Mellan tårarna...

Så har lilla familjen åkt hemåt igen, och jag går runt i lägenheten och plockar med grejer och snorar ner det mesta. Jag ser inte tangentbordet särskilt klart heller så det blir nog en del fel i texten här och där, men det får vara ursäktat denna gång. Det brukar nämligen hjälpa mot ohämmade tårflöden att skriva av sig. Det är i alla fall min erfarenhet.

💕Mina små tjejer 💕

Jag vet att de har det bra nere i Skåne. Jag vet att Emmy och Charlie lägger all kärlek jorden rymmer och lite till både på varandra och på lilla underverket Ilse. Det oroar mig inte ett dugg, och det gör inte de fyra trapporna utan hiss upp till den under sommartid så bastuheta vindslyan där de bor heller. Det är inget sådant som spökar i sinnet och som gör att jag blir så ledsen att jag har gråtit sedan igår kväll.

Det är en känslostorm, en storm som river upp en massa frågor om hur jag själv var som småbarnsmamma en gång för hundra år sedan. Gjorde jag rätt? Kunde jag ge den kärlek som jag borde? Tog jag verkligen vara på varje stund? Var jag tillräckligt klok och närvarande? Det känns som om jag har låtit något väldigt viktigt glida mig ur händerna och jag kan inte vrida tillbaka tiden och reparera det som blev fel. Det är sådant som jag tänker på och den oron som gnager när jag försöker växa in i den här nya rollen som mormor till en ny lika underbar liten person som Emmy var och fortfarande är. Och det är faktiskt svårt. även om hjärtat fullkomligt svämmar över av kärlek till dem alla. Och så skäms jag över att jag har så svårt att hålla tårarna tillbaka...

Kanske är jag inte ensam om sådana känslor, men de är nya för mig. Med facit i hand, och med tanke på hur redig Emmy har blivit, så är ju resultatet av mig som mamma inte alls tokigt utan förvånansvärt bra. Hon är långt klokare än jag någonsin har varit, och det är förresten till stora delar mina föräldrars förtjänst också. De kunde det där med att vara mormor och morfar. De tog ett stort ansvar när jag blev ensamstående med Emmy när hon var fem år och dessförinnan också. Gissa om jag skulle behöva just dem att bolla med när känslorna svämmar över som just nu! Mamma och pappa finns ju inte här i livet längre. Det är en sorg som jag ännu inte har bearbetat klart. Den dyker också upp en dag som idag. Jag saknar dem.

Nu går livet vidare. Jag har en älskad go liberal i maken Pierre, som är ett stort och viktigt stöd i min tillvaro. Tack för att du finns där för mig! 💕 Snart ska jag pröva på att börja jobba efter axeloperationen, den heta sommaren är förhoppningsvis över i och med denna augustitorsdag som bjuder på värme i en omfattning som jag inte alls tycker om och körsången drar snart igång. Valrörelsen går också in i en mer intensiv fas om än i mindre omfattning för min del än jag hade tänkt mig. Det dröjer inte länge förrän jag får träffa lilla familjen igen heller, det tänker jag se till. Det kommer bättre dagar än idag. I den förvissningen vilar jag, mellan tårarna.