Dagens opinionsläge är oroande. Var femte väljare skulle lägga sin röst på ett parti vars politik bygger på rädsla inför medmänniskan. Denna rädsla blir, i såväl retorik som praktik, lätt omvandlad till fientlighet. Vi lever alltså i ett rikt samhälle som på något sätt göder rädsla och oro istället för att ge trygghet och välmående.
Vi har själva påverkat utvecklingen. Vi i Sverige har under lång tid monterat ner det som är själva grundvalen för vårt samhälle, nämligen den demokratiska bildningen. Visst, vi har idag demokratin inskriven i grundlagen. All makt utgår från folket. 20% av detta folk känner idag mycket oro, och vi vet väl alla att det varken är logik eller rimlighet som brukar styra när rädslan tar över hos oss? En grundlag är inte evig utan beslutad i demokratisk ordning. Den kan därmed ändras, om än med en viss fördröjning.
Vi har tidigare varit väl medvetna om skolans och bildningens betydelse för samhället. Ingen kan väl tro att vi skulle ha samhälleligt finansierade verksamheter som skola och folkbildning om inte samhället hade vunnit något på dem? Skolans och folkbildningens samhälleliga funktioner är många, bland andra att säkerställa samhällets överlevnad och reproducera ett värderingssystem. Detta värderingssystem hänger intimt samman med demokratin. Där finns exempelvis två självklara grundprinciper: 1. Alla människor är lika mycket värda. 2. I vårt samhälle tar vi gemensamt ansvar för gemensamma angelägenheter.
Direkt efter andra världskriget var den insikten välkänd: Vi måste ha demokratisk fostran i skola och folkbildning för att inte åter riskera ett Nazityskland. 1946 års skolkommission gjorde ett gott jobb! Vi har sedan dess regredierat. De samhälleliga funktionerna har glömts bort, hur mycket poesi om värdegrund som än finns i styrdokumenten.
Det är inte lärarnas fel, det är styrningens. I politiken, liksom i livet, sätts fokus alltmer på egna framgångar, på att skapa sig ett eget gott utgångsläge, att göra snabba klipp och att satsa på sig själv. Självklart färgas skolan av den bilden av det lyckade livet! Livets mening är att få så mycket pengar som möjligt för minsta möjliga insats. Att ta hänsyn till andras behov är off topic. Man ska tillgodose egna behov främst. Även kultur blir då flum. Vi vuxna har köpt ytligheten och för över den till våra barn. Samhällets bärande ideologi är nu egoism istället för solidarisk demokrati.
En feg och populistisk politik som inte har vågat peka på de stora och viktiga sambanden har stor del i förfallet. Det är numera viktigare att hamna högt i ytliga mätningar än att bevara demokratin. När politiken smiter undan frågan om vårt gemensamma ansvar av rädsla för att stämplas som flummig och kunskapsfientlig, då är det inte konstigt att värderingarna förskjuts i samhället. Verksamma åtgärder avvisas medan simpla och felaktiga ”lösningar” sprids. En enkel lösning är som bekant att sparka på den som redan ligger.
Ett samhälle som värderar privat framgång högre än gemensam trygghet blir en god grogrund för främlingsfientlighet och ren rasism. Oron inför det som är olikt växer då ohämmat. Inte är vi tillfreds med en sådan utveckling? Nöten är svår men inte omöjlig att knäcka. Skalet växer sig allt hårdare ju längre tiden går. Någon quick fix eller ytbehandling fungerar inte. Här gäller förändring och bildning på både djupet och bredden så att medvetenheten ökas om hur allt hänger ihop. Vi behöver nämligen varandra. Det är därför vi finns till, och det är därför vi mitt i denna egotrippade soppa känner oss så otrygga.
Ta liknelsen med en vanlig bil. Vi kan högglanspolera
lacken men glömmer vi att underhålla de vitala delarna och deras samspel så
kollapsar bilen hur glänsande den än är. Ett upprostat underrede och läckande
olja är förödande för bilens funktion. Ett sönderrostat styrstag kan inte
ersättas med vilket järnrör som helst om bilen ska hålla sig på trygg
demokratisk väg. Det kan finnas anledning att betänka speciellt det sista.
Birgitta Axelsson Edström, Kalmar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar