Tack för 25 års arbete!

Kalmar kommun delar ut hedersgåvor till anställda som har arbetat i kommunens tjänst i 25 år. Man får välja en egen gåva och så uppmärksammar respektive nämnd och förvaltning jubilarerna på lämpligt vis. På Kultur- och fritidsförvaltningen, där jag fanns i åtta år, samordnade vi detta med nämndens julfest. Omsorgsnämnden brukar anordna en speciell fest i september för anställda och berörda enhetschefer. 2012 års upplaga gick av stapeln igår på Pukeberg med hyttsill och glasblåsning. Det var gott och trevligt på alla vis och våra "25-åringar" fick enligt konstens alla regler ta emot blommor och berätta om den gåva som de hade valt. Agneta och Kerstin på förvaltningskontoret hade på ett förtjänstfullt vis ordnat med allt det praktiska. TACK!

Medan jag delade ut blommorna till var och en stod jag och tänkte på alla de timmar som de här människorna har lagt på omsorgen om våra äldre, på allt engagemang, på alla tunga arbetsuppgifter såväl fysiskt som psykiskt, på alla känslor som de måste hantera och på de arbetsvillkor som bjuder en hel del i övrigt att önska. Jag tänkte på arbetsscheman som måste hanteras, på stressen som uppstår när behoven och resurserna inte stämmer överens och på den betydelse som personalen har för att de äldre ska få en värdig tid när de egna krafterna inte längre räcker till. Det är en avsevärd betydelse som de här kvinnorna, för det var bara kvinnor som jubilerade igår, har haft och fortfarande har. Man fylls av vördnad.

Och OJ vad jag önskar att arbetet kunde ge mer även till personalen i form av tillfredsställelse och lönekuvert som ger möjlighet att leva ett gott liv! Jag önskar att man som anställd inom äldreomsorgen ska känna en stor stolthet över det arbete man utför, och inte fyllas av uppgivenhet och stress på grund av för hård arbetsbelastning. Jag önskar att det vore mer värt att vårda människor än maskiner. Jag önskar att vi gemensamt, så att det äntligen händer nåt, över den politiska skalan skulle inse att vi måste ge hårt arbetande personal i omsorgen, till stor del kvinnor som ger allt, en lön som motsvarar ansträngningarna. Jag önskar att vi kunde värdera välfärdsarbetet efter den betydelse det faktiskt har och inte efter omoderna patriarkala och kapitalistiska mått.

Här finns mycket att göra. Det handlar om att omfördela resurser, inte att starta upp sedelpressar i källaren. Att skapa drägliga arbetsvillkor för kvinnor är ett arbete som måste ta sin utgångspunkt i att andra sektorer får dela med sig, och det är ju här det spricker. Ingen vill nämligen avstå från egna privilegier för att andra ska få det bättre.

Eller är det så illa? Kanske inte ändå. Det KAN ju vara så att vi har en pedagogisk utmaning framför oss, nämligen att i så många sammanhang som möjligt påtala vikten av att vi delar med oss och att vi hjälps åt. Nånstans tror jag att insikten om att det är just DÄR och DÅ, när vi har insett att vi behöver varann, som vi kan skapa ett bättre samhälle för alla. Det är när resurserna fördelas rättvist och solidariskt som vi fördelar och använder dem klokt och hållbart i ett längre perspektiv.

Och just klokt och hållbart är ledorden för framtidens äldreomsorg. Gemensamma lösningar för att tillgodose grundläggande behov är vägen vi ska gå om vi vill ha en äldreomsorg värd namnet, och där är personalens kompetens, engagemang, självförtroende och självkänsla nödvändiga byggstenar. Då menar jag inte vart 25:e år, utan kontinuerligt, inte minst den 27:e varje månad då lönen sätts in på kontot.

En förmiddag med Jonas Sjöstedt

Idag när Jonas Sjöstedt, ordförande för oss i Vänsterpartiet, besökte Café Storken på Linneuniversitetet och träffade bland andra socionomstudenter fick han både möjlighet att hålla ett kortare anförande och svara på frågor. Det var ett välbesökt möte, även om det fanns plats för betydligt fler :-)

Han talade om vikten av att stoppa privatiseringarna inom den sektor som vi kallar “grundläggande rättigheter”, dvs välfärd såsom omsorg, vård och skola. Han tog också upp det stora misstaget att privatisera apoteksbranschen vilket leder till sämre service och persontrafiken på järnvägen vilket leder till att gemensamma investeringar på banorna läggs i onödan om ingen privat aktör vill köra där. Vinsterna i välfärden leder till lägre kvalitet, slöseri med skattepengar och det sliter ut den personal som ska arbeta i hyperslimmade organisationer och som därför inte hinner med det som känns viktigt, nämligen att SE och GE TID till den som behöver hjälp och stöd. Som en konkretisering: De 8 miljarder av svenska gemensamma skattemedel som delas ut i vinster (efter avskrivningar etc) inom välfärdsområdet motsvarar, om de inte hamnade i klorna på de bolag som drivs med vinstintresse, 20 000 heltidstjänster som kunde användas att höja kvaliteten. Det är en ganska rimlig politisk linje att vilja använda våra resurser på det sättet istället för att pumpa ut dem till skatteparadis. Åtminstone tycker jag det, som vänsterpartist och feminist.

Vidare påpekade Jonas att VALFRIHET är bra, men att vi inom välfärdsområdet tjänar mycket mer på att genomföra valfriheten inom ramen för den offentliga driften. Det är VINSTJAKTEN som drar ner kvaliteten. Vänsterpartiets politik bygger till stora delar på den insikten, liksom på övertygelsen att vi människor kan bygga ett gott och jämlikt samhälle om vi ser till att hjälpas åt och hitta gemensamma lösningar på allmänneliga problem.

Klimatfrågan ligger Jonas och Vänsterpartiet varmt om hjärtat. Han poängterade med emfas att det är fullt möjligt att vara ett modernt samhälle samtidigt som man slår vakt om miljön. Sverige kan bli ett föregångsland på området, men det förutsätter en klar politisk ambition. Det saknas hos den borgerliga regeringen.

(Visst är det lite kul att Jonas och jag är precis lika gamla,

födda på samma dag? Men han har betydligt längre ben....och

pratar INTE kalmaritiska....)

Under frågestunden kom frågor om bland annat utrikespolitik, vapenexport, bostadsmarknadens villkor, strategier för att visa på alternativ till “sköt dig själv och skit i andra”-trenden och tryggheten på jobbet. Vänsterpartiet har ett stort uppdrag, nämligen att formulera ett realistiskt alternativ till den nu rådande borgerliga regeringspolitiken. Vi måste, med gemensamt arbete, visa på en politik som gör skillnad på allvar och som ger alla människor sitt människovärde tillbaka. Det handlar om att reformera sjukförsäkringen, att tro på människors vilja och förmåga och att skapa trygghetssytem som gör att människor vågar ge av sina talanger till det gemensamma bästa och det handlar också om att jobba för jämställdhet på allvar. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män har ökat under den borgerliga regeringen, och när det gäller värderingsdiskussionen har vi tappat mark. Vi har mycket att ta igen. Det är vi som måste ta striden för att kvinnor och män ska värderas lika. Vem skulle annars göra det?

En annan viktig fråga som väcktes var hur vi ska jobba för att motverka rasismen. Det är ett stort arbete, men den frågan möter vi bäst genom att praktisera öppenhet och genom att på allvar värdera alla människor lika. I morgon kan det vara VI som behöver andras hjälp. Har vi egentligen tänkt på det?

Tack Jonas Sjöstedt för att du kom till oss i Kalmar och varmt lycka till i det fortsatta arbetet!

SOS

Det finns dagar då en strof sätter sig i sinnet och vägrar att lämna en. I fredags hände det mig. Det var Terra Novas "SOS" från 80-talet (musik Bengt Johansson, text Göran Sahlberg) som började göra sig hörd, för första gången på väldigt väldigt länge. Det är många år sedan jag lärde mig den, många upplevelser har passerat, många erfarenheter har jag samlat på mig och många gånger har jag omvärderat mina uppfattningar..... men fortfarande säger den mig något viktigt.

"Här i tystnaden griper vi efter varann
varje handslag är som ett ord
varje ord är som ett mättande bröd
varje blick som ett minnesvärt vin"

Många människor saknar social gemenskap. Många människor lever i osynlighet, och ännu fler vågar inte visa vilka de egentligen är. De äkta kontakterna, de äkta och genuina mötena med andra människor där man utbyter tankar, känslor och idéer, blir färre och färre i ett samhälle där allt är inriktat på kortsiktig lönsamhet och finansiell tillväxt. Människor, med all den rikedom som finns samlas i dem, räknas inte. Istället ska man vara professionell vilket numera betyder helt fri från känslor och empati.

Jag värderar äkta möten, möten mellan människor där man ömsesidigt vågar glänta på den glättiga fasaden. Sådana handslag, ord och blickar är värdefulla, långt mer värdefulla och utvecklande än de ytliga möten är legio idag, möten som inte är annat än egoistiska informationsinhämtningar eller knytande av nätverk för att längre fram kunna sko sig själv. Jag gillar inte utvecklingen.

Jag vill att vi ska få vara hela människor. Jag vill att vi ska förstå att tystnaden människor emellan kan vara förödande. Jag vill att vi ska våga visa oss själva, för oss själva men också för varandra, att vår kamp för en bättre värld ska kunna föras som ett gemensamt projekt i öppenhet och ärlighet.

Men fram till dess att vi når dit så får vi ta vara på de äkta möten vi kan få uppleva. De berikar, långt mer än en högre lön i plånboken, för den verkliga rikedomen finns inte i människors plånböcker, utan i människors ärliga hjärtan.

Frågor från en blivande präst

Jag fick i veckan ett antal frågor från en präststuderande i släkten. Det var inga små eller enkla frågor, men när man väl tänkte igenom dem så var de riktigt stimulerande. Frågorna och svaren skulle utgöra underlag till en gruppdiskussion som skulle handla om hur människor från olika yrkesgrupper som är engagerade i samhället ser på samhällsutvecklingen. Genom att göra intervjuerna är målet att de blivande prästerna ska bli mer medvetna om samhället som vi lever i, både nu och när de kommit ut i tjänst så att de bättre ska kunna relatera till det.Så här svarade jag:

1. Vilka är de viktigaste förändringarna (enligt din bedömning) som skett i det svenska samhället sista 10 åren?

Egoismen breder ut sig, solidariteten med svaga och utsatta ger vika för ”att ta hand om sig själv och skita i andra”-mentaliteten. Vi går också alltmer från tanken på att vi löser problem gemensamt till att den som kan betala får vad man vill.

2. Vilka starka sidor finns i lokalsamhället? Vilka krafter (människor/grupper/institutioner) ser du som viktiga i att bygga upp ett bra samhälle?

Det ideella föreningslivet i vid bemärkelse är oerhört viktigt som sammanhållande kraft. Där ett sådant finns fungerar samhället betydligt bättre än där var och en bara bryr sig om sig själv och de sina.

3. Vad anser du vara det största sociala problemen i ditt närområde just nu? Hur hanteras de?

Här, där vi bor, har vi stora klyftor mellan olika bostadsområden. Det skapar motsättningar. På en del håll bor välbeställda familjer med fina hus och välbetalda jobb medan det på andra håll bor arbetslösa med låg utbildning i flerfamlijshus som inte har renoverats sedan hedenhös. Det hela ledde till att affärscentrumet som ligger mittemellan sattes i brand för knappt ett år sedan. Nu byggs samhället upp, med ideella krafter och med de institutioner som verkar här, kyrkan, fritidsgården, affärerna etc etc och en ”vi”-känsla börjar spira. Den typen av samverkan har man inte haft förr.

4. Vilka ser du som de viktigaste ”opinionsbildarna” i ditt närområde?

Mycket svårt…. Det är de aktörer som sticker ut näsan och faktiskt GÖR något positivt men också de som bara klagar över ”ungdomen” och ”invandrarna”. Här har tidigare funnits väldigt få föreningar som har drivit verksamhet på plats (däremot en liten bit bort men det kan vara lång nog...), så opinionsbildningen har nog skett i informella grupper, kanske i väntrummet hos tandläkaren och på vårdcentralen samt naturligtvis i spelbutiken och på fiket. Kyrkan har försökt, men har inte nått ut förr så som den nu försöker göra. Det är positivt!

5. Vad ser du som de viktigaste värdeförändringarna idag (jämfört med 10 år sen)?

Se fråga 1. Det är samma svar. Från kollektivt gemensamt ansvar till privata lösningar.

a. Vilka värderingsförändringar tror du kommer ske de närmaste åren?

Jag tror att vi kommer att inse att vi måste samverka, arbeta tillsammans och inte bara tänka på kortsiktig lönsamhet om vi ska kunna få ett hållbart samhälle. Det gäller stora frågor som klimat- och miljöfrågan, men också närmare företeelser som t ex hur våra skolor och vårdinrättningar ska fungera.

6. Vilka krav kommer den mångkulturella situationen i Sverige att ställa på samhället i framtiden? Vilken roll tror du att kyrkorna kan spela?

Den ställer krav på öppenhet, nyfikenhet och kommunikation. Vi måste lära oss att lära av varandra. Det leder fel att automatiskt tro att det som är främmande också är ”felaktigt” eller ”farligt” bara för att det är olikt hur man själv tänker och gör. Empati, generositet, att vara säker i sin egen identitet för att kunna uppskatta den andre – Det är viktiga egenskaper i vår gemensamma värld. Kyrkan kan vara ett föredöme där.

7. Vilka religiösa förändringar (eller livsåskådningar) kan du se i dina kretsar/i det svenska samhället idag?

I ”mina” sammanhang ser jag misstänksamhet mot kyrkan och kristendomen men samtidigt en nyfikenhet på andra religioner/religiösa uttryck och institutioner. Mångfalden ger möjligheter för alla, och så måste det också vara i ett fritt samhälle. Utmaningen för de kristna samfunden är stor, och man kämpar i motvind. Tro i vid bemärkelse har dessutom också blivit en mer individuell fråga (i linje med den samhälleliga rörelsen från gemensamt ansvar till individuellt) och inte något man diskuterar i grupper eller ens mellan människor. Var och en har rätt till sin tro, och det är ju bra, men det är mer och mer tabu att diskutera varför man tror si eller så, och det kan vara bekymmersamt för samfund som bygger till stora delar på just ”gemenskap". Då blir det svårt att verka, men jag tror att vi kommer tillbaka till "tillsammans"-attityden framöver, för vi människor behöver helt enkelt varann.

Tack Mattias för förtroendet att få svara på dina frågor!

Regnbåge

Jag såg en regnbåge idag :-)

Efter ett långt och ischiasvärkande sammanträde med omsorgsnämnden i ett osedvanligt varmt och fuktigt mötesrum och sedan en presskonferens var det dags att sätta sig på cykeln hem. Då öppnade sig himlen. Det inte bara regnade. Det verkligen REGNADE. Jag trivs med regn, det är inte det, men jag trivs inte med att cykla hem utan regnkläder. Det borde jag förstås ha haft med mig..... Blöt, en aning sur både i bokstavlig och bildlig mening och rejält trött kom jag ändå hem till slut. Och regnet fortsatte medan vi bar flyttkartonger, möbler, TV och allsköns prylar åt bonussonen som har fått en liten lägenhet i stan. Det blev BLÖTA flyttkartonger.

Och sedan kom den, regnbågen. En skimrande vacker hel regnbåge sträckte sig över hela himlavalvet i öster. Jag antar att jag är barnslig, men åsynen av en regnbåge gör mig lycklig. Det är ett naturfenomen som jag helt enkelt älskar, en sak som går att förklara på naturvetenskaplig väg men som egentligen saknar praktisk användning. Den bara finns där då och då, kanske med avsikten att visa oss människor på hur vackra färger kan vara och hur spännande det blir när de finns bredvid varandra, var och en med sin särart och sinsemellan olika men i fullkomlig harmoni i en otroligt vacker och mångfasetterad enhet.

Ja, jag tror att Skaparen har både sinne för skönhet och en rejäl skopa humor. Kanske är det därför jag älskar regnbågen. Hur som helst, den fick mig på gott humör igen. "Den som kan glädja sig åt lite har mycket att glädjas åt" som man brukar säga... men regnbågen är inte liten, den är magnifik!

Och vet ni, den är gratis och har inte ett dugg med tillväxt att göra. Skönt, va?

En dag i demokratins tjänst

Idag har jag öroninflammation och jobbar därför hemifrån. Det är ingen drömsituation, men det är ändå skönt att kunna göra på det sättet. När öronen krånglar med jämna och ojämna mellanrum så medför det problem. Det har jag varit tvungen att lära mig att leva med, liksom med gula kladdiga örondroppar som kan missfärga textilier. Blä.

Hur som helst, mycket arbete kan idag skötas oberoende av tid och rum, bara man har en dator tillhands. Tankeverksamheten kan också gynnas av lugnet och tystnaden då och då, men det får inte bli för ofta. Jag vet med mig att jag jobbar bra under viss press och att jag inte är speciellt lättstörd av ljud och annat, men visst är det skönt att vila hjärnan från inkommande intryck ibland. Dessutom kan man låta diskmaskinen gå under tiden man jobbar. Det gäller att söka upp de fördelar som finns!

Idag har jag en del produktion på schemat. Röda tankar ska omsättas i nya former mitt i min blåa köksmiljö. Jag inbillar mig att det är nyttigt. De får liksom vänja sig vid att slåss mot högern redan från tidig ålder ;-) Det borde göra dem starkare!

Många tankar flyger genom huvudkontoret just nu med anledning av händelser i den lokala omvärlden. Det handlar om vikten av att sköta partiinterna angelägenheter just partiinternt, om vikten av att behålla sin professionalitet i jobbiga frågor och inte förfalla till maktspråk och härskartekniker samt vikten av att bevara lugnet och det goda humöret trots en omgivning som har andra perspektiv och åsikter än man själv har. Även om det inte handlar om att mitt eget parti springer gatlopp i media just nu, så stänker det över på oss allihop som är inne i politiken när en del inte kan hantera konflikter och personmotsättningar på ett klokt sätt. HELA demokratin förlorar på sådant, och det är bekymmersamt. Demokratin är nämligen värd att både bevara och att utveckla. Den är något av det finaste vi har, även om den inte är perfekt, men vem är egentligen det?

Alltså, åter till produktionen i demokratins tjänst, denna dag i ett blått men hemtrevligt kök :-)

Samma gamla rädsla....

Det där med rädsla är ganska intressant. Och vanligt, men det är verkligen inte speciellt hippt att visa att man är rädd, eller att erkänna att man har gjort en missbedömning i någon fråga. Man tar till andra strategier istället, men egentligen handlar väldigt mycket om just rädsla.

Rädsla inför kunskap, nyheter, det främmande och okända, inför det som är olikt en själv, det som inte låter sig kontrolleras eller styras, inför framtiden. Kanske är rädslan, och strategierna för att hantera den, något av det mest grundläggande mänskliga vi har. Just idag blev det så tydligt för mig.

En del blir mästrande för att dölja egen okunskap och låter den egna osäkerheten övergå till överdrivet styrande av andra. Andra går undan och bygger berg av sin rädsla, berg som hindrar den egna tillväxten. Åter andra suger åt sig varje möjlig situation att utöva någon form av makt och tror sig därigenom både kontrollera situationer, andra människor och sin egen rädsla. Känner vi igen det?

Idag känner jag igen det i Anders Behring Breivik. Jag ser i hans vilja att hindra, rasera och förstöra just det maktbegär som är frukten av den lille pojkens rädsla inför det som känns nytt, främmande och olikt honom själv. Hans självhävdelse, hans "rätt att döda för den rätta kampens skull" och hans ovilja till att känna ånger inför de fruktansvärda terrormord han har begått är i själva verket strategier för att hantera rädsla. Det är en insikt som gör både ont och som gör en upprörd. Vilket samhälle fostrar sådana människor, rädda små människor som anser sig ha rätt att använda andra för sina egna syften bara för att de inte själva kan hantera sina egna problem?

Vi måste göra vad vi kan för att motverka att sådan händer igen. Vardagsrasismen breder tyvärr ut sig. Det hjälper inte att Breivik hamnar i fängelse i 21 år med omprövning vart femte år. Vi måste göra mer. Idag fick vi en rapport från ett arbete som bedrivs i Kalmarsunds gymnasieförbund. Det handlar om en Global profil som innebär samarbete med elever, lärare och skolor i andra länder (Uganda, Sydafrika och Nicaragua har hittills varit aktuella) och arbetet syftar bland annat till till att öka förståelsen mellan kulturer, att inspireras av varandra och att utveckla den egna lärandeprocessen. Presentationen vi fick idag av deltagande elever och lärare var MYCKET givande.

Deras arbete inspirerar verkligen! Jag hoppas att deras förhållningssätt smittar av sig på andra som inte direkt deltar i profilen, och jag tror faktiskt att "ringar på vattnet"-bilden är relevant här. Unga människor (och lärare förstås) som får uppleva att det som är främmande inte är farligt bara för att det är nytt och olikt utan istället lärorikt, spännande och utvecklande kan sprida goda vibrationer långt utanför skolans väggar och långt efter det att skolan är slut. Jag tror på de goda exemplens makt även i det här sammanhanget!

Rädsla motverkas och hanteras med kunskap, nyfikenhet och stark självkänsla. Låt oss satsa på att bygga upp det, hos oss själva, hos varandra och hos det uppväxande släktet, snarare än att via olika strategier bygga murar av en rädsla som vi inte vågar hantera. Då kan vi bygga en betydligt bättre värrld, "där var och en är människovärd" som vi sjöng redan på 1970-talet. Nu är det 2012, och vi behöver sjunga precis samma sak fortfarande. För än har vi en ganska lång bit kvar.

Framtidsutsikter??

Det finns dagar då ord så att säga fastnar i hjärnan och ljuder där hela dagen. Idag är en sådan dag, och orden är Madeleine Albrights:
"There is a special place in hell for women who don't help other women."

Alltså, det är här jag inte förstår logiken. Hur kan man vara blind för det patriarkala systemets begränsande effekter? Hur är det möjligt att man som kvinna är blind för, eller bagatelliserar, ojämlikheten och orättvisorna? Hur kan man hävda att hälften av alla människor ska stå ut med den andra hälftens övergrepp, förnedranden och kränkningar? Finns det inget som heter solidaritet i vissa grupperingar?

Tydligen inte, och det är just det som gör mig så trött. Hur ska vi kunna uppnå rättvisa och kunna ge alla, män som kvinnor, möjlighet att välja och skapa sina egna liv om vi inte vill se hur det är ställt? Hur ska vi kunna skapa trygghet om det ska vara så stört omöjligt att få stöd när man känner sig utsatt? Om man ger kvinnliga medsystrar knivar i ryggen när man borde ha gett stöd istället, hur tror man att man betjänar kampen för rättvisa då? Hur kan man vara så hjärtlös?

Och det är i detta samhälle som en figur som Ulf Brunnberg kan gå ut och publicera i en tidning att det är feminismens fel att en häktesvakt blev dödad genom 38 hårda slag mot kroppen. Den självklara sanningen är väl i stället att det är patriarkatet som bär ansvaret för att våld brukas mot just kvinnor???

Men det är klart, så länge kvinnor, och dessutom på maktpositioner, hävdar att det inte finns något  patriarkat och att det inte behövs något stöd kvinnor emellan, så får figurer som Brunnberg fortsätta sprida sin dynga utan att skämmas. Vilka framtidsutsikter, va?

Det är tur att det finns Ninjafeminister. Vi vill ha en annan framtid, och vi ger oss INTE!

Tack!!!

Ironman-tävlingen var en mäktig upplevelse. Jag har nog aldrig upplevt ett så stort och engagerande idrottsevenemang i Kalmar, och jag njöt i fulla drag. Deltagarnas kämpaglöd, såväl etablerade proffs som andra som kanske gjorde sin allra första (och enda?) Ironman, imponerade stort. Det är vilja, det är ambition och det är smärta. Det är en stor prestation, och vi som stod längs tävlingsbanorna kunde inte undgå att bli inspirerade till aktivitet. Det kanske inte blir Ironman för varenda en av oss, men det kanske kan bli en cykeltur då och då eller ett besök i simhallen en gång i veckan. Fysisk aktivitet är bra för oss alla!

Ironman är en tävling som ”sätter Kalmar på kartan” som vi brukar säga. Jag är stolt över att det fungerade så bra. Tack till alla inblandade som har jobbat före, under och efter arrangemanget.

Jag vill ge en speciell eloge till de ideellt arbetande funktionärer som såg till att tävlingen kunde fungera. Det är många oavlönade mans- och kvinnotimmar som har gått åt till att bland annat dela ut dricka och städa toaletter, sådant som är ytterst viktigt för upplevelsen av Kalmar som tävlingsstad. Jag vill lyfta fram Kalmars föreningsliv som till stor del bidrog till detta.  Ni är guld värda! Utan Er skulle Kalmar aldrig kunna åta sig evenemang av den här kalibern, och utan Er skulle Kalmar vara mycket fattigare. Tack för att Ni finns!  Och så hoppas jag förstås att vi som kommun kan ger Er stora möjligheter att utveckla Er verksamhet framöver. 

Svart/vitt och infantilt...

Två aktuella inslag i nyhetsflödet just nu har stora likheter. Det handlar om Julian Assange och Alexander Gerndt. Den förstnämnda ska slippa undan åtal i Sverige för sexualbrott eftersom han framgångsrikt har arbetat mot korruption (genom en obegriplig politisk asyl i Ecuador av alla länder…). Den andre ska spela fotboll i landslaget efter att ha blivit dömd för att ha misshandlat sin fru. Bådadera var för sig får mig att må dåligt. När de dyker upp samtidigt blir det helt enkelt alldeles för mycket.


Ja, Julian Assange är en hjälte i ett avseende. Hans arbete med Wikileaks kan och ska inte förminskas. Och ja, Alexander Gerndt är en fotbollsspelare av rang. Han har definitivt kvaliteter som platsar i landslaget. Jag säger inget annat. Men, frågan är: Gör dessa förtjänster, erfarenheter och förmågor att man får frispel när det gäller andra brott? Kan man kompensera ett brott genom att överprestera på ett icke-brottligt moraliskt oantastbart område? Är det så svårt att hålla isär problemen?

Nej, naturligtvis inte. Då skulle vi behöva göra om straffskalorna och lagarna efter en betydligt mer relativ princip. En duktig lärare, med 100% högsta betyg både i sin egen examen och bland sina elever, hur mycket kan han/hon köra för fort utan att åka dit? Och hur mycket alkohol kan han/hon dricka bakom ratten innan det kallas rattfylla? En skicklig arkitekt, som kan rita de allra vackraste byggnader man kan tänka sig, hur mycket kan han/hon förskingra innan det kan kallas ekonomisk brottslighet? Allvarligt, så kan man ju inte resonera. Men så resonerar man när det gäller både Assange och Gerndt. Det ena kan rättfärdiga, eller åtminstone förminska, det andra. Det är korkat tänkt, och för att vara nästan övertydlig, svart/vitt infantilt.

Och sedan finns det ytterligare en parallell. De båda har förbrutit sig mot kvinnor, och kvinnor kan man tydligen förgripa sig på utan att det ”är så farligt”. Det är ju ”bara kvinnor” som är drabbade, och ”lite får man väl ta” eller? Nej, vi har ett samhälle som även i detta fall visar sin patriarkala dominans och sitt patriarkala värderingssystem, och ”SÅ kan vi ju inte ha det” som Gudrun Schyman brukade säga.

Nej, så klart inte, men varför HAR vi det så då?

Vad betyder tillgänglighet för Kalmar kommun?

Igår 13 augusti bevistade jag ett informationsmöte som Kalmar kommun anordnade i Djurängsskolans matsal. Det handlar om ganska betydande förändringar av boendemiljön i Djurängen, nämligen nybyggnation av drygt 250 lägenheter på gamla Bergagårdens tomt. Mötet var välbesökt. Tonen var i huvudsak positiv. Egentligen hördes nog inte en enda negativ åsikt om själva byggnationen trots att det är en stor grej som planeras, med ett höghus av en kaliber Kalmar nog inte har skådat tidigare.

Problemet var dock att ingen högtalaranläggning eller hörslinga fanns att tillgå. Kommunens tjänsteman gjorde vad han kunde för att höja rösten, men när man samtidigt som man pratar ska vända sig mot en kartbild, peka och dessutom måste konkurrera med matsalens skorrande och brusande kylanläggningar, då blir det en svår kamp att nå fram med information. Och det är väl ändå information som skulle ges till åhörarna, en åhörarskara med ganska hög medelålder som kom dit med ett enda intresse: Att få veta mer om vad som ska hända med boendemiljön.

Som företrädare för Kalmar kommun skäms jag faktiskt. Det var ett av samtalsämnena när vi grannar pratade lite direkt efter mötet. Flera tackade mig för att jag sagt ifrån under diskussionen om den bristande tekniken, men frågan är om det verkligen hjälper. Kalmar kommun pratar om tillgänglighet och slår oss för bröstet över ramper vid trappor och soffor med armstöd vid busshållplatserna, men var finns omsorgen om de människor som saknar delar av sin hörsel? Jag har tidigare många gånger påtalat problemet under kommunstyrelsens möten, då vissa ledamöter helt verkar sakna förmåga att lära sig använda den enklaste teknik man kan tänka sig. Jag har också påtalat det ganska absurda i att vi tidigare genomförde det kommunala handikapprådets sammanträden utan fungerande ljudanläggning. Så är det nog tack och lov inte längre. Det FINNS ju hjälpmedel, både fasta och mobila, och det kan inte vara en omöjlighet att anskaffa och använda sådana år 2012. Jag vill att Kalmar ska vara en kommun för ALLA, även under samhällsbyggnadsnämndens informationsmöten. Med lite vilja och engagemang så borde det gå.

Viktiga möten

Idag har jobbet börjat lite mer "på riktigt". Det första formella mötet för hösten är avklarat, men tempot är inte riktigt uppe i marschfart ännu. Idag har vi röjt undan allt från vårt kök. Vattenskadan föranleder lite större ingrepp. Golvet ska brytas upp och framtiden är alltså ganska oviss. Hur lång tid detta kommer att ta vet ingen i dagsläget, men klimatet inne i vår lokal är inte gynnsamt. Huvudvärk, halsbesvär och snuva dyker upp efter 45 min inomhus. Det tyder på mögel och större problem än bara "lite vatten", så vi får väl se hur det går. Kanske blir det klart till jul ;-)

Men möten kan man som sagt genomföra ändå, fast på andra platser. De mer betydelsefulla mötena (sett i ett livsperspektiv) är dock inte alltid planerade och saknar dessutom dagordning. Därmed inte sagt att jag gillar formella möten utan formell dagordning. Det gör jag INTE. Ordning och reda är min melodi, liksom respekt inför allas åsikter och möjlighet till engagemang!

Men idag på Åhléns, under lunchtimmens sista minuter när jag skulle handla lite underkläder och ett nytt läppstift i ny färg, fick jag en pratstund med en kvinna så där helt apropå. Det började med att hon klagade på priserna, och ja, hon hade rätt. Det ÄR dyrt med märkesunderkläder. Sedan fortsatte hon att prata, om sitt liv, sina operationer, sin familj och de människor hon hade mött. Hon var 91 år idag och hade flytt hit från Tyskland undan krigets bomber tillsammans med sina föräldrar. På ganska knagglig svenska med tysk brytning berättade hon, och SOM HON BERÄTTADE :-) Om sina ständiga uppror mot läkares råd, ibland med olycklig utgång som när hon hade försökt ta sig ut från ett sjukhus med hög feber och ramlat och slagit sig halvt fördärvad, ibland med rena rama änglavakten som när hon fick medicin mot besvär under graviditeten. "Jag öppnade inte burken" sa hon. "Jag hade hela burken kvar, och tur var väl det för hade jag ätit hade min pojk inte haft armar och ben!" Hon hade fått en stor burk Neurosedyn.

Vilka människoöden det finns, och så ofta vi missar dem helt och hållet. Det är som Ingemar Olsson har skrivit i sin Sköna människor:

Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig kommer fram
Precis som böcker i ett bibliotek
som bara står och samlar damm
Och om man bara tittar utanpå
då missar man en värld
som man aldrig får en enda aning om
Fast hela tiden finns den där

En del är långa, andra korta
En del är hemma, andra borta
En del är tunna, andra tjocka
Men alla har dom nåt att ge
Yeah yeah yeah, nåt att ge

Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig får en chans
Dom blir bedömda efter pärmarna
precis som om resten inte fanns
Men det som öppnar sej där inuti
är värt sin vikt i guld
För varenda människa har sin egen saga
Viktig för sin egen skull
En del är långa ...

Det finns så många sköna människor
som liksom alltid kommer snett
Precis som böcker i ett bibliotek
Dom kommer aldrig till sin rätt
En ynklig rygg utav ett mäktigt verk
är allt som sticker fram
Av alla andra sidor ser man ingenting
Och det är både synd och skam
En del är långa ...

Man ska ta vara på mötena och på människorna man möter. De berikar vårt liv, precis lika mycket som Du själv gör om Du bara vill!

Stadsfest 2012

En underbar Stadsfest har passerat. Det var lysande dagar, med glada människor och berikande upplevelser.  Speciellt skulle jag vilja framhålla Frankley Everlong som spelade på Biblanscenen, Räfven som spelade balkansprall på Sveaplan, Brolle och Nisse Hellberg som båda var på Stortorget och sist men inte minst Graveyard som gjorde avslutningen i sommarnatten nästan magisk. På bilden syns delar av publikhavet under Timoteijs spelning.

Det är en stor förmån att som kalmarbo få ta del av detta stora evenemang, med idrottsinslag som kanalsimning, massor av kultur runt om i stan och sjudande stadsliv, dessutom utan extra kostnader. Det är ett samarbete mellan Destination Kalmar, Kalmar kommun (kultur och fritid) och näringslivet och insatsen av kommunala pengar är minimal. Det hela är en mycket välsmakande anrättning med Åke Andersson som förste köksmästare. STORT TACK TILL ALLA INBLANDADE FÖR EN HÄRLIG HELG!

Att solen sken stora delar av helgen, och att Sverige dessutom tog sig till handbollsfinal i OS är rejäla bonusinslag :-) Nu tar arbetet vid på allvar, sommaren lider mot sitt slut... och nej, jag är inte ENBART ledsen över det :-) Nu kavlar man upp ärmarna och tar nya tag!

Tji fick du, högerregering ;-)

Minns ni Narnia-böckerna, heptalogin om Aslan och kampen mellan det goda och det onda? Där kunde man via ett skåp gå in i en helt annan värld, från den vanliga till en parallellvärld befolkad av fauner, satyrer, kentaurer och många fler väsen, till och med en myrslingerbult. Jag älskade de böckerna när jag var liten, och gissa om jag önskade mig ett sånt där förtrollat skåp som Lucy och de andra kunde gå genom och uppleva oförklarliga saker. Nu har jag ett!

Nej, inte riktigt på det sättet, men nästan. Ni som har följt mina datoräventyr vet nog att jag via kommunen har blivit förärad en dator för att kunna jobba. Numera får man nämligen inte handlingarna i pappersform utan via länk. Datorn är ruskigt snabb men tyvärr alldeles för stor och tung för att dra runt på. Därför har jag använt min lilla rosa dvärgdator istället trots att den har för lite minneskapacitet. Hellre det än ingen kapacitet alls, typ. Och större delen av tiden jag har haft kommunens dator så har den ändå inte fungerat. Den har uppenbara problem att koppla upp sig mot nätet. Den helt enkelt VILL INTE.

Före semestern, det var säkert redan i maj, tröttnade jag sålunda. Jag stängde in den i min garderob. Där har den fått ligga och skämmas. Jag har inte ens skänkt den en tanke. Dumma idiotdator. Men idag, när jag sitter hemma pga krånglande nacke och hade en hel del att skriva, så kom jag på att det nog vore bättre med ett stort tangentbord än ett litet, så jag kopplade in den och VIPS så funkade den :-) Utan något som helst problem kom jag in på nätet och kunde öppna två olika webläsare och till och med läsa e-posten från Telia. WOW alltså! Min garderob är MAGISK!

Och vet ni, jag tror inte på sagor egentligen, men det som slår mig är att vi har en regering som tror just på sagor. Den här metoden, att slänga in problemen i en mörk garderob och låtsas som att de inte finns, är ganska flitigt använd av vår högerregering. Utförsäkringar. Fas 3. Aktivitetsgaranti. Sysselsättningsfasen. Allt det där är exempel på samma sak, nämligen att nolla statistiken och VIPS så finns inte problemen längre. Om man stryper möjligheten till sjukpenning så blir sjuka människor tydligen friska. Om man inte får A-kassa så får man jobb. Visst låter det fantastiskt???

Och tyvärr funkar det inte.... Magiska skåp finns ju inte, åtminstone inte såna som man stoppar in människor i.... Det finns bara ett, och det är min underklädesgarderob, och den funkar ENBART på HP-datorer. Kanske var det nätstrumporna som inspirerade nätverkskortet? Inte vet jag, men MAGISKT är det i varje fall, nästan på Narnia-vis. För även i Narnia-böckerna är det den goda sidan som vinner, inte den onda. Tji på dig, högerregering!

Back on the road again...

Det är med blandade känslor man återgår till kalmarpolitiken efter en ganska lång sommar. Jag hoppas på att kunna tillföra något den stundande hösten för Kalmars utveckling. Det är ju därför jag är här.

Den politiska situationen har blivit något rörig, minst sagt. Det är lite som Kalle Anka, Musse Pigg och Janne Långben på campingsemester i julaftonens traditionella disneyprogram. Frågan ”Vem är det som styr egentligen?” har fått ny aktualitet. Det är inte nog med att det finns någon form av tillväxtgrupp över blockgränserna, nu finns det även samarbete på andra nivåer. Båda delarna verkar dock vara lika slutna och exklusiva.

Det är inte så att jag gillar skvaller. Jag undviker i möjligaste mån att få sånt i öronen, och gör vad jag kan för att låta bli att sprida det, men när det uppstår situationer som påverkar vår gemensamma verksamhet och väljarnas förtroende, då måste alla inblandade stanna upp och tänka till. Sådant kan aldrig vara en privatsak. Demokratin kan inte hanteras vårdslöst och i slutna rum.

Politiken ska föras i öppenhet, i respektfullt samarbete, med ideologin i hjärta och hjärna och med alla invånares bästa för ögonen. Det ska självklart vara samma fokus i höst som tidigare, åtminstone för min del. Annars får det nog sjutton vara. Och det tycker jag faktiskt vore ganska sorgligt, för det man tror på, vill göra och har satsat ordentligt på vill man inte ge upp om man inte av ärliga skäl helt enkelt måste.

Det är tydligen svårt....

"Sommar, sommar och sol......" och en massa fylla, kvinnomisshandel, våldtäkter och till och med mord. Nu har vi nyhetsmatats under en period med vidriga övergrepp mot kvinnor. Man blir så ledsen.... Och så vet man samtidigt att medan vi läser om kvinnor som har mördats, förföljts, våldtagits och utsatts för bränder så finns det många många fler som vi INTE får läsa om. Det handlar om alla dem som tiger och lider. Mörkertalets omfattning är nog långt större än vi tror.

JA, landets kvinnojourer MÅSTE få utökade resurser att ta hand om kvinnor som behöver skydd, men det räcker ju inte ändå. Jag tycker att det är ett fattigdomsbevis att offren för ett av våra allra största samhällsproblem ska vara hänvisade till ideella organisationer och frivilligarbetare. Självklart ska vi gemensamt ta större ansvar. Kvinnojourerna konkurrerar med andra föreningar för att få tag i kommunala pengar. Det är ju skämmigt!

Sedan räcker det ju inte i alla fall. Det är ju inte i bristande resurser hos kvinnojourerna som problemet egentligen ligger. Problemet ligger hos patriarkatet, hos det synsätt som regerar och som säger att det är OK för män att slå, förtrycka, förnedra och frihetsberöva kvinnor. Det är DET vi måste rå på!

Och då räcker inte utökade resurser till kvinnojourerna så långt. Det är självklart ett akut behov som måste fixas, men SAMTIDIGT måste vi ändra attityder, värderingar och traditioner, och vi måste börja med oss själva, i vardagen där vi befinner oss och i alla sammanhang markera och agera. Och DET, mina vänner, ÄR TYDLIGEN SVÅRT.

Ge blod!

Jag vill slå ett slag för blodgivning. Här kan man läsa att Kalmar ligger i botten när det gäller att ge blod. Det är lite skämmigt tycker jag :-( Det handlar om att göra det lilla man kan för att underlätta för andra som kan behöva blod för att överleva diverse sjukdomar eller återhämta sig efter en stor blodförlust. Det är solidaritet i praktiken.

Men, ger jag blod själv? Nej, det gör jag inte. Jag kan berätta varför. Jag har nämligen försökt. Jag vet att jag är svårstucken (rent fysiskt). Mina kärl gillar inte att få en nål i sig, men med lite tålamod så ger de med sig, så jag gjorde ett försök uppe på blodcentralen. Där kan man ligga i en skön stol och småprata med personal och andra blodgivare medan blodet rinner ner i påsar. Småtrevligt faktiskt. Om blodet rinner, vill säga. Det gjorde det inte. Alla andra fyllde sina påsar och byttes av, men jag låg där hur länge som helst medan apparaturen pep och varnade. Förmodligen trodde den att jag hade dött. Det kom nämligen inget blod. Jag tror det blev ungefär en deciliter sammanlagt, från stick i båda armarna och på världsrekordtiden ca en timme. I normalfallet lämnar man 4,5 deciliter på tio minuter. Det kan nämnas som en jämförelse alltså.

Jag fick lämna blodcentralen utan att kunna titulera mig blodgivare. Jag undrar om de använde den där skvätten till nåt överhuvudtaget. Kanske kunde den användas i nåt i testväg? Jag vet inte. Vad jag vet är dock att jag är ytterligt tacksam till de människor som delar med sig av blod som kan användas för att hjälpa andra. Kanske är det någon i din eller min närhet som en dag har någon annan att tacka för ett längre liv? Som blodgivare får man dessutom en viss hälsokontroll på köpet. Det kan också vara mycket värt!

Som sagt, är du inte redan blodgivare, är mellan 18 och 60 år och väger över 50 kg, överväg möjligheten att lämna blod! Läs mer här. Det behövs! DU behövs! Alla är inte lika fåniga som jag som inte KAN....

Ideologin ger riktningen, inte populismen

Vi känner stor oro inför framtiden och för demokratins utveckling. Möjligheten till organiserat samarbete partier emellan diskuteras numera betydligt oftare än de grundläggande ideologierna och de mål vi har med vår politik. Ideologin är viktigare än vi tror. Det är våra grundläggande värderingar som avgör hur vi tänker och hur vi agerar. Det finns avgörande skillnader mellan oss på den röda sidan och partierna på den blå sidan.

Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund. Som en del av arbetarrörelsen och kvinnorörelsen är vårt mål att förverkliga ett samhälle grundat på demokrati, jämlikhet och solidaritet. Vi arbetar för ett samhälle befriat från förtryck, ett rättvist och ekologiskt hållbart samhälle där kvinnor och män bygger sin egen framtid i frihet och samverkan.Våra socialistiska och feministiska idétraditioner bygger på övertygelsen om alla människors lika värde. Det är idétraditioner som hyllar förnuft och kritiskt tänkande och utgår från en tilltro till alla människors skapande förmåga. De ser kvinnor och män som självständiga, tänkande individer, kapabla att skapa sig själva som människor i samverkan med andra.

Mot detta står en borgerlighet, med moderaterna som främsta företrädare, som har en helt annan agenda. Patentlösningen på alla samhällsproblem heter på borgerlig nysvenska skattesänkningar. Regeringens skattesänkningar har ökat ojämlikheten mellan låg- och höginkomsttagare. De rikaste i landet har fått mest. De har också fått bidrag till att få städhjälp, gräsklippning och hjälp till läxläsning med barnen, trots att de har råd att betala för sådana tjänster själva. Det är högavlönade män i storstäderna som har tjänat på regeringens skattesänkningar medan kvinnor, äldre och ungdomar har fått betala med sämre välfärd, uteblivna löneökningar och arbetslöshet.

Problemet är alltså att borgerligheten står för en politik som leder åt motsatt håll jämfört med den politik som vi röda partier företräder.  Ändå pratas det vitt och brett om vikten av ”samarbete” och diverse konstellationer och samarbetsprojekt skapas för att förena rött och blått.

Vi tror att den utvecklingen leder åt fel håll. Politiska partier ska stå för sin politik, det är för den man har fått väljarnas förtroende. Politiken och ideologin ska leda vårt arbete i kommuner och landsting, inte ”fingret i luften”-populism eller strävan efter att vara neutral och älskad av alla. Tydliga politiska partier, med självförtroende och självkänsla, kan stå för sin politik och hitta samarbete i enskilda frågor, men organiserat samarbete med partier som inte delar vårt mål om ett rättvist samhälle befriat från förtryck är helt omöjligt.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar

Magnus Stavbom, Gamleby

Mariann Karlsson, Nybro

Vänsterpartister i Kalmar län

Dags för förändring i både ord och handling!

Traditioner och konventioner styr mycket i vårt samhälle. Vi har en könsuppdelad arbetsmarknad, en arbetsfördelning i familjerna och på fritiden som speglar samma gamla uppdelning i manligt och kvinnligt och samma förhållanden påverkar våra unga vid val inför gymnasieskola och yrkesliv. Egentligen har det inte hänt speciellt mycket alls. Kvinnor vårdar människorna och män hanterar makten och maskinerna. Det ena är till stora delar oavlönat arbete, det andra får man självklart betalt för.


Alla ser det här, men alltför få reagerar och vill förändra. Man hör, främst från borgerligt håll, att vi måste värna ”valfriheten”. Det är viktigt att ”individen är fri att välja” och så försvarar man alltså rådande förhållanden. Man är alltså ganska nöjd med att kvinnors möjligheter är begränsade.


I praktiken ser det nog ut så i de flesta övriga sammanhang också, även om man inte är lika tydligt förändringsfientlig som den borgerliga politiken är. Exklusiva manliga nätverk har makten, och kvinnliga perspektiv ”glöms bort”. Männen styr, kvinnor ska vara glada för att de överhuvudtaget har rösträtt och pekar man på orättvisorna är man antingen gnällig eller otacksam. Att hänvisa till skrivningar i politiska program eller policies om ”varannan damernas” eller ”jämställdhet” blir mest pinsamt när man ser hur praktiken egentligen ser ut. Orden hjälper inte om de inte omsätts i handling.


Kvinnor har självklart samma och lika rätt till det offentliga rummet och till ekonomisk, social och fysisk jämlikhet såväl i hemmet, på arbetsplatsen som i offentligheten. Vill vi utveckla vårt samhälle och göra det fritt från stenåldersmentalitet och medeltidsvärderingar så gäller det att göra det såväl i ord som i handling. Makten måste självklart användas till att skapa rättvisa. Det sker inte idag, för då skulle vi redan ha varit där vid det här laget.


Vill vi så kan vi. Det är hög tid nu att släppa gamla traditioner och bygga upp något nytt. Valfrihet, individuella val och framtidstro JA TACK, genustvångströjor NEJ TACK. Och det är Vänsterpartiet som går i första ledet för det förändringsarbetet på den partipolitiska arenan. Trist nog är det ganska tomt bakom oss.


Birgitta Axelsson Edström, Vänsterpartiet Kalmar

Ett samhällsproblem har vi alla del i

Jag gillar inte generaliseringar. Jag fullständigt AVSKYR när jag blir bemött av andra med ord som "typiskt kommunister", "typiskt vänsterfeminister", "typiskt sagobokskristna" eller "typiskt flumvänster". Hur mycket man än jobbar på att förklara, motivera, illustrera och exemplifiera varför man tycker och gör si eller så så finns det människor som stänger av hjärnan. Man blir bara en "typ", och då är men helt enkelt bara en sån "typ" som den kategoriserande själv avgör. Det spelar ingen roll vad man gör, man är redan dömd. Sånt gör mig så trött. Och det händer tyvärr ofta.

Men ibland kan förmågan att se mönster och dra slutsatser ha sina poänger. Jag tänker på misshandlande män som förgriper sig mot kvinnor. Idag möttes vi av ännu ett exempel med dödlig utgång, se här. Vi MÅSTE våga se det som ett samhällsproblem att kvinnor är hotade, att de är mest hotade av män som de har en relation till och att hemmet, som skulle vara den allra tryggaste platsen, tvärtom är den farligaste miljön. Ändå beskrivs varje misshandel, varje mord och varje övergrepp som enstaka, enskilda händelser. Vi beskriver varje dåd som ett individuellt problem. Vi verkar vägra insikten att det är ett SYSTEMATISKT  FÖRTRYCK som ligger bakom, att det är ett samhällsproblem att 16 kvinnor misshandlas till döds i Sverige varje år av sina män. Så fort man nämner detta så är det nån "förståsigpåare" som måste påpeka att kvinnor minsann kan de också och att det alltid finns en orsak till att det smäller.

Jag blir så himla arg! VARFÖR ska man acceptera att kvinnor blir slagna? Hur mycket motstånd är det då rimligt att en man ska stå ut med innan han har rätt att slå till? Är inte det en fråga som är fullt rimlig att ställa för den som tycker att den slagna har en del i skulden? För mig är hela situationen orimlig. Det går ALDRIG att försvara att en man misshandlar och dödar en kvinna.

MEN, naturligtvis ska vi inte generalisera som mina politiska motståndare gör. Vi ska inte säga att alla män är kvinnomisshandlare, känslomässigt stympade mördare och våldtäktsmän. Så är det ju inte, naturligtvis. MEN, att män slår kvinnor ÄR ett samhällsproblem som berör kvinnor och män och beskär vår frihet. Vi måste våga se det för att kunna agera mot det.

Stanna inte vid att konstatera "Ett mord har begåtts". Se mönstret. Inse att det istället handlar om "Ännu ett hustrumord utfört av en man som är fostrad i ett samhälle som tycker att det är OK att slå kvinnor". Då blir det allvarligare och samtidigt mer utmanande, för då har vi alla en del i orsaken till dådet. Alltså: VAD GÖR DU FÖR ATT DET INTE SKA SKE IGEN OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN??? OCH VAD GÖR JAG???