lördag, augusti 25, 2018

Ont krut förgås inte så lätt

Igår var jag tillbaka på sjukhusets ortopedmottagning på återbesök för att träffa läkaren som opererade mig. Det känns som om jag har klippkort på länssjukhuset just nu. Träning två gånger i veckan minst och så en massa annat, men det är ju så det är. Hjälpen jag får är högklassig!

Läkningen går bra och ultraljudsundersökningen igår visade förväntat resultat. De tre senorna som är lagade sitter fast i benen i axeln med inskruvade ankare och allt verkar OK så långt. Det känns ju bra!

Stelheten består dock, och den är seg att få bukt med. Vänster arm är väldigt begränsad. Jag har ju inte rört axeln på riktigt sedan olyckan den 2 mars så det är ju inte konstigt. Efter operationen den 26 april blev den ju ännu mer orörlig. Igår fick jag ändå ett positivt besked: Mats, som den fantastiskt engagerade läkaren heter, berättade att just stelheten, som ställer till så mycket bekymmer i rehabiliteringsprocessen, kan ha en positiv betydelse i det långa loppet. Patienter som inte får stelhet uppvisar ofta en mer smärtsam läkning och får mer långvariga besvär i det längre perspektivet. Stelheten kan alltså utgöra ett skydd som kroppen själv använder när axelleden och dess muskulatur ska läka. Det kändes både logiskt och trösterikt! Men tidshorisonten är ju lång, i realiteten så lång som två år.

Nu ska jag hur som helst fortsätta att jobba och samtidigt rehabträna hos Carina och Annika. Det gör att jag fick en partiell sjukskrivning ett tag framöver och det känns också helt OK. Dygnets timmar räcker inte annars, och jag kan inte bortprioritera träningen. Kärringen har tänkt att vara kvar ett tag till nämligen, och då ska jag kunna ha två armar som fungerar. Men aktiv måste jag få vara!

Ilse växer och blir större (Hon fyllde hela två månader igår!), och nog sjutton ska jag kunna både lyfta henne och lära henne att baka lussekatter när det blir dags! Det är sånt man ska ha en mormor till, förutom att jag så klart också redan tidigt ska lära henne att aldrig ta någon skit från någon som vill förminska henne. Jag funderar redan nu på om hon framöver ska ha en tröja med texten "Behandla mig OK annars får du med min mormor att göra och det vill du INTE".

Så där ja, ont krut förgås inte så lätt. Jag är snart på banan igen, med både högern och vänstern i högsta hugg (även om just ordet snart i det här fallet kan betyda ett par år...).

Inga kommentarer: