Frivilligarbete, behövs det?

Vårt samhälle vilar på det ideella arbetet. Har du hört det förr? Jag har sagt det massor av gånger, och skrivit det minst lika många gånger. Jag har jobbat ideellt hela mitt medvetna liv och jag vet vad det betyder på många plan. Andra har också hävdat vikten av frivilligt samhälleligt engagemang, och sant är det. Fortfarande.

Utan det ideella arbetet, och naturligtvis menar jag då alla de frivilliga som ställer sin tid, sitt engagemang och sin energi till förfogande utan att kräva betalt för sina insatser, skulle vårt samhälle gå i konkurs. För ganska många år sedan gjorde kultur- och fritidsförvaltningen i Kalmar ett överslag på hur många timmar som föreningslivets ledare ställde till förfogande på ideell basis och kom fram till att mätt i skälig timlön så motsvarade det en hel extra nämndsbudget. Säg att budgeten låg på drygt 100 mkr per år. Skulle man ha betalat alla ledartimmar så skulle det alltså ha gått åt det dubbla. Vilken kommun skulle ha råd med det?

Ingen. Därför blev jag så oroad när jag för ett par veckor sedan läste att man någonstans inom Kalmar kommun funderade på att lösa Skälbys 4H-gårds pengabekymmer genom att "ta över en del i egen regi". Är det verkligen ekonomiskt försvarbart? Nej, det är det verkligen inte, men det är inte det största bekymret med en sådan lösning. Det största problemet är att kommunen i så fall hade tagit ifrån människor BÅDE ett intresse som de brinner för OCH reellt inflytande över frågor som verkligen betyder något. DET är ett stort problem. Tänk bara på hur många gånger som detta har hänt, för det mesta förstås i all välmening, men det blir fel. Istället för att hjälpa och bygga hållbart så tar man ifrån människor kanske det viktigaste de har och på sikt så passiviserar vi generation efter generation. En massa energi som hade kunnat brukas till något gott och uppbyggligt går då till spillo. Det är fel väg att gå. Så utvecklar man god grogrund för alienation och regrediering. Det är inte önskvärt.

Nu blev det ju inte så här den här gången, tack och lov. Istället får gården de pengar de behöver för att klara av verksamheten. Både engagemanget och tryggheten kan bibehållas. Att det sker på det sätt som det nu görs, genom att kommunledningen öronmärker exakta resurser är så typiskt Kalmar att jag inte längre orkar skriva om det. Att kommentera vilka alternativa sätt som man skulle kunna använda sig av för att också bibehålla nämndsledamöternas engagemang känns liksom ganska fruktlöst i dagens läge. Huvudsaken den här gången är att gården får vad den behöver. Äntligen.

Vi har inte för mycket engagemang idag. Vi har istället för lite, så det gäller att ta vara på det som finns och se till att människor fortsätter samt inspirerar andra att göra detsamma. Något annat har vårt samhälle inte råd med. Världen är nämligen full av tappade sugar, och fler sådana vill vi väl inte producera?

TACK!

Dagens insändare i Östra Småland och Barometern:

Vi från Badrumskören, Gärdslösa Kammarkör och Vox Communis vill rikta vårt varma tack till alla som medverkade i och lyssnade på våra konserter på temat Om våren och kärleken. Konserten i Köpings kyrka 20 april gav 15 000 kronor till Världens Barn och konserten i Lorensbergskyrkan 27 april inbringade 25 000 kronor till Kisima Mixed Secondary School i norra Kenya. Vi vet att varenda krona kommer att göra nytta! Vi vill skicka ett särskilt tack till Svenska Kyrkan i Köpingsvik och till Lorensbergskyrkan i Kalmar som hjälpte till med mycket av det praktiska och ställde sina vackra lokaler till vårt förfogande.

Vi önskar alla en härlig fortsättning på våren och en lika skön sommar!

Birgitta Axelsson Edström, Ingegärd Cafourek och Lage Olsson
Körledare och arrangörer

Vi sjöng och samlade in!

PM om konserten i Köpingsvik:

De tre körerna Badrumskören, Gärdslösa Kammarkör och Vox Communis arrangerade den 20 april en konsert i Köpings kyrka på temat Om våren och kärleken. Intäkterna gick oavkortat till insamlingen för Världens Barn. När sammanräkningen är klar visar det sig att kvällen gav hela 15 000 kr!

- Vi är djupt tacksamma till alla medverkande och till alla som kom och lyssnade (och sjöng med!). Alla bidrog till en väldigt härlig kväll och till de goda intäkterna, säger de tre körledarna Lage Olsson, Ingegärd Cafourek och Birgitta Axelsson Edström samstämmigt. Vi vet att varenda krona kommer att göra nytta för barns framtid. Vi vill rikta ett särskilt tack till Köpings kyrka som hälsade oss välkomna och ställde sin vackra lokal till vårt förfogande och till INA Mode i Borgholm som hjälpte till med biljettförsäljningen. Vi önskar alla en härlig fortsättning på våren och en härlig sommar! Vem vet, kanske återkommer vi med fler arrangemang i liknande stil framöver, funderar de tre vidare. Det här gav nämligen mersmak!

PM om konserten i Lorensbergskyrkan:

De tre körerna Badrumskören, Gärdslösa Kammarkör och Vox Communis arrangerade den 27 april 
en konsert i Lorensbergskyrkan på temat Om våren och kärleken. Intäkterna från kvällen gick oavkortat till Kisima Mixed Secondary School, en skola i norra Kenya som drivs i syfte att skapa bättre förutsättningar för en hållbar framtid för Kenyas familjer. Två representanter från skolan, David Kariuki och Daniel Amunga, medverkade tillsammans med Ebbe Westergren med en presentation av skolan. När sammanräkningen av biljettintäkter och kollekt nu är klar visar det sig att den mycket välbesökta kvällen gav hela 25 000 kr!

-Vi är djupt tacksamma till alla medverkande och till alla som kom och lyssnade (och sjöng med!). Alla bidrog till en väldigt härlig kväll och till de goda intäkterna, säger de tre körledarna Lage Olsson, Ingegärd Cafourek och Birgitta Axelsson Edström samstämmigt. Vi vet att varenda krona kommer att göra nytta. Vi vill rikta ett särskilt tack till Lorensbergskyrkan som hälsade oss varmt välkomna, hjälpte till med allt praktiskt och ställde sin vackra lokal till vårt förfogande och till Barometern som hjälpte till med biljettförsäljningen. Vi önskar alla en härlig fortsättning på våren och en härlig sommar! Vem vet, kanske återkommer vi med fler arrangemang i liknande stil framöver, funderar de tre vidare. Det här gav nämligen mersmak!

Summa summarum: Vi hade alltså möjlighet att sjunga två kvällar och samlade in totalt 40 000 kronor till mycket behövande ändamål. LITE stolta är vi allt.... men framför allt väldigt tacksamma över möjligheten att få bidra!

ETT STORT TACK TILL ALLA 

SOM VAR MED OCH BIDROG!

Sista visan?

Med anledning av de pågående processerna i ljuset av bortglömda kinapuffar...

Yta yta yta
Grävskopa gillar vi
Spela, smyga och söndra
Så att alla dom andra
Som står utanför
Inte får nån info
Om vad som sker hos oss
Det är vi som har makten
Tack för att ingen minns!

(Melodi "Nu går sista visan")

Trist MP...

Nej, det gick inte längre. Det förstod ju vem som helst. Åsa Romson kunde inte längre vara språkrör för Miljöpartiet. Det var inte ens spännande att höra valberedningens presskonferens vid lunchtid idag i det avseendet.

Men det hela är ändå pinsamt dåligt hanterat. Miljöpartiets kris handlar om så mycket mer än Åsa Romson. Det handlar förstås om utnämningar som inte har fungerat, men ännu mer om brutna politiska löften och om att partiet har bytt ståndpunkt i sina hjärtefrågor när de nu har haft chansen att förverkliga dem, åtminstone stegvis. Så har inte skett, och ansvaret för detta bär ytterst partiledningen.

Och så byter man ut Åsa Romson och låter det andra språkröret Gustav Fridolin sitta kvar. Frågan är om inte han har ett större ansvar än Romson för den politiska irrfärden. Har han verkligen rent mjöl i den ideologiska påsen eller ligger där en stor illaluktande kolbit och pyr?

Ett delat ledarskap bär man gemensamt. Man står enade i framgång och man ska falla tillsammans när det går åt pipsvängen. Så borde ett parti som har fattat innebörden i orden gemensamt, ansvar och feminism agera, men det gör inte Miljöpartiet. De agerar som så många har agerat före dem i så många olika sammanhang. Vi känner igen det.

Hur många friska fläktar kommer från det gröna partiet idag? Ärligt talat, inte så många. Det jag känner mest är stanken av unket gammalt patriarkat. Det är trist på så rara ärter som under så lång tid har ärligen kämpat i motvind för hållbarhet och för en bättre framtid. De borde kunna bättre än så här.

1917 eller 2016?

Jag har väldigt medvetet valt att hålla mig på avstånd från debatten som gällde Vänsterpartiets kongress i Örebro under helgen som gick. Skälen till detta är många. Ett av dem är mitt svala intresse. Jag har tyvärr hört det mesta förut.

En sak som jag ändå måste kommentera är motionen som handlade om sk tendensfrihet. Man kan läsa hela motionen och se vilka som undertecknat den här. Motionen röstades ned, och jag undrar hur det överhuvudtaget är möjligt år 2016 i ett samhälle som ser sig som vilande på demokratisk grund och där människor åtnjuter såväl åsikts- som yttrandefrihet. Hur ser partiet på sådana grundbultar när de ska appliceras på det egna partiet och dess medlemmar?

Jag känner klara vibrationer från Orwells Djurfarmen och tänker osökt på frasen "Alla är jämlika, men en del är mer jämlika än andra".  Om man förmenar medlemmar att tänka fritt, att försöka påverka politiken internt och att prata med likasinnade har man inte i ett demokratiskt system att göra. Det är hårda ord, men det är exakt så jag känner.

Och här trodde faktiskt inte mina ögon när jag läste partistyrelsens svar och ännu mer fick jag gnugga mig i ögonen när jag läste att motionen avslagits av kongressen. Det är helt enkelt FÖR mycket för ett parti som fortfarande säger sig slåss mot Stalinstämpeln och k-ordet. Är den kampen alltså också ett spel för gallerierna?

Debatten, diskussionen, själva det politiska livet och den ideologiska utvecklingen ska strängt taget alltså föras på ett ställe, nämligen i partistyrelsen. Det låter snarare 1917 än 2016, kamrater.

Ledstjärna...

De tre vise männen följde stjärnan till Betlehem. Där hittade de barnet i krubban. Guds son, sann Gud och sann människa, hade fötts i ett stall bland djuren långt bortom ära och makt. Stjärnan ledde dem dit. Själva hade de knappast hittat.

Vilken stjärna leder de tre vise männen i Kalmar? Om det hade varit demokratin som varit deras ledstjärna tror jag att de hade tagit en annan väg, det vill säga den väg som leder genom ärendeberedning i berörd facknämnd.

Jag minns att det fanns en tid då kommunstyrelsens ordförande visserligen lyssnade på alla, men att denna lyssning ledde till att den facknämnd som skulle ha den aktuella frågan eller problemet på sitt bord också fick förtroendet att göra sitt jobb och utföra sitt uppdrag. Det var länge sedan. Nu är det en helt annan regelbok som gäller. Varför spelplanen ser ut som den gör är det nog inte längre någon som begriper.

Eller är det någon som fattar vitsen med att spela Rävspel mot sina egna medspelare?

Alla elevers bästa i första rummet!

Debattartikel publicerad i Barometern 6 maj 2016

I Skollagens första kapitel femte paragrafen står: ”Utbildningen ska utformas i överensstämmelse  med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor. Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling.”

De gångna veckornas rapporter kring slutna sektioner inom Kalmarsunds gymnasieförbunds skolor och olika former av antagningsprocedurer ger upphov till ganska allvarliga funderingar kring hur verksamheten uppfyller lagens mening i denna paragraf. En utredning är tillsatt, och vi förutsätter att den görs grundligt och seriöst. Ändå ställer vi oss frågan hur dessa sektioner, som inte på något sätt är ett nytt påfund, har lyckats hålla sin verksamhet hemlig fram till i förra veckan. Är det överhuvudtaget möjligt?

Eller är det så, vilket vi befarar, att kulturen med slutna sällskap fortplantar sig från samhällets, och därmed även offentliga verksamheters, topp ner till eleverna? Att den insynsskyddade verksamheten utgör en så grundläggande struktur att den inte ens behöver uppmärksammas? Att det helt enkelt är så man gör?

Ja, kanske är det så. Då är det inte konstigt att även den politiska ledningen, med dess gamla partistrukturer och partipiskor, håller tyst. Vi ser ju att tystnadskulturen regerar även denna gång. Vi andra, som värnar om en offentlig diskussion där alla kan delta, ser däremot öppenhet som nödvändig för en demokrati värd namnet.  Slutna mossiga strukturer, där en del får vara med och andra inte, utgör ett hinder för såväl samhällets som människors utveckling. Om sådana finns och fortfarande verkar år 2016 är det ett fenomen som inte är värdigt en offentligt driven skola. Vi borde kommit längre och åtminstone verkat enligt Skollagens inledning och därmed satt elevernas bästa i allra första rummet. Det borde vara varje elevs, inte bara vissas, självklara position.

Birgitta Axelsson Edström

Kerstin Ljungberg

Aktiva i Feministiskt initiativ Kalmar

Svar på brev till ansvarig utgivare

Jag fick svar på mitt brev, två stycken närmare bestämt. Tyvärr så var väl inte svaren så tillfredsställande i sakfrågan, men jag har i varje fall lyft problemet. Bara en liten detalj: Jag bryr mig egentligen inte om det nya tidningshuset lokalmässigt. Det är inte det som engagerar mig. Jag bryr mig däremot om att de arrangemang som riktar sig till folk i allmänhet, eller som här specifikt till prenumeranter vilka ju borde vara en del av allmänheten och därför dela allmänhetens karakteristika, ska vara möjliga att delta i för den som är hörselskadad. Det går ju, om man bara som arrangör tänker till lite grann, men för att kunna göra det så måste man höja kunskapsnivån ett eller ett par snäpp. Det blir inte mindre tydligt efter dessa svar. Man behöver inte köra en hel föreläsningsserie och stänga en stor grupp utanför och sedan invänta en stor och kostsam installation. Det finns andra lösningar. Det räcker inte med högtalare för den här gruppen. Det behöver faktiskt inte prövas överhuvudtaget. Det VET vi.

Men STORT OCH ÄRLIGT TACK för svaren ändå!

Svar nr 1 
Hej Birgitta

Tack för mejl och för ditt engagemang kring våra lokaler. Jag beklagar att våra anställda gett dig olika besked om hörselslingan, och skickar därför frågan vidare till vår interna projektledare för husrenoveringen, Mikael Larsson Ek, som kan ge dig den fulla och korrekta bilden. 

mvh

Anders

------------
Anders Enström
Chefredaktör och ansvarig utgivare

Svar nr 2

Hej Birgitta!

Tack för ditt engagerade brev till Anders Enström om hörselslinga mm i vår föreläsningslokal.
Jag beklagar att du fick ett oklart besked om vad som gällde i vår lokal. Det kan bli så när ett hus är nytt och ovant.
Det som gäller är att vi för närvarande inte har någon hörselslinga i den aktuella lokalen.
Bakgrunden till det är att vi i vårt stora ombyggnadsprojekt har haft mängder av detaljer att tänka på och i första, andra och tredje hand är det här lokaler för kontorsverksamhet.
Vi har dock sett en möjlighet att utnyttja vårt lunchrum och ställa om det till en föreläsningslokal och hur det fungerar får vi nu skarpa tester på med vår föreläsningsserie under våren.
Vi har sett till att det finns en väl fungerande högtalaranläggning med mikrofoner, lokalen är lätt tillgänglig för rullstolsburna och vi börjar nu se att det går relativt enkelt att ställa om lokalen. Vi har dock inte tagit några beslut på hur vi ska arbeta med den typen av mer externa verksamheter.
Än så länge har vi inte varit i våra nya lokaler i mer än en månad och vill avvakta någon månad till innan vi gör en rejäl utvärdering, utöver den löpande, av vad som fungerar bra och vad som vi måste förbättra.
Hörselslingan kan mycket väl vara ett exempel på det senare och jag har så sent som i dag ställt en fråga om detta till vår teknikleverantör som ska återkomma med olika eventuella förslag på lösningar.

Med vänlig hälsning

Mikael Larsson Ek
Utvecklingschef Barometern Oskarshamns-Tidningen
Intern projektledare för ombyggnaden av Tidningshuset

Agera för medmänsklighet 9 maj kl 18.30!

Vi upprepar förra årets idé! 

På Europadagen måndagen den 9 maj kl 18.30 

tittar vi in i någon medmänniskas ögon och säger: 

"Jag är glad att du finns!" 

Det finns massor av människor som aldrig får veta 

att de betyder något för någon annan. 

Ta chansen, var du än är, vad du än gör och vem du än är, 

att göra en annan människa glad 

måndagen den 9 maj kl 18.30. 

Det kan aldrig leda till något annat 

än större kärlek här i världen!

Brev till ansvarig utgivare

Hej Barometern/Gota Media gm ansvarig utgivare!

Vilket trevligt initiativ att ta hit Marcus Oscarsson på en föreläsning! Barometern fyller ju 175 år, och som ni så riktigt har påpekat flera gånger så är en sådan lång utgivningstid ett resultat av en stor skara trogna prenumeranter. Det passar ju perfekt att visa upp det nya fina tidningshuset för dem och samtidigt bjuda på en intressant föreläsning! Om jag inte har fattat helt fel så finns det flera tillfällen inplanerade utöver just denna föreläsning som hölls i förra veckan.

När jag läste om evenemanget på sociala media samma kväll som det ägde rum så ställde jag frågan om det fanns hörselslinga i föreläsningslokalen. Det var ingen officiell fråga, mer en undran, men de svar jag fick från några av tidningens anställda blev ganska förvirrande. I tur och ordning så fick jag nämligen följande reaktioner:

• INGEN ANING
• JA
• NEJ

Jag begär inte att enskilda anställda ska veta allting och det spelar ingen roll vilka jag har kommunicerat med. Jag begär inte heller att det ska finnas en fast installerad slinga i en lokal som egentligen är ett fika- och lunchrum (det var tydligen där föreläsningen ägde rum). Det jag dock hoppas kunna begära är att det ska finnas fundamentala möjligheter för hörselskadade prenumeranter att ta del av bonusarrangemang som riktar sig så allmänt som till ”prenumeranter” och att det ska vara en känd och grundläggande policy att sådana hänsyn tas. Vi lever ju ändå i år 2016, eller hur? De tekniska möjligheterna är oerhört många! Det håller absolut inte som argumentation att hävda att arrangemanget enbart riktar sig till prenumeranter och inte till allmänheten. Det finns inget som talar för att det inte finns hörselskadade i den trogna prenumerantskaran (sannolikheten ökar markant med stigande ålder och något säger mig att äldre sannolikt prenumererar i större utsträckning än yngre) och en prenumeration har mig veterligen samma pris oavsett den betalandes hörselkurva.

Diskussionen på kvällen via nätet tog slut i viss oenighet och jag blev uppmanad att kontakta tidningens ägare/ledning, och det är därför jag skriver nu. Uppenbarligen har det skett en miss här (om det nu inte är så att svar nr två ovan är det rätta). Nu är ju fler kvällar inplanerade, och chansen finns att rätta till misstaget. Det finns mobila slingor att tillgå. Jag vet att Kalmar kommun har sådana och även HRF i Kalmar kan säkert bistå med hjälp och stöd. Ta chansen att öka tillgänglighet och grad av delaktighet samtidigt som ni visar respekt för den som har drabbats av en funktionsnedsättning! En sådan har man nämligen inte valt. Däremot kan man naturligtvis, vilket framkom i diskussionen under kvällen, välja att inte delta i evenemang som man inte kan tillgodogöra sig, men är det verkligen en rimlig användning av ordet ”frivillig”, dvs att skyla över tidningens misstag genom att säga att ”det är frivilligt att gå dit” när det handlar om en grupp människor som helt enkelt utesluts alternativt får sitta med i publiken hela kvällen utan att höra vad som sägs?

Lite kuriosa: Min pappa har prenumererat på Barometern i alla år i Kalmar. Inte en enda gång, inte en enda provmånad, byttes Barometern mot Östra Småland under min uppväxt och inte senare heller. Dagen efter Marcus Oscarsson-föreläsningen hittade jag ett erbjudande i hans brevlåda från Barometern om att ”pröva en dagstidning via prenumeration”. Det hela blev ganska absurt. Vi har nämligen stoppat tidningen eftersom pappa mycket hastigt fick lämna jordelivet för drygt en månad sedan. Kvällen innan jag såg lappen i brevlådan fick jag klart för mig att OM han hade levt hade hans möjligheter att ta del av en intressant bonuskväll i den tidnings regi som han har stött i vått och torrt i 57 år hade varit lika med noll. Med den hörselskada han hade så hade det inte varit möjligt att höra ett ord utan en simpel hörselslinga att koppla in hörapparaten på. Föreläsningen var uppenbarligen inte riktad till alla prenumeranter, utan bara till en del. 57 års inbetalningar hade kanske, i den bästa av världar och i det bästa av tidningshus, kunnat ge åtminstone möjligheten att delta till en prenumerant med sällsynt klart intellekt och ett vaket politiskt sinne men med en medfödd hörselnedsättning?

Så här kan vi väl inte ha det? Jag vet nämligen att min pappa inte är ensam, varken i världen eller i Kalmar med omnejd, om problemet ”dålig hörsel”. Han kommer inte att ställa några fler krav där han finns i sin himmel och jag är övertygad om att han inte längre plågas av sådana futtiga begränsningar som en defekt hörselnerv, men vi andra som fortfarande lever bör få ett hyfsat bemötande och en rimlig chans till delaktighet. Det GÅR om man bara vill och om man är villig att lära sig lite mer om tillgänglighet och hjälpmedel!

Jag bistår gärna med mer upplysningar om intresse finns!

Vänliga hälsningar

Birgitta Axelsson Edström

Också trogen prenumerant

3 maj 2016

Sorgen sätter spår

Tankarna tröttas

Inspirationen instämmer

Eftertanken ersätter

Morgondagen motarbetas

Framtiden fruktas

Nuet negligeras

Livet letar lugn

Tankar vid Valborgsmäss och första maj

Lite konstigt känns det ju, efter så många år... I morgon är det första maj. Sista gången jag firade den dagen var 2014. Då talade jag som sexa på EU-listan i Emmaboda på Vänsterpartiets arrangemang. Min egen partiförening ordnade något annat. Inte en enda gång under hela EU-valrörelsen var man intresserad av att ha min hjälp. Däremot var jag inbjuden från andra håll, från Malmö, Oxelösund och Borgholm för att nämna några. Det var i sanning en märklig tid.

Nu upprepas det där mobbarbeteendet. Jag är inte ensam. Jag har sett det på fler håll, alltså att engagerade kamrater (läs främst kvinnor) mycket genomtänkt och genomarbetat fryses ut på grund av avsaknad av ja-sägar-genen. Jag bad om stöd och hjälp från partikansliet och dåvarande PS i god tid. En enda lät bli att reagera. Det var partisekreteraren. Alla andra gav mig, om än inte hjälp som kunde ändra något i sakfrågan, ändå moraliskt stöd och uppmuntrande ord. Från partisekreteraren var det tyst. Dödstyst.

Nu går drevet igen, långt mer offentligt än tidigare. Krav på uteslutning av en riksdagsledamot formuleras, men man kommer inte att ta tag i frågan före kongressen i nästa vecka. Då riskerar man nämligen att få beslutet upphävt. Man inväntar rätt tillfälle, och sedan slår fällan igen. Poff bara. Patriarkatets översitteri är otroligt efffektivt.

Det är inte så man vinner segrar för rättvisan! Det är inte så man agerar förebild i en annars egoistisk värld! Det är inte så man skapar grogrund för jämställdhet, solidaritet, empati och lika människovärde för alla! Det är tvärtom.

Och därför känns det skönt och befriande, om än konstigt, att inte heller 2016 gå med i något första maj-tåg. Orden klingar ju falskt. Det handlar inte om rättvisa längre, utan om att visa att man är rätt, dvs ja-sägare. Jag vill inte tillhöra ett parti som bara består av syndfria. Det känns på något sätt inte ärligt. Förresten så vet jag inget om någon första maj-aktivitet förutom sossarnas här i Kalmar. Jag har inte hört ett ord. Kanske vill man inte anordna offentliga V-tillställningar längre?

Kampen går vidare, på mer moderna och ärliga sätt för oss som vill ha förändring på riktigt och för mångas bästa, inte för egen vinning. Ett första steg kan vara att sjunga in våren och därmed sprida glädje, kärlek och hopp. Det har jag varit med och gjort idag i Läckeby tillsammans med den fina kören Vox Communis. I morgon är en annan dag. Undrar vad den kan innebära? Det är Bönsöndagen. Det kanske kan stämma till viss eftertanke.

Ha en skön första maj!

Hellre köra på vägen än i diket

Ibland, då och då, så stannar jag upp och tänker till. Det gjorde jag i söndags när vi i högmässan sjöng en av sångerna från Choralernas musikal Befriad. Musikalen är från 70-talet och är väldigt bibeltrogen i texten. Det handlar i själva verket om en tonsättning av delar av Johannesevangeliet, förtjänstfullt utfört av Peter Sandwall (musik) och Lars Mörlid (text). Man får följa en del av de människor som i olika situationer kom i kontakt med Jesus. I söndags sjöng vi:

Såsom han har älskat och gett av sin kärlek

ska vi också älska varann.

Vi ska ha gemenskap och va rädda om varandra.

Man ska kunna se att vi är syskon

och vi ska va förenade i kärleken från Gud.

Denna kärlek är det enda som består.

Texten är synnerligen aktuell, kanske mer aktuell än vi skulle vilja, och kyrkan fylldes av sång både på svenska och engelska. Vi hade ju gäster från Kenya, så det var viktigt att alla kunde sjunga med på ett språk som man kunde förstå. Därför hade vi en engelsk version också.


Efteråt var det flera som kommenterade hur roligt det var att sjunga något som man så väl kände igen sedan "long ago". Faktum är att en till och med berättade att hon hade lärt sig Johannesevangeliet nästan utantill tack vare just Befriad. Det fick mig att tänka till. Det har ju jag också gjort. Det är därför just Johannes, med sin krånglighet, ändå är det evangelium jag känner mig mest hemma med.


Numera sjunger vi många lovsånger. Det är bra tycker jag. Vi ska lova Gud så mycket vi kan. Ändå så kan jag då och då tycka att sångtexterna blir lite enahanda. Förut sjöng vi "bibelkörer", dvs melodisatta bibelord mer eller mindre ordagrant. Det gör vi nästan aldrig nu, och ändå så vet jag att åtminstone jag lärde mig Guds ord främst på det sättet. Historiskt sett är det en metod som har fungerat i tusentals år. Varför har vi glömt detta? Vad skickar vi med varandra idag när vi sjunger tillsammans? Är det bara "lova, praise, worship, proklamera, jubla" i olika kombinationer eller är det något mer? Jag tänker på exempelvis:


Stadigt förbidade jag Herren och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.
Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn.
Han ställde mina fötter på en klippa.
Han gjorde mina steg fasta.
Han lade i min mun en ny sång:
En lovsång till vår Gud.


Bed, så ska ni få!
Sök, så ska ni finna!
Klappa på så ska det öppnas för er!


Söken först Guds rike och Hans rättfärdighet
så ska det andra tillfalla er.


Jag vill lära dig och undervisa dig
om den väg du ska vandra.
Jag vill giva dig råd
och låta mitt öga vaka över dig.


Men åt alla dem som tog emot Honom
gav Han makt att bli Guds barn,
åt alla dem som tror på Hans namn.


Ty så älskade Gud hela världen
att han gav den sin ende son
för att var och en som på honom tror
inte ska förgås utan ha ett evigt liv.


Jag menar inte att det ena är fel och det andra är rätt. Jag menar bara att det är så tråkigt att vi så ofta hamnar i det ena eller det andra diket. "Antingen eller" är alltför ofta vår melodi. Kan vi inte göra båda sakerna och köra på vägbanan? Vi kan lova Gud med härlig innerlig lovsång men OCKSÅ lära oss skriften. Det kan hjälpa oss mer än vi tror. Åtminstone har det hjälpt mig att fått åtnjuta EFS ungdomsarbete under ett sjungande 1970-tal :-)


PS. Rapport om gårdagens konsert kommer när jag fått tag på insamlingsresultatet. Kul hade vi i varje fall i en fullsatt Lorensbergskyrka!

En bofink

Jag minns en historia jag läste för länge sedan i en pedagogisk tidskrift. Historien utgjorde inledningen på en artikel som handlade om teknikämnet i grundskolan, ett ämne som med anledning av en ganska bristfällig kursplan till stora delar formades av den lärare som höll i den lokala undervisningen. Det var alltså svårt att definiera och beskriva ämnet på ett generellt och allmängiltigt plan.

Pojken och pappan sitter vid frukostbordet. Utanför i vinterlandskapet finns ett fågelbord med fågelfrön. När pojken för tjugotredje gången från sin pappa, som sitter djupt försjunken i morgontidningen och inte tittar upp därifrån, får svaret "Det är en bofink" på frågan "Vad är det där för fågel?" så utbrister han "Kan en bofink se ut hur f-n som helst?".

Det kan man undra. Idag undrar jag det, men inte när det gäller bofinken, för en sådan känner jag igen. Idag är det ett annat begrepp som är i fokus.

Vi ses väl på onsdag?

Missa inte möjligheten att få en helkväll med tre körer!
Vi ses i Lorensbergskyrkan i Kalmar på onsdag kväll!

Markera! Sätt stopp!

Det är med bestörtning och förvåning jag läser om gymnasiesektionerna på Kalmarsunds gymnasieförbunds skolor. Stängda sammanslutningar, exempelvis med namnen Goa Gubbs och Bara Honor, med speciella antagningsriter har existerat under lång tid. Nu lyfts frågan av elever och en lärare som tagit informationen på allvar, och alla andra (med ett par undantag) är helt tagna på sängen. Det hela är otroligt.

Jag har varit förtroendevald i gymnasieförbundets styrelse under många år. Jag tror att jag kom in år 2000 och med undantag för perioden 2003-2006 så har jag varit med fram till 2014. Inte vid ett enda tillfälle diskuterades den här frågan inom styrelsen. Jag har aldrig hört talas om sektionerna ens, men så är man som styrelseledamot inte dagligdags på skolorna och upplever miljön. Inom just gymnasieförbundet får man ju inte vara på skolorna alls förresten och inte kommunicera med vare sig elever eller personal utanför styrelsemötena. Åtminstone var det den regeln som gällde perioden 2011-2014, en mandatperiod som i gymnasieförbundet är att betrakta som en parodi på politiskt styrt arbete. Innan dess så kunde man ändå hålla känselspröten ute och hålla kontakten med verksamheten, men inte ens då framkom något om de här sällskapen.

Jag önskar att vuxenvärlden skulle sätta ner foten och säga att det här inte är OK. Tyvärr görs inte det ens nu när problemet har kommit upp till ytan. Man säger att man ska utreda vad som hänt och att man är tydlig. Man är inte alls tydlig. Slutna sällskap av det här slaget hör helt enkelt inte hemma i en offentligt driven skola år 2016. Det luktar "Flugornas herre", pennalism och "Ondskan" lång väg och vi borde ha kommit längre. När nu eleverna själva försvarar verksamheten blir det än mer pinsamt, men desto bekvämare för skol- och förbundsledning. När man säger "det är inte så farligt och det är på skoj" och därigenom pekar ut den som känner sig kränkt, förnedrad och förödmjukad som partiell och överdrivet känslig lögnare så är det inget annat än ren och skär mobbning. Jag känner igen det. Jag har varit i samma situation om än inte i skolan och inte bland ungdomar och inte heller genom fast organiserade sammanslutningar. Likväl är det samma sak. Informella och, som idet här fallet, formella kotterier som bestämmer vilka som duger och vilka som inte duger och som lever ett autonomt liv påverkar en hel organisation mycket negativt och kan bryta ner människor som befinner sig utanför. Det hör INTE hemma i en modern och offentligt driven gymnasieskola år 2016, och inte i något annat hyfsat moget sammanhang heller.

Vad har hänt med värdegrundsarbetet? Vad har hänt med "allas lika värde"? Vad har hänt med "alla ska med" vilket det stora partiet har gått till val på, om än för ett antal år sedan? Var är vuxenvärldens markering?

Strategin kanske diskuteras vid nästa logesamling. Vad vet jag.

Ingen oväntad utgång

Så fick han då lämna sin post, IT- och bostadsministern Mehmet Kaplan. Det var knappast oväntat. Det föreföll som den troliga utgången redan i torsdags när bilden från middagsbordet, den där Kaplan åt tillsammans med en företrädare för Grå vargarna, släpptes. Sådant går inte obemärkt förbi, och Kaplan och hans närmaste hanterade det så skandalöst korkat att oddsen för hans avgång nästan dalade under 1-strecket.

Jag vet inte vad som har hänt egentligen, och jag vet inte hur Mehmet Kaplan själv tänker. Hur ska jag kunna veta det? Men det jag vet är att det här blev så fel det kunde bli. Varför är de första reaktionerna, när man ertappas med en rejäl blunder, att skylla ifrån sig, bagatellisera samt att kasta skit på andra? Varför är det så fantastiskt svårt att erkänna ett misstag med en gång?

Vi gör alla misstag. Det är mänskligt. Vi har gjort fel, vi gör fel och vi kommer att göra fel. Det konstiga är dock att när man har fått tillgång till makten så behöver man inte längre låtsas om sin mänsklighet. Då kan man, nästan per definition, inte längre göra fel. Man har då rätten, eller vad man ska kalla det, att vifta med handen lite nonchalant och säga att om det överhuvudtaget har hänt, vilket man ifrågasätter, så var det i ett helt annat sammanhang och inte man själv som gjorde det. Det finns dessutom alltid någon allmänt korkad ja-sägare till rådgivare eller medarbetare som underblåser den inställningen, och på den stackarens blåögda och ovetande axlar tror man att man till slut kan lägga hela skuldbördan om det hela inte blåser över. Blåser över gör det ju emellertid sällan, och väntar man tillräckligt länge i sin maktfullkomlighet så går tåget även för feglösningen att skylla på någon annan.

Det gick inte att hitta någon sådan möjlighet den här gången. Avgången meddelades idag strax efter lunch. Det lär inte vara sista gången, för ännu finns det många maktmänniskor som inte har tillräckligt med mod att erkänna sina mänskliga tillkortakommanden i tid och som inte heller har sett till att ha klartänkta medarbetare vid sin sida som vågar säga STOPP och NEJ. Kanske är det ja-sägandet som är demokratins värsta hot i den närmaste framtiden?

Folk är inte dumma. Numera och framöver, när information sprids snabbare än blixten och det källkritiska sinnet enbart är vaket på 1 april, så avslöjas både det ena och det andra kontinuerligt. Ingen är skyddad, allra minst de människor som har makt som bygger på folkets förtroende. Kanske är det hög tid att börja leva och agera som man lär även på dessa nivåer? Att driva en feministisk agenda när man säger att man gör det? Att verka för och prioritera en säkrad välfärd när det är just den frågan man har gått till val på? Att genomföra mänskliga regelverk på integrationsområdet när det är exakt det som partiprogrammet säger? Att fatta beslut i hållbar riktning när det är exakt det som människor har litat på när de har lagt sin röst?

Och sist, men absolut inte minst: Att respektera det demokratiska styrelseskicket och dess regelverk och inte förutsätta att en ministertaburett på statlig nivå eller en råds- eller ordförandepost på lokal eller regional nivå innebär en livstids immunitet vad gäller såväl etik, moral som offentlighetsprincip? Att inneha en förtroendepost måste medföra att man försöker leva upp till det förtroendet som den totala människa man är. Ingen kräver något mer än så, men redan det verkar vara svårt nog.

Goda minnen

Det här är nog den allra bästa bilden jag har sett på pappa och mamma tillsammans. Fotot är taget en sommardag troligen 1990. Mamma är alltså 57 år och pappa fem år yngre. De har besök i sommarstugan i Äspelund av dåvarande yngsta barnbarnet, min dotter på drygt ett år, och bakom Hasselbladskameran står hennes pappa. Mamma är avslappnad och glad, och det är pappa med men han har tydligen någon idé på gång som så många gånger förr och senare. Det var inte ofta det stod still i tankeverksamheten där.

Nu har jag bara minnena kvar av dem båda. Det är ledsamt och makalöst tomt. Men, som någon sa: Att ha haft någon som är värd att sakna så mycket är något att vara tacksam för.

Jag är tacksam, men jag undrar fortfarande varför allt behövde hända nu och nästan samtidigt, och när inte de medicinska proffsen kan reda ut vad pappa drabbades av så finns ju även de frågorna kvar. Jag får helt enkelt lära mig att leva utan att ha svaren.

Och minnas att vi hade det bra när vi var tillsammans. Som här.

Ett under

Min älskade pappa är borta. Nu har begravningsdagen passerat, men inget känns riktigt verkligt. Sorgen och saknaden gör fysiskt ont. Den har bosatt sig i kroppen och påverkar allt. Visst kan jag skratta och le, men i botten ligger en tung och oerhört smärtsam tomhet och vissa stunder kommer gråten fram utan att jag kan stoppa den. Min pappa finns inte hos mig mer, och jag känner mig så hjälplöst ensam trots att jag har så många älskade hos mig. Jag vet inte vad jag hade gjort utan allt stöd från Pierre och Emmy och alla andra nära och kära, familj, släkt och vänner. Var och en är värdefull, men saknaden finns kvar. Min pappas plats kan ingen fylla upp. Så nära har vi två varit varandra.

Men jag har fått en hälsning från pappa. Ni tror mig nog inte, men det jag nu kommer att berätta är helt sant. Ni får själva bedöma vad ni ska tro. Jag vet vad jag tror. Förresten, jag tror inte. Jag vet, för det är nämligen sant.

En god vän, vi kallar honom M, kom till mig förra torsdagen. Han var tvungen att byta några ord med mig sa han. Det var inte lätt, men han måste. Han berättade att han under den andra natten då min pappa låg på sjukhuset, när man hade amputerat pappas högra ben på eftermiddagen, hade haft en dröm. Pappa och M kände inte varandra. De hade hälsat på varandra i kyrkan och kanske setts ett fåtal gånger, men det fanns ingen relation dem emellan. Ändå drömde M om pappa, och han drömde att det skulle hända, det som sedan hände. Pappa gick bort, och det gjorde han efter tredje natten på onsdagen den 23 mars. Trots alla förböner som M och andra i kyrkan så ihärdigt formulerade så dog pappa i kallbrand. Drömmen, mardrömmen, slog in.

Natten till förra torsdagen hade M en ny dröm. Än en gång kom pappa in i drömmen, denna gång iklädd vita kläder och lycklig. Han mådde bra. Han hade en gåva med sig, en gåva som M skulle ge till just mig. Det var en vit fjäder.

M kunde inte tolka drömmen, och det kunde inte jag heller. Ingen av oss kunde förstå varför just M drömde om pappa två gånger, och den vita fjädern funderade jag mycket över den kvällen och de kommande dagarna. Vad betydde den? Det är inte en symbol som har betytt någonting för mig förr, och det hela kändes märkligt. Ändå var det en tröst att pappa hade skickat ett bud till mig. Mitt i allt så kändes det gott att få en hälsning även om jag inte förstod. En präst som jag jobbade med i fredags sa till mig att jag kommer att bli klar över vad detta betyder. Jag behövde inte anstränga mig. Gåvan och gåtan var till mig och ingen annan än jag själv skulle kunna veta när svaret kom. Jag tog hennes ord på allvar.

I söndags berättade jag om dessa drömmar för mina förtvivlade fastrar och en kusin när vi samlades här i Kalmar hos mig inför pappas begravning förmiddagen efter. Ingen kunde ge en förklaring mer än att pappa nog hade det gott där han var. Någonstans är ju det en tröst för oss alla.

Något senare lämnade en av mina andra kusiner, som också hade kommit hem till mig, över en liten påse med ett snöre om till mig. Min storasyster fick en likadan. Det var en hälsning från min kusins sambo som inte hade möjlighet att följa med till Kalmar över begravningen. Hon var kvar hemma i Bohuslän men ville ändå ge oss något för att visa att hon tänkte på oss. Min kusin visste inte vad det var i paketen. Han hade fått dem från sin sambo med det enkla uppdraget att lämna över dem. Min kusin hade inte hört ett ord av berättelsen om Ms drömmar som jag hade delgivit mina fastrar en stund tidigare och påsarna hade han haft i bilen sedan lunchtid när han lämnade Bohuslän.

Jag öppnade den lilla påsen. Den vägde nästan ingenting. Inuti låg det ett litet hänge bestående av vita fjädrar.

"Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång..."

För en bättre värld!

Biljetter till konserten i Lorensbergskyrkan i Kalmar

säljs också via oss i körer från Kalmar.

VARMT VÄLKOMNA!

Tystnaden är farlig!

Insändare i Östra Småland 8 april och i Barometern 20 april 2016

Vilken ställning har egentligen demokratins grundregler? Hur viktig är offentlighetsprincipen? Jag har börjat undra över sakernas tillstånd i Kalmar. Kalmar kommun ska nämligen besvara frågor inom ramen för en JO-utredning. Frågan gäller hur det kan komma sig att samhällsbyggnadskontoret har registrerat utlämning av offentliga handlingar till journalister. Att sådant inte sker borde sitta i ryggmärgen hos varje offentliganställd tjänsteman och varje politiskt förtroendevald. Det är grundkurs 1A i demokratiutbildningen. Det är grundlagen.

Nu har det ändå skett, och det är anmärkningsvärt i sig. Likväl är det en annan sak som vållar mig, och fler med mig, ännu mer bekymmer. Det är tystnaden. Det är tyst, förutom de sedvanliga förklaringarna från ansvariga på temat ”Det var inte jag” eller ”Jag vet inget”. En enda anställd har vågat använda bläckhornet för att skriva ner vad som har hänt. I övrigt är det tyst.

Det finns sådant som är viktigare än att skydda sin egen rygg och sina egna privilegier. Det finns sådant som är viktigare än att behålla goda relationer politikerkolleger emellan. Varför i all världen inser inte en enda oppositionspolitiker det? Vi kan inte förvänta oss att majoriteten avslöjar sina egna tillkortakommanden (även om det borde vara det etiskt riktiga att verkligen ta ansvaret), men vad gör oppositionen? Sitter ni också i knät på makten och äter sötebröd?

Den totala tystnaden tyder på ett allvarligt systemfel i Kalmar kommun. Den demokratiska processen störs genom ett uppenbart åsidosättande av grundlagen, men ingen säger något. Det påminner om vad man förr brukade kalla kåkfararmentalitet: ”Om du inte tjallar på mig så tjallar jag inte på dig.” Det är måhända en effektiv strategi på vissa arenor, men i demokratins tjänst är det livsfarligt. Jag är inte ute efter att någon ska bära hundhuvudet och rullas i tjära och fjädrar på Larmtorget när vårsolen skiner. Jag är ute efter att de lagar vi har som garanterar demokratin ska efterlevas. Antingen finns inte den viljan i de beslutande församlingarna i Kalmarpolitiken, eller så fattar man varken vikten av eller vitsen med regelverket. Man kanske tror att det inte spelar någon roll, eller att det handlar om småsaker. Att ignorera felaktigheter inom vitala områden är fegt. Värdet av den fria pressen och av offentlighetsprincipen kan inte överskattas.

”Livet ska vårdas, inte förrådas” sjunger vi i en vacker psalm. Detsamma gäller demokratin. Den ska vårdas och utvecklas, inte förrådas och tystas ner. Tystnaden har aldrig varit ett effektivt verktyg i arbetet för en rättvisare värld, och aldrig för mer en mer demokratisk värld heller. Varför i all världen väljer ni då att vara tysta när era röster så ytterligt väl behövs?

Birgitta Axelsson Edström

Med 20 års erfarenhet av kommunpolitik

Korruption

Exemplen haglar just nu. Det är Nordea, det är Panama, det är Swedbank, det är allsköns skattesmitare som håller varann om ryggen, det är höga tjänstemän och politiker som inte förmår hålla sig inom det moraliska, etiska och juridiska regelverket och det händer här hemma liksom utanför lilla ankdammen Sverige. Det händer på alla nivåer.

Jag pratar om korruption. Det är allvarligt. Maktmissbruket och strävandena att klänga sig fast vid positioner och inflytande för att vinna alltmer ekonomiska och andra fördelar breder ut sig. Jag vet att människor är giriga. Mycket vill ha mer som det heter, och var och en är sig själv närmast. Vi har hört det länge, men inte desto mindre är det skämmigt när det händer i sk demokratiska miljöer, i sammanhang som är satta att upprätthålla folkstyret. Det är pinsamt. Det är arselsidan av människans fulaste tryne som visar sig.

Och nästan allvarligast av allt: Tystnaden. Vi bryr oss inte. Vi låter ryggdunkandet och spelet under bordet fortsätta. Vi ser inte sambandet mellan gratislunchen och skatteflykten eller mellan grannens restaurerade hus och det stora bostadsprojektet som avhjälper landets bostadskris. Eller så både ser och anar vi men vi tycker inte att det vare sig är viktigt, felaktigt eller konstigt. Vi accepterar eftersom förfarandet i varje fall leder till tillväxt i någon form. Att demokratin avlövas och dör sotdöden är ett problem som någon annan får ta itu med.

Tro inte att all korruption sker i Panama eller Långtbortistan. Man behöver varken vara paranoid eller Einstein för att inse att vi har skiten här hos oss, och att vi alltid har haft det, åtminstone så länge makten över andra och egna ekonomiska och andra fördelar har varit viktiga för människans självbild. Det gör å andra sidan inte motståndet mindre viktigt. Nu är det viktigare än nånsin, annars har vi snart ett läge som säger att vårt samhälle går under av en enda anledning, nämligen att de människor som inte har en enda möjlighet till korruption inte utövar korruption.

För då är läget helt enkelt det att korruption, mygel och omoral är idealet istället för motsatsen.

Fullständigt overkligt...

 

Så overkligt... men tyvärr sant. Idag var annonsen införd i dagens Barometern. Det kändes inget vidare att öppna tidningen i morse, men inget förändras ju. Pappa är borta. 

 

Operation Smile låg pappa varmt om hjärtat. Kunde han hjälpa till att ge barn med gomspalt eller andra ansiktsdeformiteter en bättre framtid, ett liv och ett hopp så gjorde han det precis som han reparerade det mesta annat som kunde rättas till. Det känns ändå, mitt i all sorg, som ett sätt som hedrar pappas vackra minne. Även om ingen kunde laga pappa igen så finns det andra som kan hjälpas.

En liten bit i taget

En havererad bil (inte min men dotterns) och en kraschad dator senare sitter jag här vid datorn och saknar pappa så att det gör ont. Planeringen inför begravningen är tung men börjar arta sig. Jag har letat upp bilder till agendan och hoppas och tror att Fonus gör ett lika gott arbete som med mammas begravning. Det känns makabert. För ungefär två månader sedan gjorde jag och pappa tillsammans det jag nu gör än en gång. Enda trösten i den här mardrömmen är att mamma och pappa är tillsammans igen. De behövde inte vara ifrån varandra så länge. Pappa kommer att begravas på deras bröllopsdag. Mitt i allt så är det ändå en vacker tanke.

Min fantastiska familj och mina vänner har med förböner och omtanke långt bortom det möjligas gräns burit mig igenom allt sedan den 20 mars då vi fick åka med pappa upp till sjukhusets akutmottagning. Aldrig fanns det då ens en tanke om att han den 23 mars på eftermiddagen skulle ta sitt sista andetag. Min pappa som befann sig mitt i livet! Min underbart snälla pappa som alltid har varit stödet i tillvaron! Min pappa som jag så självklart i alla situationer har kunnat vända mig till! Det är tomt nu. När jag var liten brukade jag gå till hallen när han tog på sig skorna, ta på mig mina skor samtidigt och på frågan "Vart ska du?" svara "Följa med" och självsäkert veta att jag fick. Det fanns alltid plats för mig. Jag kommer inte att höra hans fyra ringningar på ytterdörren eka genom hela lägenheten fler gånger och få se hans glada leende när jag öppnade. Jag kommer inte att få prata med honom igen och fråga om allehanda praktiska och tekniska problem som han med en ängels tålamod alltid kunde leverera svar och lösningar på. Min pappa är borta, men han har lämnat ljusa, varma och glada minnen som jag vårdar ömt. Snart kanske jag kan vara tacksam för dem. Än känner jag mest sorg och saknad och en ilska över att pappa rycktes bort i sådana oerhörda plågor. Jag inväntar sjukvårdens svar på vad som egentligen hände. Jag hoppas att jag får svar. Jag hoppas också att Gud kan ge mig styrka trots att jag i sanningens namn undrar varför i all världen Gud lät detta ske.

Med djup sorg följer effekter. Mammas bortgång var väntad och var därmed inte så traumatisk. Vi visste ju att stunden närmade sig. Det här är något helt annat. Jag håller på att gå i bitar. Ibland undrar jag om jag har blivit konstig i huvudet. Jag kan jobba i kyrkan med de förrättningar jag är uppsatt på, men jag vet inte efteråt hur många psalmverser jag har spelat. Jag kan gå förbi folk som högljutt diskuterar det orättvisa i att landstinget har rökfri miljö vid sjukhusets entréer och bli topp tunnor rasande. Jag kan glömma vad jag nyss har sagt och till vem. Jag kan finna mig själv gå och dra en förmiddag här hemma utan att egentligen uträtta någonting alls. Det här är inte jag. Jag inser att jag befinner mig i en chockfas, och jag hoppas att den övergår i något annat så småningom. Någonstans så vet jag att den gör det, men frågan är när och om jag behöver någon hjälp för att nå dit utöver de insomningstabletter som jag just nu måste använda.

Nåväl, det är "ett ögonblick i sänder" som gäller. Jag inser det. Precis så som pappa alltid sa när det var många saker som behövde göras: "För varje sak man klarar av är det lite mindre kvar att göra." Jag måste praktisera detta nu. En liten bit i taget. Det får vara så. Och fram till dess kommer jag att vara dålig på att uttrycka min stora tacksamhet till er alla som stödjer, ber och håller mig uppe. Jag hoppas kunna orka att tacka er sedan när kraften är tillbaka.

Tack pappa!

Tack älskade pappa för allt du har gett oss. Jag saknar dig så att jag håller på att gå sönder. Att få sluta sitt liv med ihållande plågor ska ingen behöva uppleva, allra minst du. Jag försöker intala mig att du sov bort ifrån smärtan innan du flyttade hem till Gud. Jag försöker, men tvivlet gnager. Jag önskade dig något annat än att få gå bort nu, på det sättet.

Tack pappa. Vad ska jag göra utan dig? Vem ska jag nu få råd av när det gäller alla praktiska frågor? Vem ställer upp på mig som du alltid gjort?

Men jag ska klara det. Det har du lärt mig. Det är det bästa sätt som jag kan hedra dig på.

Pappa, jag älskar dig. Alltid.

"Tänk när släkt och vänner, alla mötas där

på den andra stranden, skiljas aldrig mer..."

Grymt

Att se min älskade pappa plågas av de mest helvetiska smärtor är det värsta jag hittills har varit med om i livet. Det gör så ont, och jag är så ledsen.

Det finns ingen rättvisa i det här livet. Nu vet jag det på allvar. Jag hade gärna avstått från den insikten.

Be för oss. Gud hör bön, och ska vi klara detta behöver vi Hans styrka.

Skärp er!

Nu har jag tröttnat på tjafset. Vad håller man på med i Kalmar i Herrens år 2016?

Alltså, jag tänker på den sk politiken som är satt att förverkliga den sk demokratin som i sin tur ska vara ett medel för alla att påverka vad som händer i vår kommun. Det är inte mycket som stämmer i den annars ganska logiska kedjan, och så har i och för sig varit fallet under ganska lång tid, men vid vissa tillfällen så blir kvoten fylld av dumheter och så pyser det över. Som nu.

Jag har träffat på ett antal chefer i mitt liv. En del har varit bra, andra har varit dåliga och en del har varit rena rama katastrofer. En som tillhör den senaste sorten drev tesen att en politikers första plikt var att ta makten, och den andra var att behålla den. Denna totalt i demokratiskt avseende tondöva inställning tog jag väl mest på skämt och med en nypa salt, men jag tror ändå att han menade vad han sa. I hans värld så var det nog konsekvent, gammal militär som han var, och med den insikten kunde jag ju ganska lätt sortera in hela chefen inklusive hans uttalanden i facket "halvtokig" och vara lycklig att jag inte stod i beroendeställning till honom (han var inte min arbetsledare, tack och lov). Nu är det värre. Nu har den här antidemokratiska tesen blivit upphöjd till ideal i vår kommun. Politikern tar makten och gör sedan allt för att behålla den, helst bortom pensionsåldern. Målet för den politiska aktiviteten är att vinna nästa val, inte att skapa förutsättningar för en hållbar och mänsklig samvaro. Det ÄR bekymmersamt.

Det är helt OK att fullständigt strunta i allt vad politik och ideologi heter. Många gör ju det, inte minst den femtedel av väljarkåren som ser SD som ett seriöst parti som man kan rösta på. Jag tycker att det är problematiskt, men det är faktiskt inte möjligt att tvinga folk att tänka och använda hjärnan om de inte vill, speciellt inte om de vuxit upp i ett sammanhang där man har lärt sig att bara satsa på sig själv och skita i grannen och i ett samhälle där politiken är totalt ointressant både till form och innehåll. Där befinner sig ju många idag, och inte sjutton har vår värld ändrat riktning. Åtminstone har inte Kalmars styrande gjort det. Kalmar är genom deras agerande och icke-agerande på väg att backa in i framtiden med arslet först för att uttrycka sig tydligt. Hjärnan kommer nämligen sist, om den ens är med.

Problemet är ju att inte heller politiken bryr sig om politik längre! Fokus ligger på att behålla lugnet, att spara pengar på enklast möjliga sätt (dvs att skydda sitt eget först) och på att kasta illaluktande dynga på motståndare. Nivån är så pinsamt låg att man nästan rodnar. Den totala oförmågan att diskutera sakfrågor och samtidigt åtminstone försöka visa respekt för olika åsikter är frapperande. Jag var en del av eländet i åtskilliga år, men jag gick ju därifrån när jag insåg att det hela gick ut på att göra tvärt emot vad man borde, när viktiga sakfrågor inte skulle diskuteras utan avgöras bortom insynsmöjligheter och när ideologi uppfattades som en hindrande fotboja istället för en kompass. Politik hade blivit taktik, och så är det fortfarande. Frågan är om det inte är ännu värre. Man får, som sagt, låta bli att engagera sig i politik, men man kan ju naturligtvis inte göra det om det är just via politiken som man har skaffat sig makten! Det faller ju på sin egen orimlighet, förutsatt att man har någon form av moralisk ryggrad. Det har ju i och för sig inte alla det heller, oavsett samhällsposition och partibok.

Jag tror ni känner igen den begagnade taktiken. Vi ser den dagligen i olika forum:

• Blir du angripen på grund av en försämring som du har drivit igenom? Hänvisa till att andra kommuner har hanterat frågan på annat sätt och misslyckats. Visa med jämförelsetal att Kalmar minsann är bättre. Var dock noga med urvalet. Låt bli att tala om att det finns 268 kommuner som har lyckats ännu bättre än Kalmar, främst beroende på att de har beslutat med både hjärta och hjärna inkopplade.
• Blir du angripen på grund av en principfråga? Leta upp något hos din motståndares parti att diskutera istället. Principdiskussioner är nämligen jobbiga att ta om man själv inte har några principer. Det finns säkert någon partimedlem hos din motståndare som har sagt något dumt någon gång eller någon som har missat att göra en protokollsanteckning i ett protokoll som i och för sig inte heller finns eftersom du tycker att det är jobbigt med skrivna beslut som kan granskas. Det är bara att leta lite i dyngan så dyker det upp något att haka upp debatten på. Gör allt för att undvika sakfrågan!
• Blir du angripen för att inte lyssna och inte heller respektera demokratins spelregler? Tillsätt en arbetsgrupp för att stärka demokratin och strunta sedan i resultatet. Din enda ambition är ju att tysta debatten, och det lyckas man ofta med genom att hänvisa till ett annat forum och till att "arbete pågår redan". Engagera gärna de som angriper dig i gruppen så har de något att göra medan du själv driver igenom det som de ville ifrågasätta från första början, och när din så sinnrikt tillsatta grupp har arbetat färdigt så är även deltagarna i den just färdiga.

Ja, detta ser vi dagligen. Istället för denna oaptitliga gröt av bortförklaringar, smusslanden och taktiseranden kunde vi se till att lösa problem och bygga hållbart. Man kunde sluta upp med att lägga energi på att försöka förklaringar till varför att kvinnor missgynnas (lönerna är för låga, våldet mot kvinnor är vidrigt, förtrycket drabbar alla etc etc), att kulturen lever på svältgränsen (när fattar folk att kulturen berikar livet istället för att kosta resurser?), att samhällsresurser fördelas orättvist (hittar man rättvisa nånstans är det dags att köpa en trisslott på Konsum) och att långsiktigheten sätts på undantag medan quick fixes premieras. Tänk om samma energi kunde läggas på att hitta lösningar på missförhållandena istället! Men i Kalmar är det precis som vanligt: Det gaur ente.

Det är fullkomligt ointressant att matas med framgångsrapporter om hur bra det går för Kalmar när man inte tar itu med de viktiga frågorna. Alla dessa löplopp är säkert jättebra reklam för Kalmar samt för hälsotillståndet för alla som deltar och som skulle vilja delta (och inte minst för den som solar sig i glansen), men jag har svårt att bli exalterad över detta när man medvetet försämrar arbetsmiljö för personal och livskvalitet för omsorgstagare, när kvinnors sjukfrånvaro ökar, när människor inte får plats att verka i vårt samhälle som de resurser de är utan hänvisas till inaktivitet och när kulturarvsfrågor behandlas som något katten har släpat in. Visst sjutton borde man kunna arrangera löplopp och SAMTIDIGT sköta de viktiga samhällsfrågorna på ett anständigt sätt utan att mobba motståndare? Det är ju därför man sitter där man sitter som förtroendevald politiker!

Har man fått röster för att förverkliga en politik med ideologisk anknytning så är det helt enkelt det man ska göra. Hur svårt kan det vara? Jag har lust att citera en god vän från ett helt annat sammanhang: SKÄRP ER!

Vart vägen än bär...

Idag har jag arbetat med kul saker hela dagen. Under morgondagen ska vi ta emot 21 grupper av barn från grannskolans tredje och fjärde klass för en påskvandring i kyrkan. Lokalerna måste göras i ordning för dessa hedrande besök, och de scener som ska utspelas måste förberedas. Själv ska jag befinna mig vid elden utanför Kajafas hus medan Jesus förhörs av stora rådet, och jag ska identifiera Petrus som en av lärjungarna. Tack och lov har jag lyckats engagera en medaktör, den bäste jag kan hitta dessutom :) Det blir en rolig dag i morgon, förutsatt att postern med huset sitter kvar på väggen och att vi lyckas få eld i spisen!

Jag kan ändå inte riktigt skaka av mig drömmen från i morse, nämligen ett återupplevande av vad som hände mig i verkligheten för ganska exakt tre år sedan när den lokala partiföreningsstyrelsen med ordföranden i spetsen en kväll körde ut mig från min arbetsplats. De skulle nämligen ha möte utan att jag som politisk sekreterare var informerad, och vad som stod på dagordningen kan jag ju bara spekulera om. Så kan utfrysning och mobbning gå till på en arbetsplats som drivs av översittarvärderingar på tvärs mot den egna ideologin. Det är så skönt att tiden går och såren läker! Men ett uppvaknande som i morse placerar en sordin över dagens upplevelser, hur trevliga de än är med musikerkollegium till en början där en kommande barnafödsel aviserades och praktiskt arbete med gudstjänstplanering, orgelövning och dramaförberedelser som avslutning. Jag hann med ett besök hemma hos pappa också. DET känns gott. Det har blivit ensamt sedan mamma lämnade jordelivet i januari. 58 års gemenskap sätter sina spår, och jag som bara har varit med de senaste 51 åren kan bara hjälpa till med den saknaden i marginell mening.

Men drömmen från i morse ligger kvar och gnager... Ändå är jag tacksam för den utveckling jag har fått genomgå under tre år. Många värderingar har jag fått ompröva, och i många avseenden har jag hittat vägar som för mig närmare mitt eget hem. Jag har förstått att trygghet är att ständigt vara på väg snarare än att sitta still, och jag vet att "hemma" är där Sonen är, inte bara ett ställe där man vilar sitt huvud och sin kropp på natten. Det är en insikt som bär, vartän vägen än bär i övrigt.

Livet går inte i repris

Ni som känner mig vet att jag drömmer. Jag drömmer mycket, ofta och jag minns dröminnehållet. Det är både kul och mindre kul, men ibland är det faktiskt lärorikt också.

Häromnatten drömde jag om det där med att förvalta sin tid. Jag blev på ett mycket tydligt sätt påmind om vad livet ska vara. Det ska INTE vara fyllt av ansträngningar att uppfylla någon annans önskan om det goda livet. Det ska vara fyllt av det som är viktigt för den som lever livet, inte för någon annan. Naturligtvis måste man klara livhanken, få ihop till bostad och mat, men det är ju basala behov som alla har (och som långt ifrån alla kan fylla, det är jag mycket medveten om) och som man på något sätt försöker klara av. Men därutöver? Är det så att man, när man en gång ska dö, ser tillbaka på livet och tänker: Jag fixade fast jobb hela livet, åkte utomlands på semester åtminstone en gång vartannat år, köpte märkeskläder för att se fin ut men jag hade inte tid att göra det jag tycker är viktigt, roligt, utvecklande och inspirerande? Hemska tanke...

Och så vaknade jag och undrade vilka värderingar jag har fört vidare till mitt barn och till andra som betyder något för mig. Har jag sagt "Gör det du värderar" eller har jag sagt "Gör något som ger ett tryggt liv"? Jag hoppas på det första. Livet ska man nämligen vara rädd om. Det går inte i repris. Lev inte så räddhågset att du aldrig får leva. Ingen tackar dig för det, allra minst du själv.

I am sorry...

Detta är Franz. På riktigt. 

Tyvärr blev han överkörd på Öland en sommar.
För länge sedan, innan jag fick träffa honom.

Och jag hoppades just ikväll på en människa. En Human.

Men det är ju bara en tävling och en lek.

Lycka till, trots en låt som faktiskt är kass...

Hur svårt kan det vara?

Det finns de som säger att det inte finns något alternativ. När polisen inte ser till att stävja våld, hot och trakasserier mot kvinnor så måste kvinnor beväpna sig med pepparspray eller helt enkelt inte gå ut. Till och med polisen har hakat på. Vi har både sett och hört det. Östersund är det senaste exemplet.

Men det finns ett alternativ. Det är väldigt simpelt:
Män ska låta bli att slå, hota, trakassera, kränka och våldta. Det gäller alla, och det gäller nu.

Hur svårt kan det vara om man är en tänkande hyfsat intelligent mänsklig varelse?

Internationella kvinnodagen 2016

Debattartikel i Barometern 8 mars 2016:

Kan vi nå rättvisa och fred i vår tid? Orättvisorna är stora och konflikterna eskalerar. Den globala ojämlikheten, klimatförändringarna, nationalismen och militariseringen hänger ihop med varandra. Tillsammans kan vi, i solidaritet och gemenskap över gränser och med olika bakgrunder och erfarenheter, göra skillnad i rättvis, hållbar och fredlig riktning. Men det är inte de orden och den strävan som är vår världs ledstjärnor. Istället ska vi tro att ständigt ökande konsumtion, tillväxt, militär styrka och den starkes förtryck av den svaga är nödvändiga för samhällets överlevnad.

Vi förleds att tro att det inte finns något annat än materiell grund för lycka, en materiell grund som visar sig bestå i en totalt obalanserad fördelning av jordens resurser. En procent av jordens befolkning äger nu mer än resten av världen tillsammans. Så skapas konflikter. Konkurrensen och tävlandet om att vara den som äger mest leder oss inte framåt utan istället till ett samhälle utan framtid. Vi vill stå emot. Vi vill ha en hållbar framtid för våra barn och för den vackra värld vi har att förvalta. Vi vill peka på alternativa vägar i motsats till den hårda kapitalismen och utsugningen, men vi måste bli fler som vågar och vill. Vi måste bli fler som ifrågasätter det rimliga i att lägga 5 miljoner kr i timmen på vårt militära försvar men inte ha råd att ta hand om de människor som flyr hit undan krig och förtryck och som har förlorat både familj, vänner och hem. Vi vet att det också nu, som i alla konflikter i en patriarkal värld, är barn och kvinnor som drabbas hårdast. Vi kan inte med bibehållen mänsklighet stänga dem ute från en framtid. Vi vet också att det inte är med hårdare tag, stängda gränskontroller och protektionism vi skapar en trygg framtid. Trygghet skapas ju istället av trygga och tillitsfulla människor som känner sig uppskattade och välkomna i samhällsgemenskapen. DET är tillväxt i hållbar mening!

Idag är det internationella kvinnodagen. Låt oss i denna konfliktfyllda och kalla tid, när vi ser hur nationalismen ställer redan svaga grupper mot varandra, kämpa tillsammans. Kloka kvinnor har i alla tider gått före och utmanat rådande orättvisor just för att de trott på att förändring är möjlig. Låt oss gå vid deras sida.

Birgitta Axelsson Edström och Frida Berlin

Talespersoner för Feministiskt initiativ Kalmar län

Spräng din egen gräns och gläns!

Billy Elliot på Malmöoperan var verkligen en upplevelse! En mörk tid med en mörk regim i Storbritannien skildras med fokus på solidaritet, enhet, kampvilja och mod. Tydligt var också hur konsten, kreativiteten och lusten att skapa det vackra och uttrycka det innersta, det som orden inte räcker till för, kräver livsluft. Lille Billy som, i början motvilligt men sedan bara mer och mer, inser att det där med att dansa är hans grej får till slut hjälp. Det är inte bara det strejkande och misslyckade kollektivet som ger honom pengar till auditionsresan till Balettakademien, utan även de så föraktade strejkbrytarna som svek sin egen sak kunde svika tillfället att stödja en liten pojkes chans till ett annat liv än gruvarbetarens slit. Det var en vacker föreställning med fantastiska prestationer av konstnärer och teknik, en se- och hörbar lektion i nutidshistoria och en påminnelse för oss i publiken om vad som händer när människor hanteras som djur. Margaret Thatchers mardrömslika styre beskrevs i avslöjande färger: "Den som inte tyckte som hon ville förstöra demokratin." Som poeten Stig Sjödin uttryckt det: "Människor tycker illa om dressyr, också arbetare."

Budskapet till oss, både till oss som applåderade entusiastiskt över allt som berättades och visades och till dem som hade lite svårt med den uppenbara driften med högerpolitiken och bara rördes av prestationerna som sågs på scenen, var ändå: "Spräng din egen gräns och gläns!" Det är den uppmaningen jag tar med mig. Även om det går knackigt då och då så sluta inte försöka utveckla och utvecklas! Potentialen är långt större än vi tror!

Även om stödet för Donald Trump pekar på motsatsen... Men kom ihåg var du läste det först: Hillary Clinton kommer att bli republikanernas kandidat i det amerikanska presidentvalet. Spräng din egen gräns och gläns!

Uttalande från Feministiskt initiativ Kalmar län

Uttalande antaget av Feministiskt initiativ Kalmar län vid årsmötet den 29 februari 2016 (publicerat i Östra Småland 4 mars 2016):

Idag befinner sig 60 miljoner människor på flykt undan krig och förföljelse. En miljon av dem har tagit sig till EU med fara för sitt eget liv. Vägen hit kantades av död och svåra umbäranden inte minst för ett stort antal kvinnor och barn. Inom EU och i medlemsstaternas ledarskikt diskuteras dock mer hur man ska hindra fler flyktingar från att komma hit än hur vi tillsammans kan skapa en mänskligare tillvaro för oss alla. Det är mardrömslikt.

Flyktingar ska inte hindras från att komma till EU. EU-ledarnas fokus på att stänga gränserna och bekämpa människosmugglare har skapat en massgrav i Medelhavet och tar livet av människor längs den livsfarliga flyktvägen till Europa. Sverige och Danmark har med sin flyktingpolitik satt igång en utveckling där det har blivit fullt legitimt för EU:s medlemsländer att stänga sina nationella gränser för flyktingar. Denna politiska utveckling går tvärs emot Genèvekonventionen och sätter asylrätten ur spel. Den största delen av människorna på flykt tas idag emot av utvecklingsländer som Libanon och Pakistan. Därför är det i allra högsta grad provocerande att världens rikaste länder vill svara med att stänga sina gränser och därmed skapa en av modern tids största humanitära kriser.

Feministiskt initiativ kommer aktivt att motarbeta denna politiska utveckling. I Europaparlamentet pågår ett arbete med en resolution om EU:s migrationspolitik. Vi arbetar för att den resolutionen ska fokusera på att skapa säkra och lagliga vägar för flyktingar att ta sig till EU. Feministiskt initiativ vill att de flyktingar som kommer till EU själva ska få välja var de ska leva sina liv. Den rätten är mänsklig och ska vara allmän.

Vi ser att samhällsklimatet i Europa har hårdnat. Sverige och Kalmar län är inte skyddade från den utvecklingen. Rasismen och hatbrotten ökar. Hur Sverige och EU väljer att hantera flyktingar har inte bara betydelse för enskilda individer. Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i. Om vi inte upprätthåller synen på människors lika värde och rättigheter påverkar det vårt samhälle i grunden. Mänskliga rättigheter förpliktigar att agera för att skydda de mest utsatta, och det gäller såväl lokalt och nationellt som internationellt. Feministiskt initiativ välkomnar alla de insatser som syftar till att inkludera nya människor i Sverige och i Kalmar. Här ska alla känna sig välkomna och värdefulla. Allt annat är nämligen oanständigt.

Feministiskt initiativ

Kalmar län

Pinsamt

Jag har varit aktiv politiker under lång tid. I över 20 år har jag jobbat för Vänsterpartiets politik, och i exakt 20 år innehade jag förtroendeuppdrag för samma parti. Jag har också jobbat som tjänsteman i politiskt styrda sammanhang. Alla, inklusive chefer, tjänstemän och förtroendevalda, har åsikter om politik och om politiker. Det är både mänskligt och tillåtet, men man måste ha omdöme nog att förstå när det är direkt olämpligt att uttrycka dem offentligt.

Förvaltningschefer och motsvarande bör inte vara partipolitiskt engagerade. Det är en princip som borde vara en regel, och för det mesta är det nog så även om det i små kommuner kan vara svårt att hålla isär intressena. Jag tycker inte heller att det är lämpligt att man som förvaltningschef i en kommun är förtroendevald i en annan. Vi vet ju också att det inte är ovanligt att det finns högt uppsatta chefer med klara S- eller M-sympatier. De stora partierna skapar sig egna vägar. Man skulle kunna kalla det korruption om man skulle vara lagd åt det hållet.

Min erfarenhet av förvaltningschefer är att de brukar besitta god kompetens inom sitt område. De har också en god portion professionalitet. Visserligen är det relativt vanligt att chefer har ett ganska stort ego (en ledare har ju ofta det) men detta ego hålls på plats av en ansenlig dos gott omdöme. Detta tillsammans skapar just den där professionaliteten som gör att chefen har förmåga att leda verksamheten och sina medarbetare.

Men, det finns, som i alla sammanhang, undantag. I dagens Östra Småland läser vi om en twittrande chef som än en gång trampar i fel tunna totalt i onödan. Att det händer igen är visserligen ungefär lika överraskande som att det finns flera frågetecken runt 1500-meterslöparen Abeba Aregawi, men i alla fall. Någon gång kanske politiken, om den vågar och vill ta sitt ansvar, borde reagera och markera. Jag kan bara i mitt stilla sinne undra över hur det hade sett ut om det var M eller S som hade stått i skottgluggen för den aktuelle topptjänstemannens rent pinsamma och korkade men inte ett dugg underhållande sarkasmer. Jo, lite underhållande är det ju, men knappast på det sättet som han själv har avsett. Inte ens jag, som blev drabbad av mobbning och utfrysning från det parti som jag verkligen gav allt i fråga om tid, energi, kraft och engagemang under 20 års tid, skulle drömma om att uttrycka mig på det där sättet offentligt. Den aktuelle chefen avgick från sitt parti på eget initiativ eftersom han fick ett toppjobb. Är det partiets fel? Har partiapparaten möjligen inte sörjt hans avhopp tillräckligt mycket?

Så här blir det när egot är långt större än omdömet. Det kan vi helt enkelt konstatera utan att spekulera i varför förhållandet dem emellan ser ut så. Det är dock allvarligt. En hög tjänsteman, i det här fallet den högste, i en politiskt styrd verksamhet kan inte förolämpa sina uppdragsgivare (även om han, liksom jag och alla andra, naturligtvis har åsikter om det mesta här i världen och det aktuella partiet både är litet och sitter i opposition). Vi talar en hel del om tillit i dagens samhälle. Är det inte hög tid att just den frågan ställs även i det här fallet? Det är väl tilliten och förtroendet som utgör grunden för både den höga lönen och det stora ansvaret att leda en samhällsnyttig verksamhet som till stora delar påverkar en ansenlig mängd ungdomars framtida liv?

Omdöme

Tillit

Förtroende

Det är viktiga ord. För en chef är de viktigare än att ha ett stort ego. Om man inte fattar det så kan det sammanfattas med ett ord.

Pinsamt

Det räcker.
***
Uppdatering: Jag tror inte något händer, inte den här gången heller. Mina tidigare erfarenheter har nämligen färgat mina förväntningar på det ledningspolitiska modet, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig, förutsatt att det visar sig att det finns anledning.