Trevliga vänsterpartister från Borgholmsföreningen hade ställt upp ett bokbord med högtalare och allt, och det var ett kärt återseende med gamla styrelsekamrater och även min högstadielärare i teckning (som ämnet bild hette på den tiden när jag gick i grundskolan). Härligt! Men, det var ju en jobbig tid på många sätt. I partiet visste naturligtvis många varför jag hade lämnat både anställning och interna styrelseuppdrag ungefär ett år tidigare. Det var traumatiskt att veta om den långvariga utfrysningsprocessen, och inte minst tydlig blev den ju förra våren när länet hade en kandidat högt upp på listan som totalt ignorerades av den egna partiföreningen och delar av partidistriktet (tja, det blir ju så när samma människor häckar på många stolar). Jag kom att prata en del med en gammal partifunktionär som vigde så gott som hela sitt yrkesliv åt partiet. Han hade blivit utsatt för samma sak som jag, dock ett antal år tidigare och han i sin tur kunde avgå med pension till slut, men det var en lång och smärtsam process för hans del också. Han sa inte så mycket den där lördagen i maj på Borgholms torg utöver att hälsa glatt och hjärtligt, men han sa en sak som jag minns särskilt: "Jaså, det blev inte bättre när jag slutade heller då?".
Nej, det blev det inte. Det hugger fortfarande i magen på mig när jag tänker på de orden, och jag vet att jag lockades med i processen den gången. När mobben samlar sig, skitpratet blir vardagsmat och auktoriteter tar ställning så är det lätt att hänga med. Jag förstod inte vad som hände förrän det var för sent, men jag fick min påföljd så småningom. Det var inte jag som drabbades nästa gång, det hanns med att putta ut ett par oönskade personer till innan det blev min tur, men jag fick känna på det kanske hårdare än någon annan. Jag förlorade hela min inkomst, och det är ju helt enkelt på följande vis: De människor som i åratal jobbar på att frysa ut en kan man inte gå till och be om hjälp att ordna en anständig avveckling. Det går bara inte. Man har ju en viss stolthet, om än inga pengar. Så jag sade ju upp mig själv, utan skyddsnät. Min tillsvidareanställning i grannkommunen som jag hade innan jag började med politik på heltid hade jag ju förlorat på grund av min tjänstledighet. Jag satsade allt på politiken, och förlorade. Tyvärr förlorade jag även min tilltro till många sk kamrater. Det kanske är mest smärtsamt trots allt, men andra har jag fortfarande kvar som ärliga vänner och det känns bra.
Men hur som helst, jag ångrar djupt att jag inte vågade se hur processen gick till när min gamle partikamrat och distriktsfunktionär blev utsatt före mig. Å andra sidan, hade jag gjort det så hade jag ju rykt all världens väg jag också, och det hade hänt långt innan jag sa upp mig själv. En sjuk organisation fungerar tyvärr så, hur högtflygande ord om solidaritet, empati, de svagas rätt och de starkastes ansvar och skyldigheter man än använder. Den som skiljer ut sig från mängden, är ärlig och hängiven och vill ha en anständig ordning i organisationen sparkas ut. Det går inte att vara kristen, feminist, socialist och gift med en folkpartist och samtidigt vara med i Vänsterpartiet. Det vet jag. Exemplet med kamraten i Borgholm visar att det inte ens går att vara socialist. Bara det är ett oöverstigligt hinder i ett parti som har utvecklats till en fåmannadiktatur. Men det går utmärkt att sko sig själv och låta det gemensamma år efter år betala ens uppehälle utan krav på motprestation.
Nåväl, idag håller samma parti länsorganisationens årskonferens just i Borgholm. Det är i sig ett brott mot stadgarna (och dem har jag fortfarande kvar i minnet). Årskonferensen ska hållas före mars månads utgång. Orsaken bakom stadgebrottet är förmodligen oordning i organisationen. Jag har ju varit med så länge att jag känner igen det där, och sådant var mer regel än undantag under mina dryga tjugo år i partiet i Kalmar län. Jag är glad att jag inte är med i Borgholm idag, men jag är ledsen över att jag inte var klokare och mer empatisk tidigare.
Men, det är framtiden man kan påverka och det är den jag ser fram emot. Jag ber min kamrat IS i Borgholm om förlåtelse (jag såg inte klart när det hände, men jag borde i ärlighetens namn ha gjort det) men jag hoppas att vi båda har en ljusnande framtid framför oss. Jag tycker faktiskt att vi är värda det! Jag har ju bytt parti och citerar gärna min nuvarande partiledare, som ju har ett förflutet i samma parti som jag om än på betydligt högre nivå även där: "Men vi har utvecklats! Det är ju trevligt!" Och nu är det en ny vår på gång med spirande blommor av alla de slag både ute och inne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar