Kustpilen och lyckan

Att åka tåg genom Småland på väg mot Östergötland med Kustpilen präglas av känslor:

• Glädje: Det är Kustpilen som åker, inte en gammal rälsbuss eller en ersättningsbuss på landsväg.
• Förundran: Skådespelet utanför tågfönstret, ett skådespel som man hinner med att se i den mycket makliga farten, med vitsippsmattor och begynnande grönska känns lite som naturens eget "fuck-you"-finger mot egiosmen och kvartalskapitalismen som alltmer regerar i det mänskliga samhällsbygget.
• Lugn: Det är svårt att känna stress i en mjuk fåtölj i solskenet som letar sig in, trots att man har galet mycket att läsa och skriva. Risken för distraktioner förminskas dessutom av att internetuppkopplingen är synnerligen osäker.
• Nostalgi: Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag har pendlat till jobb och kurser i Linköping den här vägen, men det är länge sedan nu. Allt har sin tid. Jag vill inte tillbaka till den tillvaron. Livet var lite för jobbigt och splittrat då, men visst fanns det lyckliga stunder även då liksom förväntan och tro på framtiden.
• Lycka: Jag är på väg till en tredagars länsteaterkonferens i Linköping./Norrköping. Mitt största bekymmer inför resan rörde huruvida tåget verkligen skulle gå eller inte (förutom att jag på bussen upptäckte att jag har glömt hårborsten hemma). På andra håll i världen flyr människor (barn och vuxna) från svält och förtryck på överlastade och ej sjövärdiga farkoster för en oerhört oviss resa över Medelhavet med destination en stängd hamn i Fort Europa. För många som är på flykt blir resultatet att man aldrig når något annat mål än livets slut, och det sker alltför tidigt. Jag borde därför skatta mig lycklig, men jag gör det alltför sällan.

Och tåget rullar vidare genom de småländska skogarna. Vi har det bra här i Sverige, så bra att vi till och med är ett land som folk kan tänka sig att fly TILL. Trots det myckna tågstrulet.