onsdag, september 26, 2007

"Demokrat"?

Jag har just fått en intressant fråga, nämligen:

Vad krävs för att en rörelse eller ett parti ska kunna kalla sig "demokrater"?

Frågan har många svar, inte minst ideologiska. Vilka kriterier bör vara uppfyllda? Är det fler än det självklara "en medlem, en röst"?

Ja, det tycker jag. Vad tycker ni?

6 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Ja, vi kan väl tänka oss kravet att rörelsen måste erkänna att "en man, en röst" också gäller utanför dess egna led för att räknas som demokratisk. Är man demokrat om man godkänner demokratiska val i Sverige men underkänner lika demokratiska val i Palestina eller Venezuela med hänvisning till att folk röstade fel? Jag skulle vilja svara nekande på den frågan.

Birgitta Axelsson Edström sa...

Du har en poäng där. Jag tycker vidare att demokrati förutsätter att man värderar alla lika. Eller?

Björn Nilsson sa...

Lika värde låter sympatiskt. Å andra sidan tror jag att om några filosofer fick diskutera frågan om vad detta "värde" egentligen är skulle debatten nog leda fram till ett stort frågetecken.

Värdet kanske ligger i behandlingen: en åttioårig trött gammal före detta städerska har samma rätt till bästa sjukhusvården som ett tjugofemårigt direktörsämne, trots att en ekonomisk kalkyl kanske säger oss att ... . Men ibland ligger ju värdet i att man behandlar folk olika. Är du handikappad behöver du kanske mer hjälp än om du är topptrimmad idrottare. Lika värde kan säkras genom olik behandling.

En demokratisk rörelse bör vara någorlunda åtkomlig för omvärlden också tror jag. Det måste vara möjligt att få veta vad den gör och hur den motiverar sina handlingar. Det är ju därför som ekonomiska företag har en tendens att dra iväg mot icke-demokrati: de kan ju ha alla möjliga sorters hemligheter att slå vakt om.

Jag tror att sättet att samtala med omvärlden kan skilja agnarna från vetet i demokratin också. En rörelse som bara vill prata och övertyga men har svårt att lyssna och ta till sig andras synpunkter kan ha svårt med demokratisk trovärdighet. Det kan vara religiösa sekter, men också en del nyliberala element drar åt det hållet. Inåt är man sällskapet för inbördes beundran, utåt predikar man för dumskallarna. Och det är en mentalitet som ställt till med mycket skada på senare år.

Birgitta Axelsson Edström sa...

Ja, stängda dörrar kan leda till problem i demokratiska avseenden.

Förankring tror jag också är en av hörnstenarna i ett demokratiskt arbetssätt. Under förevändning att allt måste ske snabbt kan man i sin iver att agera istället urholka demokratin. Hur tar vi tag i det problemet i denna föränderliga värld? Som kommunpolitiker känner jag att det är en mycket angelägen fråga. Ideologin får alltför ofta träda tillbaka av tidsskäl, och till slut kanske ledande politiker inte har någon ideologi kvar (om de hade någon från början vilket jag ibland får för mig att undra).

En fråga kan då vara: Är ideologi och pragmatism oförenliga?

Björn Nilsson sa...

Nej. Det är mitt förslag till svar på frågan "Är ideologi och pragmatism oförenliga?" Nu finns det en syn på ideologi som "falskt medvetande". Marx skrev det aldrig rent ut, men Engels gjorde det. En ideologi kan stelna medan tillvaron runtomkring tuffar på och förändras.

Men om vi följer min gamle favorit Engels en bit på vägen och försöker göra vetenskap av tillvaron? Noggranna undersökningar av sakförhållanden som man sedan kopplar till en klasståndpunkt (eller annan lämplig ståndpunkt).

Jag vet inte hur läget är i Kalmar, men tittar på exempelvis offentliga kommunikationer här i Storstockholm är det nog inte så svårt att samla ihop relevanta data och sedan sätta in dem i klass- och genus- eller miljösammanhang. Vem åker med vad till vardå? Och finns det några fel där som borde tas hand om?

Det intressanta här, om man återgår till den ursprungliga fråga om vad en "demokrat" är, verkar vara att man koppla tillämpad vetenskap till den politiska processen. En av många definitioner på demokraten kan vara att denne studerar, förklarar och förändrar tillvaron i positivt samarbete med de som berörs av och själva medverkar i förändringarna? Låter det klart? Jag vet inte om jag själv tycker det, men det kanske tål att fundera vidare på. Tänk på termen "vetenskaplig socialism".

PS. Du vet mer om kommunalpolitik än jag. Har aldrig varit vald till representativa uppdrag inom politiken, har bara gamla poster i facket som praktisk erfarenhetsgrund. DS

Birgitta Axelsson Edström sa...

Det är kloka och spännande resonemang du för. Det finns alldeles för lite vetenskap inkopplad i den praktiska politiken. Man sätter inte in företeelser i teoretiska sammanhang, man hinner inte, kan inte eller vill inte. Jag kan sakna det efter många tidigare år i den akademiska världen. Här är det dock för mycket dagsfrågor och för lite eftertanke.

Nej, pragmatism och ideologi kan inte vara oförenliga förstås. Då kan vi lägga ner politiken överhuvudtaget. Men det är ett problem när de framställs som oförenliga. En snabbhetens diktatur vinner mark på demokratins bekostnad. "Det man inte har i huvudet får man ha i benen" kan bli väldigt bekymmersamt när det handlar om förtroendevaldas förtroende. Visst vill vi alla väl, men man måste ju hinna tänka igenom konsekvenserna. Annars hamnar människor i kläm.

Tyvärr blir de kritiska frågorna här i Kalmar direkt sammankopplade med negativism och bakåtsträvande, och det är ju tvärtom vad jag vill.

Alltså, det känns lite motigt nu om man säger så. Därför är det extra viktigt med såna diskussioner som du och jag har här! Tack!