Förkylningstider, hej hej. Jag har känt mig vissen i flera dagar, så det var väl väntat antar jag. Snörvel snörvel.
Men nåt måste man ju göra ändå. Det går ju inte bara att sitta/ligga hemma och vänta på bättre tider. Tvättmaskinen går således för att hemmet ska rulla på utan otrevliga störningar i form av tomma garderober och översvämmad tvättkorg. En del inbokade möten kan man inte heller avstå från att delta i. Ett sådant har jag bland annat bevistat idag. Fast jag borde ha stannat hemma, det kände jag omgående. Ibland blir problem lite för allvarliga och får alldeles för stora proportioner. Det gäller bl a ämnet för dagens möte. Behöver man fem fiskar men bara får möjlighet att köpa två, då är det ett problem. Utan mat dör man nämligen så småningom. Har man inga pengar, vilket gör att man inte ens kan köpa de två, då är problemet ännu större. Men nu var det inte fiskar, mat och näringsbehov det handlade om utan om något helt annat. Och det handlar inte om brist på pengar utan om olika uppfattningar om vad pengarna ska gå till eller, kanske hellre, VEMS pengar.
Men som sagt, det finns större problem som pockar på lösningar. Främlingsfientligheten, rasismen, intoleransen och rädslan inför det som är okänt måste vi våga ta tag i och försöka göra något åt. Moderaternas senaste utspel på invandringsområdet lär knappast bidra till en förbättring. Å andra sidan börjar vi vänja oss vid moderaternas arbetsmetoder. Vid förra valet snodde de idéerna från socialdemokratin och kallade sig "arbetarparti". Nu snor de idéer från andra hållet. Varför kan de inte komma med något eget? Eller är det så enkelt att de är offer för sin egen skolpolitik, ni vet den som Folkpartiets partiledarmajor har snott, och därmed inte har förstått vitsen med att utveckla sin egen kreativitet? Ja, sjutton vet, men sina idéer bör man i rimlighetens och i ärlighetens namn skapa själv. Men (M)an kanske inte har några, sorgligt nog.
Ja, jag hade behövt en uppiggande sångövning med kören i kväll, men jag orkar inte. Jag har ställt in, för första gången någonsin. Det känns inte bra. Nu gäller det att ladda om inför nästa tillfälle om två veckor. Jag hoppas att sångfåglarna kommer tillbaka då, laddade med toner och glöd. Prosit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar