måndag, april 18, 2016

Ingen oväntad utgång

Så fick han då lämna sin post, IT- och bostadsministern Mehmet Kaplan. Det var knappast oväntat. Det föreföll som den troliga utgången redan i torsdags när bilden från middagsbordet, den där Kaplan åt tillsammans med en företrädare för Grå vargarna, släpptes. Sådant går inte obemärkt förbi, och Kaplan och hans närmaste hanterade det så skandalöst korkat att oddsen för hans avgång nästan dalade under 1-strecket.

Jag vet inte vad som har hänt egentligen, och jag vet inte hur Mehmet Kaplan själv tänker. Hur ska jag kunna veta det? Men det jag vet är att det här blev så fel det kunde bli. Varför är de första reaktionerna, när man ertappas med en rejäl blunder, att skylla ifrån sig, bagatellisera samt att kasta skit på andra? Varför är det så fantastiskt svårt att erkänna ett misstag med en gång?

Vi gör alla misstag. Det är mänskligt. Vi har gjort fel, vi gör fel och vi kommer att göra fel. Det konstiga är dock att när man har fått tillgång till makten så behöver man inte längre låtsas om sin mänsklighet. Då kan man, nästan per definition, inte längre göra fel. Man har då rätten, eller vad man ska kalla det, att vifta med handen lite nonchalant och säga att om det överhuvudtaget har hänt, vilket man ifrågasätter, så var det i ett helt annat sammanhang och inte man själv som gjorde det. Det finns dessutom alltid någon allmänt korkad ja-sägare till rådgivare eller medarbetare som underblåser den inställningen, och på den stackarens blåögda och ovetande axlar tror man att man till slut kan lägga hela skuldbördan om det hela inte blåser över. Blåser över gör det ju emellertid sällan, och väntar man tillräckligt länge i sin maktfullkomlighet så går tåget även för feglösningen att skylla på någon annan.

Det gick inte att hitta någon sådan möjlighet den här gången. Avgången meddelades idag strax efter lunch. Det lär inte vara sista gången, för ännu finns det många maktmänniskor som inte har tillräckligt med mod att erkänna sina mänskliga tillkortakommanden i tid och som inte heller har sett till att ha klartänkta medarbetare vid sin sida som vågar säga STOPP och NEJ. Kanske är det ja-sägandet som är demokratins värsta hot i den närmaste framtiden?

Folk är inte dumma. Numera och framöver, när information sprids snabbare än blixten och det källkritiska sinnet enbart är vaket på 1 april, så avslöjas både det ena och det andra kontinuerligt. Ingen är skyddad, allra minst de människor som har makt som bygger på folkets förtroende. Kanske är det hög tid att börja leva och agera som man lär även på dessa nivåer? Att driva en feministisk agenda när man säger att man gör det? Att verka för och prioritera en säkrad välfärd när det är just den frågan man har gått till val på? Att genomföra mänskliga regelverk på integrationsområdet när det är exakt det som partiprogrammet säger? Att fatta beslut i hållbar riktning när det är exakt det som människor har litat på när de har lagt sin röst?

Och sist, men absolut inte minst: Att respektera det demokratiska styrelseskicket och dess regelverk och inte förutsätta att en ministertaburett på statlig nivå eller en råds- eller ordförandepost på lokal eller regional nivå innebär en livstids immunitet vad gäller såväl etik, moral som offentlighetsprincip? Att inneha en förtroendepost måste medföra att man försöker leva upp till det förtroendet som den totala människa man är. Ingen kräver något mer än så, men redan det verkar vara svårt nog.

Inga kommentarer: