Kärt barn har många namn...

Insändare i Östra Småland 22 april 2015

Sverigedemokraten Svärdshammar försöker i östra Småland (insändare 21 april) beskriva den flödande vardagsrasismen med orden ”typiskt svenskt”. Det får mig att tänka på ordstävet ”Kärt barn har många namn”. Enligt Sverigedemokraterna verkar rasismen vara något vi måste skydda. Kanske ska vi till och med se den som en del av det svenska kulturarvet? Nu prövar man i sin iver nya vägar: Man kallar den helt enkelt för något annat. Rasism blir ”typiskt svenskt”. Jag undrar om rasismen i exempelvis Finland, Frankrike och Belgien också är ”typiskt svensk”? Och håller de nationella främlingsfientliga partierna med om det?

Sanningen är som vanligt att rädslan för det okända driver människan långt, alldeles för långt. Den som är osäker i sig själv ägnar sig ofta åt att förtrycka andra. Det är ett känt faktum. Vi som i olika miljöer har blivit utsatta för sådana mekanismer, det må vara för att vi inte smälter in i den vanliga normen, att vi har en eller annan funktionsnedsättning eller religiös övertygelse eller att vi har en bakgrund som av olika skäl inte passar in, vi vet av egen erfarenhet hur detta sammantaget kan leda till mobbning och utfrysning. Det är exakt detta som SD ägnar sig åt, främst gentemot människor med annan etnisk och kulturell bakgrund än svensk. Det är samma mänskliga och universella mekanismer som är i funktion, men bara för att de är mänskliga betyder det inte att de är vare sig moraliskt eller etiskt försvarbara. Inte är de typiskt svenska heller. Hade det stämt hade Sverige inte överlevt som nation. Rädsla bygger vare sig starka eller kloka länder.

Ja, kärt barn har många namn. Vi som inte är kära i rasismen utan arbetar för öppenhet, respekt och demokrati benämner den kort och gott rasism.  Det räcker. I dess spår följer mobbning och förtryck, och dess innersta motor är rädsla. Sverigedemokraterna kallar det ”typiskt svenskt”. OK, enligt Sverigedemokraternas nomenklatur är jag nog inte någon typisk svensk, och det vill jag, och många med mig, inte vara heller. Jag är människa, och redan det är svårt nog med de strider som ständigt måste utkämpas mot rädsla och annat oknytt.

Birgitta Axelsson Edström, teol stud, Kalmar 

Vera var officiell symbol för V under Gudrun Schymans tid som partiledare. Jag har lämnat partiet (och Gudrun också förstås) men det Vera stod för kan jag fortfarande sympatisera med. Det är hög tid att sätta stopp för dumheten! En liten kvinnlig figur med fötterna på jorden, med slangbella i näven och med målmedveten blick känns som den rätta för det uppdraget!