onsdag, december 30, 2015

En dröm med viss sensmoral

Jag drömmer så gott som varje natt, och jag minns drömmarna, till och med detaljerna. För det mesta är de inget att orda om, mest osammanhängande rappakalja, men ibland så biter det till, exempelvis när jag häromnatten drömde att chefen var jättesur. Dock var han inte det i verkligheten när jag träffade honom förmiddagen därpå, och det påpekade jag lättat för honom genom orden "vad skönt att du inte är lika arg på mig längre". Naturligtvis var det en aning, för att inte säga totalt, kryptiskt för alla utom för den som hade upplevt drömmen, dvs för mig.

Natten till igår var minnesvärd. Då skulle jag på samtal med mitt gamla parti. De huserade numera på övervåningen av ett samlingshus av modellen Folkets hus/bygdegård/IOGT-lokal/missionshus (välj lämpligt alternativ). Däruppe satt man i små kyffen och försökte administrera verksamheten. En av de mer framträdande medlemmarna försökte få mig tillbaka i jobb med orden "nu har vi ju inte ens nån som kan betala räkningarna". Tja, det hjälpte nog ändå inte. Hade jag lämnat så hade jag lämnat tänkte jag, men jag lovade i varje fall att tänka över det. Hå hå ja ja, drömmar kan vara konstiga...

När jag skulle gå därifrån lovade jag att skjutsa hem en av volontärerna som satt och försökte ordna bokföringen. Det gick ganska trögt och hon var slutkörd och behövde få komma hem ett tag för att vila upp sig. Likheterna mellan henne och en av mina nyare bekantskaper var förresten slående, men den jag tänker på skulle knappast volontärarbeta just i det här sammanhanget ;) Vi gick tillsammans genom samlingslokalen på nedre plan och jag reflekterade över möjligheten att ha sångövningar med Vox Communis där framöver då det faktiskt fanns piano, men drog ändå slutsatsen att lokalen var för liten. Apropå liten, ja. Vi skulle åka bil sedan, med min lilla bil.

Efter ett tag smalnade vägarna av och vi skulle in i en tunnel som gick brant uppåt. Det gick att få in
bilen och gasa för allt vad man hade till en början, men sedan blev utrymmet smalare och trängre och jag var tvungen att ta bilen i en väska på axeln och springa. Plötsligt ändrade tunneln karaktär och blev till en avsmalnande trappa som lutade mycket brant nedåt. Jag som har en släng av klaustrofobi tyckte inte alls att det var angenämt. Tack och lov så vaknade jag, just där och just då.
Vad är då sensmoralen av denna dröm? Ja, kanske att jag inte ska se tillbaka. Då kan det nämligen gå utför, och det trivs jag inte med. Dessutom kan det bli plågsamt trångt i åsiktskorridoren, och det vet jag sannerligen redan. Det behövs inga drömmar för att tydliggöra det faktumet. Det lyser nämligen av sig självt.

Inga kommentarer: