Prisutdelningar med Vox Communis

I lördags fick vi i Vox Communis (världens bästa körgäng för övrigt!) vara med och presentera Kalmar kommuns pristagare i jämställdhet och kultur. Vi gjorde det med ett par trestämmiga sånger som vi hade skrivit nya texter till. Det första priset handlade om jämställdhet och det tilldelades klass Sp08EF på Stagneliusskolan för deras projekt om genus. Vid prisutdelningen representerades klassen av fyra unga kvinnor som fick ta emot en ljusstake av konstnären Anneli Ersbacken, ett diplom samt en blombukett. Dessutom får de en summa pengar att disponera. Till dem sjöng vi en variant av en kampsång mot apartheid från Sydafrika, "Kampen den går vidare...". Ja, kampen för jämställdhet går sannerligen vidare. Tack för att ni ungdomar kämpar på!

Kampen den går vidare
Den har bara börjat…

Alla ska ha samma rätt
Killar och tjejer…

Jämställdheten kräver jobb
Det får dom ett pris för…

Unga från gymnasiet
Visar oss vägen…

Kampen den går vidare
Den har bara börjat…

Årets kulturpris (också en ljusstake av Anneli Ersbacken, blommor och en summa pengar) tilldelades konstnären Oscar Guermouche, boende i Kalmar. Hans meriter är många och spännande. Bland hans aktuella utställningar kan nämnas "Mine's bigger than yours" (separatutställning på Kalmar konstmuseum, december 2010-mars 2011) och "Lust & Last" (grupputställning på Nationalmuseum, Stockholm, mars-augusti 2011). Han var också en av de Konstfackelever som orsakade en aning rabalder under vårutställningen 2009. Oscars bidrag hette "Vi vill åka till Moskva". Hur som helst, vi illustrerade priset så här:

Konsten rasar… (Längtan till landet)

Konsten hjälper oss att spränga gränser
För oss själva och vår fantasi
Med kulturen växer vi och lär oss
Om oss själva och om samtiden

/:Vi behöver förebilder som får oss
Se med nya ögon på vem vi är
Utmanande konster, sådant som retar
Och som får en del att ropa FY!:/

Ja, i Kalmar finns det såna mänskor
Och vi tänker just idag på en
Som ska få ett pris i sina händer
Och en summa svenska kronor med

/: Fast han rör sig mycket i stora världen
Ser vi honom här i Kalmar ibland
I vårt konstmuseum har han fått hänga
Liksom ofta uti fjärran land:/

Där var det alltså lite mer spännande att vara med och dela ut, för nästan ingen, och allra minst konstnären själv, visste vem som skulle få priset. Vi valde att framföra Längtan till landet och Vårvindar friska med nya texter, dels för att många fortfarande önskar att det vore vår (men inte jag ....), dels för att vi ville visa att just kulturen kan användas till att utveckla fantasin och spränga gränser mellan tid och rum. Hur som helst, Oscar satt intet ont anande nedanför scenen tillsammans med familjen och hade inte en aning om att hans namn skulle sjungas ut från scenen. Men han märkte det till slut när vi ganska högljutt sjöng följande:

Konstvindar friska… (Vårvindar friska)

Konstnären finns väl
Konstnären finns väl
där i publiken bredvid sin fru
Kanske han anar
Varthän det banar
Att det är honom vi menar nu

/:Kom upp på scenen: Oscar Guermouche
Du har gett Kalmars konstliv en skjuts
Intelligens och utmaning
ut i världen du gör succé:/

Grattis till pristagarna! Lycka till i fortsättningen!

För bra för att vara sant?

Kanske är det en slump, men att Folkpartiet i Kalmar kommun lyckas pricka in tidpunkten med den här insändaren så till 100% är nästan för bra för att vara sant:
http://www.barometern.se/reagera/ett-gott-rykte-ar-den-basta-marknadsforingen(2896558).gm

Det var 15 000 människor igår på plats på Stadsfestens inledande dag, ett evenemang som vi inte hade haft utan arbete från Destination Kalmar. Idag fortsätter festen med mängder av aktiviteter, men Folkpartiet tycker inte att det är nåt som är bra. Tydligen.

Folkpartiet verkar tycka att folket har fel, eller hur?

Ungdomarna visar oss vägen!

Det här är en insändartext som en partikamrat och jag skrev i slutet av juli efter terrordåden i Norge. Idag blev den publicerad i Östran :-)

Måndagen den 25 juli var vi många som cyklade in till Larmtorget i Kalmar för att delta i en manifestation för att hedra de ungdomar som så ofattbart blivit mördade på ett politiskt läger på Utöya. På vägen mot torget så slogs vi plötsligt av en skrämmande tanke. Hur klokt är det att samla alla ungdomsförbund på ett och samma ställe? Tänk om någon helt plötsligt får för sig att meja ner dem, en efter en? Denna tanke hade ju inte ens funnits bara några dagar tidigare.

Nåväl, vi tog oss till torget, hittade några kamrater och stod tillsammans och lyssnade. Den ena fina unga engagerade människan talade efter den andra i samma anda: Vi kan inte låta oss tystas. Svaret på denna människas hat är mer demokrati, mer öppenhet och mer kärlek. Våra ungdomar sa: Nu är vi inte gröna, röda eller blåa utan i dag är vi människor. Och som människor stod vi där, torkandes bort våra tårar bakom mörka solglasögon.

Det var så blandade känslor den där dagen. En stor sorg, en ofattbar maktlöshet inför det som hade hänt och sedan denna stolthet som växte i bröstet över dessa fina ungdomar. Det sägs så mycket negativt om den uppväxande generationen. Man talar om deras individualism och om deras oförmåga att känna solidaritet. Dagen på Larmtorget visade motsatsen. Det var ungdomarna som visade rätt väg. Vissa vuxna däremot kan inte ens, trots facit i hand, erkänna att de snabbt gjorde en fördomsfull felbedömning. Det var inte någon muslimsk terroristorganisation som låg bakom. Hotet kommer istället från dem som inte kan acceptera att alla är lika värda oavsett ursprung, kön, religion, sexuell läggning och politisk tillhörighet. Det hade ungdomarna på torget den måndagen redan fattat.

Våld föder våld, även och kanske speciellt det våld som sprids ut från etablerade makteliter. Kärlek, däremot, föder kärlek, speciellt om den kommer från en 14-åring som står darrande på Larmtorget i Kalmar och pratar om demokrati, solidaritet och öppenhet. Det är dags att vi alla visar att dessa ord betyder något i praktisk handling och i det verkliga livet.

Susanne Johansson
Birgitta Axelsson Edström
Vänsterpartiet Kalmar

Kreativ sångpoesi

Nu har jag försökt vara lite poetisk och skrivit sångtexter och övat in dem också med världens mest fantastiska kör Vox Communis. "Mästerverken" (hmmm....) framförs på lördag i ett offentligt sammanhang, på en stadsfest nära dig kl 1530 ;-)

Nu måste jag också passa på att dela med mig av min dotters fantastiska kreativitet. Hon har kommit på vilken som bör vara Folkpartiets nya kampsång, nämligen

"Swing it Majoren, swing it".

He he :-)

Lille-Nilsson

Det här är en sångtext av Göran Sahlberg. Bengt Johansson har tonsatt den och också sjungit in den (eller om den kanske gjordes redan på Terra Nova-tiden, det vet jag inte riktigt). Hur som helst, sången är lite speciell för mig. Den utspelar sig nämligen på Klädesholmen, den lilla ö i Bohusläns skärgård alldeles utanför Tjörn där min pappa har vuxit upp och där jag tillbringade samtliga semesterresor när jag var liten. Varje sommar blir det som ett sug att åka dit, men nu var det alldeles för länge sedan jag gjorde det. Förhoppningsvis kan det bli nästa år. Tiden har dock inte stått still därute. Det som en gång var, när jag var liten, är inte likadant längre. Den omisskännliga doften av sill från konservfabriken vid sidan av vägen som man kände när man gick mellan farmors och farfars hus och affären finns inte kvar. I konservfabrikerna finns numera sommarbostäder. Affären ligger inte på samma ställe, och cafét vid torget är stängt. Men havet, sältan, en del av släkten och den friska luften finns kvar! Plus mängder av turister.... och ja, en sådan är ju jag också när jag väl kommer dit numera. En sån där "badgäst" som min farbror brukade säga. Dem kände han inte. Resten visst han dock precis vilka det var.

Nåja, Lille-Nilsson var en känd baptistprofil och Skeppar-Albert , vars minne sången handlar om, just skeppare på små fraktfartyg. Tidpunkten är förstås för över hundra år sedan skulle jag tro, men väderläget kan vara likadant nu som då. Höst- och vinterstormar är inte att leka med därute bland de karga skären där fyren hette Pater Noster (latin för Fader vår). Ibland kan havet vara så upprört att det helt enkelt blir grönt. Då, kan jag tala om, då blåser det, och det var så vädret var när Lille-Nilsson skulle ut på sjön mellan Flatholmen och Klädesholmen....

Det var mot nyår till och skutan låg för vintern
Svanen hette hon och gick med frakt
tills hon blev satt på grund i Östersjön
fast det var lotsen själv som stod på vakt

Men Skeppar-Albert stod och såg mot Pater Noster
och visste ingenting om allt det där
Han slog en lov kring sina skepparminnen
och fångade en tanke här och där

Han, Lille-Nilsson, kom med ens i hågen
Han gick med snipan full av bönevak
Emellan skären for han som en lovsång
och bakom skotet satt han oförändrat rak

Fast när han tänkte lägga ut från Flatholmsbryggan
då var där ingen enda som gick med
när Lille-Nilsson bad om hjälp att staga
då ryckte männen till och gick i lä

Men då gick aposteln Nilsson själv i båten
fastän stormen gjorde honom nästan blind
när han gick klar från ångbåtsbryggan
och snipan fick på tok för mycket vind....

Nu fick man se att någon reste sig i båten
- det var ett ögonblick som tiden självt stått still -
men Lille-Nilsson och den andre klara fjärden
när de var två som satt på lovartsidan till

Men när man fråga Nilsson vem som var i båten
hade han för sin del inget sett
"Men aldrig nånsin har jag seglat bättre"
och Skeppar Albert, som sett på,
gav Lille-Nilsson rätt.

Jag fullkomligt älskar den här sången! Och det var därför jag ville dela med mig av den.

Tack Lasse!

Vi har nu mottagit beskedet att Lars Ohly inte kandiderar till partiledarposten vid kongressen i januari 2012. Det var ett väntat besked.

Vänsterpartiet behöver en ny ledning för att få en nystart. Det är en logisk följd av den strategi- och framtidsdiskussion som har pågått sedan förra valet där förnyelse och generationsväxling är bärande delar. Lasse har gjort ett mycket bra jobb i en svår tid för partiet, men nu ska någon annan ta över. Vi har i dagsläget tre mycket kompetenta och modiga partiledarkandidater i Ulla Andersson, Hans Linde och Jonas Sjöstedt. Var och en av dem skulle mycket väl kunna bli partiledare. Jag skulle inte bli förvånad om vi får ännu fler som kandiderar öppet. Jag tycker att Lasse gör rätt som stiger åt sidan nu och släpper fram nya krafter. Det finns ju sådana resurser i vårt parti att vi inte behöver riskera att stå utan ledning.

Tack Lars Ohly för allt ditt jobb som partiledare, ditt stora engagemang i viktiga frågor för så många människor (utrikespolitik, integritet, stödet till Palestina, välfärdsfrågorna, feminismen etc etc), för din aldrig sinande entusiasm och förmåga att ingjuta mod i oss partiarbetare som många gånger får stå ensamma när vi försvarar och vill utveckla den generella välfärden istället för att avveckla den och öka klyftorna mellan människor. Tack för ditt kamratskap vilket inte minst visade sig i valrörelsen 2010 där du var den som tydligast tog ställning för ett rödgrönt samarbete och för behovet av ett skifte från avvecklingssamhället med den blå alliansen vid rodret till ett välfärdssamhälle värt namnet. Tack för din principfasthet och för dina klara ideologiska ställningstaganden. Tack också för att du ALLTID har varit en god och trevlig representant för oss som står långt ut till vänster och värnar om att alla människor är lika värda! Och tack för dina goda skratt som jag hoppas få höra många många gånger till!

Jobbhöstens första dag

Idag börjar då jobbhösten på riktigt. Jag har mina aningar om hur den första dagen kommer att gestalta sig: Tvärdrag anbefalles på en riktigt solindränkt och värmeimpregnerad partiexpedition där fönstren inte har varit öppna sedan i slutet av juni. Behovet av syre kan inte överdrivas. Med anledning av detta kommer allsköns post, fakturor och lösa papper att fladdra runt i en virveldans medan en uppgiven politisk sekreterare hamnar på efterkälken i jakten på den försvunna räkningen eller det mystiskt fördolda kontoutdraget som har kilat fast sig mellan det tunga höj- och sänkbara skrivbordet och den svarta blommiga mattan som borde ha dammsugits åtminstone någon gång under förra årtiondet. Och så kommer dagen att fortskrida, med några pauser då och då med utblickar på nätet (om nu bredbandsuppkopplingen fungerar) för att se om det händer något mer spännande någon annanstans i världen. Det gör det säkerligen....

För övrigt tror jag att det är nyttigt att byta miljö då och då, hitta nya arenor och bryta gamla mönster. Jag önskar därför Anna med maken Johnny Lycka till med den nya tillvaron i Solna där ni själva kan skapa egna och nya former i framtiden :-)

http://www.ostran.se/sporten/johnny_flyttar_till_stockholm

Spännande höst

Ja, jag är mäkta stolt över att vara medlem i ett parti som har så många kompetenta partiledarkandidater som dessutom har modet att stiga fram och tala om att de vill leda framtidens Vänsterparti. Ett parti som ingen vill leda kan det inte vara mycket med. Ett parti där det finns en hel hög tänkbara partiledare går en ljus framtid till mötes. Det är i varje fall min övertygelse.

Lars Ohly har en lång rad starka sidor. Han har lett partiet genom en jobbig period, och han var den som trädde fram och axlade ansvaret när ingen annan ville efter Schymans avgång. Han var den som öppnade partiet för ett djupare organiserat samarbete med de rödgröna och den som allra mest lojalt slöt upp bakom ett rödgrönt skifte. Tyvärr var inte stödet lika starkt på andra håll inom samarbetet. Hans Linde är utrikespolitiskt kunnig och en mycket god debattör. Ulla Andersson är ett under av tydlighet och har sin största styrka inom finansområdet. Jonas Sjöstedt har lång erfarenhet av EU-arbete och är dessutom skarp i miljöfrågor. Samtliga har en god förankring i partiet och samtliga har en positiv och trevlig framtoning. Det är självklart att samtliga hör hemma iVänsterpartiets yttersta ledning under de kommande åren. Samtliga skulle kunna vara partiledare och göra ett mycket bra jobb.

Jag är inte orolig. Vi har en spännande höst framför oss. Vi har en valberedning som har ett lyxproblem, nämligen att arbeta med ett ordförandeval med i dagsläget fyra mycket goda kandidater. Det skulle inte förvåna mig om det blir ännu fler. Inte desto mindre har valberedningen en stor, viktig och svår process framför sig, men så ser ju alltid valberedningsuppdrag ut. Skillnaden här är att det finns kandidater som vågar stå för sin ambition. Det brukar man inte vara bortskämd med.

De fyra F:en är aktuella än idag

En av mina handledare på universitetet sa en gång när hon skulle ironisera över gamla tiders lärarroll: "Den kan sammanfattas med de fyra F:en: Formulera Frågan och Förvalta Facit" Med en gnutta igenkänning kunde jag faktiskt leende instämma. Det fanns en tid när skolan hade nästan monopol på kunskap och information. Det var lärarens frågor som gällde och det var han/hon som bestämde när svaret skulle levereras. Lärarens maktposition i kunskapsvärlden var oomstridd. Vi har kommit en bit längre nu, tack och lov med hjälp av goda och engagerade lärare som förstår vikten av att skolan förbereder för livet inte bara i nästa skolform utan även efter skolan, men med Björklunds skolpolitik vete sjutton vad som händer framöver. Hans skola tar nämligen ingen hänsyn till samhällsförändringarna eller till det faktum att skolans monopolsituation helt enkelt inte längre existerar. Hans idéer är på grund av detta förbiseende dömda att misslyckas. Och det är eleverna som får betala.

Hur som helst, det där med att hålla i information och bestämma över när den ska delges andra är inte något som forna tiders lärare ensamma stod för. I deras värld fungerade strategin. Det var ju de spelreglerna som gällde, så ingen skugga ska falla över dem. De skötte sitt jobb på det sätt som stod till buds. Skuggorna faller dock skarpt på den kultur som idag finns på andra håll, nämligen den som säger att demokratiska processer ska hållas utan insyn för dem de berör. Det är ett fenomen som skadar förtroendet. När information undanhålls, medvetet eller omedvetet, så skapas inte bara osäkerhet och rädsla vilket är allvarligt nog. Vad värre är att man med på båten kommer att få en fripassagerare som heter Misstänksamhet, och han är svår att bli av med. Han förgiftar sakta men säkert även andra delar av sammanhanget, och efter ett tag litar man inte längre på vad man får höra och se, utan letar istället efter dolda agendor och andra uppsåt än vad som var meningen. Människor idag nöjer sig helt enkelt inte med överhetens försäkringar, människor idag har rätt och anser sig ha rätt att få se hela sanningen. Får man inte det, utan får se endast en liten flik, så dalar förtroendet för den som visar fliken. Den kan ju nämligen inte visa helheten.

Att hantera information är svårt. Att ge sig själv rätten att fördela den till vissa och undanhålla den från andra innebär att man ger sig själv möjligheten att skapa osäkerhet, rädsla, misstro och misstänksamhet hos andra. Jag tycker inte att det är rimligt. För mig är transparenta beslutsprocesser alltid att föredra framför hemlighetsmakeri, ty även den mest genomskinliga och ärliga process blir kantad med frågor och misstankar om konspiration när en föregående i efterhand har visat sig innehålla just sådana ingredienser.

Och vad handlar nu detta om, egentligen? Ja, det får läsaren själv fundera över. Taktiken "Att undanhålla information" är ett maktmedel som används inom en lång rad områden och i många sammanhang. Jag avser inte att peka ut något specifikt. Vardagen är full av exempel på flera nivåer. Min avsikt är helt enkelt att peka på ett problem som kan ge ännu större problem framöver i form av otrygga människor som letar fel där det kanske inte ens finns några. Min önskan är förstås att fripassageraren Herr Misstänksamhet inte kliver på fler båtar än nödvändigt. Han behövs nämligen inte honom i ett samhälleligt sammanhang där man känner sig trygg, och det är ett sådant samhälle jag vill ha. Ett sådant samhälle präglas av öppenhet och inte av exkludering, och i ett det samhället är de fyra F:en inte ett uttryck för någon strategi alls utom i historisk mening.

Detta skrämmer mig

Det finns tillfällen då jag på allvar börjar undra vad som händer med människor. När jag läste följande blogginlägg inföll ett sådant tillfälle: http://annelieenochson.blogspot.com/2010/07/hatbrottslagen-ar-problematisk.html

Till saken hör följande: Skribenten bor i Göteborg och är riksdagledamot för KD.

Hur i all världen kan det vara ett problem att trakasserier begränsas? Finns det för lite hat i världen? Behöver vi mer? Är det en mänsklig rättighet att se ner på andra människor för att de inte är likadana som vi själva?

Nej, Annelie är helt ute och cyklar. Vi behöver mer KÄRLEK, inte mer hat. Vi behöver MER tolerans, inte mindre. Och vi behöver definitivt inte fler som helt i onödan tar på sig offerkappan. Den här världen offrar tillräckligt många ändå i verkligheten, i svält, i krig och genom massakrer och terrordåd. Det förvånar mig att inte det står tydligt och klart för en riksdagsledamot som borde vara uppdaterad på händelser i världen. Just nu är dessutom det grannland som ligger så nära hennes egen hemstad drabbat alldeles speciellt. Jag tror inte att det var kärlek, öppenhet och tolerans som låg till grund för bombningen och massakern där, utan helt enkelt intolerans och hat.

Eller är det viktigare att sprida hat än kärlek även i denna tid? Den tanken skrämmer mig. Jag hoppas dock ännu att vi är fler som står upp för rätten att älska än för rätten att hata.

Solidarisk välfärd ska gälla alla!

Vi har vant oss vid att frivilligorganisationer som Röda korset ger människor i fattiga och olycksdrabbade länder möjlighet till ett rikare liv. Det kan handla om att skänka hjälpmedel som rullstolar, glasögon, kryckor och proteser eller om ren katastrofhjälp. Det handlar i grunden om en önskan att dela med sig av det överflöd som finns här till människor i andra länder som hade oturen att födas där och inte här, där resurserna och välståndet finns.

Men nu börjar arbetet skifta territorium. I det moderatstyrda Västervik uppmanar kommunalrådet Harald Hjalmarsson invånare som har låg pension och sådana funktionsnedsättningar att de måste bo på vissa gruppboenden att vända sig till Röda korset om pensionen inte räcker till mer än mat och till dyra bostadshyror.

I Västervik får alltså frivilligorganisationerna jobba på hemmaplan och ge cyklar och skor till människor som lämnas utanför välfärden. Detta är ett lågvattenmärke! Sverige ska naturligtvis ha ett välfärdssystem som garanterar varje invånare ett värdigt liv med skälig levnadsnivå.

Under högerstyret monteras dock välfärden ned. Ansvaret åvilar främst den sittande regeringen. Högerpolitiken med otaliga jobbskatteavdrag medför att stödet till den som behöver försvinner medan den som redan har hälsa och jobb får mer och mer. När inte samhällets resurser räcker till att ens fylla grundläggande behov kommer också viljan att betala skatt att minska vilket i sin tur leder till fler privata försäkringslösningar. Det gäller förstås bara för dem som har möjlighet att teckna sådana. För andra blir maskorna i trygghetssystemen större och större tills det bara finns tomma hål kvar. Vi rör oss mot gamla tiders konservativa välfärdsmodell, där välfärdsnivån gäller bara den som arbetar medan resten får leva på existensminimum och får förlita sig på frivilligorganisationer och på kyrkan.

Vi i Vänsterpartiet vänder oss mot utvecklingen. I Vänsterpartiets Sverige, byggt på övertygelsen att alla människor är lika mycket värda, finns det en grundläggande, gemensamt finansierad välfärd och trygghet som gäller ALLA. Sjukdom, funktionsnedsättningar, åldrande och arbetslöshet drabbar nämligen vem som helst av oss. Den dagen det händer ska vi veta att ett solidariskt skyddsnät finns. Vi ska inte tvingas iväg med mössan i hand på tiggarstråt till en frivilligorganisation som har helt andra uppgifter än att lappa ihop de hål i välfärden som Moderaterna klipper upp i sin skamliga omvända Robin Hood-taktik ”Att ta från de fattiga och ge till de rika”.

Birgitta Axelsson Edström
Susanne Johansson
Vänsterpartiet Kalmar

Aktuell sångtext

Hatet fräter sönder dig

och binder dig i ensamhet

Övervinn din bitterhet

med rätta vapenslag.

Räck din hand till försoning

sluta tänka tillbaka.

Våga tro på kärleken,

och du ska segra till sist!

Älska dem som hatar dig

välsigna dem som hånar dig.

Bed för dem som sårar dig

och handlar kärlekslöst.

Låt dig aldrig förbittras

hatet kväver din glädje.

Lämna allt i Herrens hand

och du ska segra till sist!

Endast kärleken segrar,

Endast kärleken segrar,

Endast kärleken segrar

över ondska och hat.

Den här texten är från en skiva med Charlotte Höglund från tidigt 80-tal. Inte kunde jag ana att just den skulle kännas så högakuell just nu, i slutet av juli 2011.

Första semesterveckan

Tvättmaskinerna är igång i tvättstugan, sängkläderna är utbytta, den mörkbruna träsängen avtorkad (varifrån kommer allt damm i ett sovrum???) och nu väntar grattiskort och paketinslagning före frukost och Melodikrysset. Det blir en fullspäckad lördag. Idag fyller nämligen min pappa år, och vi ska passa på att fira både honom, mamma, storasyster och goe liberalmaken på en gång. De fyller år inom lopppet av en månad, så detta är en nyttig form av rationalisering :-)

Det har varit en välfylld första semestervecka. Den inleddes med ett par dagar i Åtvidaberg hos svärföräldrarna. Jag visste det redan på förhand:"I detta kokande inland kommer vi att befinna oss under årets värmebölja" och mycket riktigt, så blev det. Det betydde å andra sidan också att sommarens premiärdopp togs i den fantastiska Bysjön tillsammans med otaliga små fiskar :-) En match med ÅFFs b-lag på Kopparvallen hann vi också med. Det blev vinst förstås. 4-1 mot Gefle som säkert var minst fem år yngre och 15 kg lättare allihop. ;-) Bra jobbat Bruket :-)

Sedan åkte vi till Västervik för att leva ett dygns skärgårds- och turistliv. Som de ordningssamma svenskar vi är kollade vi upp båtturernas tidtabeller i god tid och satsade på en tur med M/S Sladö till Idö kl 16. Inte sjutton varken kom eller gick det någon båt då. Vi väntade. Och väntade. Och väntade i den stekheta solen. Sedan ringde vi turistbyrån. OK, Sladö var trasig och på reparation sedan 26 juni. Enbart M/S Freden trafikerade med en helt annan tabell, och då gick turen kl 18 med hemfart kl 22. Visst är det konstigtt att det inte går att lägga ut sådan information på hemsidan? Eller är det bara i Västervik som det är omöjligt?

Nåja, det blev ingen båttur. Vi dog inte för det, men lite trist var det. Istället skulle vi åka med tuff-tuff-tåget sa vi som körde runt i stan. Är man turist så är man , och då är det OK att vara barnslig. Vi sprang i fatt tåget på torget och skulle ta plats. Då hade det just kört sin sista tur för dagen. Suck. Men men, mat måste vi väl ändå kunna få. Goe maken har ett gott matminne från en speciell restaurang. Vi gick dit. Den var stängd, eller åtminstone var den inte kvar där den låg förut. Nu var det ett fik där. Också stängt.

Det var dock ingen fara. Vi fick i oss lite mat på ett annat ställe. Vi var absolut äldst på en av stadens pubar framåt natten där vi lyssnade på en livetrubadur och vi sov gott med fyra öppna fönster på ett av stadens hotell. Ingen båttur, ingen tågrunda och inte rätt restaurang, men vi hade det skönt ändå. Men Västervik, hemsidor KAN uppdateras ;-)

I torsdags var det premiär på sommarteatern "Ett makalöst bröllop" i Krusenstiernska gården. Jag kan rekommendera den! Kolla in hotellstäderskan. Bara att se och höra henne är värt en biljett till föreställningen :-D

Nu väntar tvättstugan igen och sen ska man ge sig i kast med förberedelserna inför dagens födelsedagsfest. Knytkalas ska det bli med sommarbuffé hemma hos föräldrarna. Med rimmade verser och paket hoppas jag att födelsedagsbarnen ska bli nöjda :-)

Glad Midsommar till er alla!

Dagen före Midsommarafton.... Nu hägrar semestern. En lång ledighet som väntar på att fyllas med bara avkoppling är på gång att inledas, men ett möte i nästa vecka måste jag klara av ändå. Men fram till dess är jag LEDIG :-) Och sedan ska jag under sommaren bland annat besöka Liseberg tillsammans med goa dottern (vi har passerat tonåren båda två men ett par dagar varje sommar får vi ett allvarligt återfall...), åka på kryssning i Östersjön tillsammans med goe maken samt skriva en rad texter till en andaktsbok. Det kan ju passa bra att koppla av med, eller hur?

Vad har våren bjudit på? Ja, jag måste medge att den har varit jobbig, inte på det privata planet men på det professionella. Kören Vox Communis blomstrar (Tack alla goa människor som finns där!) och hemmavid har vi det gott. Det är guldkorn som förgyller livet och som ger kraft att klara av annat som inte är lika utvecklande. Visserligen kunde jag lämna tunga, alltför tunga om jag ska vara ärlig, uppdrag på nyåret och det har varit en välgärning för min hälsa. Istället har jag fått uppdrag som ger betydligt mer spelutrymme, speciellt om man tillhör ett litet parti. Det känns bra, och tiden har faktiskt under den här terminen räckt till för att skriva och läsa en del, vilket jag har saknat ordentligt under de gångna åren. Med små steg börjar jag hitta tillbaka till den där underdogmentaliteten som alltid har varit min främsta stolthet. Det känns bra. Kampen för rättvisa, solidaritet, jämställdhet och jämlikhet är viktigare nu än på länge, och där har jag hittat en glöd som inte slocknar i första taget. Att vi dessutom har bildat ett än så länge ganska underjordiskt nätverk som hanterar mycket viktiga frågor är förstås också ett stort plus med våren 2011. Snart kommer vi att synas på allvar. Då får ni huka er gubbar :-)

Men det övergripande intrycket är ändå att jag fått kämpa mycket i motvind. Jag är inte van vid tystnad och negativa attityder. Jag har aldrig, tack och lov, tidigare behövt göra våld på mitt eget beteende bara för att inte känna mig utnyttjad, men under våren har det känts nödvändigt. Professionella relationer på jobbet ska nämligen numera inte på något sätt vara personliga, och då har jag anpassat mig till det. En enda gång har jag varit i närheten av en sådan stämning, och det är en himla massa år sen i den akademiska världen då man vid fikabordet fick lära sig att frågor om hur någon mådde eller om vad man hade gjort under helgen inte bara var totalt ointressanta utan dessutom olämpliga. Sådant leder till en kall och obehaglig miljö, men det jag har insett under våren är att jag just nu inte har så mycket energi att jag på egen hand kan höja temperaturen. Jag har också anpassat mig till tystnaden, inte i alla sammanhang men i en del. För att orka med har jag alltså valt att ta på mig en tjockare kappa, eller kalla det pansar. Då känns kylan mindre.

Nu väntar sommaren, och den inleds med Midsommarfirande tillsammans med släkt, grannar och vänner. Jag håller tummarna för att det blir uppehåll så att det kan bli grillning under bar himmel. Jag önskar alla, var ni än finns, en riktigt härlig Midsommarhelg och en lika härlig sommar med bara sköna stunder! Och om vi har tur, och om JAG har tur, så kanske värmen kan smitta av sig så att hösten inte blir lika kall som våren har varit :-) Eller så kanske jag under sommaren kan samla på mig så mycket värme att jag orkar ta tag i problemet på egen hand....

Budget i kf

Här i Kalmar har kommunens budget för nästa år klubbats. Nu ska man planera år 2012 efter den så att den kan börja gälla vid årsskiftet. Ett digert planeringsarbete ska genomföras av alla nämnder och styrelser. Man måste ändå säga att det saknades alternativ den här gången. Trots ändringsförslag i mängd (ca 180) så var det en enigt fullmäktige som stod bakom nästan allt i den rödgröna budgetluntan. Moderaternas förslag skiljde sig åt med ändringar som omfattade 5,1 mkr, KD med 5,6 mkr, C med 8,1 mkr och FP med 20,6 mkr (där förespråkades en skattesänkning med 10 öre). SD ville också ha en skattesänkning i spannet 10-20 öre men saknade i övrigt siffror i sitt förslag. Det är i sig ganska märkligt i en budgetdebatt som just handlar om …. Ja just det, pengar och siffror.

OK, hur bra är en rödgrön budget som borgerligheten ställer upp på till 99%? Ja, det kan man undra, men jag vill tro att den är bra. Jag vill tro att vi bygger en bättre och rättvisare kommun med budgeten som grund. Det måste man ju tro.

En aning bekymmersamt är att omsorgsnämnden får en ramminskning på 10 mkr om året de kommande åren på grund av de höga kostnaderna i Kalmar jämfört med standardkostnaderna. Å andra sidan är det inget parti som inte ställer upp på den förändringen, så ingen kan ju gnälla i efterhand. Lite konstigt är det ändå när man betänker att alla partier utom vi och MP begärde extra anslag till omsorgen i februari (5,3 mkr). Det har man ”glömt” nu.

De borgerliga vill minska anslagen till Destination Kalmar i ett läge när turismen utvecklas som aldrig förr, när evenemang som Iron Man och damfotbolls-EM ska genomföras i Kalmar. Det är huvudlöst. Lika huvudlöst är det att höja borgensavgifterna för kommunala bolag och därigenom se till att både boende i Kalmarhem och företag som hyr lokaler av KIFAB får höjda hyror. Suck. FP vill avveckla omsorgens bemanningspool och verkar tro att timanställda vikarier inte behöver någon lön. KD vill renovera alla kommunägda fastigheter utan att det kostar pengar. Centern tjatar som vanligt om ”timledarreformen” på fritidsgårdarna och vägrar begripa att timledare är en oegentlig anställningsform, ingen reform. M vill bygga ungdomsghetton och göra om det alkoholpolitiska programmet pga Linnéuniversitets studenter. SD tror sig ha profetisk förmåga och pratar, förutom för den gamla unkna rasismen och främlingsfientligheten som vi andra inte blir ett dugg överraskade över längre, om ”Linnéuniveristetsfiasko”. Tja, där var ett par oppositionsförslag i korthet. Det är lite magert, eller hur?

Det FINNS satsningar i budgeten. Ett nytt idrottspaket klubbades. Det är positivt att satsa på fysisk aktivitet. Det handlar om folkhälsa och framtida utvecklingsmöjligheter. Nu hoppas jag bara att man framöver samverkar bättre med våra föreningar och den ideella sektorn, dvs med de människor som bär en mycket stor del av vår välfärd på sina axlar utan betalning. Deras arbete måste hanteras med respekt. Vi lägger dessutom pengar på sommarjobb för ungdomar, på tursim och på kultur. Det är bra!

Men det finns också utmaningar. Äldreomsorgen som måste gasa och bromsa samtidigt, utveckla verksamheten och erbjuda moderna äldreboenden som håller för nutida och framtida krav. Äldre har rätt till ett värdigt liv även när krafterna tryter. Gymnasieskolorna ska sjösätta en ny gymnasiereform medan elevantalen dyker ner. Där måste kraft kunna läggas på verksamhetsutveckling och inte på annat tjafs. Jämställdheten utvecklas inte tillräckligt snabbt. Varför är det år 2011 exempelvis fortfarande självklart att brandmän och anläggningsarbetare har betalda arbetskläder medan omsorgspersonalens arbetskläder enbart blir föremål för en utredning?

Vi har alltså långt kvar systrar och kamrater. Än har vi inte nått fram. Hoppas vi kan ta ett par steg till i riktning mot rättvisa år 2012. Jag skulle dock önska vill att det ska gå snabbare än det just nu gör....

Atmosfäriska störningar?

Det finns en hel del som man kan fundera över ibland, och det gör jag just nu. Hela den aktuella historien kring Kalmarsunds Gymnasieförbund med efterforskning av källa, med bristande information, med anmälan till JK och med obegripliga attityder på flera håll fyller mig med olust. Jag som alltid har tyckt att det har varit roligt att sitta med i gymnasieförbundets styrelse, även om det inte alltid har varit det allra mest effektiva politiska sammanhang jag har verkat i, börjar få väldigt svårt att både förstå och hantera stämningen där, trots att jag verkligen brinner för att stötta gymnasieskolans framtida utveckling i positiv riktning.

Kan man kalla det atmosfäriska störningar kanske? Och, i så fall, hur kan man råda bot på såna? Det behövs nämligen. Den borgerliga regeringen kan inte få härja fritt i skolvärlden utan vi måste vara med på banan och dra i vänsterarmen. Det kan vi just nu göra genom målinriktat parlamentariskt arbete på arenor där den offentliga skolan drivs. Då kan vi inte låta annat än just skolans utvecklingsmöjligheter, varje elevs rätt att få ta del av en utvecklande utbildning i de formbara tonåren och varje vuxens rätt att ta del av vuxenutbildning, stå i fokus för våra diskussioner.

Jag hoppas att vi kommer över de här lokala problemen. Det måste vi, för elevernas skull. Jag hoppas att JK kommer att ge oss vägledning i det arbetet så att vi återigen kan jobba med de viktiga frågorna. Rejäla framtida utmaningar för våra gymnasieskolor är nämligen inte något vi behöver leta upp. De är i allra högsta grad en realitet, och vi lever i dem redan nu.

Om vikten av kompetens i estetiska uttrycksformer i framtiden

”En hand som arbetar skapar en hjärna som tänker” uttryckte möbelformgivaren Carl Malmsten. Allt lärande hänger nämligen samman. Den estetiska verksamheten stödjer lärande i matematik och språk, och vice versa. Kreativitet, kommunikation och entreprenörskap utvecklas till stor del genom estetiska ämnen. Den utvecklingen kommer de gymnasieelever som börjar gymnasieskolans första år hösten 2011 att förvägras. Det är bekymmersamt då vi och vårt samhälle behöver mer kreativt tänkande och mer entreprenörskap, inte mindre. Men den nya gymnasieskolan tar ingen hänsyn till det.

Kurserna i bild, musik, dans och drama berövas i och med hösten 2011 sin ställning som obligatorium och som meriterande kurser. Det innebär att många gymnasieskolor, i riskzonen ligger Stagneliusskolan i Kalmar, kommer att stå helt utan estetiskt och konstnärligt kreativa kurser. Det är beklagligt. Blivande entreprenörer och andra som kommer att jobba inom kreativa näringar och inom kulturområdet ska utbildas utan att få lära sig de kreativa processer som just de estetiska ämnena så tydligt förmedlar. Det står i skarp kontrast till gymnasiereformens tydliga betoning på entreprenörskap och elevernas egen drivkraft. Det riskerar att bli platt fall, både för reformen i sig men tyvärr också för elevernas framtid då de inte får tillgång till adekvata redskap inom ramen för utbildningen.

I vår tid blir det allt viktigare att kunna hantera och tolka bild- och textinformation i olika media. Våra industrier är på väg ut ur landet och arbetsplatser försvinner. Vi måste alltså tänka nytt. Denna utveckling måste med nödvändighet färga även skolan. Estetisk och kommunikativ kompetens kommer att höra till det allra viktigaste på framtidens arbetsmarknad, oavsett om man ska bli ingenjör, läkare eller journalist. Den nya gymnasieskolan ökar risken för att dessa perspektiv saknas. Därmed riskerar Sverige att inte längre ligga i framkant, varken när det gäller industriellt utvecklingsarbete eller inom media och kultur. Man går dessutom emot ett EU-betänkande från 2009 där man fastslår att konstämnen bör vara obligatoriska i utbildningsprogrammen på alla utbildningsnivåer så att en demokratisering av tillgång på kultur främjas.

Den gymnasieskola som slår upp sina portar hösten 2011 har många brister. En av de allvarligaste är att kurser med inriktning på kultur och skapande nedvärderas och stryks som obligatoriska. Det kan leda till större problem än vi anar. Elever får sämre möjligheter än tidigare att ta plats på en framtida arbetsmarknad, och Sveriges möjligheter att behålla en frontposition i kunskapsintensiva sektorer försvåras. Det var nog inte det som högerregeringen avsåg med sin nya gymnasiereform, men det är så det blir när man inte bryr sig om att ta till sig väl grundade argument. Carl Malmstens vishet från förra seklet hade nog kunnat tillföra en del, om någon på högerkanten hade varit beredd att lyssna.

En av två möjliga

Igår blev jag minst sagt upprörd och överraskad när jag fick syn på tidningen. Ännu mer växte förvåningen när jag öppnade den. Jag vet inte riktigt hur jag ska varken tänka eller agera nu, men jag är grymt besviken och måste nog ge mig en liten stunds eftertanke så att jag inte gör något jag senare kommer att ångra.

Hur som helst, jag är utan egen förskyllan, en av fem möjliga, fast egentligen och allra troligast är att jag är en av två, och den etiketten hade jag väldigt gärna sluppit.

Pingstdagen 2011

Idag blev det en fin dag. Det var i och för sig gårdagen med, efter ett tag alltså. Idag har vi varit i Domkyrkan i Växjö och denna somriga pingstdag bevittnat invigningen av den nya biskopskräklan samt nio nya prästers vigning till tjänst i Svenska kyrkan. Det var mäktigt, vackert och varmt. Riktigt varmt. Å andra sidan, det känns väldigt bra att det är så fullt i en domkyrka att till och med den blir stekhet och syrefattig. Den efterföljande lunchen hos biskopen var lika mysig den med god mat och trevlig samvaro. Östrabo i Växjö ligger så gudomligt vackert! Har ni inte varit där, gör ett besök. Vacker trädgård, vackra hus, ja, man tappar nästan andan :-) http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=663582

Vi sjöng som inledande psalm traditionsenligt nr 161 ur Svenska Psalmboken (text: P Nilsson 1934, musik: M Vulpius 1609). Fjärde versen lyder:
Kärlekens Ande, hand i hand
lär oss som syskon att vandra.
Samman oss bind med fridens band,
hjälp oss att älska varandra.
Styr våra steg i Jesu spår,
lär oss att bedja Fader vår.
Kärlekens Ande, led oss.

Det är en av mina favoritverser. Den håller i många sammanhang, inte bara en solig pingstdag utan även resten av året.

Utmaning

Det där med politik är inte alltid helt lätt att reda ut. Det är en sak att ha grundprinciper, mål och visioner och tyvärr en helt annan att försöka nå dit genom otaliga sammanträden och diskussioner i samarbete med andra som man inte själv har valt att arbeta med, som inte delar riktigt samma målbild och som av allt att döma inte tycker det är speciellt angenämt att samarbeta med mig heller. Det är en utmaning kan jag tala om.

Men det är ju det som är hantverket, och det lär man sig med tiden även om det kan vara en dyrköpt läxa. Det handlar i hög grad om att komma fram till kompromisser som åtminstone leder åt rätt håll, om än i pinsamt mikroskopiska steg, men det är ju vardagen för oss som företräder små partier. Det finns dock annat som jag aldrig kommer att köpa, oavsett från vilket håll det kommer. Det mesta går dock att lösa om man visar varandra respekt och hänsyn, om man inser att det kan vara bra att lyssna istället för att bara prata själv och om man respekterar det gemensamma regelverket och inte medvetet eller omedvetet fipplar med det formella. Och visst är det gott att veta att de allra flesta håller med om det?

Idag ska jag dock ta mig ifrån den lilla kalmaritiska sandlådan för att arbeta i ett helt annat sammanhang där vi vill samma sak allihop, nämligen att skapa världens bästa välfärd för alla. Det känns skönt. Då och då måste man nämligen påminna sig om vad som är meningen med alla de ändlösa diskussionerna som känns både fruktlösa och meningslösa ibland. Man sitter ju inte där och slåss för ingenting eller, hemska tanke, för sin egen försörjning, utan för att man drivs av viljan att skapa något gott i både stort och smått för någon annan än sig själv. Det är då studiebesök i verkligheten och träffar med partikolleger fyller en speciell funktion. Den typen av andningshål är livsviktiga även om resan dit den här gången är lång och av allt att döma verkar bli fylld av ilskna gallskrik från en liten flicka som inte alls verkar uppskatta tågresan. Förmodligen lider hon mer än jag.

"Ensam i bräcklig farkost"

Mörkret sänker sig. Den här kvällen är inte himlen lika vacker som igår. Då skimrade den i klart lysande rosa. Nu är det mer ett grått lite molntyngt himlavalv vi ser. Nåja, jag klagar inte. Idag har det kommit lite regn, blixt och dunder och luften känns en smula klarare.

Jag antar att jag måste vänja mig vid att vara ensam vänsterpartist i olika sammanhang. Idag har jag till exempel varit ensam under ett heldagsmöte. Det har jag varit förr, men nu är det annorlunda. Man måste inte vara ensam bara för att man är ensam, om ni förstår, men i det här sammanhanget är jag plötsligt himla ensam. Det där med samarbete och samförstånd har fått ge vika för helt andra arbetsformer och härskartekniker, och det tycker jag inte om. Jag känner mig fortfarande en aning vilse men efter ett halvår så ser jag i alla fall konturerna av regelsystemet för "the name of the game". Jag är inte tillfreds, långt därifrån, men det SKA gå att navigera i det här farvattnet också. Alternativet, att stå kvar på kajen och hålla tyst, finns bara inte. Är man en Ninja så är man. Även skalden Erik Gustaf Geijer var nog en Ninja på sitt sätt på nyårsdagen 1838:

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud

Seger!

Idag vann vi en seger i kommunstyrelsen. Hela gänget gick på vår linje och uppmanar nu Kalmarsunds gymnasieförbund att öppna sina sammanträden för allmänheten igen. Vi i Vänsterpartiet formulerade och skickade in en skrivelse till kommunstyrelsen med den innebörden efter det tokiga beslutet i mars och nu går skrivelsen tillsammans med en uppmaning iväg för behandling. Kalmar kommun är den överlägset största medlemskommunen och står för nästan 70% av budgetmedlen. Om resterande dryga 30% (Mörbylånga, Torsås och Borgholms kommuner) har en annan uppfattning än att sammanträdena ska vara öppna för insyn så får det bli ett pikant problem som förbundets styrelse får hantera.

För oss i Vänsterpartiet är öppenhet en mycket viktig grundsten i demokratin. Med öppenhet vinner vi acceptans för våra beslut. Med öppenhet kan vi entusiasmera människor till att engagera sig i politiska frågor. Med öppenhet garanterar vi att vi har sjyssta beslutsprocesser. Det handlar om etik, moral och respekt för demokratins spelregler. Vi viker oss inte en tum när det gäller detta, och jag är glad att samtliga övriga partier hade precis samma uppfattning som vi idag. I mars var det bara vi i Vänsterpartiet och Miljöpartiet som höll fast vid denna grundprincip. Skönt att veta att man kan ändra sig när det blir så fel. Nu hoppas jag att också övriga tre kommuner inser sitt misstag och ändrar sig.

En ny dag efter himmelsanbefalld avkoppling :-)

Jag har haft totalstopp i min e-mail sedan i onsdags morse. Snacka om att känna sig avklippt från omvärlden :-( men nu fungerar den igen :-) Allt går så himla mycket lättare om man kommunicerar med varandra och informerar om vad som ska och kan hända :-)

Allvarligt talat, det kanske ändå var meningen. Kryckor, två ömma fötter, en trasig rygg och sedan inte ens fungerande e-post.... Jag tror att den gode guden däruppe försökte säga till mig att under den här långhelgen skulle jag koppla av, och det är jag tacksam för. Det blev sköna dagar som jag så väl behövde. TACK!

Men idag är det en annan dag. Efter att ha klarat av ett kommunstyrelsemöte samt problemet med e-posten åtminstone till hälften så ska jag se till att putsa köksfönstren och sätta upp nya fräscha gardiner när jag kommer hem så småningom efter dagens sista möte. Det bör jag hinna innan det är dags att bänka sig framför fotbollsmatchen på TV. Heja Sverige! Spöa Finland! Den riktigt VIKTIGA matchen går dock inte på TV. Den spelas i Hovmantorp ikväll kl 19 fjärran från kameror och arenakrav. Heja Klubben!!!

Lugn helg

En riktig avkopplande långhelg pågår :-) Visst sjutton är det skönt! För min del blev den ännu lugnare än jag hade planerat. Efter att ha haft ischias i en vecka ramlade jag i tisdags kväll ner ett par trappsteg på Larmtorgets scen när vi hade avslutning med kören. Det blev ett besök på sjukhusets akutmottagning morgonen därpå efter en sömnlös natt med värkande fot och smalben. Jag ska inte klaga. Det kunde ha gått långt värre än en stukad fot, men inget ben är alltså brutet och idag har jag slängt kryckorna i alla fall. Men om det är nån som undrar:

• ischias



• en nyligen stukad fot



• en sedan länge överkörd fot som skriker vid belastning
  

är ingen direkt höjdarkombination. Fråga mig, jag vet...

Men, det blev ett litet bröllop i helgen ändå trots krycka! Anna och Petar gifte sig i går lördag i Kalmar Domkyrka och tog emot gratulationer på en solbestrålad kyrktrappa. Grattis och lycka till i framtiden! Samma dag, men på annan plats, gifte sig partiordförande Lasse med sin Åsa. Grattis och lycka till ni också :-)

Igår kväll hade vi grillkväll med grannar, vänner och familj. Vi var nog ett 20-25-tal som åt och drack gott tillsammans. Mina föräldrar kom och var med liksom plastsonen med tre kompisar. Åldersspridningen blev stor, och det gör ju bara att det blir ännu roligare. Jag är så tacksam för att vi har så trevligt ihop på vår lilla gård :-) Kvällen avslutades med ett parti poängkubb. Jag vill ju inte vara taskig, men det var nog det sämsta jag sett i den vägen, och märk väl: Jag var inte ens med! Mina resultat brukar inte direkt vara nåt att hänga i julgranen, men detta var sämre än sämst. Nollorna stod som spön i backen. Ingen träffade nånting ;-) Vem som vann? Goe liberalen förstås. Jag tror att anledningen helt enkelt var att han som folkpartist kände sig mest hemma bland alla nollorna i spelprotokollet ;-)

Om gnällspikar och nålar...

Det finns dagar då man bara vill vända upp och ner på allting. Ibland är det faktiskt bra. Om man får reaktioner som känns orättvisa, kan det möjligen finnas en annan tolkning än den man just gjorde? Till exempel negativ kritik, kan den uppfattas som något positivt? Ligger det något annat bakom gnäll och nedlåtande attityder?

Ja det kan faktiskt vara så. Negativ kritik är för det mesta ett tecken på att någon tycker att det man gör betyder något. Sedan kan det finnas mängder av anledningar till att man bemöts just negativt. Det behöver inte vara just mitt fel. Det är inte helt ovanligt att dylika kommentarer fälls av människor som tycker att de av en eller annan anledning har ett högre värde än jag eller att de på grund av det ena eller andra har en automatisk högre ställning i makthierarkin. Vad det än kan bero på så är taktiken tydliga och ganska självklara exempel på härskartekniker och ska därför bekämpas å det strängaste.

Sedan kan det också finnas anledning att se på sitt eget agerande också. Vad vill jag med mina omdömen till andra? Vill jag lyfta dem och ge tips som leder framåt? Vill jag förstärka det som är bra och på det sättet på sikt eliminera de delar som jag inte tycker är speciellt fruktbara? Det är viktigt att komma ihåg att man inte ska behandla andra som man själv blir behandlad, utan att man ska behandla andra som man själv skulle vilja bli behandlad. Det är en himla liten skillnad rent språkligt, men innehållsligt är det en HIMLA STOR skillnad.... Men ack så svårt det är..... Och jag faller i fällan hela tiden, oavbrutet. Jag försöker bättra mig, men det är svårt. Och det gäller också att fokusera på det som känns bra och envetet tänka på att en enda negativ kommentar kanske motsvaras av fem glada tillrop. Varför är det egentligen så svårt att i det läget se på det som känns bra och helt enkelt lägga gnällspikarna vänligt men bestämt åt sidan ett tag?

Nåja, jag står ut med leken. Har man gett sig in i den så får man den tåla, även om diverse män (för numera är det nästan bara män det handlar om) inte kan låta bli att sticka nålar i en då och då och det kan göra rätt ont vissa gånger. Numera drar jag ut nålarna och sparar både dem och gnällspikarna som lärdomar, och vem vet, en gång kanske de kan komma till användning på ett sätt som faktiskt kan vara utvecklande och inte bara nedbrytande. Det är en utmaning inför framtiden som jag gärna skänker några tankar till. Även nålar och gnällspikar kan bidra med något viktigt, men det krävs nog att man satsar en hel del reflektion och själslig styrka innan man blir varse hur.

Utbildningsministern hindrar en framgångsrik skola

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) kritiserar ständigt den skola han politiskt ansvarar för. Enligt honom har den svenska skolan aldrig varit sämre än den är nu. Björklund är dock inte den som bara gnäller. Han är en handlingens man. Tyvärr genomför han åtgärder som leder käpprätt åt skogen. När Skolverket, i samklang med talrika skolforskare, framhåller att skolans problem hänger samman med segregation, differentiering och mindre lärarledd tid genomför den borgerliga regeringen med utbildningsministern i spetsen reformer som istället ökar problemen.

Elitklasser startar nästa höst för 300 tolvåringar. Det ökar både segregationen och differentieringen. Dessutom dräneras den kommunala skolan på resurser när fristående skolor utökar sin verksamhet medan kommunen enligt lag alltid har det yttersta ansvaret för skolan. Om en fristående skola går i konkurs måste den kommunala skolan ta hand om eleverna. Samtidigt kan halva elevunderlaget plötsligt välja en annan skola, och därmed ta halva budgeten med sig. Den kommunala skolan måste alltså ha anpassningsförmåga till tusen och konkurrerar därmed inte på lika villkor.

Friskolereformen har blivit ett slags sorteringsmaskin där föräldrarna till högpresterande elever väljer att flytta sina barn från vissa skolor. Den kommunala skolan får därmed stort ansvar för att hjälpa de svagaste och mest utsatta eleverna samtidigt som resurserna krymper. Det är en ekvation som inte kan lösas. Resultatet blir, trots hårt arbetande och kompetent personal, en sämre skola. Försämringen förstärks ännu mer genom den politik för ökade klyftor och ökad segregation som högerregeringen driver på alla andra områden.

En skola som sorterar ut och delar upp elever kan aldrig bli världens bästa skola. Skolverket och forskningen är helt överens. En jämlik skola som inkluderar elever istället för att stänga dem ute är däremot en skola där människor utvecklas.

Under nittiotalet var den svenska skolan mest jämlik i Europa. Elevernas resultat berodde inte på vilken skola de gick i. Idag ökar segregationen. Föräldrarnas bakgrund spelar allt större roll. Resurssvaga familjer med låg utbildningsnivå skiljs från högutbildade och resursstarka. Elever med invandrarbakgrund går på en skola, elever med svensk bakgrund går på en annan.

Tyvärr ser det ut som om Jan Björklund kommer att få rätt med tiden. Den svenska skolan kan år 2014 visa ännu sämre resultat. De svagare eleverna kommer att ha ännu sämre möjligheter, och de högpresterande kommer inte att lyckas bättre. Problemet är dock inte skolans elever eller dess personal som sliter med sitt uppdrag. Inte heller efterkrigstidens skolreformer kan lastas. Problemet är Jan Björklund själv och den politik han mot bättre vetande tänker genomföra.

Skolavslutning i kyrkan?

Nu är det dags igen. Debatten om skolavslutningarna kommer igång varje vår, lika säkert som surfiniorna börjar sprida sig i hängamplarna på balkonger och villor. Ska skolan ha sin avslutning i kyrkan, eller ska den inte?

För mig är frågan faktiskt inte ett dugg komplicerad. Jag har ALDRIG haft någon skolavslutning i någon kyrka under hela min skoltid genom grundskola och gymnasieskola. I ettan och tvåan hade vi avslutning i Bergaviksskolans matsal, från trean och framåt firade vi sommarlov i Novaskolans gymnastiksal och på gymnasiet var det självklart att ha avslutningen i Stagneliusskolans vackra aula. Inte förrän dottern började skolan skulle man till första julavslutningen knöla in sig i den lilla men mysiga kyrkan i Kläckeberga och sedan från våren och hela grundskolan ut var det favoriten Dörby kyrka som gällde.

Jag förknippar kyrkor med kyrkliga förrättningar och gudstjänster. Vid sådana tillfällen går jag gärna dit. Det är gudstjänstlokaler, helgade för det ändamålet, och alla människor är välkomna att komma och vara med. Man behöver inte vara medlem i någon församling, kyrkans dörrar är öppna. Däremot har jag svårt för att se det rimliga i att man ska lägga helt andra evenemang där, och dessutom ställa krav på att några gudstjänstinslag inte får förekomma.

Den svenska skolan är icke-konfessionell, och det är helt riktigt. Det finns ingen koppling mellan kyrkan och skolan längre, men det HAR funnits en sådan koppling. Nu är skolan kommunal och kyrkan skild från staten, och inte ens i huvudmannaskapet finns några anknytningar. Varför i hela fridens namn ska man då just vid avslutningen pressa in skolan i kyrkan där det vimlar av kristna symboler och budskap som inte kan undgå någon även om en präst inte närvarar just då? Är det för att den äldre generationen "alltid har haft det så"? Är det tillräcklig anledning för att göra våld dels på skolans värdegrund, dels på kyrkans rätt att förvalta sitt uppdrag?

Nej, jag anser inte att kyrkan är en lämplig lokal för en icke-konfessionell skolavslutning. Det handlar om att visa respekt och hänsyn åt båda håll, och så som läget är så måste man nog lösa den här frågan på annat sätt än att strida om en omöjlig kompromiss. Frågan är om de som envist hävdar att kyrkan ska abdikera för en skolavslutning och ser kyrklokalen som vilken annan hyreslokal som helst också tycker att det är OK att dricka sprit i en IOGT-lokal? Eller att det är fullt rimligt att hyra AA-lokalen för vinprovning? Eller är det bara kyrkans rätt att besluta över sina tillgångar som man har rätt att strunta i?

Låt skolan följa sina regler, och låt kyrkan uppfylla sitt uppdrag. Det finns andra lösningar där vi slipper råka i luven på varann. Låt oss söka efter dem istället. En skolavslutning ska vara en glädjens dag och inte en källa till irritation, och det är precis så jag minns mina skolavslutningar mitt bland ribbstolar, grönt sporthallsgolv och matsalsbord.

Ännu en "favorit i repris"

Härskartekniken: PÅFÖRANDE AV SKULD OCH SKAM
Den femte härskartekniken innebär att någon annan får dig att känna skam och skuld för en handling, en egenskap, en händelse eller en situation, trots att det inte är du eller din person som är den utlösande faktorn till händelsen eller situationen. Denna härskarteknik är besläktad med den fjärde tekniken dubbelbestraffning och är liksom denna i viss mån mer diffus och svårfångad än de tre första kategorierna. Att påföra någon skuld och skam kan dock beskrivas som det sammanlagda resultatet av att ha blivit utsatt för de föregående fyra härskarteknikerna: Den som inte får information utan blir osynliggjord, förlöjligad och dubbelbestraffad kan till slut inte annat än att internalisera detta budskap och känna skuld och skam: ”Jag är misslyckad, allt är mitt fel.” De konkreta exemplen kan återfinnas i många vardagliga situationer, det kan röra sig om kvinnor som har dåligt samvete för att de inte hinner med sina uppgifter, istället för att kritiskt granska sin arbetssituation, eller om föräldrar som tar på sig skulden för allt som berör deras barn. I mer extrema fall kan hela samhället – implicit eller explicit – påföra en kvinna ”skuld” t.ex. för att hon blivit våldtagen eller misshandlad genom att hänvisa till att offret bar ”fel” klädsel eller fanns på ”fel” plats. Gemensamt för alla fall av denna härskarteknik är dock att skammen och skulden påförs utifrån, men upplevs inifrån, vilket gör den särskilt svår att identifiera som härskarteknik.

Motstrategin: INTELLEKTUALISERA
En tydlig och effektiv motstrategi till påförande av skuld och skam är inte lätt att definiera. Ett viktigt första steg är att medvetandegöra dig själv om att dina skuld-och skamkänslor har påförts dig av någon annan. Att sätta ord på dina känslor är redan det en hjälp. Försök i möjligaste mån kliva ut ur dig själv och intellektualisera de situationer där du kände skuld och skam senast: Hur såg situationen ut rent konkret? Varför kände du skuld här? Övergå sedan till omgivningen: Hur tror du att situationen upplevdes av de övriga? Var det en situation som kunde uppfattas som ångestladdad eller problematisk för andra än dig, och kan det vara så att någon – medvetet eller omedvetet - försöker ”vältra över” denna ångest på dig? Fanns det något dolt budskap i det som förmedlades till dig, och hur skulle du kunna sätta ord på detta? Då vi alla är beroende av gruppgemenskap, kan det vara viktigt för samtliga att ”rädda” såväl situationer som relationer, även om det sker på bekostnad av en omedveten förlust av den egna självaktningen? Ett tredje steg är att höja blicken ytterligare och titta ännu längre tillbaka, att se en specifik situation mot bakgrund av tidigare kulturella traditioner och normer. Genom detta steg kan du se mönster i både dina egnas och andras beteenden, som kan ge en inblick i hur vi alla lär oss både att påföra och att ta på oss skam och skuld.

Bekräftartekniken: BEKRÄFTA DIG SJÄLV OCH ANDRA
Motsatsen till att påföra någon skuld eller skam är alla slags beteenden som ger bekräftelse, uppbackning och stöd. Genom en vidare förståelse av övergripande kulturella mönster kan du lyfta bort skuldkänslor från dig själv om du påbördats ansvar som går utöver det rimliga. Eftersom påförande av skuld och skam sker på ett allmänt plan och slår till ”inifrån”, måste även bekräftartekniken börja inifrån, genom att du ser med egna ögon både på dig själv och andra och definierar nya, positiva normer för de liv som du själv har valt. Bekräftelse av dig själv innebär även bekräftelse av andra. I situationer där t.ex. yrkesarbetande kvinnors normer
krockar med traditionella patriarkala mönster, blir det extra viktigt med bekräftelse från medsystrar, för att kunna nå fram till nya identiteter som inte grundas på påförda skam- och skuldkänslor utan innefattar en positiv och livsbejakande grundhållning.

Än en gång, tack http://www.jamstallt.se/docs/ENSU%20bekraftartekniker.pdf och till författarna Ditte Jonasson - doktorand i pedagogik, Diana Amnéus - doktorand i folkrätt, Ulrika Flock - doktorand i biokemi, Pernilla Rosell Steuer - filosofie doktor i tyska, och Gunnel Testad - doktorand i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Vi behöver nog påminna oss om de här mekanismerna ibland, och reflektera lite över hur vi hanterar situationer man hamnar i då och då. Tänk så lätt det är att bara lägga sig ner platt istället för att använda effektiva motstrategier och på det viset vända läget så att det kommer något positivt ur eländet

För ett elände är dom, dom där härskarteknikerna.....

"Favorit" i repris

På länken http://www.jamstallt.se/docs/ENSU%20bekraftartekniker.pdf kan man läsa följande:

Härskarteknik: UNDANHÅLLANDE AV INFORMATION
Att ha information och hålla den inne innebär makt vilket kan innebära att en person eller en grupp hindras från att handla så, som de skulle ha handlat om de hade vetat bättre. Att inte få tillgång till nyheter, möteshandlingar, protokoll, utskick eller inbjudningar kan leda till att det till exempel blir för sent att agera eller att man agerar på fel sätt. Ett exempel; på fotbollsmatchen efter jobbet kan det vara mycket som "görs upp" grabbarna emellan. Det som sedan sker på ett senare möte - när kvinnorna är närvarande - är att ärendet snabbt klubbas igenom.

Motstrategi: KRÄV KORTEN PÅ BORDET
Det går att känna igen ”undanhållande av information” och kräva korten på bordet. Ifrågasätt att eventuella beslut (där din medverkan krävs) tagits över ditt huvud. Pratar ”alla andra” om något som om det vore självklart? Påpeka att du inte har fått all information. Om du ett flertal gånger blir utsatt för ”undanhållande av information”, påpeka detta för den som bär huvudansvaret (t.ex. en chef), att det finns ett strukturellt problem som gör att du inte får den information du har rätt till. Inga beslut kan fattas i en arbetsgrupp där någon eller några är frånvarande eller inte delgetts fullgod information. Som medarbetare kan man kräva korten på bordet och påminna de andra i gruppen om att t.ex. ”vi är fyra i gruppen som ska diskutera och fatta beslut och jag är en av dem” pacta sunt servanda - avtal skall hållas. Det går också att använda sig av andras energi, t.ex. genom att säga ”Vad bra att ni har diskuterat detta! Nu får ni berätta för mig också, så att vi kan komma till beslut”.

Kortfattat:
- Du är inte dum , någon gör dig dum genom att undanhålla information.
- Kräv att viktiga frågor skjuts upp, om mer tid behövs för inläsning.
- Ha som krav att bli grundligt informerad när beslut ska fattas.
- Använd det egna nätverket för att skaffa information.Utgångspunkten bör dock alltid vara, om du inte är helt övertygad om motsatsen, att undanhållande av information är ett resultat av,
- Dålig informationsstruktur
- Att en person är omedveten om sitt handlande och vad det får för konsekvenser

Bekräftarteknik:INFORMERA
För att inte själv tillämpa ”undanhållande av information” bör man vara noga med att informera och inkludera alla berörda i beslutsprocesser. Det kan gälla både i den privata och i den professionella sfären. Om beslut som påverkar oss fattas över våra huvuden kan vi alla känna oss förbisedda och kanske till och med kränkta. Det gäller att vara uppmärksam på tystlåtna individer som inte kan, på grund av ålder eller blygsel, föra sin egen talan. Har ni av ren entusiasm diskuterat t.ex. ett projekt, utanför arbetstid, och kommit fram till betydelsefulla slutsatser? Var beredd på att redovisa diskussionen och vägen fram till era slutsatser. Genomskinlighet är en ledstjärna. Vidare måste ni vara beredda på att eventuella beslut måste skjutas upp till ett senare tillfälle. En chef ska klargöra när saker och ting bör diskuteras, och också klargöra att ämnet inte ska diskuteras utanför arbetstid. Kom ihåg att alla oavsett kön tillämpar härskarteknikerna och att det i 90 % av fallen sker omedvetet.

Stort tack till författarna Ditte Jonasson - doktorand i pedagogik, Diana Amnéus - doktorand i folkrätt, Ulrika Flock - doktorand i biokemi, Pernilla Rosell Steuer - filosofie doktor i tyska, och Gunnel Testad - doktorand i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

Tankar en vacker söndag i maj

Efter ett tvådagars partistyrelsemöte i Kungliga Hufvudstaden sitter jag nu på tåget hem igen. Vädret är fullständigt strålande, och här inne i kupén känner man ju inte ens av blåsten utanför. Det här är en underbar söndag i maj och tåget passerar gröna skogar och hagar och ett och annat gult rapsfält. Just nu börjar lätta skyar visa sig på himlen som fram tills nu har varit helt och hållet ljusblå. Naturen trivs, liksom korna och fåren som vi också passerar då och då. Vi går mot varmare och ljusare tider, och de flesta tycker att det känns skönt. Jo, jag måste väl erkänna en sak: Jag trivs egentligen bättre med vintern, men jag är inte så enkelspårig att jag inte kan förstå att det finns fördelar med våren och med ljusa och ljumma sommarkvällar, men det är ju inget mot tända ljus, julgran, glitter och tomtar samt "Koppången" och "Candlelight Carol".

Hur som helst, nu blir det varmare. Det gäller dock inte det svenska samhället. Här går det åt andra hållet. Vi har en utmaning framför oss, eller egentligen lever vi med den sedan flera år tillbaka, och den handlar om att återupprätta tilltron till det gemensamma, till att få fler att förstå att man är beroende av varandra. Vi måste satsa gemensamt för att kunna bekämpa stora samhälls- och miljöproblem och för att hitta smarta lösningar. En kylig värld där var och en sätter sig själv främst och inte sätter in sitt eget handlande i relation till andra är en värld som faller samman. Ett samhälle som håller ihop är däremot ett samhälle som kan stå emot. Det är på det sättet vi kan rädda jorden till våra efterlevande och det är på det sättet vi kan bekämpa rasism, trångsynthet och egoism. Det är på det sättet vi bygger "en värld där var och en är människovärd" som Ingemar Olsson sjöng en gång.

Och det är därför jag är så glad över att vi kunde anta ett strategidokument igår i partistyrelsen. Där talar vi om att vi vill jobba för en positiv utveckling, inte bara prata om den, och vi säger också att vi vill samverka med andra som har samma mål. Sedan säger vi en himla massa andra bra saker också. Läs dokumentet via http://www.vansterpartiet.se/index.php?option=com_content&view=article&id=3448:framtidsstrategi-antagen-av-vaensterpartiet-&catid=22:nyhet&Itemid=799

Vi måste se till att skapa en bättre värld för alla, inte bara för några få, och kanske är våren, den tid då allt knoppas och människor tror på en ljus framtid, den allra bästa tiden att sjösätta det arbetet på allvar.

Trångt i skamvrån, men hoppet måste vi vårda!

Visst sjutton satsar man på fel häst ibland? Misstag händer väl alla?

Jodå, så är det, men en del misstag är lite värre än andra. Just nu tycker jag att det börjar bli lite trångt där i skamvrån. Egmont förlag står där med sin muterade Nej till asyl-Bamse, ett riksbekant veckobrev med erotiskt laddad bilaga står också där och nu börjar kön växa. SD kvalar än en gång in och tränger sig före i kön genom att i dagens EU-nämnd hävda att vi inte ska bry oss om huruvida Ryssland angriper och ockuperar sina grannar eller ej. Plötsligt blev SD Rysslands egen vapendragare, vilket i sig är en liten kullerbytta så där i förbifarten. Kungen har slarvat igen och avancerar framåt. Regeringens FAS 3-reform gör att tonåriga sommarjobbare tjänar mer än arbetslösa vuxna med försörjningsansvar och samma regerings arbetslinje och utförsäkring ställer än en gång tusentals människor utanför trygghetssystemen. Gymnasieskolan avvecklar sina estetiska ämnen och krymper möjligheterna för ungdomar att utvecklas och uttrycka sig. Det är kontraproduktivt, Björklund. Som sagt, det börjar bli trångt i kön till skamvrån.

Jag hoppas att vi inte ska behöva se en person stå i kön i alla fall, och det är lilla fröken Demokrati. Henne ska vi vårda, ge näring och se till att hon växer. Det gör vi bland annat med öppenhet, utvecklad kommunikation, respekt och uppriktig strävan att skapa ett gott samhälle tillsammans med alla goda krafter som vill medverka. Satsar vi istället på hemlighetsmakeri, tystnad, härskartekniker och självupptagenhet så driver vi henne in i raden av misslyckanden och felval. Till slut, när man har fråntagit henne hennes möjligheter, kan man utan några större protester byta ut henne mot herr Effektiv Diktatur. Det vill inte jag. Den utvecklingen fruktar jag.

Det är inte en sådan utveckling jag vill se, speciellt inte nu när våren står i full blom och naturen exploderar. Då vill jag känna hopp och tro på en ljus framtid. Jag hoppas att vi är många som delar den förhoppningen och som vill vara med i det arbetet!

Djup koncentration...

Snart börjar konserten.....

"Hur sjunger vi egentligen här i Gabriellas sång?"

"Sjunger sopranerna ensamma första versen i Balladen om herr Fredrik Åkare och den vackra fröken Cecilia Lind?"....

Ytterligare några bilder från i söndags visar några av de fantastiska och glada människorna som finns i Vox Communis. Ha en trevlig helg allihop! Den här helgen är ni lediga från körsång till skillnad från förra helgen då vi sjöng två dagar i rad :-)

Fast lite beroendeframkallande är det ju att sjunga i kör... Du som inte har prövat, ge dig själv en chans!

Ett mail och ett svar

Jag skrev ett mail till Egmont:

Hej!

“Meles och hans föräldrar kommer tillbaka till sin släkt i hemlandet efter att ha blivit utvisade. Allt är så fint och idylliskt och de hade det rätt bra där ändå. Särskilt nu när han har med sig sin fina svenska modelljärnväg. I sista rutan är hela familjen lycklig och det går inte att ta miste på budskapet: Det är nog ändå bättre att bli hemskickad än att få asyl och inget ont kommer att hända dem som Migrationsverket har bestämt saknar asylskäl.” - Mattias Elftorp, skribent på HD.

Jag får, precis som Mattias Elftorp, ont i magen av det här. Det är helt sjukt att Egmont förlag genom en tidning som Bamse aktivt tar ställning för denna syn på asylpolitk och migration. För mig har Bamse-tidningen alltid varit något som präglats av rättvisa och solidaritet, det här är ju helt tvärtom. Rent av helt absurt.

Jag vill bestämt be Egmont Förlag och upphovsmännen till denna bedrövliga faktaserie att reflektera över vad de faktiskt gjort och håller på med. Det är främst barn som läser Bamse, och barn är enkla att påverka.
När jag var liten läste jag ofta dessa tidningar och Bamse var då världens snällaste björn (vilket jag fortfarande trodde för några timmar sedan). Budskapet var solklart: Man ska inte vara elak mot någon för att den är annorlunda, alla ska få vara med och leka. Man ska hjälpa dem som har det svårt och vara snäll.
Vad hände med Bamse? Skulle han verkligen tycka om att förknippas med en våldsam och rasistisk asylpolitik?
Och är denna svängning något som upphovsmannen Rune Andreasson skulle vara tillfreds med?

Hälsningar
Birgitta Axelsson Edström
pol sekr
Vänsterpartiet Kalmar

Och fick följande snabba svar:

Hej,
Tack för ditt mejl.
Tidningen “Bamse, Mim och Meles – En specialtidning om att söka asyl” ska hjälpa asylsökande barn att förstå den situation de befinner sig i. Alla barn har rätt att känna till och kunna påverka sin egen situation. Ju mindre ett barn förstår av det som händer, desto mer osäkerhet och otrygghet känner barnet.

I denna tidning berättas två olika barns berättelser – en om ett barn vars familj får asyl och en om ett barn vars familj inte får asyl. Dessa är exempel och det finns förmodligen inga verkliga fall som är exakt som dessa. Vi har, tillsammans med Migrationsverket, försökt presentera den tunga informationen så lättfattligt och enkelt som möjligt. Serier är ett medium som når fram både till stora och små. Tidningen är framtagen med hjälp av barn, barnpsykologer, BRIS, Rädda Barnen, Röda Korset, Individuell Människohjälp. Representanter för alla dessa har varit med och tyckt till när denna tidning skapats.

Tidningen är en del av ett projekt som syftar till att ge barn information om asylprocessen och vi tycker det är viktigt att hjälpa barnen att förstå sin egen situation. Något annat har vi inte tagit ställning till.

Du hittar mer information om projektet på
http://www.migrationsverket.se/info/3732.html
Här kan man också beställa ett exemplar av tidningen.

Vänliga hälsningar,
Charlotta på Bamseredaktionen

OK. Kontentan är följande:
Var nöjd med din lott. Blir du nekad asyl och tillbakaskickad till det land du flytt ifrån är det för ditt eget bästa och för att det allsmäktiga och allvetande Migrationsverket vet mer om sanningen än du själv och dina närmaste. Amen.

Ja, det är då för väl att det finns revolutionärer som vågar säga ifrån, som arbetar för rättvisa och som vill förändra. Sådana behövs ännu mer nu när inte ens Bamse står på de svagas sida längre.

Om öppenhet igen

Jag vill inte vara en politiker som innan hon tar ställning i både lätta och svåra frågor håller upp fingret i luften och kollar vart vinden blåser. Jag vill istället vara en politiker som tar ställning utifrån mina egna grundläggande principer och vill sedan i allra högsta grad vara med och bygga ett samhälle som är skyddat från kastvindar, tornados och tromber. Det är ett samhälle som bejakar öppenhet och demokrati. Dessa två är hållbara byggstenar i samhällsprojektet.

Fast det är tydligen en impopulär hållning, men det kan jag faktiskt leva med. Den som väljer att lämna sin fasta grund och istället surfa på en kastvind får nog räkna med att hamna upp och ner ibland. Det vill inte jag, och det är MITT val. På samma sätt får surfare stå för SINA val, och jag kommer nog aldrig att tycka att såna val är speciellt smarta.

Men jag skulle aldrig hävda att man inte får välja så. Vi har yttrande- och åsiktsfrihet i Sverige, och det är jag glad för. Den gäller oss alla.

Så alltså, öppna alla sammanträden som går att öppna! Det är MIN absoluta övertygelse att det är rätt vag att gå. Motsatsen leder till ett samhälle som i mina ögon är uppochnedvänt.

Förberedelser

Det här är några av mina körsångare i Vox Communis som just håller på att inta sina platser inför vårkonserten i söndags. Vilka toppenmänniskor de är! Färgglada! Glada! Inspirerande! Och så himla livsberikande :-)

Äntligen...

....vet jag vad jag heter. Tack ;-)

Vår uppgift

Jag sitter på balkongen och lyssnar på fåglarna i den lilla skogsdungen mittemot. Det är tyst från biltrafiken och kvällen är ljum. Det är skönt att kunna koppla av en stund efter att ha suttit inomhus hela dagen och tänka att man ändå har det ganska bra. Här finns blommor, frisk luft och en bricka med fika. Kan man ha det bättre?

Fast jag är trött, trött i själen och i skallen. Efter ett mycket positivt studiebesök på förmiddagen vid Mjölnerskolan tog ett allt annat än upplyftande möte vid. Ja, sådana möten är väl till för att arbetas igenom, och jag försöker intala mig att det finns någon mening med allt, till exempel något så enkelt som att det är meningen att jag ska lära mig av prövningarna. Och ja, det gör jag. Men det tar emot.

Jag VILL tro människor om gott. Jag VILL tro att gemensamt arbete leder framåt. Jag VILL tro att demokrati hör ihop med öppenhet och förtroende, och jag VILL tro att människors vilja att lyssna är större än förmågan (för där är jag beredd att medge att det kan brista av rent mänskliga och oskyldiga orsaker). Men, även om jag har ovanligt stark vilja och sällan ger upp så börjar jag numera ibland ifrågasätta rimligheten i att streta på. Är det verkligen min uppgift när det känns så där riktigt botten?

Sen tänker jag på vilka jag företräder och inser att min lojalitet hindrar mig från att ge upp. Än har inte spegeln spruckit när jag tittar på mitt eget ansikte i den. Än viker jag inte undan mina egna ögon med blicken. Än finns det anledning att arbeta för rättvisa, jämlikhet, solidaritet och jämställdhet. Än kan jag se våra väljare i ögonen och säga att jag gör mitt allra bästa. Än finns det arbete att utföra. Än finns det hopp, precis som det finns hoppfulla toner i fågelkvittret i träden mitt emot. Det kommer bättre tider, men vi människor kan inte som fåglarna lita på att det sker automatiskt med årstidernas växlingar. Vi måste jobba för det på egen hand, tillsammans med andra som vill detsamma. Det är helt enkelt vår uppgift.

Öppenhet är ett demokratiskt signum!

En skrivelse till kommunstyrelsen i Kalmar kommun:

Öppna politiska sammanträden!
Vänsterpartiet har länge kämpat för öppenhet och insyn i det politiska arbetet och de politiska sammanträdena. Det var en motion från Vänsterpartiet som öppnade vägen för öppna möten i Kalmar. Öppenheten har varit och är en viktig del i demokratin.

Kalmar kommun har idag olika politiska möten som är öppna för allmänheten. Principen är att alla möten ska vara öppna utom när det gäller exempelvis myndighetsutövning och personärenden.

Även Kalmarsunds gymnasieförbunds möten har varit öppna. Nu har dock förbundet vid sitt marssammanträde 2011 beslutat att stänga dörrarna till förbundets styrelsemöten. Man hänvisar bl.a. till förbundsordningen och till att det på mötena diskuteras viktiga strategiska frågor som inte får höras av andra. Vid förbundsstyrelsens möte var det endast Vänsterpartiets och Miljöpartiets ledamöter som hade avvikande mening och som också reserverade sig emot beslutet.

Vi är mycket bekymrade över utvecklingen av Kalmarsunds Gymnasieförbunds sätt att arbeta med öppenhet och insyn. Enligt vår uppfattning är det en demokratisk rättighet att ha insyn i det politiska arbetet. Det är medborgarna som är beställare av verksamheten och det är offentliga skattepengar som utgör ekonomin i verksamheten. Den offentliga skolan är den enda skolform som helt och hållet är öppen för insyn. Vi vill att det ska förbli så.

Förbundsordningen skriver också om offentliga sammanträden och meningen med detta är naturligtvis att det är öppenhet som ska råda och att grundprincipen är möten som är öppna för allmänheten.

Gymnasieförbundet går emot andan i förbundsordningen och emot det som i ägarkommunerna ses som en självklarhet, inte minst i Kalmar kommun. Därför är det dags att ägarkommunerna, i vårt fall Kalmar kommun, tydligt i förslagsvis en skrivelse markerar sin åsikt och kräver att Kalmarsunds gymnasieförbund åter öppnar sina styrelsemöten. Någonting annat skulle uppfattas som om vi accepterar en beslutsprocess som är stängd för dem som berörs allra mest.

Bertil Dahl (V) och Birgitta Axelsson Edström (V)
Vänsterpartiets representanter i kommunstyrelsen

Kom och sjung med!

Söndagen den 15 maj har de två gladsjungande körerna Vox Communis och Badrumskören, båda från Kalmar, planerat att tillsammans ge en vår- och välgörenhetskonsert, som skall gå i glädjens tecken. Platsen är Jenny Nyströmsskolans aula och klockslaget är 18.00. För en hundring får man lyssna till sköna toner från de båda körerna och också flitigt delta i glada och kända allsånger.

Överskottet är tänkt att skänkas till ett välbehövande utbildningsprojekt i Kenya, vilket kommer att presenteras under aftonen.

I pausen mellan konsertens två akter kan man köpa en fika för en billig peng. Dessutom kan man med vinstmöjlighet delta i en frågetävling kring musiken i första avdelningen, signerad Pierre Edström.

Kör– och allsången får professionellt stöd av pianisterna Henri Gerritzen och Christer Svensson och basisten Åke Eklund och det hela leds av dirigenterna Birgitta Axelsson Edström och Lage Olsson.

(Pressmeddelande författat av Lage Olsson)