onsdag, augusti 31, 2011

Vem om inte vi?

Vi lever i en hård värld. Man blir hela tiden påmind om det. Det är inte bara väpnade konflikter i Afrika och Asien, frihetskamper som måste föras för en hållbar utveckling för människor och samhällen, utan vi människor gör varandra illa även i den nära miljön. Det är tungt nu, och det känns inte som om det går åt rätt håll.

Det är ju inte nog med att vi människor har svårt att hålla sams. Just nu, och inte bara just nu utan det har gällt under en lång tid, möts jag av rapporter om den omänskliga behandlingen av våra sjuka medmänniskor. De bollas mellan Arbetsförmedling och Försäkringskassa och berövas både värdighet och livskvalitet. När ingen ersättning betalas ut får man söka sig till kyrkans välgörenhetsfonder och kommunens försörjningsstöd (fast inte ens där platsar man). Hur kan vi ha det så, i Sverige, förebildslandet på välfärdsområdet, år 2011???

Vi har ett samhällsklimat som säger "sköt dig själv och skit i andra". Vi har en regering som säger "den som inte klarar sig själv ska inte ligga andra till last" och den regeringen fick nytt förtroende förra året. Vi som ville ha förändring förmådde inte locka det väljarstöd som krävdes. Vi kämpade väl, men förlorade. Det gjorde ont, men det var ett år sedan. Nu måste vi hitta på något annat att göra tills det blir val nästa gång. Att sitta och slicka såren och tycka att livet är pest leder ju inte framåt. Människor har det svårt, och vi kan inte blunda för det.

Frågan är alltså hur vi ska reda ut läget under tre år till. En stor utmaning är att se till att inte vårt sätt att vara börjar påminna om samhällsklimatet. Vi måste visa på en annan väg, den som handlar om "tillsammans, gemensamt och kamratskap". När vi träffar människor som har det svårt pga regeringens politik, människor som inte kan hjälpa att de är sjuka och som inte får mat för dagen, ska vi ge dem flygblad eller mat? Ja, det kan vara värt att fundera på. Barn som inte får den hjälp de behöver i skolan för att det inte hjälper med mer matteföreläsningar när idén med matematiken inte går att förstå, ska vi ge dem ett partiklistermärke eller lyssna på vad de behöver och försöka hjälpa till?

Nej, låt oss ta oss en funderare. Vi sitter i stängda sammanträdesrum och utför politiskt viktigt arbete. Det ska vi fortsätta med, men vi kan också göra helt andra saker. Låt oss använda den kreativitet vi har för att hitta nya vägar och nya arbetssätt. Ett politiskt engagemang har man inte för att man vill ha makt, utan för att man vill göra gott och förändra det som inte fungerar bra. Och det är väldigt mycket som inte fungerar bra i Sverige under regeringen Reinfeldt. Då kan det passa bra att omsätta vår vänsterideologi i praktisk handling, åtminstone då och då. Om inte vi på vänsterkanten gör det, vem skulle då göra det?

9 kommentarer:

ChristineH sa...

Du skriver så klokt och jag känner att jag delar dina åsikter till 100%.
/Christine

Birgitta Axelsson Edström sa...

Tack Christine! Kram!

Peter Ahlkvist sa...

Som sagt,du har verkligen förstått hur det ser ut. Du är en klok och underbar medmänniska. Klart vi ska vara med och föra den här kampen. Stor björnkram från mig.

Peter.

Peter Ahlkvist sa...

Du har verkligen förstått hur det ser ut. Du år som sagt en mycket klok och underbar medmänniska. Tillsammans ska hjälpas åt i denna kamp.
Kram Peter.

Walter Ekelin sa...

Det där är svåra saker du lyfter. Visst behöver solidariteten konkretiseras i konkret biståndsarbete, men jag är ytterst tveksam till att det skulle vara de politiskt aktivas roll att axla det uppdraget annat än inför sina närmaste. Skulle inte det bli välgörenhet? Är inte vår roll snarare att formera de politiska kraven? Leda in missnöjet i de samhällsförändrande banorna istället för de destruktiva (av London-typ t ex)? I huvudsak tror jag så, men frågan är ju inte okomplicerad. Människor lider här och nu. Också sådana som inte är helt närstående. Internationellt sägs Muslimska brödraskapet ha sitt sociala arbete att tacka för en stor del av den respekt varmed de bemöts i de ländernas befolkningar. Strategidokumentet tar också upp såna här frågor, men jag undrar dels om realismen (finns resurserna?), dels om önskvärdheten (blir resultatet bra?). Genuint fundersamma hälsningar, Walter

Birgitta Axelsson Edström sa...

Tack Peter. Kram till dig också!

Birgitta Axelsson Edström sa...

Walter, jag tror att man måste kunna tänka och göra både-och. Vi har möjligheter att påverka genom att formulera krav och lyfta problem, men om vi inte visar att vi förstår kopplingen mellan människa och struktur så blir vi inte riktigt trovärdiga. Det stora måste få avtryck i det lilla, men det kan inte betyda att man kan göra allt. Jag tror att politiken ska avspeglas i praktisk handling. Annars blir det som arbetarpartiet nya moderaterna: man säger en sak och gör en helt annan. Det blir bara retorik.

Men inte är det lätt det här. Jag tycker dock att det är värt både en fundering och ett försök. Eller två. Eller fler :-)

Walter Ekelin sa...

Jo, jag funderade vidare och det finns ju också en radikal svensk tradition i saken från 1900-talets början där arbetarrörelsen skapade sjukkassor, A-kassor, kooperation, försäkringsbolag, bibliotek osv. När den politiska makten erövrades överfördes det mesta i samhällets regi och kom att förvaltas av anställda tjänstemän. Så snart de ursprungliga entusiasterna försvunnit/utmanövrerats förlorade verksamheterna sin udd och egg och förborgerligades för att också tilltala det heliga borgerskapet. Är det rent av nya sådana verksamheter vi måste identifiera? Det kan göras! En del fält är helt självklara genom de historiska erfarenheterna, andra måste vi i så fall söka oss fram längs nya vägar. För mig blir den avgörande frågan nog hurvida vi kan skilja mellan välgörenhet och organisering...

Birgitta Axelsson Edström sa...

Ja Walter, där har du en viktig poäng!