"Tänd ljus i mina spår"

För  oss som har musikuppdrag i kyrkan på första advent, vilket väl gäller så gott som alla som nån gång då och då har ett musikuppdrag i kyrkan, blir det inte mycket till söndagsmorgonro med ljuständning. Man får försöka skapa sig en rofylld stund före eller efter istället. För min del tänker jag idag en hel del på den här texten som hör till en sång jag lärde mig under tiden jag bodde i Linköping (texten liksom musiken är skriven av Fride Gustavsson).

Ett litet ljus har vi nu tänt

Det lyser på vårt bord.

Vi tänker på den son Gud sänt

till mörkret på vår jord.

Det ljuset slocknar inte ut

hur mörk än världen är.

Guds godhet den tar aldrig slut

hans hjälp är alltid när.

Det barn som gråter och är rädd

vill Jesus vara med.

Han som är ljuset på vår färd

vill följa steg för steg.

Så ber jag: Jesus, gå du med

på vägen där jag går.

Du som är hela världens fred:

Tänd ljus i mina spår.

Sista strofen är vacker tycker jag. Den pekar på en ganska viktig sak, nämligen att vi har ett ansvar. Vi kan vara redskap för ljuset, inte för att vi är duktiga utan för att vi kan be om hjälp att sprida just ljus. Man kan tänka på det där ibland. Lever jag på det viset? Finns det en chans, när jag lämnar ett rum, när jag avslutar ett samtal eller när jag säger Hejdå till en arbetsdag, att det jag har sagt eller gjort lämnar ett spår av ljus? Ibland kan vi ju känna att det gör det, men långt ifrån alltid. Kanske skulle det kunna vara oftare? En sak vet jag i alla fall: Åtminstone jag behöver hjälp för att nå dit, för det finns mörker som jag rent mänskligt sett inte rår på.