Grattis Gunilla!

Idag är det kalas, fast inte på vanligt sätt utan mer på virtuell väg. Idag fyller nämligen min storasyster Gunilla år, på årsdagen av stormningen av Bastiljen och följaktligen på Frankrikes nationaldag. Grattis Gunilla! Vi kan inte ses idag då vi befinner oss i olika delar av Sverige för tillfället, men framöver har vi tänkt att ta oss till Växjö och till den nya villan för att fira ordentligt. Man fyller ju inte 55 år mer än en gång, eller hur? Och det gör den här lilla tjejen just idag :-) Jag hoppas att du tar dig tid till att fira och inte bara jobbar och hjälper till med sonens flyttbestyr!

Ett skadat fotografi, men ungen är så söt (och ser likadan ut än)!

Och så är det visst nån på Öland som fyller år också. Nån "Victoria" sägs det, och trafikkaos väntar liksom överfullt med folk på idrottsplatsen i Borgholm. Nåja, det där får nog rojalisterna ha för sig själva ;-)

Ett fyrfaldigt leve för Gunilla som fyller år idag! HURRA HURRA HURRA HURRA!

 

Tankar i rytmen av ett regn

Regntunga skyar.... Det är en sömnig och grå söndag. Jag klagar inte! Jag tycker om regn och rusk och är tacksam över att inte få sol och 30-gradiga dagar vecka ut och vecka in. Det är mycket mer avkopplande med regn som smattrar mot rutorna, åtminstone i doser lite då och då. Men lite slö blir man. Nyss höll jag på att somna i soffan mitt på blanka eftermiddagen, bara så där helt apropå. Det är inte vanligt för att vara mig ska ni veta. Visst kan jag somna i soffan, men då brukar antingen klockan vara i närheten av 23-strecket eller så lider jag av utmattningsdepression. Ingetdera stämmer idag, inte ens det sistnämnda. Frågan är dock hur jag skulle ha mått om jag inte hade lämnat min anställning för ett år sedan. Hade jag haft en tredje eller en fjärde omgång, och hade jag orkat ta mig upp?

Häromnatten, det är ju då man SKA sova enligt konvention och av praktiska skäl, så låg jag däremot vaken. Ibland händer det. Jag vaknar utan någon identifierbar anledning på småtimmarna och är klarvaken en god stund. Den här gången tog det mellan två och tre timmar innan jag kom till ro igen. Tack och lov gick jag inte upp och hämtade morgontidningarna innan jag somnade om, för då hade jag definitivt inte somnat. Alltid är det ju något man går igång på i papperstrasslet, men det har jag i varje fall lärt mig, så jag lät bli dem. Men innan jag träffade John Blund igen så kom de vanliga tankarna: Vad ska det bli av mig egentligen? Vart är jag på väg? Har jag något värde? Är det lilla jag behärskar något som kan vara till nytta nånstans? Jag kan fortfarande plocka högsta betyg på universitetet, och jag gör det relativt lätt. Och i så fall, hur ser min framtid ut? Ja, det är ju inte utan att bönen formar sig gång på gång: Gud, ge mig tålamod, men gör det snabbt!

Men en sanning står i varje fall klar för mig, och den framstod extra klart just den här natten, den natten då jag som vanligt numera ojar mig inför kommande födelsedagar och inser hur lite jag faktiskt längtar dit trots att det är jul och allting.... Jag vill inte bli äldre, men alternativet är ju inte bättre. Hur som helst, det jag insåg var: Jag är för gammal för att vänta på något som inte kommer att hända, och jag är för ung för att ge upp.

Det där är en liten nöt att knäcka. Hur gör man det? Ja, inte ska man gå tillbaka genom redan stängda dörrar i varje fall. Man ska sträcka sig framåt, till ny fräschör. Man häller ju inte nytt vin i gamla vinsäckar, man använder nya. Det är så jag måste tänka, och JA, mitt besök i Almedalen gav mig en fingervisning om var jag hittar dem. När mångfald, kreativitet, feminism, engagemang och brinnande vilja inte kan härbärgeras i gamla mossiga strukturer så får man ju helt enkelt leta upp eller skapa nya där man inte kvävs.

Sådana tankar kan man också ha en regnig och sömnig söndag. Det skadar sannerligen inte. Och, efter regn kommer solsken, kanske den här gången med frisk luft och friska vindar strax över 20 grader  istället för i närheten av 30! Hoppet lever!

Feminism utan feminism

Insändare i Östran 11 juli 2014
När jag var i Almedalen och lyssnade på partiledartalen försökte Jan Björklund (FP) profilera det egna partiet som det borgerliga feministiska alternativet. Han kommer sannolikt att lyckas. Konkurrensen är knappast överväldigande. Det är nästan som att se en frisk Abeba Aregawi springa i mål i en nationell tävling. Först kommer hon, sedan kommer ingen, ingen och ingen.

Faktum är att historien lär oss att liberalerna i många fall har gått före i jämställdhetskampen både nationellt och internationellt. Det handlar om så viktiga frågor som rösträtt och kvinnors rätt till försörjning. Det kan ingen ta ifrån Folkpartiet, men sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Världen har utvecklats, men patriarkatet sitter kvar och har sedan länge nästlat sig in bland de tidigare så frisinnade värderingarna.

Björklunds feministiska ansats har ett stort problem, och det är att den inte är särskilt feministisk. I hans argumentation är nämligen ekonomisk tillväxt en förutsättning för jämställdhet. Det är naturligtvis felaktigt. Kvinnors värde är inte beroende av konjunkturläget. Kvinnor är lika mycket människor som män ÄVEN när det är lågkonjunktur. Dessutom är vi många som ser att både livet och samhället har så många fler värden än just materialism.

En feministisk politik värd namnet bygger på att rättvisa kan nås, och SKA nås, genom omfördelning. Den som driver feminism seriöst inser det redan från början. Omfördelning betyder att fördela makt och andra resurser FRÅN den som har, i det här fallet den manliga sidan, TILL den kvinnliga. Så fort man säger att detta inte kan ske utan tillväxt så avslöjar man sin patriarkala agenda: Vi vill inte åtgärda den grundläggande orättvisan. Männen ska sitta i orubbat bo, och kvinnorna får dela på de smulor som eventuellt, högst eventuellt, blir över. Den stora varningsklockan ljuder över rosa feministiska valframgångar, ett skräckscenario som i Björklunds värld leder till avgrunden.

”Feminism utan socialism” har hos Folkpartiet blivit ”feminism utan vilja och utan system- och normkritik”, och en sådan finns faktiskt inte. Feminism ÄR system- och normkritik samt en tydlig vilja. Utan en sådan når vi aldrig några resultat i jämställdhetskampen, och det tror jag faktiskt att även Jan Björklund och hans talskrivare förstår. Ansatsen kan nog ge röster den 14 september, men den ger inte rättvisa, och det är nog i sanningens namn heller inte meningen.

Birgitta Axelsson Edström

Ninjafeminist

Välkomna till Björklunden 19 juli!

Grattis morfar!

Idag skulle min morfar Gustav ha fyllt 109 år om han hade levt. Det gör han inte. Han gick ifrån oss på vårvintern för 22 år sedan efter ett långt liv. Kalmar AIK förlorade en stor supporter, en av stans mest utpräglade kalmardialekter försvann och jag förlorade en morfar som jag tillbringade mycket tid med när jag var liten. Jag var nämligen dagbarn hos mormor och morfar när mamma och pappa jobbade eller gick på utbildning. Jag hade det bra där.

Morfar och jag i träningstagen.

Morfar, som var väldigt idrottsintresserad (och alltid hade ett litet leende på lut när Kalmar FF hade förlorat trots att han sa "de va ju synn"), tränade mig i gymnastik och jag tror att det är få ungar som tillbringar mer tid stående på huvudet eller på händerna än jag gjorde på den tiden. Han lärde mig att slå handvolter och gå ner i spagat samt inpräntade i mig hur viktigt det var med fysisk aktivitet. Själv var han utsliten i fotlederna efter åratal av fotbollsträning och många fler års arbete i stuveriet i hamnen. Han hade ständigt ont, men varje morgon gjorde han sitt träningsprogram där han mjukade upp lederna systematiskt och sedan var det rörelse på gång hela dagen. Det var inte förrän på slutet, då han hade ramlat och slagit av lårbenshalsen, som han fick ge upp sitt eget gående och fick lämna cykeln hemma. Det tog nog hårt.

Morfar var socialdemokrat av den gamla stammen. Det fanns helt enkelt inget annat alternativ. Socialdemokraterna hade rätt och högern hade fel. Ändå kunde han skilja på sak och person. Det fanns rötägg hos "sossiauldemokrautena" och det fanns herrar värda respekt hos "höögen". Det lärde jag mig. Jag fick med mig en hög med värderingar också, så det är nog inte så konstigt att jag blev socialist med tiden. Mormor trodde tidigt att jag skulle bli "politikare" (sagt med hennes sjungande ångermanländska). Hon fick rätt, men jag tror inte att vare sig hon eller morfar lätt hade kunnat smälta att jag gick med i "kommunisterna" för dom var ju inte "demokraute utan ville göa rrevolution med våld ju". Fast det har jag aldrig velat, men visst sitter stämpeln kvar på partiet fortfarande. Och, med facit i hand, det är svårt att lära gamla hundar att sitta även i det här avseendet och i den miljön.

Hur som helst, GRATTIS MORFAR! Jag håller koll på Kalmar AIK åt dig. Dom leder serien med sju poäng nu när sommaruppehållet har kommit. Jag tror faktiskt på avancemang, och den dagen så lovar jag att fira med dig! Idag är det alldeles för varmt att ta sig till kyrkogården....

Meddelarfriheten får inte inskränkas

Insändare skickad till Barometern med anledning av diskussionen som förts kring öppenhet, meddelarfrihet och ev sanktioner inom Kalmarsunds gymnasieförbund. Jag inser att texten inte kommer att publiceras på den begränsade debattplats som finns under sommaren så jag lägger den här.

Meddelarfriheten är grundlagsskyddad och innebär rätt att lämna upplysningar för offentliggörande i vilket ämne som helst till bland annat media. Den gäller även för offentliganställda tjänstemän, och därmed gäller den för lärare anställda vid Kalmarsunds gymnasieförbund. Den friheten får inte inskränkas.

Jag har varit med så länge i den politiska världen att jag vet att allt som skrivs om den i media inte är sant eller åtminstone inte hela sanningen. Det finns alltid fler sidor av ett problem, och alla framkommer inte alltid. Däremot blir jag, som allmänhetens företrädare och ledamot av gymnasieförbundets styrelse, djupt oroad om det framkommer tecken på att en grundlagsskyddad frihet begränsas såsom beskrivs i insändaren från signaturen K den 26 juni. Så ska vi inte ha det i en demokratiskt styrd organisation. Öppenhet ska råda inom organisationen liksom den självklara rätten att kontakta media eller på andra sätt framföra synpunkter.

Jag säger inte att så inte är fallet idag. Vad jag säger är att varje förtroendevald i en offentlig verksamhet måste säkerställa att grundlagsskyddade rättigheter respekteras samt reagera när det framkommer tecken på motsatsen. Annars sköter man inte sitt uppdrag, och det ska man göra oavsett hur otrevligt det kan bli när man begär ordet. Därför utgår jag ifrån att Kalmarsunds gymnasieförbund ser till att varje rektor och varje anställd med personalansvar vet vad som gäller. Det som beskrivs i insändaren från signaturen K angående efterforskning och varning när en lärare har yttrat sig offentligt ska inte under några omständigheter kunna förekomma i en demokratiskt styrd skola. Den anställde har rätt till sin meddelarfrihet. En chef som inte förstår det och agerar därefter har i alla stycken fel.

Birgitta Axelsson Edström

Styrelseledamot Kalmarsunds gymnasieförbund

Något att bära med sig

Almedalsveckan planar ut. Idag försvinner folk från Visby, och seminarieprogrammet är nästan tomt. I morgon är det inte bara nästan tomt, det är obefintligt. Centerpartiets partiledare får en ganska hopplös uppgift att samla massorna kl 11.30 när det är glest mellan vandrarna redan idag, men så är det. Någon måste vara sist. Det är lite kymigt att drabbas av det när det är valår bara.

Hur som helst, jag har lyssnat på Reinfeldt, Sjöstedt och Björklund när de har talat från stora scenen. Ingen kom med några uppseendeväckande nyheter. Det mesta är förutsägbart, och så ska det kanske vara. Politik är ju liksom inte revy, stand-up-comedy eller effektsökeri, även om det finns krafter som vill att det ska vara så. Politik är statskonst på väljarnas uppdrag. Det som ändå frapperar är den generaliserande, konfliktsökande och förenklande metodiken som genomsyrar talen. Om man håller med så är man nog nöjd. Om man inte gör det så blir man ganska rasande. Jag har blivit bådadera förstås, men mest det senare. Jag gillar inte när man behandlar väljare som mindre vetande.

I morse var jag dock på ett intressant seminarium om det goda samtalet och en ny form för politiken där vikten av samutveckling, respekt och lyssnande betonades som alternativ till den hierarkiskt uppbyggda och maktsugna kulturen som idag präglar beslutsprocesserna. Jag tror att det fröet behövs om vi ska kunna behålla och utveckla demokratin, och DET, mina vänner, är NÖDVÄNDIGT för ett hållbart samhälle. Vi kommer inte att klara av framtiden om vi fortsätter på det här stickspåret där vi befinner oss nu. Samhället är allas angelägenhet, inte ett fåtals och absolut inte det fåtal som är intresserade av att göra politisk karriär genom att söka konflikt och trampa ner andra. Samhällets styrning är alltför viktig för att överlåtas till demokratiska analfabeter och politruker som har glömt hur man gör när man lyssnar. Därför är Det goda samtalet och Det goda mötet så viktiga företeelser. Vi måste helt enkelt börja där för att nå förändring. Annars kan vi stå där med rasismen grinande i talarstolar och på ministertaburetter snabbare än vi anar. Tyvärr har jag sett den här. Jag både ryser och skäms.

Sedan har jag förstås lyssnat på riktigt lysande stjärnor under de här dagarna också. Jag tänker på Antje Jackelén, Gertrud Åström och Gudrun Schyman. Tre kvinnor som fattar att det där med att ta ställning betyder att ställa sig nånstans, och att sedan stå för det oavsett vad andra säger. DE är förebilder. Dem bär jag med mig ett tag framöver!

Hopp om framtiden

Sedan senast har både Uruguay, Portugal och Ryssland åkt ur fotbolls-VM, jag har varit på mitt första skivsläppsparty och jag har blivit plastmormor till en liten Cornelis. Honom ska vi förresten få träffa idag för allra första gången. Det ska bli mysigt! Han är, åtminstone av en del foton att döma, en miniatyrkopia av sin morfar. He he ;-)

Snart väntar Almedalen. Vi åker mot slutet av veckan, och tyvärr missar jag då flera intressanta scenkonstseminarier eftersom de av oklar anledning (troligen av ekonomiska skäl) ligger koncentrerat under de första dagarna. Vi får väl se vilka godbitar jag kan plocka ut när jag väl är där. Klart är i varje fall att jag hinner lyssna på statsminister Reinfeldt, partiordförande Sjöstedt och utbildningsminister Björklund när de håller sina huvudtal från stora scenen. Om jag nu ska tillåta mig att vara en smula profetisk så TROR jag att det blir en del igenkännanden, en del frustration, en del adrenalinrusningar och en del instämmanden för min egen del. Jag känner nämligen mig själv ganska bra vid det här laget, och när omvärlden förändras så skiftar ju även mina lojaliteter. Så blir det när man har vunnit tillbaka sin frihet.

Som förberedelse har jag nu gjort två olika valkompassser. I båda hamnar Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ i den absoluta toppen, på i stort sett samma poängtal. Det är således hugget som stucket i det loppet. Det är ju tur att man har tre olika val att göra i höst. I två av dem vet jag precis hur jag ska rösta. Det tredje kanske kan avgöras nu i Almedalen, vem vet?

Rasisterna försöker göra framstötar även i Almedalen. Sådant mår jag illa av, men jag känner mig samtidigt kluven inför aktionerna som genomförs med anledning av dräggets närvaro. Att kyrkorna ringer i klockorna och signalerar fara är fullkomligt lysande. Det ÄR fara å färde. Att man bedriver antirasistiskt arbete genom argumentation är också helt rätt. Det måste vi göra varje dag. Att markera mot varje förnedrande och smygförtryckande handling och kommentar är ett måste för varje ärlig demokrat. Polisens agerande, när de tillåter antidemokratiska aktioner genom att hänvisa till demokratiskt syftande lagrum, är förkastligt, och det står jag för sju dagar i veckan. Däremot vet jag inte till vilken nytta man genomför motaktioner som genererar övergrepp från samma polismyndighet, men jag kanske kan ändra mig den dag då jag inser motiven bakom. Att ge rasisterna och nazisterna en ny anledning att iklä sig offerkoftan genom att själv ta på sig en känns inte så där vansinnigt klyftigt. Men, alla aktioner som syftar till att förminska fascismens framgångsmöjligheter är självklart bra. Frågan är dock om alla når dit.

Nu ska vi ut i regnet och träffa en ny liten människa. Det ger hopp om framtiden!Allting som sker av kärlek har ju ett värde som varar, både i det stora och i det lilla.

Charmörer på vift

Sommaren har kommit till Kalmar och därmed också sommarteatern i Krusenstiernska, läs mer här. Eller, det är klart att det inte handlar om någon automatik. Att vi har en sådan begivenhet i Kalmar är resultatet av hårt och målmedvetet arbete från många håll, inte minst från Destination Kalmars sida.

Vi hade nöjet att bevittna ett av genrepen tidigare i veckan. Premiären är ju till kvällen, och jag hoppas på uppehållsväder. Det ser onekligen lite hotande ut när man tittar på himlen idag och betänker det minst sagt växlande väderläget som har rått under dagen. Visst har det varit sol, men också regn och rejält mörkt. Haglet är vi dock än så länge förskonade från. Jag hoppas att det blir en lyckad premiär!

Föreställningen då, vad tycker jag om den? Jo, självklart var den sevärd. Det var många skratt och skickliga skådespelarinsatser, men ändå så har jag nog med ålderns rätt blivit lite mer kräsen... Jag vill gå på teater och få nya tankar, inspireras, utmanas och bildas. Detta är inte en sådan upplevelse. Här har man roligt, och visst, en viss upprördhet över förlegade könsroller och gubbsjuka i kubik kan man ju känna mitt i gapskrattet (om man inte samtidigt inser att verkligheten i mångt och mycket ser likadan ut än idag på det området), men ändå.... Det ÄR roligt, men det är inte så mycket mer, och det är nog i sanningens namn heller inte avsikten.

Men vill du ha dig en rolig kväll så gå till Krusenstiernska och se Charmörer på vift. Jag lovar att du får valuta för pengarna om det är just road du vill bli!

Jag gjorde det!

Så där ja, då var det klart för den här gången. Jag har fyllt i en enkät modell låååång från Göteborgs universitet med anledning av min kandidatur i EU-valet. Svaren redovisas längre fram i sammanställd form och ingen enskild respondent kommer att kunna identifieras, men det är nog inte många som har svarat "0" när det gäller erhållet stöd från den regionala/lokala partinivån, men det gjorde jag. Så nu vet ni det. Den plumpen i protokollet är petite moi, men jag vill ändå tacka partikamraterna i Mörbylånga för nomineringen, samt kamraterna i Emmaboda och Borgholm för att ni kallade mig till att medverka i era EU-kampanjer. Kalmar län, där jag ju bor, har en speciell plats i mitt hjärta och ni visade mig både uppskattning och kamratlighet. Ett uppriktigt menat TACK!

Nu känns det skönt att göra något annat. EU-kampanjen var rolig på många sätt, inte minst utvecklande och lärorik och jag fick tillfälle att möta människor som jag inte annars skulle ha träffat och se nya platser (i Oxelösund exempelvis där jag träffade mysiga människor och såg en arkitektoniskt spännande kyrka på avstånd som jag bara MÅSTE besöka framöver), men det var oerhört tungt också i vissa avseenden. Men, som sagt, det är historia nu, och 1865 kryss spridda över landets alla län bär jag med stolthet, liksom framgångarna i kyrkovalet, ännu en kampanj som jag tog ansvaret för lokalt och regionalt.

Och lika stolt, eller kanske ännu mer faktiskt, är jag över att jag klarade ett års studier i teologi med högsta betyg rakt över. De sista beskeden kom idag när jag tyckte att jag hade fått vänta lite för länge på resultat och frågade via mail. Jag var orolig över att något hade gått snett i rapporteringen och tänkte att mina uppgifter inte hade nått fram, men så var det inte:
"Du har fått VG, spännande, personligt och bra skrivet rakt igenom."

Det var faktiskt rätt hektiskt tidvis under läsåret, med sjukdom i familjen, EU-kampanj, kyrkoval och en hel massa annat, men jag fixade det. Ja, jag ÄR stolt! Och det tänker jag unna mig att vara. Det senaste året har liksom rört sig från botten till toppen, från att ha varit förklarad som knappt, eller inte alls egentligen, tillräknelig till att nu ha bevisat att det finns VISS hjärnaktivitet (men det kanske är den som har varit problemet hela tiden). Jag gjorde det! Och jag KAN! Efter över tio års både frivillig men mest ofrivillig intellektuell cocooning så kan man åter träna upp de små grå, även om man är feminist, socialist, kristen och gift med en folkpartist. Jag har bevisat det!

NU börjar sommaren! Omtentamensdatumet som har stått och skrikit ÅNGEST kan jag sudda ut ur almanackan och jag behöver inte ha böckerna i religionssociologi redo på skrivbordet. Nu ska de upp på hyllorna och så får de vänta in nästa termins nytillskott, eller hur det nu blir med det. Här ska plöjas, här ska bildas och här ska utvecklas, även om jag inte är riktigt klar med HUR det ska ske. Än.

Förhoppningar

Idag läste jag en alldeles utmärkt artikel på Östrans insändarsida. Tyvärr saknades underskriften, så vem författaren är har jag ingen aning om. Hur som helst, den handlade om chefers bristande insikt i frågor kring psykisk ohälsa hos personalen. Jag tror att bilden som tonade fram i texten ofta stämmer. Sådana frågor vill man som chef helst inte ta i, och det är klart att det känns bättre att ha personal att basa över som är frisk än att ha människor som mår dåligt och som inte klarar av dåligt ledarskap, om man ska uttrycka sig både krasst och cyniskt. Frågan är dock hur stor del i den psykiska ohälsan som ett dåligt ledarskap inte bara spär på utan också orsakar.

Det finns goda ledare, och det finns dåliga. Det finns chefer som fungerar, och det finns chefer som inte fungerar alls. Ibland har man otur och får chefer som inte ens fattar hur illa det är ställt med deras egen förmåga att leda. Ledarskap följer nämligen inte med en position, däremot kan bossighet, översitteri och en lång rad negativa egenskaper i häradet "Jag vill ha makt och har fått den så håll käften" hänga med upp på toppen. Då är det illa. Det kan nästan bli lite sociopatologiskt, eller varför inte psykopatologiskt. Kompletteras detta med annat, exempelvis konflikträdsla och missbruk av något slag, så blir situationen ohållbar. Det förstår nog vem som helst, även den som inte har varit där.

Men nu finns det förstås arbetsplatser och organisationer som fungerar på helt andra sätt också. De allra flesta i själva verket, om jag går efter egen erfarenhet, men det finns all anledning att hålla ögonen på hur våra miljöer fungerar. Vi har inte råd att förlora människor som både i teori och praktik visar äkta engagemang, som har resurser att skapa ett hållbart samhälle på flera olika fronter och stark vilja att påverka framtiden. Med kloka och lyssnande ledare som sätter "oss" framför "mig", som tillåter många blommor att blomma och som inte har så låg självkänsla att man hellre trycker ner andra än når gemensamma framgångar så kan vi bygga TILLSAMMANS!

I sådana sammanhang hoppas jag kunna bidra! Och så hoppas jag att Umeå universitet får tummen ur och meddelar examinationsresultat på denna sidan julafton (det är bara ett halvår kvar och det var tomt i lådan i morse), att jag slipper laga fler persienner idag och att Uruguay klår Italien ikväll!

Date med Amalia

Igår fick jag träffa henne, lilla Amalia, familjens senaste lilla underverk. Hon är ungefär ett halvår gammal och min storasysters första barnbarn, och hon är bland det allra sötaste jag har sett. Den sanningen kan jag stå för. En gammalmoster måste få ha den rättigheten, speciellt om det nästan kändes som om klockan vreds 25 år tillbaka i tiden och jag hade en liten Emmy att ha i famnen, en alldeles egen liten blond tjej med stora mörkblå ögon och med tiden ganska knubbiga små ben. Amalia är mörkare och säkert inte lika mycket knubbo, men visst finns där en stark gemenskapskänsla släktingar emellan :-)

När Amalias pappa föddes 1987 som första barnbarnet i vår familj så snubblade jag för första gången över den här dikten av Tage Danielsson:

Råd till ett nyfött barn angående i vilken ordning det bör skaffa sig sina övertygelser
Innan du blir kapitalist,
kommunist, monetarist
anarkist, marxist, fascist
terrorist, imperialist
socialist, syndikalist
eller rentav folkpartist
måste lilla du förstå
att så snart som du kan gå
bör du stultande gå med
i det världsparti för fred
som går före allting annat.
Alla -ismer där vi stannat
är sekunda, inte störst.
Freden måste komma först.
Gör den inte det, min vän,
kommer inget efter den. (Tage Danielsson)

Den vill jag ge till den här lilla tösen också. Hon har ju hela framtiden framför den lilla nästippen, och det gäller att prioritera rätt saker, för livet och för världen. Freden måste komma först, och den börjar inom oss.

Det var roligt att träffa dig lilla Amalia. Tyvärr bor du lite för långt bort för att vi ska kunna träffas ofta men vi får se till att hålla kontakten ändå. Idag är cybervärlden full med möjligheter, möjligheter som de yngre generationerna snabbt tillgodogör sig :-)

Om ryggsäckar och förändringsarbete

Vardag efter midsommarhelg. Det har också sin tjusning, åtminstone för mig. Jag går här och fryser och drar runt med en smärtande vänsterfot men klagar inte. Det finns de som har det värre. Goe maken gick nyss iväg för tandläkarbesök, lite jobb och sedan naprapatbehandling. Sett i det perspektivet så har jag absolut ingen anledning att klaga. Jag väntar ju bara på ett tentaresultat.... och visst, det ÄR nervöst men under tiden kan jag göra lite behagliga saker, exempelvis smörja in foten några gånger till, läsa några sidor i sommarboken eller varför inte klä på mig? ;-)

Jag njuter ordentligt av en sak i varje fall, och det är en avlagd ryggsäck. Jag har alltid varit stolt över att representera Vänsterpartiet i olika sammanhang. Nu gör jag snart inte det längre. Jag har alltid hört till skaran av politiker som har haft ambitionen att vara reko, och den har jag delat med mina partikamrater, eller i varje fall med de allra flesta. Nu blåser det andra vindar, och jag är så tacksam över att inte vara med på båten som förs ut på havet av de vindarna. Dessutom tycker jag att det är rätt OK att önska medarbetare en skön sommar när midsommar närmar sig, men det kanske är omodernt? ;-)

Jag minns för länge sedan, när vi skulle välja in en ny representant i styrelsen för ett av de kommunala bolagen. Personen ifråga hade tidigare varit engagerad i ett annat parti, men nu skulle hon representera oss. En av åldermännen i S ställde på kommunfullmäktigemötet frågan om det här var "samma NN" som tidigare hade varit med i Miljöpartiet. Vår gruppledare svarade att vi i Vänsterpartiet inte lägger oss i hur andra partier sköter sitt parlamentariska arbete och att han hoppades att andra partier visar oss samma respekt. Därmed tog diskussionen slut. Jag var stolt, ännu en gång. Exakt SÅ ska man bete sig. Att företrädare för S har ett annat förhållningssätt visste jag ju redan innan, så att man fortsätter på samma vis nu förvånar ju inte. Partier som ser sig som statsbärande men som inte längre är det har ju en självbild som ständigt konfronteras med en helt annan verklighet. Jag förstår att frestelsen att kasta skit på andra växer sig oerhört stark i sådana lägen.

Men nu har något hänt. Smittan har gått över partigränserna. Nu tar V efter S och går ut offentligt och luftar sin avund gentemot politiska motståndare. Moderaterna i Kalmar byter frontfigur, och hon har börjat driva kampanj inför höstens val genom att delta i studiebesök och annat. Jag fattar inte vari problemet ligger (om det inte handlar om att det är en kvinna förstås). Jag tycker att det är positivt att människor som vill engagera sig politiskt, och dessutom avser att göra det på relativt hög nivå och i stor omfattning, skaffar sig insikter och erfarenheter. I ärlighetens namn så har inte Moderaterna, och inte så många andra partier heller för den delen, direkt gödslat förtroendemarknaden på kommunal nivå i Kalmar med kompetens. Alla tjänar på att vi får in folk som fattar något, oavsett vilken politisk färg de har. Det är ju demokratiskt arbete vi sysslar med, inte någon dokusåpatävling även om det finns människor som på allvar verkar tro det. Att vederbörande är anställd av Svenskt näringsliv är naturligtvis inget som någon annan än hennes arbetsgivare har med att göra. Konstigare än så är det inte. Hur kan vi som står utanför veta vilka arbetsuppgifter hon har och när hon utför dem?

Nej, äkta demokrater ser bildning som en positiv process. Utan bildning frodas de enkla lösningarna, de lösningar som vi tidigare har sett föra hela nationer till avgrundens rand. Ta exemplen Tyskland efter första världskriget och Ryssland efter revolutionen. Politiskt arbete, om det än tar sig skepnaden av revolution eller reform, kräver en viss bildningsnivå hos folket. Annars blir det tyranni och förtryck. Som samhällsengagerade medborgare välkomnar vi kunskapsprocessen även hos dem som inte tycker som vi i det första läget.

Allt och alla kan nämligen utvecklas, tro det eller ej. En sådan människosyn är en förutsättning för att man ska kunna arbeta med demokratiska processer med gynnsamt resultat, och den innebär att man ser alla medresenärer och medarbetare som resurser. Ibland kan det dock, det medges, vara lätt att tappa tron på att det stämmer..... men hoppet är det sista som överger en i grunden positiv människa! Det är därför jag fortfarande tror att det GÅR att skapa förändring och positiv utveckling, men kanske hänger det i mitt fall på att jag låter den där avlagda ryggsäcken få ligga där den ligger.

Ha en fortsatt härlig midsommar!

Midsommardag.... Det kan nog för många vara en tung dag, av olika orsaker. Här hos oss i Djurängen går dagen i födelsedagsfirandets tecken och vi känner oss hyfsat pigga trots att vi hade full rulle här hemma hela dagen och en bra bit in på kvällen med gårdsfest med grillning, tävlingar och samvaro med familj och vänner. Det blev en härlig dag! Och jag är faktiskt lite stolt över mig själv: Idag var jag uppe redan före kl 0700 för att förbereda morgonuppvaktning med tomtebloss (ja ja, det är ju födelsedag och inte jul....), kaffe, paket och marängbomb med jordgubbar, glass och grädde. Jag fick tvinga liberalen att öppna ögat innan blosset hade brunnit ut helt ;-)

Liberalen kallar en av sina presenter för Den Helige Anden...

Senare idag väntar lite stök hemmavid och så hoppas vi kunna avsluta dagen på Café Söderport med ett glas vin eller två. Matfrågan är redan löst. Med vår sedvanliga planering inför lunch och grillfest i åtanke så kan man misstänka att det finns rester över, och det är helt rätt. Kylskåpet känns om möjligt ännu mer fullt nu än innan vi dukade fram igår. Fördelen är att man slipper laga mat på en hel dag... eller kanske till och med två.

Nu är den svenska sommaren här, med sol, vindar, moln, regn och hotande hagelskurar, precis som det ska vara. En del brukar säga: "Den svenska sommaren är den bästa dagen på hela året." Tja, man vet ju inte, men faktum är att jag, som ju älskar vintern, inte alls mår gott av tryckande värme och strålande sol. Jag mår bättre i det här lite mer modesta vädret, så jag är ganska nöjd för tillfället. Däremot märker jag ju att det blåser vindar som jag inte alls är nöjd med på andra håll och i andra avseenden, men dem återkommer jag till. Nu ska här firas!

Ha en fortsatt härlig midsommar!

Grattis!

Idag gratulerar vi min goe liberalmake Pierre på 55-årsdagen :-)

Ett fyrfaldigt leve till femfemman på Djurängen 

som snart dessutom blir morfar!

Glad midsommar!

Jag önskar alla bloggläsare, och alla andra också förstås, en riktigt 

GLAD MIDSOMMAR!

Dansa med grodorna, ät sill och ta det lugnt med nubben!

Kom ihåg: Den som dansar i regnet älskar verkligen att dansa....

Kanske lite viktigt?

På Berga backe har en av de boende drabbats av infekterade sår. Barometern rapporterar här.Nu ligger hon på infektionskliniken, kraftigt medicinerad på ett isoleringsrum. VAD som har hänt är höljt i dunkel. ATT det har hänt vet vi. Det händer nu, och jag hade ingen aning om det förrän jag såg tidningen i morse.

Jag är otroligt besviken. Berga backe är Kalmar kommuns stora flaggskepp inom äldreomsorgen.Det invigdes i vintras och är ett av landets allra modernaste och mest tekniktäta boenden. Där prövas nya personalscheman och dit har man specifikt fått söka sig om man är beredd på att jobba på nya sätt. Vi inom omsorgen såg fram emot att få börja från början. All vår början bliver svår, sägs det i sången. Ja, det stämmer, till viss del. Allt är inte svårt, men här har det blivit fel.

Det som har hänt är djupt oroande och djupt tragiskt. Jag tänker inte såga omsorgsverksamheten jäms med fotknölarna. Det finns det inget fog för. Jag tänker inte ens såga hela Berga backe, och inte den offentliga driftformen heller. Det jag sågar är agerandet som har lett till det här läget, ett läge som innebär lidande, sjukdom, smärta och ångest, inte bara hos den 80-åriga kvinnan som direkt har drabbats, utan även hos hennes nära och anhöriga samt hos personalstyrkan i övrigt på Berga backe. Det finns många offer i den här soppan, och även jag är ledsen. Mycket ledsen. Jag är ju som ledamot och andre vice ordförande i omsorgsnämnden en del i den här kedjan, och jag måste ställa mig frågan om jag kunde agerat annorlunda så att detta hade kunnat undvikas.

Någon eller några, så klart, MÅSTE ju ha rent konkret och på plats ha sett tillståndet förvärras. Har man redan trycksår så måste de ju kontrolleras. En utredning måste göras och den ska göras snabbt, och så ska man dra lärdom av vad som har hänt. Detta får absolut inte upprepas. Vanvård ska ingen utsättas för, oavsett orsak. En gång är en gång för mycket, hur processen som har lett dit än har sett ut.

Naturligtvis har rösterna redan höjts: "Undrar om Vänstern kommer att kräva att äldreomsorgen ska privatiseras nu?" och "Undrar om röda DN blåser upp detta till en Caremaskandal?" Det där blir liksom bara löjligt, men vad kommentarerna främst visar är var man har sitt hjärta. Antingen har man det uppe på höjderna hos ett privat näringsliv som tar varje möjlighet att smutskasta andra för att skaffa sig egna fördelar, eller så har man det på gräsrotsnivå hos de äldre och behövande som, oavsett var de bor, behöver stöd, omsorg, omvårdnad och trygghet samt ett liv som känns meningsfullt. Jag vet var jag har mitt. Jag behöver i varje fall inte få svindel.

Jag tänker inte lyssna på skvaller om hur den eller den enhetschefen har uttryckt sig sagt av tredje eller fjärde person. Jag gör inte politik av förtal och lösa rykten. Min politiska ambition ligger i att skapa ett samhälle med möjligheter för alla att utifrån individuella förutsättningar att leva goda liv. Det är något helt annat än att lyssna på skitprat eller att onyanserat och vulgärt snacka driftform i ett akutläge.

Det som har hänt på Berga backe är allvarligt. Det är ett tecken på att delar av en omsorgsverksamhet inte fungerar. Det är svårt att bortse från vad resursfrågan kan betyda. Den betyder sannolikt en hel del. Det är självklart att ett läge som vi nu upplever, när så mycket fokus måste läggas på att hålla en mycket stram budget som inte tillåter några avvikelser alls, medför att fokus inte på samma sätt kan läggas på kvalitet och kvalitetsutveckling. Någon gång måste de patriarkala och ekonomiska svångremmarna ta ut sin rätt, och det är självklart att det än en gång sker på golvet, längst ner i hierarkin. Det ÄR allvarligt, och det ÄR aldrig acceptabelt. Frågan är om fler i politiken håller med mig, eller så blir det som vanligt. "Enligt jämförelser och standardkostnader har omsorgen i Kalmar för mycket pengar att röra sig med. Vi drar bort fem-tio miljoner om året. Det klarar dom." Typ.


Det kanske är lite viktigt med en fungerande välfärd? Åtminstone ett valår? Åtminstone så vet jag EN familj som anser det. Den slutsatsen drar jag efter att ha läst dagens tidning, men den kanske är felaktig.

***
Uppdatering: Kommunstyrelsens ordförande har tydligen enligt Barometern kontaktat omsorgsledningen via mail (se länk). Uppenbart är att presidiet i omsorgsnämnden inte omfattas i det begreppet. Vi har nämligen inte fått något mail, men innehållet är, av allt att döma efter det man kan läsa i tidningens rapportering, relativt kongruent med mina funderingar ovan.

Dags att boka in årets julkonsert!

Visserligen är det midsommarvecka nu, men man kan inte vara för tidigt ute med viktig information!

Alltså: Boka in lördagen den 6 december i Kalmarsalen!

 

  

En känsla av ett andrum infinner sig. Lyset går ner och tonerna sätts vid pianot. Procession kommer igång från kören och en fantastisk melodi vid namn "Änglaljus" som beskriver, i ord och ton, vad julen handlar om.
Du är nu i ÄNGLALJUS 2014….

Det här är en folklig jultradition, med finstämdhet och tidlös elegans! Årets artister är Sofia Källgren, Johan Stengård och kalmarfödde John Kluge och vid flygeln tjänstgör Carina E Nilsson. 600 personer är redan engagerade i produktionen Änglaljus 2014, och här i Kalmar kommer vår härliga kör Vox Communis att delta. Vi är så glada för att vi får den här chansen!

Julkonsertturnén omfattar 13 konsertorter från Malmö i syd till Piteå i norr och sträcker sig från slutet av november till strax efter Lucia. Vi kommer att få uppleva ett elegant och stämningsfullt konsertprogram. Tänk minnen från julotta som barn och kanske en och annan lite mer modern ton.

Visst känns det som om det är lång tid kvar till december och jul, men jag lovar: Det går snabbare än man anar! Åtminstone kommer det att kännas så för oss när vi står mitt i repetitionerna ;-) 

Hur som helst: Varmt välkomna!