På hemväg

Nu är vi på väg hem efter ett par riktigt fina dagar i Göteborg. Goe liberalen önskade sig upplevelsen Sverige-Ryssland i bandy-VM, så vi var på Heden och hjälpte till att slå publikrekordet. Utan oss hade det varit två färre på arenan :-) Vi gjorde vad vi kunde för att värma upp stämningen. Vi hejade på varsitt lag och hade olika supporterhalsdukar.... Ja ja, jag ÄR svensk men det betyder också "obotligt solidarisk med dem som har det sämre". Alltså hejade jag på Ryssland med en blå-vit-röd halsduk med texten Россия i vitt.

Liberalen skämdes.... kanske mest medan jag sjöng med i ryska nationalsången, men ni MÅSTE ändå hålla med mig: Den ÄR vackrast av dem alla! Nåja, matchen slutade med svensk seger (7-5) trots att Ryssland tog ledningen med 1-0 nästan direkt och de flesta av de över 5800 i publiken jublade. Det var snyggt att både det ryska och det svenska laget åkte runt och tackade publiken för det fina stödet tyckte jag.

Kvällen avslutades med en liten stund på The Rose and Crown tillsammans med bland andra Rolf Lassgård och Helena af Sandeberg samt Johan Gry... Nåja, tillsammans och tillsammans, de satte sig vid bordet bredvid. Och så kom hela ryska bandylandslaget och ställde sig utanför så att jag kunde RUSA ut och få några ord med dem. De ni! :-) Tyvärr var damen som jag bad om att ta kort på mig och dem lite väl skakig på handen, så de korten funkar inte alls :-( Men här ovan ser ni en del av grabbarna i varje fall.

En stor del av fredagen vek vi åt besök på Röhsska. Intressant, tänkvärt och upprörande, precis som ett museibesök ska vara. Goe liberalen hängde dock upp sig en aning på ett konstverk och grunnar nog fortfarande på vad liberalismen egentligen gjorde när den gjorde sitt intåg i societeten ;-) Allvarligt, vi måste nog börja fundera över vad vår konsumtionshets leder till, såväl för oss och våra medmänniskor som för Moder Jord. Det är något åtminstone jag kommer att bära med mig i de framtida politiska gärningarna, vilka och var det nu blir. Det beror på.....

Nu ser jag att solen skiner i Borås. Det hör till ovanligheterna. Så gott som alla gånger jag har varit här har det regnat, men det är ju roligt att vädret kan komma med överraskningar och bete sig oförutsägbart. Tänk om det ändå vore vanligare i andra sammanhang också.... Åtminstone NÅN gång skulle det vara kul att INTE veta på förhand VAD som sägs av VEM. Kom ihåg det i morgon, dagen efter första melodifestivalsomgången ;-)

Genom fair play når man längre

Idag skriver en moderat företrädare en slutreplik om valfrihet, se här. Hon gör det efter att ha frontalangripit Socialdemokraterna utan att ha fått ett enda svar från dem. Däremot reagerade vi två vänsterpartister med en förkortad variant av den här och nu väljer hon alltså att avsluta debatten. Lite snöpligt kanske, eller blev argumenten övermäktiga?

Slutklämmen är intressant. Vänsterpartiet riskerar att hamna utanför riksdagsspärren i nästa val. Vad har DET med ett resonemang om valfriheten och vinstintresset i välfärden att göra? Nivån blir så pinsamt låg... Tänk om jag skulle lyfta fram att moderaterna sitter i regeringsställning med TVÅ partier som i var och varannan opinionsundersökning hamnar under fyra procent. Kannibalismen inom alliansen skäms inte direkt för sig, och den stora jätten Glufs-Glufs är ju moderaterna själva. Tänk om jag dessutom skulle påpeka att Moderaterna i Kalmar gärna sätter sig i knät på Socialdemokraterna i både tillväxtgrupp och annat och att den egna partigruppen slits sönder av bittra interna konflikter inför öppen ridå. Man kan också tänka sig att det havererade allianssamarbetet i Kalmar med djupa och kanske irreparabla sprickor skulle kunna vara tacksamt att dissekera.

Men så lågt sänker jag mig inte, inte i en offentlig debatt där man ska hålla sig på en hyfsad nivå och använda politiska och ideologiska argument. Nu handlade det om valfrihet, och tydligen blev den moderata hållningen i den frågan alltför svår att hantera. Om man inte klarar det så bör man nog gå hem och göra hemläxan. Argumentet att man inte ska låta någon annans otillfredsställda behov gå före redan tillfredsställda bemedlades begär efter mer bekvämlighet kanske är för tydligt och avslöjande för högerns verkliga syften?

Det är ingen genomtänkt strategi att genom sandlådemetoder bidra till att spä på det redan utbredda politikerföraktet. Genom fair play, respekt för både allmänhet och politikerkolleger och genom att använda seriösa ideologiska argument når man längre. Det är i varje fall min fasta övertygelse.

"You scratch my back and I'll scratch yours"

Vi känner nog igen uttrycket de flesta av oss. Gör du en sak åt mig så gör jag en annan sak åt dig. Främst handlar det om att göra något som man själv inte klarar, t ex att klia sig på ryggen. Och det kan ju vara skönt i och för sig, men håller det där i alla situationer? Kan det möjligen missbrukas?

Nej, det håller inte i alla situationer. Ja, det kan missbrukas. Vi människor bildar nämligen en helhet, tillsammans, och våra gåvor och förmågor ska vi bruka för att göra världen så mänsklig som möjligt. Då håller det inte att säga "Jag gör dig en tjänst om du gör mig en". Då blir ju tillvaron nån form av absurd byteshandel där en del kan dra ÄNNU större fördelar än de redan har medan andra, som inte har det så väl förspänt, får ännu mindre. Det är långt ifrån det samhälle som vi vill bygga, vi som på allvar har anammat tesen "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Karl Marx var rätt klurig ändå, eller hur?

Där finns inte rum för köpslående, där finns visionen om att vi, var och en efter våra förutsättningar, tillsammans bildar ett samhälle som fungerar på riktigt och på lång sikt. Där handlar det inte om att skaffa sig makt, fördelar, fanclubs eller harem utan om att tillsammans uppmuntra varandra att bidra med det man kan. Då kan man kosta på sig att visa uppskattning, för man vet väldigt tydligt att alla har ett bidrag och att alla har något att ge, och det faktum att det finns människor som har begåvningar som inte man själv har är i det läget något att vara tacksam för istället för ett hot som ska bekämpas. Och kan dessa begåvningar komma till sin rätt och i funktion så hjälper de till i samhällsbygget, utan att innehavaren behöver bli kliad på ryggen som tack för hjälpen. Det faller sig nämligen naturligt, och vi som tror på människans inneboende drift att göra gott, vi tror och vet att det fungerar. Om vi inte tror det kan vi ju lika gärna lägga ner och lämna fältet fritt för kapitalismen, vinstjägarna och exploateringshysterin.

Jo, hur ställer jag mig till ryggkliande i det konkreta sammanhanget? Ja, jag erkänner att med mina eksemproblem så kliar det MYCKET på min rygg, och även om goe maken ofta ställer upp och hjälper till så klarar jag det numera riktigt bra på egen hand med den ryggkliare med teleskopskaft som jag fick av goa dottern i julklapp för ett par år sedan. Den har jag ständigt med mig i väskan utifall att behovet uppstår, och faktiskt, just nu så inser jag att den är en riktigt tydlig påminnelse om att jag inte ska se mina medmänniskor som redskap för mina behov utan istället som unika medskapare av det samhälle som vi alla mår bäst av. DET får bli dagens lärdom ;-)

God frukt

Igår delade jag en känsla med en av mina goda vänner. Framåt förmiddagen kom man på att det bästa att göra vore att åka hem, gå och lägga sig och göra en omstart. Nu är det ju inte lika enkelt att lösa trilskningar i verkligheten som i datorvärlden tyvärr, men idag är en annan dag då vi är i Åtvidaberg för att hälsa på svärföräldrarna som behöver lite hjälp :-)

Jag är tacksam för alla vänner jag har, vänner som har empati och förmåga att tänka själva, som kan dela med sig av klokheter vunna ur erfarenheter och som kan det där med att omsätta ideologi och praktik i verklig praktisk handling. Jag vet att inte alla av mina vänner delar tro med mig, men är det något från min andliga övertygelse som jag ser har bäring på mänsklig gemenskap i allmänhet så är det uttrycket "På frukten känner man trädet". Det är nämligen i våra gärningar, i de attityder vi visar och i det sätt vi behandlar våra medmänniskor som det visar sig vilka vi är. Vad hjälper det att säga kärlek om man visar hat? Att prata om solidaritet när man regelmässigt sätter sig själv och sin egen bekvämlighet framför andras? Att hylla demokrati och jämlikhet med arrogans och härskartekniker? Det kan bara bli fel, och det visar att orden inte har någon sann innebörd. "På frukten känner man trädet" som sagt.

Då är det långt bättre att som mina vänner inte vara så noga med vad saker heter eller att prata om dem, men att göra rätt ändå. Äktheten lyser nämligen igenom, som en god, klyftig och saftig apelsin en kall och snöig vinterlördag då man behöver uppiggande C-vitamin som allra mest.

Omöjligt och otroligt? Nää då!

Igår samlades över 80 glada sångare på plats för vårterminens första Vox Communis-övning, och idag ska jag träffa Ninjakompisarna Eva-Britt och Mariann och planera feministiska genidrag. Vissa dygn är "stolpe in och tre poäng" som Cidden skulle ha sagt. Båda aktiviteterna innehåller både glädje och framtidstro, och även om de är väldigt olika och inte har något med varandra att göra mer än att jag är och petar i båda två, så förgyller båda livet, åtminstone för mig!

Och utanför skiner solen på ett vintrigt Kalmar där termometern i morse visade på 10,6 minusgrader. Kanske är det så att det är just när man mår så här bra som man orkar ta itu med alla stolligheter som pågår runt i världen? Det är i varje fall värt att testa! Och på sommaren, när jag mår pyton och inte vill nånting eftersom det är för varmt, för soligt, för kladdigt och för otrevligt i största allmänhet, så tar någon sol- och värmedyrkare stafettpinnen!

Bäva månde tjurighet, patriarkat och kapitalism, för nu laddar vi om! Som vi sjöng för länge sedan i en av mina gamla körer:

"Här kommer vi, dom omöjliga, hand i hand med dom otroliga. 

Vi ska få till det omöjliga så det kan ske, det otroliga!"

För omöjligt på riktigt, det är det inte. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

Hoppet som bär mej

Man skriver, man lägger förslag, man argumenterar, man formulerar och förhandlar, man reserverar sig när det inte blir som man vill, man funderar över vägval, man försöker tänka strategiskt.... och man kämpar helt ärligt sig ända in i kaklet. Så ser verkligheten ut när man som vi människor har med viktiga frågor att göra. Då är det skönt att plocka fram följande text av Ingemar Olsson och dra en trudelutt på pianot (även musiken är komponerad av Ingemar Olsson).

Jag har legat i min säng och blundat
tänkt på när jag dör
Tänkt på andra och mej själv och undrat
vad vi lever för
Allt som jag har lagt ner min tid på
- vart har det tagit vägen
Alla ord jag har sagt
och allting som jag har gjort
Är det borta och finns inte mera?
Fick nån människa mod till att leva?
Det är hoppet som bär mej

Vissa människor kan göra mycket
andra bara finns
Vissa lyckas i sitt eget tycke
Vem är störst och minst?
Kanske allting som sker av kärlek
har ett värde som varar
Medan allt annat ytligt märkvärdigt bleknar bort
Ingen mänska har levat förgäves
som av kärlek har gjort vad som krävdes
Det är hoppet som bär mej

När en vacker dag mitt liv är över
och min tid är slut
finns det ingenting som jag behöver
som jag haft förut
Och ju mera den tanken slår mej
desto bättre förstår jag
att en gång har jag ingenting jag kan lita på
utom löftet jag fått utav en
som har dött, men har uppstått igen
Det är hoppet som bär mej

© little beat music

Och så är det ju. Visst är det skönt att sortera ibland så att man mitt i all röra får se det som är vackert och beständigt och viktigt på allvar?

Tvärtom?

Det finns många barn som lever i utsatta lägen. Vi har dem i Sverige, de finns i andra länder, de finns i vår närhet och de finns långt borta. Det handlar om barn som aldrig blir bjudna på det välfärdskalas som många av oss andra unnar oss vid våra middagsbord och i vår vardag. Vi hör gråten mellan raderna i tidningsartiklarna, vi ser behoven och vi känner att samhällets maskor är för glesa. Mest av allt känner vi dock vår egen otillräcklighet att hjälpa till. Och det är kanske där den stora svårigheten faktiskt ligger.

Istället för att göra gott så letas det fel i organisationen hos de verksamheter som faktiskt FÖRSÖKER göra nåt praktiskt för att göra vardagen lite lättare för de människor som är precis likadana som vi och våra barn, men som just nu av olika skäl behöver stöd och hjälp. Istället för att ta det moraliska ansvaret för den överkonsumtion och den egoism som präglar vårt välfärdssamhälle så försöker man skjuta sönder det lilla som ändå görs. Det är ganska skamligt. Nej förresten, det är rejält skamligt. Janne Josefsson och Uppdrag granskning förra veckan ramlade rejält i fällan. PANG vad det smällde!

Vi KAN om vi VILL, men det hjälper inte med skyttegravsgrävande och fattigdomsstämplar. Den pågående debatten just nu är också ganska fruktlös. Barn ÄR per definition rika. Familjer med barn kan INTE per definition vara fattiga. Barn är nämligen den största rikedomen som finns! Att det finns barn som lever i utsatta lägen, som växer upp i en känsla av hopplöshet och att inte räcka till och som inte känner att de tillhör de "riktiga" barnen eftersom de saknas pengar därhemma, det är ett misslyckande som vi måste se till att reda upp. Menar vi allvar med att vi VILL, då KAN vi. Vi kan börja med att sluta tänka i termer av vi och dom.

Så släng prestigen åt sidan och GÖR nåt istället. En förändring i det stora sammanhanget blir inte mindre nödvändig eller mindre sannolik för att vi också gör något i det lilla. Det kanske är precis tvärtom.

Moralisk kompass

Jan Eliasson (S), tidigare utrikesminister, uttryckte ungefär följande om Per Anger i programmet om Raoul  Wallenberg som visades i höstas:

"Han var en man med moralisk kompass. Han valde att handla på grundval av sina värderingar och sina principer. Den typen av människor behöver vi, för vi ställs dagligen inför sådana situationer där vi måste erinra oss hur dessa förebilder har agerat."

Det är kloka ord, uttalade av en klok människa som har snappat det där med ideologi och moral. Vi ser nu hur det blåser rasistvindar över Sverige. Opinionsundersökning efter opinionsundersökning visar ett skrämmande högt stöd för en extremhögerpolitik där en del av våra bröder och systrar räknas som oönskade och mindre värda. Vi ser också en utveckling, som i och för sig har pågått länge, där människor i allt högre grad får skylla sig själva för olyckor, sjukdomar och svårigheter. Gemensamt ansvar och demokratiskt styrda försäkringssystem byts mot privata lösningar och skattesänkningar. Tycker vi att det är OK?

Det tycker inte jag. Hela mitt inre skriker "NEJ! Det finns en annan väg!" Hur bör vi då agera? Tja, vi kanske borde lyssna på Jan Eliasson. Han ger en fingervisning.

Välkomna besked från LO

Höga vinstuttag i välfärden har under lång tid varit ett problem som vi i Vänsterpartiet har pekat på. Det är orimligt att skattepengar, som betalas solidariskt av invånarna i syfte att bekosta välfärdsverksamhet som skola, vård och omsorg, ska delas ut i aktieägares privata fickor. Vi kan nu med glädje konstatera att LO i väsentliga delar ansluter sig till samma modell som vi driver. LO uttalar nämligen att vinstdrivande företag inte ska kunna bedriva välfärdsverksamhet. På så vis garanteras att skattemedlen används till just behovsstyrd välfärd.

LO föreslår en rad positiva förändringar jämfört med dagens system. Man säger exempelvis att den så kallade lagen om valfrihetssystem (LOV) avskaffas. Det är ett välkommet besked för oss i Vänsterpartiet som på senare tid har börjat känna oss ganska ensamma på den politiska arenan om att vilja utveckla den gemensamma välfärden. Det senaste lokala exemplet är det LOV-beslut i Omsorgsnämnden i december som vi ensamma reserverade oss emot och som öppnar för vinstuttag i en redan ansträngd sektor.

Däremot öppnar LO upp för undantagsregler för kommunerna när gäller icke-vinstprincipen vilket kan leda till bekymmer. Därmed skulle det fortfarande finnas möjlighet för borgerligt orienterade kommuner att fortsätta betala ut skattepengar till vinster istället för att lägga dem på verksamhet som gynnar kommuninvånare och brukare. Det gynnar företag, men knappast brukare.

Det är ändå i huvudsak välkomna besked som kommer från LO. Vi ser fram emot en gemensam kamp FÖR välfärd värd namnet och MOT det resursslöseri som vinstuttagen i välfärdssektorn innebär. Ju fler vi blir som tar ställning FÖR välfärden, desto bättre är det.

Ge inte upp!

Många drabbas av känslor av hopplöshet då och då. Kanske händer det oss alla? Hur som helst, hösten och vintern kan inbjuda till sådant för många här uppe i vårt land som inte gillar klimatet vi har. Då kan det vara lättare att hamna i apati och tankar som"det spelar ingen roll vad jag gör, det är kallt och otrevligt ändå". Jag är inte sådan. Jag gillar kylan och mår som bäst när temperaturen letar sig ner under nollstrecket, även om kroppen inte gillar det fullt ut. Trasiga nerver gillar inte kyla, men det gör jag!

Hur som helst, det spelar ALLTID roll vad vi gör. Även om många resignerar inför tanken "Det tjänar inget till i alla fall" så måste man inse att man har en betydelse, i det stora och i det lilla. Om man ger upp, vem står då upp för det rätta? Om man tystnar, vem ska då säga de förlösande orden som bara DU kan säga? Vem ska påtala stanken från ruttna argument och ersätta dem med friska som ger en hållbar framtid om inte DU gör det?

Så ge inte upp. Vi behövs! Det vi gör är viktigt, även om det kan kännas tungt ibland. Då får vi söka stöd hos varandra. Det har jag fått lära mig att göra, the hard way, och det är jag innerligt glad för idag. Att däremot ompröva i vilka former och på vilka arenor vi arbetar då och då, det är bara nyttigt och ett tecken på att man lever, tänker och vågar göra nytt. Vi har en kamp att vinna, vi som kämpar för rättvisa, solidaritet, kärlek och mångfald. Låt oss inte lämna WO i den kampen. Då når vi aldrig fram till de resultat världen och vi människor behöver.

Valfritt???

Idag kan vi läsa i Östran att den sk Kalmarmodellen av LOV inte kommer att bli så mycket Kalmarmodell, om man nu ska hålla sig till det regelsystem som gäller. Försöket att linda in en högeråtgärd i vackert omslagspapper i solidarisk färg och sätta en S-ros som dekoration misslyckas nämligen. Innehållet pyser ändå ut och förändras inte. Är det borgerlig politik så är det. Man ska inte inbilla sig något annat.

Det där med att inte kalla saker för sitt rätta namn är en taktik som ofta används för att försköna det man egentligen säger när man har problem med att stå för det. Istället för marknadsstyrning säger man valfrihet. Istället för privatisering säger man valfrihet. Istället för vinstjakt säger man valfrihet. Istället för orättvisa säger man valfrihet. Istället för politisk vilja att skapa ett samhälle som fungerar säger man valfrihet.

Är det verkligen valfritt att använda ordet valfrihet i vilken betydelse som helst???

Alternativa tankar...

Idag är det kallt. Då gäller två lager byxor, tre lager tröjor plus päls, tjock mössa och pälsvantar. Jag klagar inte. Jag trivs! Dessutom är det bedårande vackert. Rapporterna talar om temperaturer på nedåt 20 minusgrader här i vårt annars så försiktiga och småfega lilla Kalmar. Bra jobbat!

Sträng kyla medför en känsla av katharsis. Oväsentligheter fryser liksom bort och man kan ägna sig åt andra viktiga saker, såsom planering inför framtiden. Vad kan den månne bära med sig? Och vad VILL jag att den ska bära med sig? Hur vill jag att ett framtida samhälle ska se ut, och hur gör jag för att komma åtminstone en bit på väg? Det är viktiga frågor, mycket viktigare än att gnälla över småsaker som vad folk hade på sig på Idrottsgalan, att prinsen läste fel eller att en högst vanlig sexistisk gubbkommentar hördes ut i etern. Hellre än att förfasa sig över det pinsamma i att den hördes bör man kanske ställa sig frågan VARFÖR sånt sägs och varför det sägs så ofta att vi inte ens reagerar på det.... DET borde vi ändra på, hellre än att försöka placera mikrofoner så att skiten inte hörs.

Jag ser och hör många som beklagar sig över vädret. Det är för kallt och för mycket snö. Hallå, vi bor i Norden. Väder som detta uppkommer då och då, så det är knappast någon större katastrof (mer än för de människor som helt enkelt inte KAN ta sig ut för att fixa livet). Varför inte göra nåt bra av det istället? Jag menar, det är väl likadant som att segla istället för att bygga vindskydd när det blåser eller att lära sig att dansa i regnet istället för att krypa ihop under ett litet paraply. Är det kallt så får vi väl värma varann, precis som vi i den borgerliga alliansens Sverige måste se till att skapa mänskliga alternativ! Det är bara fantasin som sätter gränserna, så sätt igång! Använd vantarna istället för att tappa dem vid busshållplatsen ;-)

Hela livet igenom

Hela livet igenom söker vi dig
men du finns inte där där vi letar febrilt
Hela livet igenom irrar vi kring
för att finna den frid som beskrivits för oss

Vi söker dig förgäves i mystik och spiritism
för mörkrets makter sprider inget ljus
Vi söker dig i droger och i flummig eskapism
men vaknar upp med frågor utan svar

Vi söker dig i böcker och med mänskligt intellekt
men märker att vi når ju aldrig fram
Vi söker dig i rymden och i stora mikroskop
vi ser ditt verk men aldrig ser vi dig

Vi söker dig i regler, i förbud och sträng moral
och tror att du vill ha vår asketism
Vi söker dig i kyrkan, i extas och ritual
i verksamhet och andlig nostalgi

Men du finns mitt ibland oss nu liksom förr
fast vi aldrig törs tro att det kan vara sant
Och du har faktiskt lovat vara hos oss
hela livet igenom i evighet
(Tomas Hagenfors)

En text från "long time ago" som jag just nu av okänd anledning har gått och nynnat på i flera dagar. I det här mångdimensionella livet vi lever så tror jag att det betyder något, så jag delar helt enkelt med mig :-) Lite julbudskap är det ju, men av det eviga slaget. Vi kan, som de tre männen från Österlandet söka efter en kung med hjälp av en stjärna. För dem tog det tretton dagar att hitta rätt. För oss andra kan det ta hela livet, men vi har ju löfte om en evighet, så lite tid kan det ju få ta....

"Julen är utsjungen, och en ros utsprungen..."

"Nu är glada julen slut slut slut...." Så här såg det ut på Larmtorget igår kväll. Granen finns kvar och det vackra vita täcket gör sitt till för att bilden ska bli extra fin.

Idag har vi varit med Vox Communis och sjungit ut julen på HRFs månadsmöte. Det var en riktigt skön känsla att få sjunga julmusik igen med snön utanför de stora fönstren på TIC-huset och åter få minnas julstämningen. Jag menar, julen är ju inte BARA kul, stämningsfull och full av förväntan. Den är stress, köphets, planeringshysteri och dessutom nervös. Blir helgen som man vill? Kommer maten att smaka bra? Blir alla nöjda med sina julklappar? Och hinner vi få upp alla tomtar på rätt ställe i tid? Och, för sjutton, tänk om man glömmer köpa rödbetssallad och röd mjölk så det räcker och missar rätt sorts sill???

Ja, allting har sin tid. Det blev en härlig jul för vår del, och den är jag tacksam för. Nu blickar vi framåt. Ljusare tider lär vänta sägs det, men än har vi EN dag kvar innan Knut säger till oss att vinka adjö till julen för denna gång. Då åker granen ut på balkongen, kulorna, glittret och ljusen packas ner i källaren och tulpanerna får helt överta uppgiften att sprida färg och ljus. Just nu är det lite konkurrens... men även det hör tidpunkten till.

Dock, misströsta inte: "Men till nästa år igen, kommer han vår gamle vän, ty det har han lovat" Julen kommer åter, Tomten dyker upp och Jesusbarnet föds en gång till, precis som vanligt om ungefär ett år. En ros blir utsprungen även julen 2013. Fram till dess får vi ta tillvara varje dag, inse att det viktiga är inte att tomtarna hamnar på rätt plats och att alla julklappar blir fina och inköpta i rätt tid, utan att det viktiga istället är att vi på alla sätt vi kan försöker bygga en värld där vi alla får plats och kan utvecklas efter våra unika förutsättningar. När juleljusen försvinner får vi bli ljus i oss själva. Det är en uppgift som heter duga!

Välkommen!

Så var det dags igen. Snön kom åter, precis lagom till att de sista tomtarna förpassades till förrådet. Det är onekligen lite taskig tajming som gäller för tillfället, men Oj vad jag välkomnar vintern till oss!

Nu är det januari, och då SKA det vara vinter och kallt. Våtvarma omslag kan säkert vara bra i vissa sammanhang, men inte vädermässigt och INTE på vintern. Sedan vet jag att det är många som har stora problem med det här vädret, och det respekterar jag.Har man svårigheter att ta sig fram med kryckor och rollatorer så är det inget favoritläge med meterhöga snövallar. Jag tycker inte heller att det är kul att ramla i halkan och slå sig (händer mig minst en gång varje vinter)  eller att snurra runt med bilen och tappa kontrollen (har jag också prövat på, ja), så jag förstår åtminstone en del av problemet. Men oavsett vad jag, eller någon annan, tycker så kommer snön ibland, och vi som gillar den blir glada då. Dessutom blir det mycket ljusare ute och en varm kopp te på kvällen i stearinljusens sken medan snön yr i nordanvinden utanför knuten smakar ännu bättre än annars :-)

Men det där med kyla, det har även andra dimensioner. En del av dem gillar jag inte alls. När kontakten mellan människor tappar all värme och blir iskall, då blir livet tråkigt och hårt. När vi bygger ett samhälle på principen att var och en ska sköta sig och skita i andras problem och svårigheter, då är jag inte längre med. Kylan måste inte sätta sig i hjärtat, det räcker att den finns utanför fönstret. Då är den hanterbar och har onekligen sina goda poänger. Det tycker i varje fall jag som hellre är varm inombords än äckligt sommarsvettig.

Så:  Välkommen vackra vita vinterland!

Vi jobbar för ett varmare samhällsklimat!

Min parti- och Ninjakompis Susanne och jag fick en debattartikel publicerad i dagens Östran:

Många längtar nu efter våren. Efter julens alla ljus väntar man nu på att vårsolens strålar ska lysa och värma upp tillvaron. Själva längtar vi mer efter ett varmare samhällsklimat i ett Sverige som har blivit allt kallare.

Det vi idag ser är nämligen en skrämmande attityd som går ut på att först och främst tänka på sig själv och på att få sitt på det torra. Egna bartenders, billiga flygresor och skattesubventionerade  hushållsnära tjänster  är viktigare att finansiera än att vi tillsammans försöker skapa ett samhälle där vi alla får plats och får våra behov tillgodosedda. På det här sättet slår vi effektivt sönder solidariteten och demokratin. Varför ska vi överhuvudtaget ha ett demokratiskt styrelseskick som bygger på gemensamma beslut när det ändå är det privata och det individuella som är viktigast? Att demokratiskt välja en regering som ger en några hundralappar mer i plånboken när man jobbar är nog enkelt, men man kan snabbt bli utan skyddsnät om man blir sjuk eller arbetslös. Då behövs en solidaritet i samhället, och den har man oturligt nog röstat bort.

Varför ska vi se till att våra arbetsplatser har kollektivavtal så att alla får lön när man själv kan få högre lön om det INTE finns kollektivavtal? Varför ska vi se till att vi har en fungerande skola där alla barn får utvecklas efter sina unika förutsättningar när JAG kan välja en privatskola till MITT barn? Varför ska ALLA äldre få hjälp och stöd när hälsan sviktar när vi kan se till att riskbolag och privata entreprenörer kan tjäna pengar på omsorgsverksamhet? Varför ska man överhuvudtaget tänka på andra när det högern kallar ”valfrihet” gynnar mig?

I ett borgerligt styrt Sverige är dessa frågor skrämmande nog relevanta. Det mesta går nämligen ut på att vara sig själv närmast. Det är den politiken som banar väg för rasism och avundsjuka liksom för motsättningar mellan grupper av människor som har det sämst. Det är den politiken som gör att kostnader för försörjningsstöd ställs mot utlandsbistånd och katastrofhjälp och att människor ses som problem och kostnader istället för som resurser. Det är med en sådan politik du ställs utan försörjning den dag du eller ditt barn, utan egen förskyllan, står utan arbete och utan hälsa. Det är den politiken vi måste ersätta med en annan.

Det är mänskligt att stödja och uppmuntra varandra medan det är barbariskt att slå ut varandra. Vi människor behöver helt enkelt varandra för att vårt samhälle ska kunna fungera. Det är ett sådant varmt och mänskligt samhälle vi längtar efter, och det är detta vi kommer att arbeta för oavsett årstid. Det är det enda sättet att skapa hållbarhet i en värld där vi måste fatta att ensam varken är stark eller lycklig i det långa loppet. Hon/han är i själva verket bara ensam.

Birgitta Axelsson Edström och Susanne Johansson

Vänsterpartiet Kalmar

Socialister på riktigt!

"Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor. Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna."

Orden är från Jesu bergspredikan. Visst kan det handla om hur kristenheten ska agera, men det är lika viktigt på andra områden. Jag tänker just nu politiskt och ideologiskt. Ett part som inte står för sin ideologi, som inte är tydligt med vilken politik som ska föras och vilket samhälle som är målet saknar ganska avgörande skäl för sin existens. Varför skulle man vilja lägga sin demokratiska rättighet, den enda rösten man har i allmänna val, på ett parti som är otydligt? En sådan röst är ju bortkastad. Man vet ju inte vad den ger för resultat.

Jag är ingen konfliktfanatiker, men konfliktteoretiker är jag, liksom alla andra marxister. Jag vet att det är genom konflikterna, genom att olika åsikter och olika strategier möts och krockar med varann, som utveckling uppnås. Jag vet att ett ideologiskt självförtroende, och därmed en lika ideologisk kompass fast förankrad närmast hjärtat, borgar för tydlighet, ärlighet och uppriktighet. Saknar man en sådan blir man, för att åter använda ett bibliskt uttryck, "ett rö för vinden". Sådana kan man inte lita på. När vinden vänder vänder även strået.

Vi ska vara jordens salt, och det ska vara på allvar. Salt ska inte blandas med sötsliskigt socker. Resultatet blir en äcklig sörja som inte sätter god smak på nånting. Vi ska vara jordens ljus och inte skämmas för det samhälle vi vill skapa, ett samhälle där alla får plats och där var och en är en resurs och en medmänniska. Det är ett samhälle där solidariteten är överordnad egoismen. Det ska vi våga säga och agera efter, både i det stora och i det lilla. Varför skulle vi annars finnas och varför skulle någon tro på oss annars??? Vi är inget socialistparti light, vi är Vänstern och vi är socialister på riktigt!

Hemåt

Ett nytt arbetsår inleds. Visserligen är man aldrig riktigt ledig numera, men när det är helger och årsskifte så går man inte rent fysiskt till jobbet utan man är någon annanstans, företrädesvis hemma. Idag är det arbetsdag på expeditionen. Det är en viss skillnad. Alla mail som har kommit sedan före jul har nu gåtts igenom. Det var en ansenlig mängd kan jag lova. De allra flesta var dock enkla att hantera.

Igår avslutades den kyrkliga julen. Trettondagen firades med sändningsgudstjänst i Kalmar domkyrka. Kristina och Anders Göranzon sändes ut på Svenska kyrkans uppdrag till Sydafrika. Jag önskar välsignelse över deras arbete! Trettondagen är traditionellt sett en dag som uppmärksammar missionen. Det var den dag då de tre stjärntydarna från Östern nådde fram till stallet och det lilla barnet som låg i krubban. De hade hört om en kung som skulle finnas på den plats dit stjärnan visade dem, och så fann de en fattig liten pojke i ett stall. Snacka om antiklimax, rent mänskligt sett alltså. Ändå förstod de storheten. De var utvalda, och deras uppdrag blev att, med hänsyn tagen till de faror som lurade, sprida budskapet om frihet, fred, försoning och Guds kärlek given till jorden i det lilla barnets gestalt. Det var en mission som hette duga!

Vad söker vi efter år 2013? Har vi någon stjärna att följa? Biskopen predikade igår över bland annat detta. Han sa att varje människas sökande, oavsett vilka former det tar sig, är värt att ta på allvar. Det är både klokt och sant. Vi MÅSTE få ställa våra egna frågor och söka svaren där vi tror att vi kan finna dem. Kanske går vi omvägar, men likväl måste vi få välja den väg vi känner är den rätta för just OSS. Kanske ser inte heller svaren ut som vi trodde. Vi kanske tror, kanske som vetenskapsmännen från Österlandet, att vi ska få en magnifik upplevelse med trumpeter, blixtar och dunder och så blir det ett stillsamt möte på gatan med grannen eller en stilla stund vid tekoppen vid köksbordet därhemma som ger oss svaren. Det gäller att vara öppen för möjligheterna!

Biskop Jan-Olof Johansson avslutade sin predikan med orden "Stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem". Hur många gånger har man, jag och många med mig kan jag tänka mig, sjungit de orden utan att tänka på innebörden? Stjärnan leder oss inte till något främmande för oss, den leder oss hem. En skön tanke. På vår sökande vandring är vi på väg hem, inte bort. Då behöver man inte vara rädd. Hemma ska ju vara den trygga platsen. Tyvärr är det inte alltid så. Många, speciellt barn och kvinnor, lever under fruktansvärda förhållanden just i det egna hemmet. DET får vi inte glömma mitt i vårt eget sökande. Det finns mängder av uppdrag att utföra, att hjälpa, att lappa ihop, att lindra, att vara där man behövs, och det är också viktigt. Kanske är just detta, att göra vad man kan för att ge andra en trygg tillvaro, en ansenlig del av vårt eget sökande?

DET är en fråga som jag brottas med just nu, i början av arbetsåret 2013. Jag hoppas att jag kommer lite närmare svaret med tiden på min väg hemåt. Det är i varje fall dit jag ska, oavsett om jag arbetar i kyrkan, om jag går till stadshuset för sammanträde med politikervännerna eller om det är tisdag och dags för övning med Vox Communis i Oxhagshemmets samlingssal. Stjärnan visar mig vägen via kompassen som sitter i hjärtat. Det är jag tacksam för!

Frihet för alla, även för oss...

Är man livegen som politiker? Om man en gång har gått in i politiken, blivit partimedlem och fått ett förtroendeuppdrag av något slag, betyder det automatiskt att ens stora och enda dröm är att bli heltidspolitiker resten av livet? Man kan ju nästan tro det. Går man in i politikerskrået byter man nämligen skepnad från att vara vanlig människa till just ”politiker”, och då är man girig, maktlysten, inkompetent, egocentrerad och en belastning för samhället. Man blir, för att travestera en känd potentat från en helt annan arena, ”en elakartad svulst på samhällskroppen” som inget kan, inget vill och inte har nåt värde annat än i just politiken.

Nu är ju inte detta sant, om man ska vara ärlig. De allra flesta som går in i ett politiskt parti gör det av anledningen att man vill vara med och göra samhället bättre, och så ser man en möjlighet att bidra med sin tid, sin förmåga och sitt engagemang genom politiskt arbete, ibland arvoderat, ibland ideellt. Och hör och häpna, man ÄR samma människa fortfarande som man var INNAN man började med politik.

Och det finns ett EFTER politiken också. Allt har nämligen sin tid här i världen. Det är bara himlen som är evig, och där är vi inte än. Därför finns det ett EFTER, och detta EFTER kan komma både före och efter heltidsuppdrag av något slag. Sådant kan man aldrig veta. Livet innehåller så mycket, och att utgå från att alla som har engagerat sig politiskt vill bli riksdagsledamöter, statsråd, kommunalråd eller nåt annat i samma stil är att förenkla ett antal varv för mycket. Många av oss har civila karriärer, akademiska meriter eller intresseområden som har fått stå åt sidan och som pockar på uppmärksamhet av olika skäl. Mycket kan locka ens engagemang om man bara tänker efter :-) Att det sedan finns folk som verkligen uppfyller en smutsig politikerkostym enligt mediamodell genom att inte vilja annat än att leva på politikerpension i unga år och därmed cementera bilden av inkompetens och egoism, det kan inte förnekas. Det som gör mig uppretad är att denna bild klistras på oss andra. Vi är trots allt många många fler.

Och livegenskap har jag aldrig gillat, inte av något slag, varken i formen Fas 3 eller i formen politiska förtroendeuppdrag. Jag gillar frihet bättre, frihet för alla. DET är vad jag eftersträvar, både för egen del och för andra.

Min favoritpoet har lämnat oss

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg idag på temat Politikens livegenskap. Nu blev det inte så. Det får vänta. Jag hann inte, och när jag till slut satte mig vid datorn fick jag ett sorgligt besked. Min favoritpoet Bengt Cidden Andersson från Läckeby har fått sluta sina dagar. Det känns tomt.

Jag träffade Cidden när han jobbade på Radio Kalmar på 80-talet. Jag, tillsammans med två kompisar från Vasakyrkan, vår kyrka som då var alldeles nybyggd, fick vara med i hans program och prata kristen tro. Det var STORT att vara med i radion och att sitta i en radiostudio. Cidden lotsade oss genom programmet och fick oss att glömma nerverna. Han var en trevlig person, nära till skratt och varm i sinnet. Hans poesi, livsnära och idrottsnära, skildrande andra sidor av vardagen och fotbollsföreningslivet än vi kanske är vana vid (ni vet, sån där fotboll som luktar korv!), har berört mig mycket. Tillfällena är många då Ciddens dikter har fått tjäna som inspiration för mig när jag har haft talaruppdrag här och där. När vi har sjungit med kören Vox Communis har Cidden ofta funnits med på ett eller flera hörn. Hans böcker, även om jag tyvärr inte har lyckats få tag i alla, står på hedersplats i min bokhylla. Dem måste jag veta var jag har. Dem behöver jag ju ofta, både nu och framöver!

TACK Cidden för alla fina dikter! Tack för alla goa tankar, för ditt sätt att skildra arbetartillvaron så självklart, den lilla ortens karakteristika, fotbollsföreningens betydelse för den sociala sammanhållningen och familjelivets olika faser. När du nu har lämnat oss så vet jag att himlen är en gudabenådad poet rikare, och där vet jag också att du inte längre är fjättrad vid den sjukdom som tog ifrån dig orden i så unga år. Jag kan bara gratulera alla änglarna och Gud Fader själv som nu får skratta och glädjas med dina underfundigheter medan du själv går i blåkläder och njuter av vårsolens första värmande strålar!

Att brädklä

en södervägg 

i dagsmejans tid.

Ja...

Dom få dagarna

har jag vikt ihop

likt en spetsnäsduk

och lagt i bröstfickan

på min blåblus

mellan snusdosan

och hjärtat.

(Bengt Cidden Andersson)

Nyårstal

Jag fick ett uppdrag av min politikerkollega Michael Granstedt från Mörbylånga kommun. Han bad mig, och flera andra, om att skriva ett nyårstal för publicering på hans blogg här. Nu är det publicerat där och då lägger jag ut det här också. Jag önskar Dig som läser, och alla andra också förstås, ett riktigt Gott Nytt År!

I ett samhälle där egoismen är den bärande principen vinner den starke. Problemet är att den starke inte är stark. Han är helt enkelt bara ensam.

Vi har ett nytt år framför oss. Det ligger där som ett oskrivet blad. Visserligen är nyårshelgen en konstruerad högtid. Den finns där för att det har visat sig praktiskt att ha en tideräkning som byter år vid den här tiden. Kyrkan byter år vid första söndagen i advent. Jag tror inte att björnarna i idet tänker på att det är nyårsafton i december, förutsatt att de inte vaknar av fyrverkerierna förstås. För många människor vaknar inte livsandarna förrän till våren när grönskan kommer åter. Det spelar ingen roll hur vi tänker, det är ändå så att varje ny dag, oavsett årstid, är den första dagen på resten av vårt liv. Det är vår uppgift att fylla den med det vi kan för att skapa ett bättre samhälle för oss alla. Inte bara för oss själva, utan för oss alla tillsammans. För man är inte stark om man är ensam. Man är bara ensam. Och ensammare blir man om man mer och mer tänker på sig själv och sina egna behov.

Vi är sociala varelser. För ganska länge sedan insåg mänskligheten att fördelarna med att organisera livet i grupper och samhällen är överlägset den individuella tillvaron, separerad från andra. Vi klarar oss inte på egen hand. Vi behöver helt enkelt varandra.

Det är därför jag ser med oro på hur vårt land utvecklas. Jag ser hur det blir allt viktigare att hitta lösningar på problem och behov ENBART med tanke på MIG och MINA behov. I takt med att fler och fler väljer efter den principen kommer utrymmet för alla de människor som av olika skäl, det kan vara sjukdom, ålder, ekonomiska förutsättningar, funktionsnedsättningar eller något annat, inte KAN välja, att minska. Man får helt enkelt skylla sig själv om man inte har valt rätt. Och allra mest får man skylla sig själv om man är kvinna…. För mig är detta ett omänskligt och primitivt samhälle. Jag önskar att vi, så här långt in i 2000-talet och i en tid när vi via nätet kan umgås med varandra oberoende av tid och rum, när vi kan skicka raketer till Mars och klona så många lamm som vi kan önska oss, hade kommit längre. Jag hade hoppats att vi hade insett att människovärdet inte är beroende av individuella förutsättningar utan helt enkelt bara ÄR. Men så är det inte. Var och en förväntas vara sig själv nog. Och så fungerar det ju inte.

Vad kan vi då göra? Vi kan jobba i det stora och i det lilla, för läget är inte hopplöst. Vi KAN vända den här skutan, men det kräver att VI, du och jag, gör det, TILLSAMMANS. Vi kan välja rätt väg när många andra väljer fel. Vi kan välja att utjämna skillnader mellan människor istället för att förstora dem. Vi kan se till att förtroendeuppdrag ges efter förtroende och inte efter makthunger och pengabegär. Vi kan ge varandra en hjälpande hand istället för att vända ryggen till. Vi kan leva efter de principer som har byggt vårt demokratiska samhälle. Vi kan helt enkelt sluta upp med att värdera varandra olika. Vi kan visa att det är tillsammans, som män och kvinnor med alla våra olikheter, som vi bildar den oslagbara mångfalden som skyddar oss från faror och som ger livet harmoni.

För den ensamme är inte stark. Han är bara ensam. Låt oss tillsammans göra 2013 till året då vi gemensamt byter ut egoismen som bärande princip mot solidariteten och kärleken. Det är nämligen nyckeln till ett bättre och långt mer mänskligt samhälle än vad vi har idag. Vi KAN om vi VILL. Och JAG VILL. VILL DU?

Gott nytt år!

En dag kvar på året.... Det är alltid en ganska ödesmättad stämning just på nyår tycker jag. Hur som helst, jag vill önska alla ett gott och välsignat nytt år!

"Gårdagen är förbi, morgondagen har vi ej sett men idag hjälper Herren" brukade vi sjunga förr. Det är sant. Vi ska ta vara på varje dag, oavsett om det är nyårsafton, midsommarafton, julafton eller en vanlig måndag med majoritetsmöte kl 0830. Varje ny dag är nämligen starten på resten av vårt liv. Visst är det tänkvärt?

Och hör ni, spring inte i vägen för någon fyrverkeripjäs. Då kan det nya året få en pangstart som ingen gillar....

Julminnen

Alltså, man hinner ju inte skriva när man är ledig och det är jul samtidigt.... Julen är härlig på många vis tycker jag. Mycket handlar förstås om nostalgi och traditioner. Den där julkänslan man hade när man var liten och trodde att tomtarna var och sprang i skafferiet på julnatten har man ju inte kvar. Tur det kanske. Själv var jag rädd för tomten som kom med julklapparna. Vår tomte brukade ha en sån där gräslig tomtemask på sig, så jag bestämde mig helt sonika för att lägga mig och sova när det började bli dags för julklappsutdelning. När jag vaknade hade tomten varit där och mina julklappar låg kvar under granen. Smart, va?

Ett annat minne är hur vi på kvällen före julafton åkte hem till mormor och morfar för att klä deras julgran. Mamma stannade hemma och fyllde huset med doften av julskinkekok....En timme för varje kilo och så lite till. Den doften har jag aldrig klarat av. Kanske är DET en anledning till att jag är vegetarian??? Däremot började det lukta gott när griljeringen skulle göras :-) Hur som helst, pappa brukade fixa en liten gran till mormor och morfar med, en hörngran som var gles på ena sidan för att den skulle få plats i ett litet hörn av vardagrsrummet mellan köksdörren och balkongdörren. Mormor och morfar bodde från 1967 på Djurängsvägen 60B, och där bland hyacinter och chokladaskar klädde vi granen med glaskulor (äkta!), plastkulor, plastkottar, garntomtar, glitter och urklippta barnfigurer från Året Runt föreställande bland annat indianer och eskimåer i traditionell klädsel. När jag var riktigt liten fanns det flaggspel också. Det allra finaste var deras julgransbelysning, 10 ljus med röda ljushållare. Och den julgransbelysningen finns nu här hos oss, återbördad till Djurängsvägen efter lång tid. Den har tjänat mig sedan jag och Emmy flyttade till egen lägenhet 1994. Frågan är hur länge den håller.... Det är julstökets stora spänningsmoment. Även i år funkade den i alla fall!

Nu är det snart nyår. Julen har varit skön och förhållandevis lugn. Vi har kunnat umgås med familj och vänner och haft det riktigt gott. Maten har räckt liksom värmen. Jesusbarnet ligger i krubban och de tre vise männen är snart framme. Jag önskar alla en god fortsättning och ett Gott slut på 2012!

God Jul

En riktigt VÄLSIGNAD GOD JUL önskar jag alla bloggläsare!

Vad ger vi?

"Raska fötter springa tripp tripp tripp, mamma har så bråttom klipp klipp klipp....." Ja, så där lever man dagarna före jul. I år har vi dock kunnat ta det lite lugnare än vanligt. Förmodligen har man mognat som människa. Julefriden står inte i omvänd proportion till antalet dammtussar i hemmet. Det är snarare tvärtom ;-) Och med den insikten följer att man kanske har lite krafter kvar när själva julhelgen faktiskt är här.

Och ute på gården står den lilla charmiga Messnergranen och sprider sitt rogivande sken över den snöklädda gräsmattan. Visst har vi det bra här i Bergagården! Vi har så mycket att vara tacksamma för! Så här i jultider är det nyttigt att också tänka på allt man annars lätt tar för givet i den allmänna villervallan.... Familj, vänner, mat för dagen, tak över huvudet, möjligheten att ge julklappar.... Sådant är inte alla givet, sorgligt nog, och vad gör VI andra för att rätta till den orättvisan? Gud gav oss sin son. Vad ger vi?

En sorglig historia

Igår på fullmäktigemötet debatterades en motion från M och C om LOV (lagen om valfrihetssystem) i hemtjänsten. Det var en sorglig historia....

Jodå, alla vill säkert väl, men här blir det fel. Det finns massor med områden som lämpar sig för privat verksamhet (t ex sängtillverkning vilket är en fråga som FP i Kalmar korkat nog brukar hävda att vi i Vänsterpartiet borde driva i syfte att skapa ett kommunalt bolag, suck....) . Hemtjänsten hör inte till dem. De ekonomiska marginalerna finns inte för vinstdriven verksamhet. Det enda man kan spara in på är bemanningen och lönerna, och lägre bemanning och sänkta löner är inget som driver kvaliteten framåt. Dessutom är äldreomsorgen en av de verksamhetsområden som är skälen bakom bildandet av kommuner som organisationsform en gång. Man insåg redan på den tiden att skolan och den då sk "fattigvården" ska organiseras gemensamt, finansieras gemensamt och styras demokratiskt.

När LOV införs abdikerar politiken från sitt ansvar. Demokratin devalveras och rösträtten blir mindre värd. Dessutom tror man att man ökar valfriheten för brukaren, vilket inte är sant. Vad som är sant däremot är att man släpper in vinstjakten i äldreomsorgen. Det finns inte mycket till valfrihet i frågan om ett privat bolag ska vara vinstdrivande eller inte.

Verklig valfrihet är att bestämma vad man får hjälp med, när man får hjälp och av vem. Dessutom bör detta gälla dygnets alla timmar, inte bara timmarna mellan kl 7 och kl 22 vilket är den tid på dygnet då Kalmarmodellens sk valfrihet ska gälla. Organiserar vi hemtjänsten kommunalt, och väljer att utveckla den istället för att avveckla den, så visar vi att vi tror på vår personal, vi erbjuder 1000 välutbildade anställda att välja på, vi ser till att ge löner och tjänstgöringsgrader som går att leva på och vi ser till att varje krona går till verksamhet och inte till vinst. Det är ju, som en moderat uttryckte det igår dock i ett helt annat ärende förstås, "viktigt att vi är rädda om skattebetalarnas pengar". Omsorgen om skattemedlen omfattar inte de 8,7 miljarder som vandrade ut från välfärden ner i privata bolags vinster 2010. Vi hade kunnat välja att anställa 22000 undersköterskor istället om det hade funnits politisk vilja. Sådan saknas dock i den blå ledningen.

Vi är här för att ta vara på varann, det är själva skälet till att vi finns. Vitsen med mänskligt socialt liv är inte att tjäna pengar på varandras behov. Det ligger något väldigt tilltalande i moralisk och etisk mening i att driva välfärd utan vinstintressen, men det ställer krav på oss att utveckla verksamheten så långt det bara går. Det är vi skyldiga de brukare vi ansvarar för, och det är vårt uppdrag som förtroendevalda.

Som sagt, trots strömavbrottet igår saknas det inte spänning i kommunpolitiken. En och annan ideologisk volt kunde vi också bevittna. När fullmäktige skulle rösta om denna djupt blåborgerliga motion hade en del socialdemokrater redan avvikit från mötet. 12 av fullmäktiges 29 S-ledamöter avstod sedan från att rösta. Det är således inte HELT enkelt att driva borgerlig politik i en S-V-styrd kommun. Det är ändå en liten ljusglimt i den här sorgliga historien....

Och med detta tog kommunfullmäktige julLOV. Det är en väldigt mycket bättre form av LOV än den eländiga Kalmarmodellen i hemtjänsten.

Hoppets stråle

Snart står julen för dörren. Trist nog så töar det ute, men jag hyser gott hopp om att det fryser till lagom till jul igen så att vi kan få en vit jul. Tomten måste ju komma fram med sin släde. Annars blir det ju inga julklappar :-)

Idag bakas det saffransbullar i det Axelsson-Edströmska hemmet. Jag hade tänkt ta mig iväg och göra lite julklappsinköp också, men en titt ut genom rutan förminskar lusten att ge sig ut i trafiken. Det får nog vänta. Förresten tror jag att min rinnande näsa mår bra av en innedag just nu. Det finns dessutom gott om uppgifter hemmavid, inspirerande saker som att putsa alla glasprylar som står framme (ja ja, bor man i glasriket så blir det så). En och annan lampa behöver torkas av också. Jag har just noterat en viss skörd av sommarflugor i en del taklampor. De bör få en hederlig begravning före jul och inte ligga där till allmän beskådan.

Politiken i Kalmar har inte tagit julledigt än. Tyvärr har dock en del ideologier gått in i dvala, men det ska vi inte skylla julen för. Det är en lång process som påbörjades för länge sedan. Just den här veckan har vi sett två effekter, dels avtalet med RyanAir om flyglinje till Bacelona, dels ställningstagandet om LOV (lagen om valfrihetssystem) i hemtjänsten. Det där med solidaritet, kollektiva lösningar, gemensamt ansvar för välfärden och den naturliga mänskliga driften att ta hand om den som behöver hjälp lyser med sin frånvaro. Nu är det snabba cash som gäller. Skit samma om det betyder att man abdikerar från sitt politiska ansvar. Det är himla trist och väldigt långt ifrån själva meningen med politiken på vänsterkanten: Att påverka världen i en rättvis riktning. Nu har egoismen tagit över: "Själv är bäste dräng." "Sköt dig själv och skit i andra." Är det sådana slagord vi får se på valtavlorna i kommande val? I ärlighetens namn, det vore en välgärning. Politiken ska väl vara ärlig, eller hur? Om jag får vara med och bestämma även i nästa valrörelse så kommer det på våra valtavlor återigen stå "Med fair play kommer man längre" och "Världens bästa välfärd utan vinstjakt". Det är sådana principer vi socialister håller högt och även agerar efter.

Det där med att ta hand om varandra är både djupt mänskligt och gudomligt. Kain mördade sin bror Abel i mänsklighetens begynnelse. Han gjorde det av mänsklig avund. Abels offer behagade Gud mer än Kains. Det var svårt att stå ut med. När Kain efter dådet fick frågan av Gud: "Var har du din bror?" svarade han "Ingen aning. Ska jag ta vara på min bror?". Ja, så enkelt är det. Vi SKA ta vara på varandra. Vi är sociala varelser och har till uppgift att göra gott för varandra, inte tjäna pengar på varandras svagheter. I själva verket är det kanske den allra viktigaste anledningen till att vi är här. Det kan vara värt att tänka på när man skiter fullständigt i uppförandekoder, upphandlingspolicies och den egna personalens vilja att göra ett gott arbete i hemtjänsten. Tyvärr är det precis vad vi har sett den gångna veckan.

Jag hoppas att nästa vecka blir bättre. Den inleds med kommunfullmäktige på måndag. Sen kommer snart tomten. Jag hoppas att kf och Tomten är lika röda och goda, men kanske är det en önskedröm utan verklighetsförankring. Å andra sidan är hoppet det sista som överger en, kanske speciellt i jultider.

"...och hoppets stråle går igenom världen

och ljuset skimrar över land och hav..."

Dagens slutsats

Hå hå ja ja, det BLEV i sanning ett märkligt decembersammanträde med omsorgsnämnden...... När frågan om Kalmarmodellen i hemtjänsten, dvs LOV, skulle debatteras och beslutas reste sig HELA S-gruppen från sammanträdesbordet och tågade ut. Kvar satt ordföranden som ensam socialdemokrat och röstade tillsammans med representanterna från MP, M, C och KD igenom en privatiserad hemtjänst.

Vi i Vänsterpartiet yrkade på återremiss i första hand och avslag i andra hand. Det sistnämnda innebar naturligtvis också bifall till det egna förslaget (se föregående blogginlägg). De borgerliga ledamöterna grymtade lite om att de inte kunde ta ställning till ett förslag som lades på bordet, men det gav vi ju dem möjlighet att hantera genom att vi erbjöd dem att stödja vårt förstahandsyrkande om återremiss. Men men, man var nog mer tänd på att få igenom lite högerpolitik, visserligen mot bättre vetande, men ändå.

S-gruppens agerande är intressant. Jag har aldrig varit med om något liknande. Nu återstår att se vad som händer i fortsättningen. Frågan ska avgöras av fullmäktige. En slutsats man kan dra i dagsläget är i varje fall att i frågor som rör omsorgens verksamhetsområde är det inte ledamöterna i omsorgsnämnden som bestämmer. De besluten fattas på helt andra håll.

Nu släpps vinstjakten in i våra äldres hem. Det är ingen utveckling som jag ser positivt på. Där vinstjakten går in går värmen och omsorgen ut. Tyvärr.

Verklig valfrihet i hemtjänsten

Under de senaste åren har olika modeller för valfrihet arbetats fram. Detta för att möta krav från medborgare. Vår bedömning är att kraven på att kunna påverka den omsorg och service man behöver som äldre kommer att öka över tid, såväl från brukare som från närstående. Därför lägger vi stor energi på att utveckla och stärka den kommunala omsorgen. Kalmar ska vara en kommun där alla äldre ska få den omvårdnad som de behöver, oavsett personliga ekonomiska förutsättningar.

Vi har utifrån framtidsdiskussioner med olika intressenter kunnat identifiera ett antal kvalitetsparametrar vilka anses vara viktiga att uppfylla för att vi med säkerhet ska kunna hävda att man kan åldras i trygghet och självbestämmande i Kalmar kommun. Dessa är:

• Individen står i centrum
• Personalen är lämplig, kompetent och utbildad
• Anhöriga är och ska spela en viktig roll i den äldres liv
• Ett varierat utbud av boendeformer finns
• Mat och måltider prioriteras och utvecklas
• Gemenskap och aktivering är en självklar del av den äldres vardag
• Förebyggande insatser finns för att förhindra eller fördröja funktionsnedsättningsproblematik
• Valmöjligheter

Hemtjänsten utför uppgifter som är av oerhört stor vikt för den som behöver sådan hjälp i vardagen för att kunna leva ett så värdigt och självständigt liv som möjligt. Därför är det viktigt att varje brukare ska känna sig trygg med den verksamhet vi erbjuder och därför lägger vi härmed ett förslag inriktat på utvecklingsarbete i vår kommunala hemtjänst.

Kommunen har en grundläggande skyldighet att erbjuda stöd till dem som bedöms behöva det. Vi vill gå flera steg längre. Speciellt ställer vi det sistnämnda kvalitetskriteriet ovan i fokus, nämligen ”valmöjligheter”. Vi vill erbjuda verklig valfrihet, det vill säga reella möjligheter att påverka vad man får hjälp med, när man får sina insatser utförda och av vem. Detta ställer krav på flexibilitet inom organisationen, men det gagnar också kvaliteten. Om vi kan möta behov och önskemål hos våra brukare på ett tillfredsställande sätt ökar såväl brukarens upplevelse av god kvalitet som personalens känsla av att göra ett gott arbete. Arbetstillfredsställelsen ökar vilket ger positiva effekter på verksamheten, inte bara i form av att själva insatserna kvalificeras utan också i form av lägre sjukfrånvaro, mindre stress och mer känsla av uppskattning. Vi vill visa att vi tror på vår personal.

Det är vår bestämda uppfattning att verklig valfrihet kan uppnås i högre grad genom att Kalmar kommun organiserar och verkställer hemtjänsten. Vilken annan utförare kan erbjuda 1000 anställda att välja på, medarbetare som har hög kompetens och relevant utbildningsbakgrund för de tjänster som utförs samt sysselsättningsgrader som gör att de kan leva på sin lön? Dagens lönenivå i omsorgsyrkena är vi inte nöjda med, men inom de närmaste åren kommer vi att ha uppnått målet om Önskad sysselsättningsgrad i kommunen, och med vår politik och ett regeringsskifte senast år 2014 kommer vi också att ha råd att höja lönerna till rimliga nivåer. Det är ytterligare ett led i utvecklingen av Kalmar kommun som ett föredöme som arbetsgivare. Då kommer vi, utifrån en statlig politik som sätter människors behov, en hållbar samhällsutveckling och solidaritet framför kortsiktig vinstjakt, skattesänkningar och egoism, att kunna satsa på att utveckla Världens bästa välfärd utan privata vinster.

En viktig del av den service som erbjuds äldre är maten. Idag är det serviceförvaltningen som har uppdraget att tillaga maten och distribuera den, och vi förutsätter att man i det fortsatta arbetet följer matkommissionens rekommendationer och ser till att kosten är näringsriktig, väl tillagad, varierad och god. Omsorgsverksamheten har dock också ett viktigt uppdrag i och med att den till bärande delar styr över den miljö där maten serveras. Det kan i och för sig vara hemma i ordinärt boende, men det kan också finnas möjlighet att äta i gemenskap med andra. Vi önskar att utveckla denna del av vår verksamhet specifikt. Den som vill äta tillsammans med andra ska få möjlighet att göra det, även om man vill bo kvar i sitt ordinära hem.

Hemtjänsten, såväl i form av enklare service och måltider som vård- och omsorgsinsatser, är en mycket viktig del av äldres välfärd. Vi ska som ansvariga förtroendevalda säkerställa att alla gemensamma resurser som läggs där också ska omsättas i hemtjänstverksamhet såväl kvantitativt som kvalitativt. Ingen, vare sig brukare, närstående eller andra ska behöva ifrågasätta om resurserna används rätt. Vi ska också använda våra resurser så klokt att de problem som kan undvikas eller åtminstone skjutas fram i tid, ska kunna göra det genom förebyggande arbete. Då säkerställer vi också

• att brukarens behov och önskemål hamnar i centrum,
• att vi har en personalgrupp med rätt utbildning och erfarenhet,
• att närstående känner sig delaktiga i omsorgen om de äldre,
• att vi har boendeformer av så varierad karaktär att alla kan få sina önskemål uppfyllda,
• att måltiderna intas i gemenskap för den som så önskar,
• att äldres tillvaro präglas av gemenskap och aktivitet i den mån som efterfrågas och
• att förebyggande insatser sätts in vid rätt tidpunkt.

Kort sagt: Genom att säga JA till verklig valfrihet kan vi ge Kalmars äldre en trygg och god omsorg.

Mot denna bakgrund föreslås

att kommunfullmäktige ställer sig bakom förslaget om en verklig valfrihet inom den kommunala hemtjänsten vilken innebär möjlighet att välja

• vilka insatser man vill ha hjälp med
• vem man vill ska utföra tjänsterna
• när insatserna ska utföras samt
• på vilket sätt.

att omsorgsförvaltningen och Södermöre kommundelsnämnd samverkar med serviceförvaltningen i syfte att hitta former för att underlätta måltidsgemenskap för brukare som bor i ordinärt boende.

att omsorgsförvaltningen i samverkan med Södermöre kommundelsnämnd får i uppdrag att vidareutveckla dagens hemtjänstverksamhet i den här riktningen.

Birgitta Axelsson Edström

2:e vice ordförande i omsorgsnämnden

Elsa Berg

ersättare i omsorgsnämnden

Adams Julsång

"....Ty Frälsarn krossat våra tunga bojor

vår jord är fri, himlen öppen nu är..."

Adams Julsång

Man blir ganska andlös, eller hur?

A Holly Jolly Christmas!

Igår hade vi i Vox Communis vår traditionella julkonsert i Aktiv Fritids regi (samtliga foton är tagna av duktiga Emelie Elmes). Det blev en underbart rolig kväll! Men dagarna innan vill jag helst glömma.... Jag åkte på magsjuka i tisdags kväll och en av våra solister meddelade att risken var STOR för att han inte skulle klara av sin sånginsats. En illasinnad förkylning hade satt sina klor i stämbanden. Det var ingen rolig situation när vi hade lagt ner så mycket jobb på det här, hade sålt en massa biljetter och hoppades kunna göra en insats för Stadsmissionen. Vad gör man, mer än att hoppas och be för en lösning???

Och det lyckades! Vi höll oss på benen, åtminstone de flesta av oss. Med 74 körsångare med en entusiasm som ryker ur öronen (några hade tyvärr fallit offer för vinterns förkylningsepidemi), två superduktiga musiker (Åke Eklund och Christer Svensson), sex solister, påannonsörer och inte minst Biggan och hans gäng som mycket proffsigt framförde Elvislåtar så blev det en hellyckad kväll! Tack till alla inblandade, tack till Aktiv Fritid som stod för arrangemanget och det praktiska kring marknadsföring, tack till Kalmarsalen för all hjälp med scenteknik och logistik och tack till alla som kom! Större publik än vi hade igår har vi aldrig haft! Tack för ert bidrag till Stadsmissionen och för ert engagemang som publik och medsångare!

Nu väntar dagarna fram till jul. När jag stod på scenen igår, jag får lov att erkänna att det var darrigare än vanligt trots att jag hade lämnat de högsta klackarna hemma ;-), så tänkte jag på en liten dikt av Nils F Nygren. Vi är många som ser fram emot jul, men det finns människor i vår närhet som inte gör det. Det är en tid fylld av förväntan, men också en tid som är jobbig.

...ty det fanns intet rum...

Nu e' de' jul kompis

Ro hit me' en bira

Nu ska vi fira jul kompis

du å ja'

Ljuset på bordet kompis

de' e' en pava

men den har brunnit ner

Har du nån mer?

Inte!

Ja, då e' julen över kompis

Va' heter du

å var bor du i natt?

Under Sankt Eriksbron

-ty det fanns intet rum

för dem

i härbärget

(Nils F Nygren)

Visst borde vi ha ett skyddsnät i det här rika samhället som skulle fånga upp våra medsystrar och medbröder? Visst borde vi ta ett solidariskt ansvar för den samhällsmiljö som gör att en del människor, det skulle likaväl ha kunnat vara du eller jag, hamnar utanför det trygga livet? Men vi har inte lyckats där. Då känns det skönt att ändå kunna göra NÅGOT, och det gjorde vi igår. Vi bidrog tillsammans, alla som var i Kalmarsalen, till Stadsmissionens arbete. Vi vet att pengarna, som naturligtvis inte räcker till allt, i alla fall räcker till något. Sverige har blivit ett land där vi har hemlösa och uteliggare, gamla älskade barn som har hamnat utanför. Låt oss, på ALLA sätt, tillsammans och solidariskt bidra till att människors lidande minimeras! Det har varit 15 minusgrader i natt. Borde vi inte kunna skapa lite mer värme, bara vi vill???

HAVE A HOLLY JOLLY CHRISTMAS!!!

KS idag

Idag har vi haft sammanträde i kommunstyrelsen. På dagordningen stod bland annat revidering av budget 2013 och ekonomisk planering för åren 2014-2015 samt en motion från C och M om en Kalmarmodell för LOV (lagen om valfrihetssystem) i hemtjänsten.

Budgeten blev det inte så mycket diskussion kring. Utrymmet för satsningar är litet, och det lilla man kan göra, och som vi är tvungna att göra i form av ändringar i den budget som vi fastställde i juni, verkar det råda ganska stor samstämmighet kring. Däremot blev det debatt om LOV. Dagens högoddsare ;-)

Inte oväntat gick samtliga partier utom vi i Vänsterpartiet på JA-linjen. Med glatt hjärta släpper man in vinstintressen i omsorgen, abdikerar från det politiska förtroendet och ansvaret samt visar öppet sin bristande tillit till kommunens egen personal. Svaret på alla kvalitetsproblem heter ju som bekant PRIVATISERING....

Vi ger oss inte så lätt. Vi tror på vår personal, vi tror att vi gemensamt, tillsammans med brukare och personal, kan vidareutveckla välfärden, omsorgen och hemtjänsten UTAN vinstintressen. Vi tror på rätten till service och omsorg som en grundläggande rättighet i ett välfärdsland, något som Sverige ju var åtminstone innan den borgerliga regeringen slängde ut del efter del till vargarna. Vi vägrar dock också att bara säga NEJ, vi lägger våra egna förslag.

Vi kan nämligen inte slå oss till ro och säga att allt är bra som det är. Det finns alltid mer att göra, mer att utveckla och mer att satsa på. Skillnaden mellan oss och de andra är dock att vi tror på att det finns andra drivkrafter än strikt ekonomiska till att göra ett gott jobb. Det är nämligen inte bara längtan efter en aktieportfölj som ger motivation. Det är en ganska kränkande, kapitalistisk och endimensionell bild av den rikedom som utgör människors personlighet.

Valfrihet är också ett begrepp där vi har olika synsätt. För övriga partier är valfrihet detsamma som privata företag. För oss är valfrihet att kunna välja VAD man vill ha hjälp med, NÄR man vill ha hjälpen och AV VEM. Det ter sig tämligen självklart att kommunen är den bästa aktören, i kraft av sin erfarenhet, sin kompetens och sin storlek, att tillgodose kraven på sådan VERKLIG valfrihet. Men, sådan räknas tydligen inte i den borgerliga världen. Istället väljer man att angripa oss för att vilja ta över möbeltillverkning och livsmedelsproduktion i kommunal regi. Det är lite pinsamt stundtals.

Men, debatten fortsätter. Nu har vi behandlat C-och M-motionen i två nämnder och i kommunstyrelsen. Den 17 december ska den upp i fullmäktige. Dessförinnan ska vi behandla Kalmarmodellen i S-tappning i två nämnder för ytterligare en debatt i KS inför ett fullmäktigebeslut i januari eller februari. Många debatter blir det, som sagt..... Å andra sidan är det ju just nu i dessa tider som "Så får vi LOV, så får vi LOV..." är aktuell. Tyvärr är det bara vi i Vänsterpartiet som vill sjunga "välfärdens visa". De andra sjunger hellre "vinsternas visa" medan de tillsammans med räven mot bättre vetande raskar över en allt tunnare välfärds-is.

Köpt biljett än?

Har Du köpt biljett än???? Välkommen på årets mest rockande och stämningsfulla julkonsert i Kalmarsalen torsdag den 6 december kl 19! Kom och njut av traditionell julmusik, ny julmusik samt Elvislåtar i Biggans tappning! Vi i Vox Communis har laddat till tänderna för att bjuda just Dig på en upplevelse Du aldrig kommer att glömma!

Och DU!!! Överskottet går till Stadsmissionens viktiga arbete! I pausen bjuds Du på fika och pepparkakor och kan träffa företrädare som berättar om det arbete som bedrivs.

Ge Dig själv en tidig julklapp som förgyller livet även för andra. 

VÄLKOMMEN!

...och som tänder ett ljus varje söndag i advent...

Igår firade vi in det nya kyrkoåret. Gott nytt år allihop! Samtidigt kom den första riktiga snön och svepte in hela Kalmar i ett friskt, rent och vitt skimmer. Det är vackert! Jag njuter, även om jag helt klart kan förstå de problem som kylan, snön och halkan kan ställa till med. Det hjälps inte, jag tycker ändå om en riktig vinter.... Och den ger alltid upphov till NÅT att prata om i alla fall ;-) Jag väntar på de första klagovisorna om snöröjningen. Jag lär inte behöva vänta så länge, sanna mina ord.

Igår var jag i Vasakyrkan och spelade och sjöng. Som så många gånger förr blev gudstjänsten i längsta laget.... men jag hoppas att de flesta som var där ändå hade en trevlig stund och fick med sig något trevligt och tänkvärt inför den nya veckan. Avslutningsmusiken blev Koppången (Per-Erik Maraeus) även årets första söndag i advent. Som min Ninjakompis sa: Att spela den två gånger med ett års mellanrum är inte tjatigt, det är början på en tradition :-) Det är en av de vackraste melodier jag vet, och texten av Py Bäckman går rakt in i hjärtat. Jag delar den med er även här inför december och jul:

Här är stillhet och tystnad nu när marken färgats vit

Från den trygga, gamla kyrkan klingar sången ända hit

Jag har stannat vid vägen för att vila mig ett tag

Och blev fångad i det gränsland som förenar natt och dag

Och ett sken ifrån ljusen bakom fönstrets välvda ram

Har förenat de själar som finns med oss här i tiden

Och jag vet att de som har lämnat oss har förstått att vi är

liksom fladdrande lågor så länge vi är här

Och där bland gnistrande stjärnor som förbleknar en och en

Kommer livet väldigt nära som en skymt av sanningen

Vi är fångar i tiden som ett avtryck av en hand

På ett frostigt, gammalt fönster som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig och sen vet jag inget mer

Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan

Jag är här och mitt på en frusen väg finns det värme ändå

Fastän snön börjar falla och himmelen blir grå

Här är stillhet och tystnad nu när psalmen tonat ut

men jag hör de gamla orden i mitt hjärta som förut

och jag sjunger för himlen, kanske någon mer hör på:

Hosianna i höjden! Sen så börjar jag att gå

Och jag går till dom andra

jag vill känna julens frid

Jag vill tro att han föddes och finns med oss här i tiden

Det är jul, och det finns ett barn i mig

som vill tro att det hänt.

Och som tänder ett ljus varje söndag i advent.

Och som en extra bonus: En länk till Koppången med Sissel Kyrkjebö. Lyssna och njut :-)

"Tänd ljus i mina spår"

För  oss som har musikuppdrag i kyrkan på första advent, vilket väl gäller så gott som alla som nån gång då och då har ett musikuppdrag i kyrkan, blir det inte mycket till söndagsmorgonro med ljuständning. Man får försöka skapa sig en rofylld stund före eller efter istället. För min del tänker jag idag en hel del på den här texten som hör till en sång jag lärde mig under tiden jag bodde i Linköping (texten liksom musiken är skriven av Fride Gustavsson).

Ett litet ljus har vi nu tänt

Det lyser på vårt bord.

Vi tänker på den son Gud sänt

till mörkret på vår jord.

Det ljuset slocknar inte ut

hur mörk än världen är.

Guds godhet den tar aldrig slut

hans hjälp är alltid när.

Det barn som gråter och är rädd

vill Jesus vara med.

Han som är ljuset på vår färd

vill följa steg för steg.

Så ber jag: Jesus, gå du med

på vägen där jag går.

Du som är hela världens fred:

Tänd ljus i mina spår.

Sista strofen är vacker tycker jag. Den pekar på en ganska viktig sak, nämligen att vi har ett ansvar. Vi kan vara redskap för ljuset, inte för att vi är duktiga utan för att vi kan be om hjälp att sprida just ljus. Man kan tänka på det där ibland. Lever jag på det viset? Finns det en chans, när jag lämnar ett rum, när jag avslutar ett samtal eller när jag säger Hejdå till en arbetsdag, att det jag har sagt eller gjort lämnar ett spår av ljus? Ibland kan vi ju känna att det gör det, men långt ifrån alltid. Kanske skulle det kunna vara oftare? En sak vet jag i alla fall: Åtminstone jag behöver hjälp för att nå dit, för det finns mörker som jag rent mänskligt sett inte rår på.

Glöggminne

Puh, det var en arbetsfylld fredag igår! Inte nog med koncentrerat skrivande i fyra timmar och mailande på eftermiddagen när man väl kom hem, sedan följde allt stök med hemmiljön inför första advent. Gardinbyten i alla rum, ett antal stjärnor och ljusstakar, dukar och tomtar skulle fram och ställas/hängas på plats och dessutom ska ju allt som brukar stå framme ner i kartongerna. Det tog sin lilla tid, men jag blev klar i god tid till På spåret :-) förutom dammsugning och allmän städning då förstås. Dessa sysslor ska utföras idag. Det är därför jag sitter här och skriver istället ;-)

Jag minns en jul för väldigt länge sedan. Det var kvällen före julafton, alla tomtar var framplockade, granen klädd, krubban stod på plats och dotter Emmy (som då var liten) hade somnat, förväntansfull inför morgondagen (och förmodligen lika trött som jag eftersom julpyntet i vårt hem har omfattningen MEGABAUTAMYCKET). Jag hade någon timme för mig själv innan det var dags att knyta mig också, och den tänkte jag använda till att testa glöggen. Sagt och gjort, fram med korkskruven. Och precis DÄR gick det snett. Jag vet ju inte hur gammal flaskan var, troligen ett par år, och korken hade sett sina bästa dagar. Den gick sönder och ramlade, under folkets stora jubel (eller var det änglarna som gjorde hyss sådär dagen före Gloriasången?), i småbitar ner i flaskhalsen.

Jag fick använda en stor del av förnatten till att sila glögg genom en liten plasttratt med bitar av melittapåsar i. Så småningom blev det lite smak av glöggen också, men på nåt sätt hade den förlorat sin charm trots att den smakade helt OK och inte hade en gnutta korksmak. Jag tror dock att jag sov gott sen, troligen berodde det mer på julstöket och glöggkorken än på själva glöggen. Den sistnämnda höll sig dock hela helgen och ett tag till ;-)

Nåväl, av detta lärde jag mig två saker:
1. Köp aldrig glögg med kork. Välj istället en sort med skruvkapsyl oavsett betyg i "förståsigpåar-mätningarna".
2. Lägg glöggpremiären vid annat tillfälle än 23 december sent på kvällen.

Igår var det således glöggpremiär här hemma. I min ensamhet (maken är hos föräldrarna i Åtvidaberg och hjälper dem med stöket samt tittar på idolerna Åtvidabergs BK i bandyallsvenskan) och i skenet av två värmeljus i röda glaslyktor öppnade jag en butelj Blossa 2012, och fick en liten rysning längs ryggraden. Under vad jag trodde var en skruvkapsyl dolde sig ..... en KORK! Den var dock hel och man behövde inte korkskruv för att få upp den, tack och lov ;-)

Och glöggen då? Tja, den var ganska OK, men jag är lite för traditionellt lagd på det här området. Jag tycker att glögg ska smaka glögg i huvudsak och inte vuze och ingefära, och dessutom så ska den, som så mycket annat här i världen, helst vara röd ;-)