Norrköping? Får vi åka med våra biljetter? Hur som helst, vi steg på. Det blev ståplats i bistron, en bistro som inte hade en enda smörgås eller matbit som inte innehöll döda djur i någon form. Det var ingen dröm för en vid det här laget ganska hungrig och lite frågande vegetarian, men tåget tog oss till Norrköping och där stod det anslutande tåget mot Västerås och väntade, dock med sådan knapp tidsmarginal att det inte gick att springa till Pressbyrån där heller. Det får bli en nattmacka på hotellet. Hoppas de har ost på såna och inte bara bitar av bakdelen på en gris.

Nå nå, jag har några frågor till SJ:

• Varför sprider ni inte informationen om förändringarna i tågtrafiken till de anställda som kan tänkas få frågorna, dvs de som jobbar på de berörda tågen?
• Varför kan ni inte ha skriftlig information på de skärmar där avgångar och ankomster står? Ordet INSTÄLLT räcker liksom inte när man står vid en obemannad och stängd försäljningsdisk och de enda som är i synlig tjänst är folket som jobbar i Pressbyrån eller på järnvägsrestaurangen. Hade man inte varit inomhus hade all information gått en förbi. Tänker ni överhuvudtaget på människor med funktionshinder i form av nedsatt hörsel?
• Hur hade ni tänkt att en person som har problem att ta sig fram, kanske hänvisad till kryckor eller rollator, skulle hinna springa till ett ersättningståg som avgick FÖRE den avgångstid som var angiven för det rätta tåget?
• Hur kan det komma sig att man kan köpa biljett i biljettautomaten till ett tåg som är inställt? Det hände en grabb i Linköping. Han köpte biljett till Katrineholm med avgångstid 20.04 när det på skärmen stod INSTÄLLT. Är det inte lite märkligt? I denna datoriserade värld ska väl samkörning vara möjligt, eller hur?
• Måste man i fortsättningen komma 45 minuter före avgång för att vara säker på att hinna med ersättningsbuss eller ersättningståg? Det är snudd på värre än flyget...

Ja, det finns många frågor. Snart är jag dock framme i Västerås. Det är ungefär 1 timme och 20 minuter dit. Då ska jag fixa fram en macka och fira att jag har klarat av dagens äventyr. Nästa gång är det medhavd matsäck som gäller, liggunderlag och sovsäck samt ett rejält gott humör. Eller som en medresenär som ska av i Eskilstuna sa: Nästa gång tar jag mopeden. Den går ju i alla fall.

Dags att säga ifrån så det hörs!

Efterfrågan på vit tryffel med ett kilopris långt över 300 000 kronor har aldrig varit större i Sverige. Skattelättnaderna för höginkomsttagare är makalösa. S-ledaren Håkan Juholt har fått minst 90 000 kronor för mycket av riksdagen för hjälp till hyran. Politikerpensioner med generösa villkor sträcker sig över decennier för folk i arbetsför ålder. Det finns verksamma politiker som struntar i de demokratiska spelreglerna men slipper ta ansvaret. Samtidigt finns det människor i samhället som har blivit sjuka pga hög arbetsbelastning och som tvingas leva på nästan ingenting när de hamnar utanför trygghetssystemen. Andra blir sjuka av helt andra anledningar men får sämre och sämre villkor. Vissa förlorar jobbet pga ett förfluget ord på Facebook. Tystnaden breder ut sig på arbetsplatserna och anställda vågar inte säga sin mening. Fackens roll blir mindre och mindre. Arbetslösa i alla åldrar förnedras och förlorar tron på samhällets skyddsnät och hoppet om att någonsin få ett arbete och en plats där man betyder nåt för någon annan. Var fjärde kvinna upplever sexuella trakasserier. Våldet mot kvinnor breder ut sig. Det är inte konstigt att motsättningarna växer i Sverige.

Allt kan vi inte råda över som ett litet parti. I själva verket kan vi göra väldigt lite, men det vi kan göra är att visa på hur vi vill ha det istället. Det gör vi genom våra förslag i parlamentariska församlingar, genom praktiskt politiskt arbete och genom att visa hög moral och god etik i våra egna handlingar. Vi kommer fortfarande att få vår släng av sleven men har vi ett rent samvete och agerar efter den etiska kompass vi har, där svagas behov av rättviseskäl alltid sätts framför starkas, så kommer vi att kunna bidra till en förändring. Det är jag övertygad om.

Det finns så mycket att förändra och förbättra. Orättvisorna får inte bestå för alltid och absolut inte växa. Något är allvarligt fel när man till och med använder demokratiska processer och förtroendeposter för att sko sig själv. Vi i Vänsterpartiet är det parti som på allvar kan visa på ett alternativ som är grundläggande annorlunda. Jag hoppas att vi, på alla nivåer, är vuxna uppgiften att säga ifrån så det hörs även utanför de stängda rummen.

Vinstuttagen hotar barns rätt till likvärdig utbildning

Jag fick lite mothugg från Axel Werin, ung moderat som nyligen flyttade från Kalmar apropå en debattartikel jag skrev för ett tag sedan om bland annat allmänhetens inställning till skolan i Sverige. Inspirationen fick jag från en undersökning som Lärarnas Riksförbund presenterade den 6 september på Skolans Dag. Han tyckte att min kritik av vinstuttagen från fristående skolor bara var ideologiskt färgat gnäll. Han fick svar i Barometern igår:

Axel Werin (M) gillar inte att 80 procent av boende i större svenska kommuner är negativa till vinstuttag i fristående skolor. Lärarnas Riksförbund har låtit intervjua 10 500 personer i 21 större kommuner, och det var den studien jag refererade till. Werins stora problem är att människor inte tycker som Werin anser att de borde. Men folk både tycker som de vill i en demokrati och uttrycker det minsann också.

Argumenten för att begränsa vinsterna är goda. De hotar alla barns rätt till en likvärdig utbildning. Segregationen mellan skolor och elever ökar och resultaten försämras.

Vänsterpartiet vill satsa mer resurser på skolan. Vi behöver anställa fler lärare och förstärka förebyggande insatser inom elevhälsoarbetet. Vi vill dock säkerställa att resurserna stannar i klassrummen. Vi vill stoppa läckaget av skattepengar till redan vinststinna företag. Detta utesluter inte att vi fortfarande har skolor som drivs av andra. Vi anser dock att en klok riksdag bör besluta om vilka icke-vinstdrivande driftsformer som är lämpliga för fristående skolor.

Werin tror att det bara är vänsterpartister som anser att skattemedel som är avsedda för utbildning ska gå till just utbildning. Hoppas att Werin har rätt, så moderat han är. Det skulle i så fall göra att Vänsterpartiet i kommande val skulle få 80 procent av rösterna, något som överträffar till och med våra allra mest optimistiska visioner om en stark vänsterkraft i svensk politik.

Birgitta Axelsson Edström (V) ledamot i styrelsen för Kalmarsunds gymnasieförbund

Kandidatbesök i Kalmar!

Igår hade vi en av Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater på besök hos oss i Kalmar. Det var Hans Linde som (nej inte direkt hade vägarna förbi för det har man sällan här i världens ände för att tala tågspråk....) var här en heldag för att träffa vänsterpartister och andra. Vi hann med mycket roliga skolbesök i två klasser på Jenny Nyströmsskolan med levande diskussioner och pigga frågor från minst lika pigga elever samt ett mycket intressant studiebesök på Kalmar Science Park innan det var dags att ha ett offentligt möte på Bergaviksbiblioteket. Jag vill på detta sätt tacka alla inblandade riktigt varmt som gjorde dagen så givande!

Hans talade om hur det kom sig att han, som uppvuxen på en grisgård i Skåne, kom att engagera sig mot rasismen och därmed gå med i Ung Vänster som gymnasieelev. Det är viktigt att unga människor organiserar sig och slåss för det man tycker är rätt och riktigt. En stor del av diskussionerna igår med våra gymnasieelever berörde hur vi kan arbeta för rättvisa villkor mellan killar och tjejer. Det är tydligt att ett feministiskt uppvaknande finns bland de riktigt unga. Då gäller det att vi tar tillvara på det! Vi har också en mycket medveten ung generation som förstår att människors värde inte hänger samman med vare sig kön, ålder, ursprung, sexuell läggning, plånbokstjocklek eller boendmiljö eller något annat. Det enda som människovärdet hänger samman med är att vi är just människor allihop. Det är viktigt att komma ihåg.

Ikväll bär det för min del av till Västerås för två dagar med kommun- och landstingspolitiker från hela landet. Pga banarbeten på sträckan Kalmar-Alvesta med inställda tåg från igår kväll till måndag morgon blir det avresa via Linköping redan en dag för tidigt. Nåja, man ska inte klaga. Det blir en helg när man får tillfälle att fylla på förråden med vänsterideologiskt gods med bäring på det kommunalpolitiska arbetet. Jag hoppas att vi ses där!

Klokskap om vänskap

"Om man vill ha en vän måste man själv vara en"

 Jag tror att citatet ovan kommer från Nalle Puhs värld. Klokskap som den här brukar komma därifrån. Jag sitter just nu på kommunstyrelsens sammanträde och konstaterar att det är långt mellan de krav man ställer på andra och de man ställer på sig själv. Vi ska senare behandla en motion från Folkpartiet om tillgänglighet för alla. Där skrivs att det för liberaler är självklart att alla människor garanteras tillgång till kommunal service på lika villkor. När det gäller att ge alla möjlighet att delta i diskussion och debatt på kommunstyrelsen är det dock inte lika självklart. Det där med att använda befintliga mikrofoner, vilket skulle öka tillgängligheten och delaktigheten avsevärt för vissa av oss (dock valda på samma sätt som alla andra, med samma rättigheter och samma ansvar), finns det tydligen ett mycket lågt intresse för, både från Folkpartiets sida och från andra. Men det är klart, det är alltid lättare att gnälla och ställa krav på andra än att förändra sitt eget beteende. Man får väl ändå se det som ett friskhetstecken att jag fortfarande orkar bli besviken.

Digital satsning, ja tack....

Kalmarsunds gymnasieförbund hade styrelsemöte idag. Vi var på Stagneliusskolan och gjorde samtidigt ett litet studiebesök. För en gammal staggnist som jag är det alltid ett rent nöje att trampa i de gamla korridorerna och minnas den tiden då det begav sig.... Mycket är dock förändrat. Numera finns det elevskåp samt toaletter både här och där i de trivsamma ljusa korridorerna. På min tid hade vi orange, mörkblå och mossgröna korridorer där vi drog fram med våra tunga väskor med alla böcker i hela tiden (inte konstigt att man fick ryggproblem senare i livet) och fick springa ner i källaren varje gång man behövde gå på toa (inte konstigt man fick UVI heller….). Som sagt, en hel del har blivit bättre. Allt var inte bättre förr. Vi håller också på att jobba med förnyade arbetssätt. Den digitala utvecklingen måste man hänga på. Det duger inte längre med Texas TI-25 eller TI-30 (eller grafritande miniräknare vilka var mattenördarnas favoriter), nu ska varje elev ha en egen dator. Det kostar på, men det är nödvändigt om skolan ska kunna förbereda eleverna, även de som saknar egna ekonomiska resurser att köpa privata datorer för, inför framtidens yrkesliv. Förbundets satsning på digital kompetens är således angelägen. Satsningen är tänkt att finansieras av utökade medlemsbidrag från kommunerna, fullt utbyggt till en kostnad på över 15 miljoner årligen. Får vi de efterfrågade extraresurserna? Svaret har vi inte idag. Även kommunerna har begränsade resurser, och det är inte rimligt att vi från förbundets sida bara passivt inväntar svar. Vi har istället uppdraget att inom våra ekonomiska ramar hitta finansiering till en satsning som vi kan genomföra. Vi måste naturligtvis säkerställa att vi även i fortsättningen kan attrahera elever med våra skolor och utbildningar. Det är vårt ansvar. Jag vill därför att vi kör med både hängslen och livrem i den här frågan. Vi klarar inte hela satsningen så som vi skulle vilja utan tillskott på resurser, men tänk om vi inte får några tillskott? Hoppet är det sista som lämnar en, men man måste samtidigt planera även för det oönskade. Hur gör vi då? Vi måste hänga med på IKT-tåget. Vi ska inte bli kvarlämnade på stationen medan eleverna åker med andra tåg till andra skolor. Att koka soppa på spik är en krånglig historia, liksom att trolla med knäna, men likväl kan vi hamna i ett läge där vi måste göra så. Det tycker jag att vi måste vara medvetna om och planera för. Vi lever inte i den bästa av världar där man får alla önskemål uppfyllda, men visst sjutton hoppas man på det i alla fall, i första hand?

Tänkvärd text till den som känner sig värdelös men inte är det (och till oss andra)

Du vet väl om att du är värdefull
(Ingemar Olsson)

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si och så
Gud Fader själv, han accepterar dej ändå
Och det kan du lita på

Du passar in i själva skapelsen
Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

© little beat music

Vad ska man bli när man blir stor?

Tänk att man vid min aktningsvärda ålder fortfarande inte är riktigt klar med vad man vill bli när man blir stor! Eller är det kanske ett friskhetstecken som tyder på utvecklingsvilja? Världen, både i det stora och i det lilla, är full av orättvisor som behöver arbetas bort och fler blir det, men frågan är hur man gör det allra bäst. Det finns många alternativ, många arenor och många arbetssätt för att göra nytta, och man behöver inte välja en enda väg. Jag har alltid hållit på med tusen saker samtidigt, så varför inte fortsätta med det?

Det är ändå viktigt att man mår bra och trivs med det man gör. OK, allt kan inte vara perfekt (såna krav kan man inte ställa när man inte är perfekt själv!) men i huvudsak måste man acceptera förhållandena och, i ärlighetens namn, jag gör nog inte riktigt det just nu. Det är lite för många stängda dörrar, lite för mycket smussel, lite för omfattande tystnad och absolut för mycket Jantelag numera, och det känns inte bra. Frågan är om man orkar göra något åt det om dom flesta andra inte tycker att det är något som måste åtgärdas, och om dom som tycker som jag, att något måste göras, ändå inte är beredda att göra något. Det blir, som man nog kan inse, en aning ensamt då. Det hjälper liksom inte att ha rätt om man är ensam, eller hur? Majoriteten, som tycker tvärtom, är ju ändå väldigt mycket starkare, och det är något som man i ett demokratiskt samhälle måste acceptera. Tack och lov för demokratin som ändå tillåter åsikts- och yttrandefrihet! Och tack och lov för att vi har allmänna val i det här landet åtminstone vart fjärde år!

Så jag fortsätter att fundera. Vad ska jag bli när jag blir stor? En sak vet jag i alla fall: Jag ska inte bli lika stor som dom som är så stora att dom inte behöver bry sig om dom som är små. Det är åtminstone en sak som är säker.

Nu kavlar vi upp ärmarna och jobbar tillsammans för skolans bästa!

Lärarnas Riksförbund har publicerat den intressanta rapporten "Underkänt! – svenska folkets åsikter om skolan". Många människor i Sverige, uppemot hälften av de tillfrågade, anser inte att våra skolor håller en likvärdig standard. Det är ett problem. Nästan lika många, fyra av tio, anser sig inte kunna ta ställning i frågan. De flesta i Sverige år 2011 vågar alltså inte lita på att skolan sköter sitt uppdrag. Det är ÄNNU mer problematiskt. Det visar att vi efter åratal av svartmålning av en i huvudsak välfungerande skola med goda pedagoger har lyckats rasera förtroendet för den. Det kan vi till stora delar tacka Folkpartiets Jan Björklund för.

Ett annat mycket stort problem, som hänger ihop med det föregående, är att de fristående skolorna har obegränsade möjligheter att ta ut vinster och placera dem på annat håll. Så många som åtta av tio tillfrågade anser att vinsterna måste begränsas och att resurserna åter ska investeras i skolverksamheten så att de kommer eleverna till del. Detta är ett krav som vi i Vänsterpartiet har drivit länge. Nu vet vi att en övervägande del av samtliga partiers sympatisörer tycker precis som vi. Däremot jobbar de andra partierna i en helt annan riktning.

Att förtroendet för de offentliga skolorna krymper medan fristående skolor kan växa blir en orimlig paradox i sammanhanget. Det är ju på det här sättet vi utarmar skolorna ännu mer. Skolresurser, medel som skulle gå till barns och ungdomars utbildning, skickas iväg till ägares privata plånböcker. Snacka om att göra tvärtemot vad folk tycker är rätt och rimligt!

Att föredra statlig styrning av skolan framför kommunal är också en linje som Vänsterpartiet har drivit. Det anser de allra flesta tillfrågade, liksom LR, är en riktig väg att gå. Problemet är dock att det inte nödvändigtvis ger MER resurser att fördela till skolan. Skolan ska kompensera för olika förutsättningar, och där måste den lokala nivån kunna påverka. Vi kan alltså inte bara dra klockan tillbaka, vi måste hitta lösningar på problem som finns nu och i framtiden. Sådana lösningar hittar vi inte i Jan Björklunds 1960-talsskola.

LR har rätt i sina slutsatser på flera punkter. Jag håller dock inte med om den allra sista, nämligen den om krav på garanterad undervisningstid per ämne samt en fast timplan. Vår övertygelse är att skolan måste ge varje elev möjlighet att utvecklas så långt som möjligt. Det betyder att Kalle kanske behöver åtta timmar för att förstå räta linjens ekvation medan Ida behöver tre. Samtidigt kan Ida behöva tio timmar för att lära sig fotosyntesen medan Kalle fattar galoppen på fyra. Den flexibiliteten måste vi ha i skolan om vi ska sätta elevernas utveckling allra främst. Det gör vi förstås också när vi använder oss av engagerade och välutbildade lärare i skolan som trivs med sina jobb och som känner sig uppskattade för de uppgifter de utför.

Tack LR för en informativ undersökning! Nu kavlar vi upp ärmarna och jobbar vidare, tillsammans. Vi i Vänsterpartiet tänker dra vårt strå till stacken för att tillsammans med er och andra yrkesverksamma i skolan samt med elever och föräldrar bygga upp såväl förtroendet för och kvaliteten i den svenska skolan. Vi har mycket att göra, men vi har stora möjligheter att lyckas! Det gäller dock att vi ser framåt och inte bara bakåt. Det är ju för morgondagen som skolan ska utbilda, inte för gårdagen.

Rim på kvällskvisten

Nu är jag trött likt en björn
som har fått sig en vintertörn
Efter 14 timmars jobb utan en enda riktig rast
är det inte konstigt att koncentrationen brast....
KF en måndag en sensommarkväll
numer med Johan och inte med Kjell
lockar sällan fram ens intellekt
snarare är det ens själ som blir knäckt....
av ändlösa rader av politiska ord
vars antal i pengar kunde rädda vår jord
Nej, nu glömmer vi denna fruktlösa kamp
och tar för framtiden ett riktigt avstamp :-)

Apropå mobbning

Så många som en av tio uppger att de någon gång blivit utsatta för mobbning på sitt jobb. Det är alltså vanligt, vilket är alarmerande. Det måste man ha med i åtanke när man diskuterar sjukfrånvaro och ohälsotal. Den som blir mobbad får ofta försämrad självkänsla och självförtroende, känner sig otrygg och befinner sig ofta i farozonen för att bli sjuk ”på riktigt”, fysiskt eller psykiskt. Risken ökar förstås ju längre man blir utsatt för kränkande behandling.


Mobbning är inte ett fenomen som uppträder likadant överallt. Kränkningarna tar sig olika uttryck. Den som är utsatt känner sig under en längre tid utesluten och illa behandlad. Det brukar vara ett generellt kännetecken. Uteslutning kan till exempel visa sig genom att man slutar hälsa på honom/henne eller undanhåller viktig information, kanske information som är speciellt viktig för den utsatte att få veta. Då känns ju uteslutningen än mer och effekterna för den enskilde blir värre.

Vad driver den som mobbar? Tja, nästan alltid handlar det om makt eller avundsjuka. Den som blir utsatt är ofta en person som i någon mening har lyckats bättre än den som mobbar. Otydliga chefer som inte vågar ta itu med konflikter i ett skede då de fortfarande kan lösas bidrar också till att grogrunden för mobbing blir mer gynnsam.

Mobbning kan förhindras, men det gäller att man är vaksam. Självklart måste ledarskapet fungera så att inte ledarstrukturen och ledarens beteende förstärker och belönar mobbningstendenser. Därutöver måste man vara tydlig med vad som är acceptabelt och vad som inte är det. Ledningens beteende fortplantar sig nämligen genom hela organisationen. En arbetsgrupp som leds av en chef som inte fungerar fungerar inte själv heller, men alla har ett ansvar att slå larm. Uteslutning, menande blickar och undanhållande av information riktat mot en viss person är ALLTID fel. Medarbetare måste våga visa att han eller hon ser vad som pågår. Chefen ser ju som bekant inte allt. Ibland kanske han/hon inte VILL se heller. Då ska man nog inte vara chef, om jag nu ska vara tydlig.

Känner du igen dig? Är du utsatt själv, eller misstänker du att någon i din närhet har det jobbigt? Det kan vara svårt bryta en negativ spiral på egen hand. Tala med företagshälsovården, skyddsombudet (om ett sådant finns) eller någon som du har förtroende för. Bär inte på frågorna själv, utan sök stöd. Det är inte särskilt lätt, men det kan vara verksamt, att gå på mobbaren och konfrontera honom/henne med dina iakttagelser. Det kan bli ett jobbigt samtal och en jobbig process, särskilt om mobbningen har pågått länge, men om du vågar så kan det vara det allra bästa du kan göra. Du växer själv, du gör klart för mobbaren att kränkningarna är synliga och oacceptabla och du hjälper den som är utsatt (om det inte är du själv förstås) så att hon/han känner att det finns någon som står på den rätta sidan.

Det är nämligen ALDRIG rätt att mobba. Det är den fege och maktlystnes strategi för att själv skaffa sig fördelar, och sådant ska vi ALDRIG acceptera.

Kommunen, det är ju VI!

På förekommen anledning: Vet ni vad ordet kommun egentligen betyder? Jo, det kommer av latinets communis, som betyder gemensam. Det är därför nåt har blivit grundläggande fel när vi pratar om "dom på kommunen".


Kommunen är nämligen VÅR. Det är vi tillsammans som ÄGER kommunen. Vi är inte några kunder, vi är ÄGARE, och som ägare är vi allihop med och bestämmer vad som händer.


Funkar det inte så? Nej, det gör nog inte alltid det, men då måste vi göra något åt det. Inflytandeformer kan utvecklas så att ägarna blir nöjda. Det är inte bara vart fjärde år man ska kunna säga ifrån när man går till valurnorna, utan man ska kunna påverka kontinuerligt. Svaret på problemet är hur som helst inte att lägga ut kommunal verksamhet på privata företag, för då får man inte längre nåt att säga till om alls mer än som KUND.


Och det är en himla skillnad på att vara ÄGARE och KUND!

Spridda reflektioner och en överraskning, eller?

Idag har jag varit på sammanträden hela dagen, först Destination Kalmar och sedan Omsorgsnämnden. Hade jag bara sluppit huvudvärken så hade det nog varit mycket trevligare, men det är sånt man får ta ibland.

Äntligen har vi då bestämt oss för att se till att det finns arbetskläder till omsorgspersonalen. Det är pinsamt att vi nu skriver 2011 innan vi kan sätta ner foten i den här frågan. ÄNTLIGEN som Gert Fylking skulle säga. Men det är klart, kvinnor kan väl hantera en tvättmaskin hemma och kan alltså tvätta sina arbetskläder själva? Och så får de ju lön också när de arbetar, så de har ju råd att köpa kläderna själva också. Det kan ju inte män göra. Eller? Nåja, nu ska vi inte gnälla. Upphandlingen ska slutföras och från 1 januari 2012 ska vi kunna erbjuda arbetskläder. ÄNTLIGEN.

En annan ÄNTLIGEN-fråga var tidplanen för önskad sysselsättningsgrad. Innan 2013 har gått till ända ska omsorgspersonalen kunna reglera sin arbetstid så att lönen räcker till mat och husrum för sig och sina barn. Fast här finns en del kvar att göra. Att höja lönenivån generellt alltså. Det kan inte vara rimligt att det är mindre värt att ta hand om människor än om maskiner.

Sedan kom då dagens överraskning. Jag menar inte att de borgerliga partierna vill lägga ut vårt nya äldreboende på Varvsholmen i privat regi. Det var väl ganska väntat. Det handlar ju om ideologi, inte om ekonomi eller kvalitet. Vi vet att omsorgsverksamhet varken blir bättre eller billigare i privat regi utan snarare dyrare och sämre, men här sätter ideologin krokben för logiken hos högeralliansen. Det var ju ganska väntat.

Det här handlar om nåt helt annat. Det görs nämligen, efter initiativ från arbetstagarorganisationerna, en översyn av enhetschefernas arbetssituation. Man försöker tydliggöra uppdraget och revidera de riktlinjer som idag gäller. Det händer mycket inom det här området, och behovet av en översyn är stort. Många enhetschefer har för stora personalgrupper och man hinner inte riktigt med allt som en chef bör hinna med. Det är slitsamt och förväntningarna är både många, olika och stora. Tillsammans med facken har man då under ett års tid jobbat med frågan och nu föreligger en skrivning, där man bland annat påtalar att man måste se till att enheterna håller en rimlig storlek sett till antalet anställda, och den här skrivningen är man i stort sett nöjd med från alla håll. Den fick vi information om idag. Då lägger Folkpartiets representant en protokollsanteckning där hon vill att enhetscheferna ska söka tjänster efter "omorganisationen". Tjänsterna ska dessutom vara tidsbegränsade till tre år. Om det enbart är enhetscheferna inom omsorgen som ska ha tidsbegränsade tjänster framgår inte.

Jaha, det är resultatet när man slår larm om att arbetssituationen är ohållbar på flera håll. Folkpartiet anser tydligen att ett sådant initiativ ska belönas med ännu mer osäkerhet och med hot om att inte få behålla jobbet. Budskapet är tydligt: "Om du påtalar brister och är med och arbetar fram förbättringsområden så blir du utsparkad sedan." Vem slår då larm nästa gång? Vem försöker då bidra till förbättringar? Och vem söker jobb som enhetschef på sådana premisser? Det är väldigt långt från den önskan vi har i Kalmar kommun om att ha högt i tak på arbetsplatserna. "Tystnaden på jobbet" verkar i Folkpartiets värld vara en vision och en målsättning snarare än ett stort misslyckande (vilket vi i Vänsterpartiet alltid hävdar att en sådan situation är).

Nu ska i ärlighetens namn sägas att inte hela borgerligheten gick på den här linjen. Det var i varje fall skönt. men det är en himla tur att inte Folkpartiet är med i en styrande majoritet i Kalmar kommun. Då hade vi som vill utveckla nämligen löpt risken att bli belagda med munkavle allihop, och det tjänar ingen på, varken i kvalitet, pengar eller välbefinnande.

Vem ska hjälpa mormor?

Alla blir äldre. Vi kommer att hamna i situationer när vi behöver hjälp för att klara vår vardag. Det är inte längre ovanligt med oro inför vad som händer när hälsan vacklar. Kommer man att få de insatser man behöver? Och kommer de att utföras på ett professionellt sätt?

Vår äldreomsorg är inte självgående. Den hänger på att vi ger den de resurser som krävs. Det handlar om välutbildad personal i tillräcklig mängd, om rätt till heltidsjobb och om trygga anställda som vågar säga vad de tycker och som därmed förbättrar verksamheten. Det handlar också om att lyssna på brukare och brukares anhöriga. Rätt till inflytande över verksamheten från brukare och från personal ger god omsorg.

Vi måste också vara beredda att betala löner som man kan leva på. Vi har problem med att rekrytera välutbildad personal, och söktrycket till gymnasiets omvårdnadsutbildningar är alldeles för lågt i förhållande till framtida behov av arbetskraft. Det hänger självklart ihop med dåliga arbets- och löneförhållanden. Vill vi ha en omsorg värd namnet måste vi vara beredda att betala vad det kostar, och vi måste ge den personal som i dag sliter under oacceptabla förhållanden credit för vad de gör.

Frågan ”Vem ska hjälpa mormor?” är angelägen. Vänsterpartiets svar är att vi tillsammans och gemensamt ska hjälpa mormor, genom bland annat ett långsiktigt äldreomsorgslyft med satsningar om fyra miljarder kronor fördelat på tio år. Vi vill till exempel återinföra utbildningsvikariaten så att den stora kostnaden för utbildning, nämligen att anställa vikarier, blir löst för kommunerna.

Ingen ska behöva oroa sig för att inte få den hjälp man behöver när man blir gammal. Det är inte värdigt ett modernt välfärdssamhälle på 2000-talet.

Jag är med er!

Ofta jag känner mig ensam och rädd
och min tro verkar liten och svag
Framtiden syns mig så hotande mörk
och av ångest förmörkas min dag


men som lärjungaskaran
får jag höra igen dessa ord
som blev början på nåt nytt
när Han sa:
Jag är mer er alla dar intill änden
om ni litar och tror på mitt ord
om ni litar och tror på mitt ord
(Lars Mörlid)

Det var tonsättningen av dessa ord som jag valde att spela som postludium idag i kyrkan. Det passade faktiskt riktigt bra, både till en predikan som handlade om bönen och till en gudstjänst som i stora stycken handlade om det mänskliga i förhållande till det gudomliga. Det mänskliga är inte problematiskt. Det är ju till människor vi är skapade! Det problematiska är att vi ofta känner oss misslyckade och otillräckliga. Det verkar höra till det mänskliga livet att ständigt hamna i situationer där man väljer det man tror är rätt men andra lyckas ändå få en att känna sig skyldig till nåt fel.

Vi kan inte vara alla till lags. Det faller på sin egen orimlighet. Vi SKA inte vara alla till lags heller. Visst, det kan kännas ensamt ibland, och det kan vara hårt att stå fast vid sin övertygelse när andra hela tiden kritiserar och letar fel. Vi vet ändå att vi har uppbackning, ända intill änden. Man är inte ensam. Det finns alltid en hand att hålla i, och när stegen blir för tunga att gå får vi helt enkelt lita på att vi blir burna. Den handen orkar bära oss allihop. Var inte rädd!

Skobekymmer

Jag är nog hopplöst omodern.... I morse slängde jag på mig mina sandaler som vanligt, men efter ett par meter på cykel så fattade jag att det faktiskt är HÖST nu. Nåväl, klockan var för mycket så jag vände inte om. Fötterna förfrös inte i varje fall, bara nästan.... Nu vet jag att fötter tål åtta grader och snålblåst i sommarsandaler.

Nu har jag emellertid fått en insikt till. Mellansteget mellan sandaler och vinterkängor finns inte. Det är numera den förlorade länken i skoaffärerna. Där finns så gott som bara vinterkängor, med eller utan foder. Jag behövde ju SKOR. Det borde finnas såna i en SKOaffär. Det hörs ju på namnet.

Det blev inget köp. Det är bara den 16 september idag. Jag vägrar att ta på mig kängor redan. Å andra sidan så sparar jag på nagellack. Nu lär jag få blå tånaglar alldeles gratis. :-) Hoppas att såna är mer inne än vanliga hederliga skor.

Nötskrikan

Idag har jag varit och sett nåt spännande igen! Kontrasten mot gårdagens besök i äldreomsorgens dagverksamhet är stor, men det är ändå kommunal kärnverksamhet detta också. Kommunen satsar stora pengar på att bygga om och bygga till i vårt centrala idrottscentrum i kvarteret Nötskrikan (Kalmar Sport Center blir namnet, inte klockrent för en lingvist....). Där pågår bygge av ny träningsishall (med läckert gröna väggar inuti!), nya lokaler för både kontor och träningsverksamhet och en ny entré till hela bygget är äntligen på gång. Invigningen sker snart! Det är en låååååång process som har lett hit, men äntligen händer det nåt. Behovet av mer isyta är väl känt sedan många år, och jag glädjer mig åt att såväl hockey som konståkning får bättre möjligheter att träna nu. Vår gamla ishall (som ju också behöver byggas om eller helst ersättas av en ny men det ligger ett par år framåt i tiden såvitt jag kan se nu i alla fall) har varit otillräcklig länge. Sporthallsområdet kommer att höja sin attraktionskraft och bli mer tillgängligt i och med att det efter snart 50 år får en entré som man kan identifiera som en entré. Det blir lättare att hitta in om man ser ingången, liksom ;-) Vi har kämpat länge, föreningarna har kämpat ännu längre i motvind men nu blir det resultat. Skönt!

En kommun har ansvar för mycket. Bland det allra viktigaste är att vi tillsammans ska skapa en livsmiljö som är positiv för alla som vill bo här. Idrott, kultur, skola, äldreomsorg, socialtjänst, parker, vägar.... Allt spelar roll. Ska vi lyckas i det läge vi har, med begränsade resurser och en regeringspolitik som bygger på att alla ska vara friska och arbetsföra (resten "finns" liksom inte) måste vi samarbeta, över förvaltnings- och nämndsgränser, mellan kommun och föreningsliv, mellan människor som vill arbeta för samma mål. Samverkan, samarbetsförmåga och respekt för våra olika kompetenser och möjligheter är orden för dagen samt insikten att allt och alla behövs. Det är så man bygger en hållbar kommun.

På besök i verkligheten

Idag har jag varit "ute i verkligheten" som Kurt Olsson så träffande brukade säga. Den här gången hade jag förmånen att få hälsa på i en av äldreomsorgens dagverksamheter. Det var Prästgårdsvillan som öppnade sin dörr för mig under förmiddagen. Dit kommer man 2-4 dagar i veckan mellan ca 09 och 15 och umgås med andra.

Det blev ett par härliga timmar! Tack Anita och ni andra i personalgruppen som jobbar där och som släppte in en vilsen och okunnig politiker som jag! jag träffade, utöver den glada personalen, ett drygt tiotal äldre damer med gott om glimtar i ögonen som åt frukost, diskade, fixade frukt till mellanmål och förberedde lunchen tillsammans. Det var många samtalsämnen som hann att avhandlas och skratten avlöste varann. Tänk vilka unga hjärtan man kan ha även om det var länge sedan man föddes!

Dagverksamhet som denna betyder oerhört mycket om man bor ensam. Man får möjlighet till social samvaro, kan laga mat tillsammans och äta tillsammans (vem tycker att det är speciellt kul att äta ensam jämt?) och man tar sig en liten promenad med andra som vill gå ut och få lite frisk luft. Till och med disken blir ju rolig att hantera om man är flera!

Vi måste våga satsa på äldres livskvalitet. Det är kanske inte lika glassigt som storstilade byggprojekt eller flashiga playor mitt i stan, men det är absolut inte mindre viktigt, snarare tvärtom. Vi måste förstå att vi behöver ge personalen möjlighet att göra ett bra jobb utan att bli utsliten i förtid. Vi måste öka bemanningen. Vi måste se till att göra arbetsplatserna attraktiva med god arbetsmiljö och betala en lön som man kan leva på. Visserligen får man tusenfalt tillbaka när man ser att det man gör betyder något för andra människor, men man kan inte köpa bröd och betala hyran med känslor av tacksamhet vilket en del verkar ha trott när man ser på löneskillnaderna mellan manliga och kvinnliga yrken. Konstigt nog är det bara kvinnor som förväntas leva på känslor och luft medan män måste ha pengar att betala med.

Vi blir alla gamla framöver, om inte något oförutsägbart händer. Hur vill vi leva då? Det är hög tid att ta den frågan på allvar. Vill vi ha en äldreomsorg värd namnet? Ska vi kunna lita på att vi allihop, utan tanke på hur tjock den egna plånboken är, får den hjälp vi behöver när vi inte längre klarar allt på egen hand? Då måste vi ta konsekvensena av det. Det vi då måste göra är att bygga upp och bygga ut en äldreomsorg som finansieras och styrs gemensamt. Det är nämligen TILLSAMMANS vi kan fixa det, om vi vill göra det bäst.

Vi SKA dit!

I måndags hade jag den stora förmånen att få vara med då Vardagens Dramatik hade interaktiv teater för Kalmarsunds gymnasieförbunds medarbetare. Föreställningen handlade om en skola som skulle genomföra ett jämställdhetsprojekt som syftade till att öka medvetenheten om att man själv agerar fördomsfullt. Vi träffade en ganska dålig rektor som inte förmådde vara ledare, en sprudlande jämställdhetspilot i form av en förskollärare som genast blev nedtryckt av biologiläraren på högstadiet som ville prioritera undervisning istället för jämställdhet, en idrottslärare med tonårskomplex och en vaktmästare med båda fötterna på jorden och alltid redo att stötta de kvinnliga medarbetarna med att fixa och dona och de manliga med att låna ut lämpliga verktyg. Ja, det är en föreställning som man kommer att minnas länge. Den var SÅÅ bra. Att vi i publiken dessutom kunde föra ett samtal med var och en av karaktärerna efteråt är naturligtvis ett extra plus. Oj oj oj så många igenkännande skratt det blev, samt en och annan tankeställare förstås. Det allra mest pinsamma är väl att man känner igen de mest framträdande negativa sidorna hos de olika karaktärerna i sitt eget beteende. Eller så kanske jag var ensam om det..... eller?

Fördomar finns, hos mig också. Att agera stereotypt är inte så ovanligt. Det sker hela tiden. Det är inte bara strukturerna det är fel på, det är vårt eget beteende som vi behöver ändra, och det första steget är att våga titta på sig själv och faktiskt ärligt och krasst säga "Hör du, skärp dig!". Det känns väl sisådär, men det är enda vägen.

Det vi också vet är att vi inte är ensamma om att själva förstärka den rådande köns- och genusordningen. Vi är skyldiga i det här fallet allihop, och därför är den här typen av igenkännandeprocesser så viktiga, men det är bara det första steget. En av de sista frågorna vi fick att diskutera i bikupeform var "Tänk, i morgon när du kommer till jobbet har det skett ett mirakel. Din arbetsplats är helt jämställd! Hur ser det ut då?". Och då blev det faktiskt ganska tyst. Tyst hade det minsann inte varit tidigare utan aulan ljöd av diskussioner i anslutning till de övriga frågorna. Vad betyder en jämställd arbetsplats? Är den så långt borta att vi inte har en aning om hur den skulle kunna se ut? Eller har vi svårt för att se konsekvenserna i det lilla medan vi bara tar sikte på det strukturella planet? Och kan det kanske göra lite ont att ifrågasätta rådande förhållanden? Ligger det inte en form av trygghet i det som är välkänt, även om det handlar om orättvisor som varken är relevanta eller motiverade?

Vi har långt kvar, men vi SKA dit. Det är inte för sent att börja idag och inte i morgon heller. Det viktiga är att vi SKA dit, för inte kan det vara rimligt att vi ska fortsätta att ha ett system som missgynnar kvinnor och gynnar män fram till dess att vi har ekonomiskt utrymme att göra något åt det? För har vi det resonemanget, mina vänner, då kommer vi ALDRIG att kunna förändra NÅT.

En liten fundering

Tänk om vi kunde lägga all den energi som vi idag lägger på att klaga på saker som vi INTE kan påverka på saker som vi KAN påverka istället. Tänk så många förändringar och förbättringar vi skulle kunna skapa då, och tänk så många besvikelser och tappade sugar vi skulle slippa att uppleva.

Alltså, jag menar inte att vi ska vara nöjda med hur saker och ting förhåller sig, utan jag menar att vi måste kunna hitta vägar att agera istället för att bara bli frustrerade över vår oförmåga. Då skulle vi både nå så mycket längre och må så mycket bättre.

Vad är kultur?

Ja, kulturfrågan är sannerligen inte enkel. Just nu debatteras den på längden och tvären, inte minst här i Kalmar län. Sveriges regioner ska skriva kulturplaner och utifrån dessa ska de statliga anslagen fördelas. Då gäller det att veta vad staten vill ha, för vet man inte det så blir det inga pengar och så vill vi ju inte ha det, eller hur?

Men kulturen är oerhört viktig. Det är den som gör oss till människor. Det är den lilla insikten som vi inte får glömma bort i ivern att framställa planer och ansökningar som ska ge oss så mycket resurser som möjligt. Vi kan alltså inte beskriva aktiviteter och verksamhet utifrån den instrumentella synen som går ut på att skriva så mycket som möjligt i linje med vad vi tror att farbror staten vill höra och på det viset få mesta möjliga utdelning. Vi ska beskriva vad vi gör JUST FÖR ATT VI TYCKER ATT DET VI GÖR ÄR VIKTIGT och visa ATT VI GÖR DET FÖR ATT VI TYCKER DET ÄR VIKTIGT. Är ni med? Vi ska visa att vi satsar så mycket vi kan här på hemmaplan, för det är DET som visar att vi tar kulturen på allvar och att vi vill ha utveckling. Det är liksom inte trovärdigt att vilja ha mer resurser till kultur om vi inte ser till att ta hand om de resurser vi har. Vi får alltså MER pengar till våra professionella länsinstitutioner om vi själva prioriterar dem. Det är ganska logiskt. Vem bryr sig MER om Kalmar läns kultur än Kalmar län självt? Här ska vi självklart satsa på kultur för att det är livsviktigt för människor, för var och en av oss, att få utveckla alla våra förmågor. Annars blir vi stympade.

Lika stympade som kulturen kan bli om vi inte fattar hur vi ska skapa förutsättningar för den, om vi envisas med att sätta sele på den och hävdar att den ska gå i den ekonomiska tillväxtens ledband. Kultur är när något växer, visst är det så. Det är det som händer när det gror i blomlådan på balkongen när vi har planterat något där. Det växer, och ju mer omsorg man lägger ner på att sköta blommorna desto mer växer de. Likadant är det med kulturen och människorna. Ju mer vi bryr oss om människorna, desto mer växer de som människor. Det slår ut blommor både här och där. Det är därmed inte säkert att vi kan mäta det direkt i kronor och ören, men vi skapar god livskvalitet och den är på många andra sätt också lönsam.

Tillgänglighet i vardagen...

Det här inlägget hade jag hoppas att få slippa skriva, men så blir det alltså inte. Idag har vi nämligen haft kommunstyrelsemöte igen. Och, vilket tände ett litet hopp hos undertecknad, en sprillans ny mikrofonanläggning var installerad med nya fina mikrofoner på små stativ som stod runt bordet. Så skönt! De små dosorna som såg ut som fickminnen och som dessutom var svåranvända är nu ett minne blott.

Men, tror ni att man använde anläggningen? Jodå, den var igång. Sen tog det stopp. Enstaka ledamöter kunde trycka på knappen (det är allt som behöver göras, ett litet tryck på en liten liten knapp) men långt ifrån alla. Alltså, det här, kamrater, det är RIKTIGT pinsamt. Rutinerade, gamla och garvade politiker som i alla möjliga sammanhang pratar och pratar om tillgänglighet, funktionsnedsättningar och handikapperspektiv, VAD GÖR NI?

Ni utesluter mig, och kanske är vi fler (vad vet jag och vad vet egentligen ni?), från diskussionerna genom att inte leva som ni lär. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt ifrån tidigare, kommunjuristen har sagt ifrån, kommunchefen har sagt ifrån, andra ledamöter har sagt ifrån och likväl skiter ni rent ut sagt i att ta det till er. Ja, kamrater av regnbågens alla färger, jag tycker att det är pinsamt och jag tycker inte att jag ska behöva skriva detta, men det behöver jag.

Till slut tog jag till orda och avslutade med ett tack till alla som använder mikrofon och en uppmaning till övriga att låna mina öron en stund. "Då kanske ni använder mikrofonen i fortsättningen!". Jag tänkte att det skulle ta skruv, men gjorde det det verkligen? Jodå, men inte hos alla. Diskussionen fortsatte på en del håll precis som förut, rakt ut i luften.

Inte nog med det. När jag nu kom tillbaka till mitt kontor efter lunchen med ett allergianfall från en sminkaffär fastkletat i halsen får jag ett mail från en god vän som är svårt funktionsnedsatt i rörelseapparaten efter vårdskador. Hon kan aldrig mer sitta på en stol utan behöver en soffa. Hon skulle delta vid ett evenemang och hade sedan flera veckor tillbaka meddelat att hennes deltagande var beroende av att det fanns en möjlighet för henne att lägga ut benen i en soffa. Inte sjutton fanns det en soffa där när hon kom, och ingen hade ens brytt sig om att tala om det. Hon fick stå en timme i väntan på sitt anförande och sedan fick hon vackert ta sig hemåt. Resten av dagen är hon liggande. Det är en skam.

Kalmar kommun lär vara bra på tillgänglighet. Här var det två exempel som visar motsatsen. Det handlar inte om att de som arbetar med dessa frågor inte gör vad de ska (för det gör de verkligen med den äran!), utan det handlar om att andra inte fattar eller inte vill förstå att det de själva gör spelar roll. Tillgänglighet handlar inte bara om teknik, det handlar om att bry sig om att använda tekniken och att lyssna på de behov som finns samt att ta dem på allvar. Tillgängligheten hör inte bara hemma i tillgänglighetsrådet eller i ett handikappolitiskt program, den hör hemma i vardagen.

Som sagt: "Walk a mile in my shoes" och bär sedan den erfarenheten med dig. Känn hur det är att vara tvungen att läsa folks läppar som vänder bort huvudet från dig. Känn hur det är att vara tvungen att stå på ett ben i en timme och sedan hålla en föreläsning ståendes på samma ben. Det verkar som om sådana drastiska åtgärder krävs för att somliga ska förstå.

Bröllop fredag

Igår hade vi den stora förmånen att få dela glädjen när två goda vänner gifte sig i Kalmar Domkyrka. Grattis Lena och Ragnar och ett varmt Lycka till! Och tack för att ni valde att gifta er en fredag. Då har vi två dagar på oss att återhämta oss efter den härliga bröllopsfesten. Det behövs..... ;-)

Vem om inte vi?

Vi lever i en hård värld. Man blir hela tiden påmind om det. Det är inte bara väpnade konflikter i Afrika och Asien, frihetskamper som måste föras för en hållbar utveckling för människor och samhällen, utan vi människor gör varandra illa även i den nära miljön. Det är tungt nu, och det känns inte som om det går åt rätt håll.

Det är ju inte nog med att vi människor har svårt att hålla sams. Just nu, och inte bara just nu utan det har gällt under en lång tid, möts jag av rapporter om den omänskliga behandlingen av våra sjuka medmänniskor. De bollas mellan Arbetsförmedling och Försäkringskassa och berövas både värdighet och livskvalitet. När ingen ersättning betalas ut får man söka sig till kyrkans välgörenhetsfonder och kommunens försörjningsstöd (fast inte ens där platsar man). Hur kan vi ha det så, i Sverige, förebildslandet på välfärdsområdet, år 2011???

Vi har ett samhällsklimat som säger "sköt dig själv och skit i andra". Vi har en regering som säger "den som inte klarar sig själv ska inte ligga andra till last" och den regeringen fick nytt förtroende förra året. Vi som ville ha förändring förmådde inte locka det väljarstöd som krävdes. Vi kämpade väl, men förlorade. Det gjorde ont, men det var ett år sedan. Nu måste vi hitta på något annat att göra tills det blir val nästa gång. Att sitta och slicka såren och tycka att livet är pest leder ju inte framåt. Människor har det svårt, och vi kan inte blunda för det.

Frågan är alltså hur vi ska reda ut läget under tre år till. En stor utmaning är att se till att inte vårt sätt att vara börjar påminna om samhällsklimatet. Vi måste visa på en annan väg, den som handlar om "tillsammans, gemensamt och kamratskap". När vi träffar människor som har det svårt pga regeringens politik, människor som inte kan hjälpa att de är sjuka och som inte får mat för dagen, ska vi ge dem flygblad eller mat? Ja, det kan vara värt att fundera på. Barn som inte får den hjälp de behöver i skolan för att det inte hjälper med mer matteföreläsningar när idén med matematiken inte går att förstå, ska vi ge dem ett partiklistermärke eller lyssna på vad de behöver och försöka hjälpa till?

Nej, låt oss ta oss en funderare. Vi sitter i stängda sammanträdesrum och utför politiskt viktigt arbete. Det ska vi fortsätta med, men vi kan också göra helt andra saker. Låt oss använda den kreativitet vi har för att hitta nya vägar och nya arbetssätt. Ett politiskt engagemang har man inte för att man vill ha makt, utan för att man vill göra gott och förändra det som inte fungerar bra. Och det är väldigt mycket som inte fungerar bra i Sverige under regeringen Reinfeldt. Då kan det passa bra att omsätta vår vänsterideologi i praktisk handling, åtminstone då och då. Om inte vi på vänsterkanten gör det, vem skulle då göra det?

Tack Eva-Britt! Lycka till Mikael!

Idag har Eva-Britt Svensson meddelat att hon lämnar sitt uppdrag som EU-parlamentariker. Hon gör det med omedelbar verkan av hälsoskäl. Det är en förlust. Eva-Britt är en fantastisk människa med en alldeles speciell sorts energi. Jag beklagar avhoppet.

Ingen har någonsin i EU-parlamentet så tydligt som Eva-Britt fört kvinnors talan och uppmärksammat kvinnors orättvisa villkor i Europa. Det feministiska arbetet riskerar att tappa mycket fart, och det är bekymmersamt. Eva-Britt måste dock sätta sin hälsa främst och jag önskar henne god bättring! Vi har massor att arbeta med här på hemmaplan också, och här finns många uppdrag som väntar på en brinnande feminist med hjärtat klart till vänster :-)

Mikael Gustafsson tar över i EU-parlamentet. Lycka till Mikael! Jag vet att också du kommer att göra ett bra jobb i Europakolossen!

Öppenheten och (V)i vann!

Idag hade vi sammanträde i Kalmarsunds Gymnasieförbund. Ett ärende som stod på dagordningen var omprövning av det olyckliga beslutet från i mars då förbundets styrelse bestämde, med reservation från Vänsterpartiets och Miljöpartiets representanter, att stänga sammanträden för allmänheten. Övriga partier ville ha slutna möten dit varken elever, lärare eller andra hade tillträde. Jag protesterade förstås, men till ingen nytta.

Sedan fortsatte vi i Vänsterpartiet att agera. Efter att ha sänt en skrivelse till Kalmars kommunstyrelse diskuterades frågan där. Samtliga partier var på vår linje. Skrivelsen skickades till gymnasieförbundet med en rekommendation: Ompröva beslutet!

Och idag var det dags. Jag visste inte riktigt vad jag skulle hoppas på. Jo, det visste jag ju. Jag hoppades att beslutet skulle ändras, men jag var inte säker på att jag vågade tro det. Men så blev det alltså! I full enighet bestämdes att styrelsemötena återigen skulle öppnas upp för allmänheten. Nu kan således vem som helst, inklusive de grupper som berörs allra mest av våra beslut, dvs elever, personal och föräldrar, vara med och lyssna.

Den offentliga skolan har ett signum som ingen annan har, nämligen den demokratiska och öppna styrningen. Det signumet förlorade vi i mars, men det har vi nu återtagit. Tack styrelsekamrater! Idag såg jag en hållning som var befriande fri från prestige. Det går att tänka om och ändra sig.

Nu kan vi börja jobba för att vår gymnasieskola, med minskade resurser, krympande elevkullar och med en okänd framtid runt hörnet, ska fungera på allra bästa sätt för eleverna. Den resan saknar minsann inte utmaningar. Det är skönt att vi kan lägga kraften där istället för att reta oss på att den demokrati vi säger att vi jobbar för inte får ge avtryck i våra egna arbetssätt.

Viktiga framtidsfrågor

Vänsterpartiet står inför stora utmaningar. Det handlar inte bara om byte av partiledare. Om framtidens Vänsterparti ska bli en starkare kraft i svensk politik måste vi fortsätta föra kampen för ett hållbart samhälle, för demokrati, öppenhet, jämlikhet och jämställdhet på nya arenor och mot tyngre motståndare än vi kanske har varit vana vid. Vi måste också förhålla oss till det faktum att vi inte längre kan agera som om vi har ett stort socialdemokratiskt parti strax till höger om oss med närmare 50% av väljaropinionen med sig. Storleksrelationerna i den svenska partipolitiska fållan har nämligen ändrat sig. Vi måste därför bygga en stark vänster tillsammans. Där ska Vänsterpartiet vara ett tydligt och självständigt alternativ, men också ett parti med vilja till samarbete för att nå resultat.

Vi har kommit en bit in på 2010-talet. Behovet av rättvisa är tydligt. Ett jämlikt samhälle som håller ihop ger större frihet för människor. En politik som ger större skillnader mellan människors möjligheter att utveckla sina liv kommer ofrånkomligt att leda till stora samhällsproblem. Orättvisorna ökar. Vi ser utvecklingen i andra länder, men också här i Sverige. Med de starka högervindarna ser vi nedrustning av välfärden, marknadsanpassning med utslagning som självklar effekt och ett allmänt hårdare klimat i samhället som i sin tur bildar grogrund för icke-demokratiska rörelser. Vi i Vänsterpartiet tänker gå i främsta ledet för att visa på ett alternativ. Svaret på våld och förtryck är inte mindre demokrati och slutenhet utan istället öppenhet och mer demokrati.

Vårt antirasistiska arbete utgår från övertygelsen om allas lika värde. Det är självklart. Samtidigt måste vi på allvar se att många människor uppfattar att politiken är ett spel över deras huvuden. Människor som känner maktlöshet mår inte väl, och det är inte förvånande att frustrationen riktas mot grupper i vårt samhälle som man uppfattar som främmande i någon bemärkelse. Vi kommer dock aldrig att acceptera främlingsfientlighet och rasism. Sådant ska bekämpas, inte med slagord utan med verksamma medel. En politik mot ökade orättvisor och klasskillnader är i sig antirasistisk, och när människor faktiskt kan påverka vad som sker i samhället kommer vi ännu längre i vår strävan att bygga upp ett samhälle som öppnar för alla oavsett ursprung. Vi ska bekämpa orättvisor, inte med fler orättvisor utan med öppenhet och rättvisa.

Vi har också en utmaning i parlamenten: När Sverigedemokraterna är invalda i riksdagen och i många kommun- och landstingsfullmäktige måste Vänsterpartiet förhindra att andra partier övertar deras människosyn och dagordning. Ett litet rasistiskt parti i riksdagen är illa, men att andra partier steg för steg övertar deras politik skulle vara betydligt värre.

Miljön är viktig. En fungerande klimatpolitik ska inte handla om att predika ett rent leverne som ger ett gott samvete utan om att se de omställningar som krävs som en gemensam angelägenhet. Vi har en långsiktig och hållbar industripolitik där samhället kan investera och där nya arbetstillfällen kan växa fram. Detta kommer att gynna landsbygden med fler arbetstillfällen. Och vi ska inte jaga och skuldbelägga bilister. Istället ska vi bygga cykelvägar och se till att bussar och tåg går som de ska. Det är självklart i ett välfärdssamhälle.

Feminismen har pressats tillbaka i samhället. I slutet av nittiotalet var feminism i ropet. Nu krävs en ny offensiv. Kvinnor får ta ett allt större ansvar för att lappa ihop de hål som borgerligheten river upp i välfärdsnätet. När barnomsorg och äldreomsorg försämras blir det kvinnorna som får gå in oavlönat. Det medför att kvinnor trycks tillbaka och hindras att delta fullt ut på arbetsmarknaden. Därför är satsningar på barnomsorg och äldreomsorg viktiga delar i en feministisk politik som inte bara är fina ord utan ger direkta avtryck i människors liv. Väldigt mycket mer måste dock göras. Vi i Vänsterpartiet ska med oss själva visa att jämställdhet i praktiken är både möjlig och önskvärd.

Vänsterpartiet är redo att ta ett större ansvar för det nödvändiga systemskiftet från vänster. Jag är viss om att våra kongressval i januari kommer att vara ett väsentligt bidrag i bygget av en starkare vänster i Sverige. Samtidigt är Vänsterpartiet inte bara Lars Ohly, hans företrädare och hans efterträdare. Vänsterpartiet är vi, lyssnande kvinnor och män som deltar i det politiska arbetet, tillsammans.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar
Ersättare i partistyrelsen
Vänsterpartiet

Grattis! Sen räcker det...

Nu befinner sig media-Sverige i småbarnsyra. Tronföljden lär vara säkrad. Det ska nämligen bli tillökning i den kungliga familjen. Grattis till de blivande föräldrarna!

Jag tycker att det räcker så. Lämna dem nu i fred. Vi får inte glömma att varje litet barn är ett kungabarn. Varje nyfött barn är ett under, oavsett härkomst. Varje litet barn är skapat helt unikt och har rätt att forma sitt eget liv utifrån egna önskemål och möjligheter.

Stämmer det med verkligheten? Om inte så är det dags att vi ser till att det blir så. Utrota barnfattigdomen och se till att barn slutar fara illa. Det är viktigare än att gräva ner näsan i spekulationer om en blivande tronarvinge, hur hon/han kommer att se ut, var och hur hon/han blev avlad och vilka namn hon/han ska bära.

Men grattis alla blivande och nyblivna föräldrar. Jag hoppas att allt går bra!

En levande och utvecklande stad

Under tre dagar i augusti sjuder Kalmars centrum av liv. Det är Stadsfest och musik och andra kulturformer avlöser vartannat. Stora legender som Eric Bibb spelar blues på Sveaplan och på Larmtorget hittar vi Arvingarna som bjuder upp till dans. Akrobater underhåller på gatorna. På premiärkvällen samlades 15 000 människor på Stortorget för att lyssna på en kavalkad av ungdomsartister med Eric Saade som främsta dragplåster. Här finns inga inträden som ska betalas. Det sker i slutet av sommaren för att Kalmarborna ska få bli bjudna på något festligt efter de mest hektiska semesterperioderna. Jag, och många med mig, njuter.

Vid just denna tid går Folkpartiets Inger Hilmansson ut och kritiserar satsningar på evenemang. Hon anser att Destination Kalmar ska bära sina egna kostnader och inte ta del av kommunala bidrag. Vi höjde i juni anslaget till Destination Kalmar med tre miljoner för 2012. Där har hon rätt. Vi gjorde det för att vi vill att Kalmar ska leva ännu mer, för att vi ska kunna erbjuda goda möjligheter för idrottsevenemang och kulturevenemang. Inger Hilmansson verkar inte alls förstå sambandet. Hon verkar tro att de intäkter som en kommande Iron Man eller ett kommande damfotbolls-EM på något sätt direkt skulle hamna i en skattkista på Destination Kalmars kontor. Sanningen är ju att de intäkter som genereras går omvägen via det privata näringslivet i form av bland annat hotell och restauranger, och sedan hamnar en del av detta i kommunens låda för skatteintäkter. Effekten blir dock större på vägen: Vi får en levande och växande stad med gott om evenemang och arbetstillfällen och med framtidsanda och tro på utveckling.

Nej, Inger Hilmansson missunnar de 15 000 människor, många barn och ungdomar, som fick se och höra Eric Saade sjunga och dansa på Stortorgets scen det nöjet. Det är i sig inte förvånande. Det liknar den strategi som Folkpartiet, med några få undantag, har haft i kommunfullmäktige så länge jag har lyssnat på dem. Det är inte ”Kalmar full fart framåt” som gäller, utan snarare ”Kalmar full fart bakåt” eller ”På stället marsch”. Ett myllrande folkliv och besök av artister som sjunger ”I will be popular” passar följaktligen inte in i Folkpartiets planer för Kalmar. Vi i Vänsterpartiet har en annan vision. Vi vill ha en stad som lever och utvecklas.

Prisutdelningar med Vox Communis

I lördags fick vi i Vox Communis (världens bästa körgäng för övrigt!) vara med och presentera Kalmar kommuns pristagare i jämställdhet och kultur. Vi gjorde det med ett par trestämmiga sånger som vi hade skrivit nya texter till. Det första priset handlade om jämställdhet och det tilldelades klass Sp08EF på Stagneliusskolan för deras projekt om genus. Vid prisutdelningen representerades klassen av fyra unga kvinnor som fick ta emot en ljusstake av konstnären Anneli Ersbacken, ett diplom samt en blombukett. Dessutom får de en summa pengar att disponera. Till dem sjöng vi en variant av en kampsång mot apartheid från Sydafrika, "Kampen den går vidare...". Ja, kampen för jämställdhet går sannerligen vidare. Tack för att ni ungdomar kämpar på!

Kampen den går vidare
Den har bara börjat…

Alla ska ha samma rätt
Killar och tjejer…

Jämställdheten kräver jobb
Det får dom ett pris för…

Unga från gymnasiet
Visar oss vägen…

Kampen den går vidare
Den har bara börjat…

Årets kulturpris (också en ljusstake av Anneli Ersbacken, blommor och en summa pengar) tilldelades konstnären Oscar Guermouche, boende i Kalmar. Hans meriter är många och spännande. Bland hans aktuella utställningar kan nämnas "Mine's bigger than yours" (separatutställning på Kalmar konstmuseum, december 2010-mars 2011) och "Lust & Last" (grupputställning på Nationalmuseum, Stockholm, mars-augusti 2011). Han var också en av de Konstfackelever som orsakade en aning rabalder under vårutställningen 2009. Oscars bidrag hette "Vi vill åka till Moskva". Hur som helst, vi illustrerade priset så här:

Konsten rasar… (Längtan till landet)

Konsten hjälper oss att spränga gränser
För oss själva och vår fantasi
Med kulturen växer vi och lär oss
Om oss själva och om samtiden

/:Vi behöver förebilder som får oss
Se med nya ögon på vem vi är
Utmanande konster, sådant som retar
Och som får en del att ropa FY!:/

Ja, i Kalmar finns det såna mänskor
Och vi tänker just idag på en
Som ska få ett pris i sina händer
Och en summa svenska kronor med

/: Fast han rör sig mycket i stora världen
Ser vi honom här i Kalmar ibland
I vårt konstmuseum har han fått hänga
Liksom ofta uti fjärran land:/

Där var det alltså lite mer spännande att vara med och dela ut, för nästan ingen, och allra minst konstnären själv, visste vem som skulle få priset. Vi valde att framföra Längtan till landet och Vårvindar friska med nya texter, dels för att många fortfarande önskar att det vore vår (men inte jag ....), dels för att vi ville visa att just kulturen kan användas till att utveckla fantasin och spränga gränser mellan tid och rum. Hur som helst, Oscar satt intet ont anande nedanför scenen tillsammans med familjen och hade inte en aning om att hans namn skulle sjungas ut från scenen. Men han märkte det till slut när vi ganska högljutt sjöng följande:

Konstvindar friska… (Vårvindar friska)

Konstnären finns väl
Konstnären finns väl
där i publiken bredvid sin fru
Kanske han anar
Varthän det banar
Att det är honom vi menar nu

/:Kom upp på scenen: Oscar Guermouche
Du har gett Kalmars konstliv en skjuts
Intelligens och utmaning
ut i världen du gör succé:/

Grattis till pristagarna! Lycka till i fortsättningen!

För bra för att vara sant?

Kanske är det en slump, men att Folkpartiet i Kalmar kommun lyckas pricka in tidpunkten med den här insändaren så till 100% är nästan för bra för att vara sant:
http://www.barometern.se/reagera/ett-gott-rykte-ar-den-basta-marknadsforingen(2896558).gm

Det var 15 000 människor igår på plats på Stadsfestens inledande dag, ett evenemang som vi inte hade haft utan arbete från Destination Kalmar. Idag fortsätter festen med mängder av aktiviteter, men Folkpartiet tycker inte att det är nåt som är bra. Tydligen.

Folkpartiet verkar tycka att folket har fel, eller hur?

Ungdomarna visar oss vägen!

Det här är en insändartext som en partikamrat och jag skrev i slutet av juli efter terrordåden i Norge. Idag blev den publicerad i Östran :-)

Måndagen den 25 juli var vi många som cyklade in till Larmtorget i Kalmar för att delta i en manifestation för att hedra de ungdomar som så ofattbart blivit mördade på ett politiskt läger på Utöya. På vägen mot torget så slogs vi plötsligt av en skrämmande tanke. Hur klokt är det att samla alla ungdomsförbund på ett och samma ställe? Tänk om någon helt plötsligt får för sig att meja ner dem, en efter en? Denna tanke hade ju inte ens funnits bara några dagar tidigare.

Nåväl, vi tog oss till torget, hittade några kamrater och stod tillsammans och lyssnade. Den ena fina unga engagerade människan talade efter den andra i samma anda: Vi kan inte låta oss tystas. Svaret på denna människas hat är mer demokrati, mer öppenhet och mer kärlek. Våra ungdomar sa: Nu är vi inte gröna, röda eller blåa utan i dag är vi människor. Och som människor stod vi där, torkandes bort våra tårar bakom mörka solglasögon.

Det var så blandade känslor den där dagen. En stor sorg, en ofattbar maktlöshet inför det som hade hänt och sedan denna stolthet som växte i bröstet över dessa fina ungdomar. Det sägs så mycket negativt om den uppväxande generationen. Man talar om deras individualism och om deras oförmåga att känna solidaritet. Dagen på Larmtorget visade motsatsen. Det var ungdomarna som visade rätt väg. Vissa vuxna däremot kan inte ens, trots facit i hand, erkänna att de snabbt gjorde en fördomsfull felbedömning. Det var inte någon muslimsk terroristorganisation som låg bakom. Hotet kommer istället från dem som inte kan acceptera att alla är lika värda oavsett ursprung, kön, religion, sexuell läggning och politisk tillhörighet. Det hade ungdomarna på torget den måndagen redan fattat.

Våld föder våld, även och kanske speciellt det våld som sprids ut från etablerade makteliter. Kärlek, däremot, föder kärlek, speciellt om den kommer från en 14-åring som står darrande på Larmtorget i Kalmar och pratar om demokrati, solidaritet och öppenhet. Det är dags att vi alla visar att dessa ord betyder något i praktisk handling och i det verkliga livet.

Susanne Johansson
Birgitta Axelsson Edström
Vänsterpartiet Kalmar

Kreativ sångpoesi

Nu har jag försökt vara lite poetisk och skrivit sångtexter och övat in dem också med världens mest fantastiska kör Vox Communis. "Mästerverken" (hmmm....) framförs på lördag i ett offentligt sammanhang, på en stadsfest nära dig kl 1530 ;-)

Nu måste jag också passa på att dela med mig av min dotters fantastiska kreativitet. Hon har kommit på vilken som bör vara Folkpartiets nya kampsång, nämligen

"Swing it Majoren, swing it".

He he :-)

Lille-Nilsson

Det här är en sångtext av Göran Sahlberg. Bengt Johansson har tonsatt den och också sjungit in den (eller om den kanske gjordes redan på Terra Nova-tiden, det vet jag inte riktigt). Hur som helst, sången är lite speciell för mig. Den utspelar sig nämligen på Klädesholmen, den lilla ö i Bohusläns skärgård alldeles utanför Tjörn där min pappa har vuxit upp och där jag tillbringade samtliga semesterresor när jag var liten. Varje sommar blir det som ett sug att åka dit, men nu var det alldeles för länge sedan jag gjorde det. Förhoppningsvis kan det bli nästa år. Tiden har dock inte stått still därute. Det som en gång var, när jag var liten, är inte likadant längre. Den omisskännliga doften av sill från konservfabriken vid sidan av vägen som man kände när man gick mellan farmors och farfars hus och affären finns inte kvar. I konservfabrikerna finns numera sommarbostäder. Affären ligger inte på samma ställe, och cafét vid torget är stängt. Men havet, sältan, en del av släkten och den friska luften finns kvar! Plus mängder av turister.... och ja, en sådan är ju jag också när jag väl kommer dit numera. En sån där "badgäst" som min farbror brukade säga. Dem kände han inte. Resten visst han dock precis vilka det var.

Nåja, Lille-Nilsson var en känd baptistprofil och Skeppar-Albert , vars minne sången handlar om, just skeppare på små fraktfartyg. Tidpunkten är förstås för över hundra år sedan skulle jag tro, men väderläget kan vara likadant nu som då. Höst- och vinterstormar är inte att leka med därute bland de karga skären där fyren hette Pater Noster (latin för Fader vår). Ibland kan havet vara så upprört att det helt enkelt blir grönt. Då, kan jag tala om, då blåser det, och det var så vädret var när Lille-Nilsson skulle ut på sjön mellan Flatholmen och Klädesholmen....

Det var mot nyår till och skutan låg för vintern
Svanen hette hon och gick med frakt
tills hon blev satt på grund i Östersjön
fast det var lotsen själv som stod på vakt

Men Skeppar-Albert stod och såg mot Pater Noster
och visste ingenting om allt det där
Han slog en lov kring sina skepparminnen
och fångade en tanke här och där

Han, Lille-Nilsson, kom med ens i hågen
Han gick med snipan full av bönevak
Emellan skären for han som en lovsång
och bakom skotet satt han oförändrat rak

Fast när han tänkte lägga ut från Flatholmsbryggan
då var där ingen enda som gick med
när Lille-Nilsson bad om hjälp att staga
då ryckte männen till och gick i lä

Men då gick aposteln Nilsson själv i båten
fastän stormen gjorde honom nästan blind
när han gick klar från ångbåtsbryggan
och snipan fick på tok för mycket vind....

Nu fick man se att någon reste sig i båten
- det var ett ögonblick som tiden självt stått still -
men Lille-Nilsson och den andre klara fjärden
när de var två som satt på lovartsidan till

Men när man fråga Nilsson vem som var i båten
hade han för sin del inget sett
"Men aldrig nånsin har jag seglat bättre"
och Skeppar Albert, som sett på,
gav Lille-Nilsson rätt.

Jag fullkomligt älskar den här sången! Och det var därför jag ville dela med mig av den.

Tack Lasse!

Vi har nu mottagit beskedet att Lars Ohly inte kandiderar till partiledarposten vid kongressen i januari 2012. Det var ett väntat besked.

Vänsterpartiet behöver en ny ledning för att få en nystart. Det är en logisk följd av den strategi- och framtidsdiskussion som har pågått sedan förra valet där förnyelse och generationsväxling är bärande delar. Lasse har gjort ett mycket bra jobb i en svår tid för partiet, men nu ska någon annan ta över. Vi har i dagsläget tre mycket kompetenta och modiga partiledarkandidater i Ulla Andersson, Hans Linde och Jonas Sjöstedt. Var och en av dem skulle mycket väl kunna bli partiledare. Jag skulle inte bli förvånad om vi får ännu fler som kandiderar öppet. Jag tycker att Lasse gör rätt som stiger åt sidan nu och släpper fram nya krafter. Det finns ju sådana resurser i vårt parti att vi inte behöver riskera att stå utan ledning.

Tack Lars Ohly för allt ditt jobb som partiledare, ditt stora engagemang i viktiga frågor för så många människor (utrikespolitik, integritet, stödet till Palestina, välfärdsfrågorna, feminismen etc etc), för din aldrig sinande entusiasm och förmåga att ingjuta mod i oss partiarbetare som många gånger får stå ensamma när vi försvarar och vill utveckla den generella välfärden istället för att avveckla den och öka klyftorna mellan människor. Tack för ditt kamratskap vilket inte minst visade sig i valrörelsen 2010 där du var den som tydligast tog ställning för ett rödgrönt samarbete och för behovet av ett skifte från avvecklingssamhället med den blå alliansen vid rodret till ett välfärdssamhälle värt namnet. Tack för din principfasthet och för dina klara ideologiska ställningstaganden. Tack också för att du ALLTID har varit en god och trevlig representant för oss som står långt ut till vänster och värnar om att alla människor är lika värda! Och tack för dina goda skratt som jag hoppas få höra många många gånger till!

Jobbhöstens första dag

Idag börjar då jobbhösten på riktigt. Jag har mina aningar om hur den första dagen kommer att gestalta sig: Tvärdrag anbefalles på en riktigt solindränkt och värmeimpregnerad partiexpedition där fönstren inte har varit öppna sedan i slutet av juni. Behovet av syre kan inte överdrivas. Med anledning av detta kommer allsköns post, fakturor och lösa papper att fladdra runt i en virveldans medan en uppgiven politisk sekreterare hamnar på efterkälken i jakten på den försvunna räkningen eller det mystiskt fördolda kontoutdraget som har kilat fast sig mellan det tunga höj- och sänkbara skrivbordet och den svarta blommiga mattan som borde ha dammsugits åtminstone någon gång under förra årtiondet. Och så kommer dagen att fortskrida, med några pauser då och då med utblickar på nätet (om nu bredbandsuppkopplingen fungerar) för att se om det händer något mer spännande någon annanstans i världen. Det gör det säkerligen....

För övrigt tror jag att det är nyttigt att byta miljö då och då, hitta nya arenor och bryta gamla mönster. Jag önskar därför Anna med maken Johnny Lycka till med den nya tillvaron i Solna där ni själva kan skapa egna och nya former i framtiden :-)

http://www.ostran.se/sporten/johnny_flyttar_till_stockholm

Spännande höst

Ja, jag är mäkta stolt över att vara medlem i ett parti som har så många kompetenta partiledarkandidater som dessutom har modet att stiga fram och tala om att de vill leda framtidens Vänsterparti. Ett parti som ingen vill leda kan det inte vara mycket med. Ett parti där det finns en hel hög tänkbara partiledare går en ljus framtid till mötes. Det är i varje fall min övertygelse.

Lars Ohly har en lång rad starka sidor. Han har lett partiet genom en jobbig period, och han var den som trädde fram och axlade ansvaret när ingen annan ville efter Schymans avgång. Han var den som öppnade partiet för ett djupare organiserat samarbete med de rödgröna och den som allra mest lojalt slöt upp bakom ett rödgrönt skifte. Tyvärr var inte stödet lika starkt på andra håll inom samarbetet. Hans Linde är utrikespolitiskt kunnig och en mycket god debattör. Ulla Andersson är ett under av tydlighet och har sin största styrka inom finansområdet. Jonas Sjöstedt har lång erfarenhet av EU-arbete och är dessutom skarp i miljöfrågor. Samtliga har en god förankring i partiet och samtliga har en positiv och trevlig framtoning. Det är självklart att samtliga hör hemma iVänsterpartiets yttersta ledning under de kommande åren. Samtliga skulle kunna vara partiledare och göra ett mycket bra jobb.

Jag är inte orolig. Vi har en spännande höst framför oss. Vi har en valberedning som har ett lyxproblem, nämligen att arbeta med ett ordförandeval med i dagsläget fyra mycket goda kandidater. Det skulle inte förvåna mig om det blir ännu fler. Inte desto mindre har valberedningen en stor, viktig och svår process framför sig, men så ser ju alltid valberedningsuppdrag ut. Skillnaden här är att det finns kandidater som vågar stå för sin ambition. Det brukar man inte vara bortskämd med.

De fyra F:en är aktuella än idag

En av mina handledare på universitetet sa en gång när hon skulle ironisera över gamla tiders lärarroll: "Den kan sammanfattas med de fyra F:en: Formulera Frågan och Förvalta Facit" Med en gnutta igenkänning kunde jag faktiskt leende instämma. Det fanns en tid när skolan hade nästan monopol på kunskap och information. Det var lärarens frågor som gällde och det var han/hon som bestämde när svaret skulle levereras. Lärarens maktposition i kunskapsvärlden var oomstridd. Vi har kommit en bit längre nu, tack och lov med hjälp av goda och engagerade lärare som förstår vikten av att skolan förbereder för livet inte bara i nästa skolform utan även efter skolan, men med Björklunds skolpolitik vete sjutton vad som händer framöver. Hans skola tar nämligen ingen hänsyn till samhällsförändringarna eller till det faktum att skolans monopolsituation helt enkelt inte längre existerar. Hans idéer är på grund av detta förbiseende dömda att misslyckas. Och det är eleverna som får betala.

Hur som helst, det där med att hålla i information och bestämma över när den ska delges andra är inte något som forna tiders lärare ensamma stod för. I deras värld fungerade strategin. Det var ju de spelreglerna som gällde, så ingen skugga ska falla över dem. De skötte sitt jobb på det sätt som stod till buds. Skuggorna faller dock skarpt på den kultur som idag finns på andra håll, nämligen den som säger att demokratiska processer ska hållas utan insyn för dem de berör. Det är ett fenomen som skadar förtroendet. När information undanhålls, medvetet eller omedvetet, så skapas inte bara osäkerhet och rädsla vilket är allvarligt nog. Vad värre är att man med på båten kommer att få en fripassagerare som heter Misstänksamhet, och han är svår att bli av med. Han förgiftar sakta men säkert även andra delar av sammanhanget, och efter ett tag litar man inte längre på vad man får höra och se, utan letar istället efter dolda agendor och andra uppsåt än vad som var meningen. Människor idag nöjer sig helt enkelt inte med överhetens försäkringar, människor idag har rätt och anser sig ha rätt att få se hela sanningen. Får man inte det, utan får se endast en liten flik, så dalar förtroendet för den som visar fliken. Den kan ju nämligen inte visa helheten.

Att hantera information är svårt. Att ge sig själv rätten att fördela den till vissa och undanhålla den från andra innebär att man ger sig själv möjligheten att skapa osäkerhet, rädsla, misstro och misstänksamhet hos andra. Jag tycker inte att det är rimligt. För mig är transparenta beslutsprocesser alltid att föredra framför hemlighetsmakeri, ty även den mest genomskinliga och ärliga process blir kantad med frågor och misstankar om konspiration när en föregående i efterhand har visat sig innehålla just sådana ingredienser.

Och vad handlar nu detta om, egentligen? Ja, det får läsaren själv fundera över. Taktiken "Att undanhålla information" är ett maktmedel som används inom en lång rad områden och i många sammanhang. Jag avser inte att peka ut något specifikt. Vardagen är full av exempel på flera nivåer. Min avsikt är helt enkelt att peka på ett problem som kan ge ännu större problem framöver i form av otrygga människor som letar fel där det kanske inte ens finns några. Min önskan är förstås att fripassageraren Herr Misstänksamhet inte kliver på fler båtar än nödvändigt. Han behövs nämligen inte honom i ett samhälleligt sammanhang där man känner sig trygg, och det är ett sådant samhälle jag vill ha. Ett sådant samhälle präglas av öppenhet och inte av exkludering, och i ett det samhället är de fyra F:en inte ett uttryck för någon strategi alls utom i historisk mening.

Detta skrämmer mig

Det finns tillfällen då jag på allvar börjar undra vad som händer med människor. När jag läste följande blogginlägg inföll ett sådant tillfälle: http://annelieenochson.blogspot.com/2010/07/hatbrottslagen-ar-problematisk.html

Till saken hör följande: Skribenten bor i Göteborg och är riksdagledamot för KD.

Hur i all världen kan det vara ett problem att trakasserier begränsas? Finns det för lite hat i världen? Behöver vi mer? Är det en mänsklig rättighet att se ner på andra människor för att de inte är likadana som vi själva?

Nej, Annelie är helt ute och cyklar. Vi behöver mer KÄRLEK, inte mer hat. Vi behöver MER tolerans, inte mindre. Och vi behöver definitivt inte fler som helt i onödan tar på sig offerkappan. Den här världen offrar tillräckligt många ändå i verkligheten, i svält, i krig och genom massakrer och terrordåd. Det förvånar mig att inte det står tydligt och klart för en riksdagsledamot som borde vara uppdaterad på händelser i världen. Just nu är dessutom det grannland som ligger så nära hennes egen hemstad drabbat alldeles speciellt. Jag tror inte att det var kärlek, öppenhet och tolerans som låg till grund för bombningen och massakern där, utan helt enkelt intolerans och hat.

Eller är det viktigare att sprida hat än kärlek även i denna tid? Den tanken skrämmer mig. Jag hoppas dock ännu att vi är fler som står upp för rätten att älska än för rätten att hata.