Jag har problem. Hur sjutton ska man göra för att motverka de växande klyftorna i världen, motverka skamliga arbetsförhållanden, motverka de kapitalistiska normer som gör att barn tvingas arbeta 80 timmar i veckan för dessutom urusel betalning, motverka den miljöförstöring som i snabba steg bryter ner vår livsvärld, motverka oansvariga tillväxtperspektiv som bara ser en sida av lönsamheten nämligen den som märks direkt i plånboken och motverka avhumaniseringen i samhällssystemet?
Tja, man kan lägga sig ner och dö. En teckning jag såg för flera år sedan tog upp samma tema. Där beskrevs lösningen med frågan "Har du provat med choklad?".
Men om nu inget av detta känns rätt, hur gör man då? Och hur ska man tackla den där hopplösheten som infinner sig när man inser att utvecklingen pågår utan att man kan göra något alls? Att det lilla jag kan göra inte hjälper ett dugg? Eller, ännu värre, när man inser att det lilla jag skulle kunna göra inte heller det blir gjort pga mina egna slöa och tanklösa ställningstaganden?
Ja, ibland är livet bekymmersamt. Idag har vi pratat Kinasatsning igen. Det fyller mig med obehagskänslor. Samtidigt är det nog inte helt fel att frågan är på dagordningen (även om den sällan syns där i förväg), för projektet ställer en hel del frågor på sin spets. Åtminstone har det hänt mig. Varför tycker jag inte om den här mässtanken när jag samtidigt själv köper produkter som producerats under liknande förhållanden? Tänker jag bara med plånboken eller? Om alla gör som jag, vilken handel får vi då? Vilka produktionsförhållanden understödjer jag? Och vilka borde jag understödja?
Rättvis handel, kommunikation, Fairtrade city, globalt ansvar, KRAV-märkning, lokalproduktion för att minska transportvägarna, allt det där som syftar till att stödja en hållbar utveckling är rätta vägar att gå. I alla händelser är de, även om det är småsaker i det stora hela, bättre än choklad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar