Nåväl, igår spelade jag på veckomässan i Birgittakyrkan. Det var en fin stund. Temat för betraktelsen var det som gäller för andra söndagen i fastan: Den kämpande tron. Vad är att tro? Tro kan betyda väldigt mycket, eller hur? Ordet kan brukas i en lång rad sammanhang. Pröva själv!
- Jag tror att våren är på väg.
- Jag tror att jag vet.
- Jag tror på mirakel.
- Jag tror att jag blir frisk.
- Jag tror att det blir bra.
- Jag tror på dig och mig, tillsammans.
- Jag tror att det är precis så här vi ska göra.
- Jag tror...
Att tro handlar också om att vara så förvissad om att något är så sant, rätt och verkligt att det i slutänden inte spelar någon roll hur det går med allt annat. Man står fast vid sin tro i alla fall. Det är en stark tro och en kämpande tro i motvind. En stark tro har nog, tror jag i varje fall, kämpat mycket.
Plötsligt, där jag satt i ringen vid altaret i det vackra kyrkorummet och kämpade för att uppfatta alla orden i det akustiska virrvarret, så stod det klart för mig att jag ändå gjorde rätt i höstas när jag avsade mig ordförandeskapet i vår bostadsrättsförening. Det var en sorg. Det var en kamp. Det var många frågor på en gång, men jag landade i att det inte var möjligt att fortsätta. Vi hade ju, liksom många andra som förfogar över lokaler och bostäder, blivit uppmanade att delta i en inventering i syfte att se hur möjligheten såg ut att bereda tak över huvudet åt flyktingar som kom hit hals över huvud utan materiella resurser men med livet i behåll. Min ingång var att vi självklart skulle delta i inventeringen. Styrelsens starka majoritet meddelade ett tydligt nej.
Jag har hamnat i ett tråkigt läge sedan dess. Det är inte riktigt roligt att delta i styrelsens arbete. Det är en ganska otrevlig stämning där sedan dess, en stämning som naturligtvis inte blev bättre av att vi blev utsatta för inbrott i januari vilket har resulterat i byte av samtliga lås i hela föreningen. De två händelserna har förstås inget samband mellan varandra, men resultatet av dem går i samma riktning: Vi går och tittar snett på varandra. Det är ledsamt.
Men ändå. Jag tycker att det är rätt, rimligt och moraliskt att göra det man kan för att hjälpa den som behöver hjälp, och jag tycker att det är orimligt att göra skillnad på person. Har man gemensamma tillgångar så ska de brukas gemensamt och med ledstjärnan "tillsammans kan vi göra gott". Det får inte bara handla om att göra gott för mig och mina egna närmaste eller att se till att det hus jag själv bor i får faciliteter. Det måste gå utöver sådana gränser.
Den kämpande tron kan kosta på, men i längden är den värd en hel del uppoffringar. En del mister livet, så det gäller att byta perspektiv ibland och se i vilken division ens egna uppoffringar spelar. Jag kan stå ut med skitprat. Jag har stått ut med sådant förr. Kanske leder det till att vi hittar en annan bostad så småningom. Kanske leder det till att vi stannar kvar. Kanske kan det bli en föryngring och förändring i styrelsen helt utan att jag behöver vara med och peta i den. Det viktigaste är ändå: Man måste hålla fast vid det som är sant, rätt och verkligt. Om vi inte gör det, vad händer då?
Tro kan förflytta berg, men vi behöver hjälp och stöd för att orka stå fasta. Vi behöver hjälp av varandra och av Gud själv. Vi är många. Låt oss stå fasta tillsammans!
Gör oss uthålliga i hoppet, hängivna i kärleken och fasta i tron. I Jesu namn. Amen.
