söndag, mars 09, 2014

Hoppet lever!

Jodå, artikeln i gårdagens Östran om oss tre kvinnor som väljer att hoppa av politiken i år har jag fått en del feedback på. Jag har vissa aningar om att en hel del INTE når fram till mig också. Det kanske är lika bra det. Positiva tillrop och dunkar i ryggen är jag ju inte så van vid från politiken, så nu känns det bra att få dem. Äntligen ;-) Det visar väl att jag har valt rätt. Det KÄNNS i varje fall rätt. Bara det är ju värt nåt.

Man utvecklas nämligen. Oj, vad många fel jag har gjort under mina partipolitiska år, det ska man vara medveten om. Det blir inte alltid rätt. Det är få förunnat att alltid göra rätt. Jag är inte glad för mina misstag, men jag är glad för att en hel del av dem har lett till att jag har lärt mig nya saker och utvecklats som tänkande och kännande varelse. Ta det där exemplet från 2002 när det blev ett himla liv kring riksdagslistan pga avhopp från toppen. Jag hörde till gänget som tyckte att plats 2 var mindre värd än plats 3. Det är inget att hymla över. Så gick resonemangen där jag befann mig, och jag var med på noterna, det erkänner jag. Sonias förstaplats på riksdagslistan blev dock en väckarklocka som skrällde ordentligt illa. Det ledde i alla fall till att jag fick upp ögonen. Det var då jag började fatta att jämställdhet på papper och med fina ord är något helt annat än jämställdhet i praktiken. Jag lärde mig också, the hard way, att kvinnor och kvinnors motiv alltid kan ifrågasättas. Speciellt gäller det starka kvinnor som säger ifrån. Att reagera på kränkningar på ett emotionellt sätt är också en svaghet som räknas som ett rejält minus för kvinnor. Hå hå ja ja, men man lär sig och utvecklas som sagt, tack och lov.

Allt som sägs kommer inte fram i en tidningsartikel. Kanske ska vi vara tacksamma för det. Så mycket tid till att läsa dagspress har ju inte någon,  men artikeln lyfte ändå fram en hel del viktiga saker som faktiskt behöver luftas. Det man kan undra över är ändå hur många liknande berättelser om kvinnors upplevelser som ska behöva skrivas innan de kan uppfattas som "sanna"? När brister maktens tolkningsföreträde? Kommer det någonsin att hända?

Jag är optimist. Jag tror att det händer, men jag tror att det dröjer. Så länge det finns män och kvinnor som tjänar på den patriarkala strukturen som stänger dörren till maktens korridorer så kommer dörren att hållas stängd en stor del av tiden, men ju fler kilar vi slår in, desto mer ljus kommer att sippra både ut och in. Om jag inte trodde det så skulle ju kampen för rättvisa, jämställdhet och feminism vara meningslös. Och det är den inte. Den har mening för våra barn och barnbarn. Det är det hoppet som bär mig, och just hoppet kanske jag kan tacka mina fyra fel för? ;-)





Inga kommentarer: