Hemåt

Ett nytt arbetsår inleds. Visserligen är man aldrig riktigt ledig numera, men när det är helger och årsskifte så går man inte rent fysiskt till jobbet utan man är någon annanstans, företrädesvis hemma. Idag är det arbetsdag på expeditionen. Det är en viss skillnad. Alla mail som har kommit sedan före jul har nu gåtts igenom. Det var en ansenlig mängd kan jag lova. De allra flesta var dock enkla att hantera.

Igår avslutades den kyrkliga julen. Trettondagen firades med sändningsgudstjänst i Kalmar domkyrka. Kristina och Anders Göranzon sändes ut på Svenska kyrkans uppdrag till Sydafrika. Jag önskar välsignelse över deras arbete! Trettondagen är traditionellt sett en dag som uppmärksammar missionen. Det var den dag då de tre stjärntydarna från Östern nådde fram till stallet och det lilla barnet som låg i krubban. De hade hört om en kung som skulle finnas på den plats dit stjärnan visade dem, och så fann de en fattig liten pojke i ett stall. Snacka om antiklimax, rent mänskligt sett alltså. Ändå förstod de storheten. De var utvalda, och deras uppdrag blev att, med hänsyn tagen till de faror som lurade, sprida budskapet om frihet, fred, försoning och Guds kärlek given till jorden i det lilla barnets gestalt. Det var en mission som hette duga!

Vad söker vi efter år 2013? Har vi någon stjärna att följa? Biskopen predikade igår över bland annat detta. Han sa att varje människas sökande, oavsett vilka former det tar sig, är värt att ta på allvar. Det är både klokt och sant. Vi MÅSTE få ställa våra egna frågor och söka svaren där vi tror att vi kan finna dem. Kanske går vi omvägar, men likväl måste vi få välja den väg vi känner är den rätta för just OSS. Kanske ser inte heller svaren ut som vi trodde. Vi kanske tror, kanske som vetenskapsmännen från Österlandet, att vi ska få en magnifik upplevelse med trumpeter, blixtar och dunder och så blir det ett stillsamt möte på gatan med grannen eller en stilla stund vid tekoppen vid köksbordet därhemma som ger oss svaren. Det gäller att vara öppen för möjligheterna!

Biskop Jan-Olof Johansson avslutade sin predikan med orden "Stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem". Hur många gånger har man, jag och många med mig kan jag tänka mig, sjungit de orden utan att tänka på innebörden? Stjärnan leder oss inte till något främmande för oss, den leder oss hem. En skön tanke. På vår sökande vandring är vi på väg hem, inte bort. Då behöver man inte vara rädd. Hemma ska ju vara den trygga platsen. Tyvärr är det inte alltid så. Många, speciellt barn och kvinnor, lever under fruktansvärda förhållanden just i det egna hemmet. DET får vi inte glömma mitt i vårt eget sökande. Det finns mängder av uppdrag att utföra, att hjälpa, att lappa ihop, att lindra, att vara där man behövs, och det är också viktigt. Kanske är just detta, att göra vad man kan för att ge andra en trygg tillvaro, en ansenlig del av vårt eget sökande?

DET är en fråga som jag brottas med just nu, i början av arbetsåret 2013. Jag hoppas att jag kommer lite närmare svaret med tiden på min väg hemåt. Det är i varje fall dit jag ska, oavsett om jag arbetar i kyrkan, om jag går till stadshuset för sammanträde med politikervännerna eller om det är tisdag och dags för övning med Vox Communis i Oxhagshemmets samlingssal. Stjärnan visar mig vägen via kompassen som sitter i hjärtat. Det är jag tacksam för!