Ja, det var tider det där, våren 1989 i Linköping när jag inte fick uppleva den sista graviditetsmånaden. På palmsöndagen skulle jag leda kören i Ansgarskyrkan på förmiddagens gudstjänst. Vi skulle ha gäster på middag men så blev det inte. Jag började blöda på morgonen och pratade med en av körmedlemmarna som jobbade som barnmorska och hon sa att det där nog inte var så himla bra. Jodå, sånginsatserna fixade jag, men middagen fick vi ställa in (Samuel och Ann-Marie fick ordna egen middag den dagen). Istället blev det besök på förlossningen ett antal timmar och sedan hemgång med stränga förhållningsorder om stillhet och intag av värkstoppande hormoner. Jag sydde kläder i tre dagar. Sen gick det inte längre. På kvällen den 22 mars, dagen före skärtorsdagen fick jag promenera bort till sjukhuset och på morgonen därpå bestämde hon sig för att titta fram, Emmybarnet. Hyfsat fullgången men liten och som sagt, trött och ointresserad av mat (det ändrade sig sen, med råge...Framåt jul liknade hon mer en boll än nåt annat.).
Jag hade ganska märkliga föreställningar om vad som skulle hända. Jag hade till exempel drömt om det. Den gången fick jag en get. Det var kanske inte så konstigt att det var med viss bävan jag närmade mig förlossningsavdelningen när det väl var dags ;-)Men, Emmy visade sig alltså vara den allra finaste unge man kan tänka sig. Hon har varit med mig sedan dess, inte riktigt alla dagar rent fysiskt, men nästan, och hon har delat mina sorger och mina glädjedagar, kanske i betydligt större omfattning än barn vanligtvis gör. Hon har alltid varit ett stort stöd, och jag beundrar henne för att hon har orkat. Det har sannerligen inte varit nåt Svensson-liv vi har haft, men jag säger som Afzelius: "Ett liv utan visioner, katastrofer och passioner är blott ett liv som reducerats till ett ord." Ett sådant liv har vi inte haft. Vi har levt, i ordets alla bemärkelser. Och idag har hon varit en del av mitt hjärta i 25 år.
Man undrar ju vad man har lämnat efter sig. Jag hoppas att det har varit nyttiga saker, saker och förhållningssätt som man har nytta av i livet, sådant som gör att man kan känna sig tillfreds med livet trots att det inte alltid ser ut som andra tycker att det borde. Jag hoppas jag har kunnat ge trygghet, styrka och självkänsla, men framför allt en massa kärlek när jag inte har kunnat räcka till på alla områden. Hur som helst så vet jag att jag älskar min lilla dotter långt mer än jag någonsin har förmått älska mig själv. DET är jag glad för.
Grattis älskade dotter på 25-årsdagen! Må lycka och välgång följa dig i framtiden! Och tack för att du inte blev en get... ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar